Kategorier
Okategoriserade

Jag når min utvecklingspotential endast utan press

Som ni vet hade jag det mycket svårt i skolan på grund av min odiagnostiserade autism. Dels hade jag det svårt socialt, men sedan hade jag det även svårt för många skolämnen som historia, geografi, syslöjd, bild och ja, i princip alla ämnen som inte var språk! Men det fanns inget sätt för mig att slippa undan eller skolka: jag tillhör nämligen den generationens finnar som saknade möjlighet att skolvägra eller protestera. Hade man ångest skulle man träna, träna och exponeras! Eftersom min generations mor- och farföräldrar krigade i andravärldskriget har jag uppfostrats i andan att meningen med livet är att kämpa. Och det var det jag gjorde år efter år!

Skolan blev jobbigare med åren

Mina svårigheter fanns där redan från början, och ju äldre jag blev desto mer ångestfylld blev skolan. Jag blev pressad och tvingad att delta i grupparbeten, dock steg bara ångesten med åren. Ju mer ångesten steg desto oftare fick jag höra att jag inte hade tränat tillräckligt. Men jag orkade varken göra läxor eller koncentrera mig på lektionerna och hade tappat all livsgnista. På grund av skolångesten blev jag väldigt oproduktiv och tappade alla förmågor jag hade. Jag tog studenten utan att veta vem Hitler var.

Har boendestöd

Numera är jag 42 år och har boendestöd sedan 2006. Anledningen till att jag har boendestöd är att jag har många praktiska svårigheter, bland annat i att byta glödlampor, pumpa cykeln, städa mm. I början var det otroligt svårt för mig att acceptera att jag har vissa svårigheter och jag tränade, tränade och tränade och kollapsade med jämna mellanrum. Mina motoriska svårigheter lär inte bli bättre med åren då det dränerar mig på energi att använda dessa. Därför ser jag det som mycket troligt att jag kommer att behöva boendestöd livet ut.

Har utvecklats

Med detta sagt finns det ett par färdigheter jag faktiskt blivit bättre på: att slänga sopor och torka diskbänken! Under många år har mina boendestödjare fått påminna mig om att göra detta, men under de senaste 2-3 åren har de inte behövt påminna mig en enda gång om att kasta soporna utan jag har kommit på själv när det är dags och gjort det självmant. När det gäller att torka diskbänken har jag lyckats hålla den så ren ibland att min boendestödjare inte behövt torka den alls.

Sanningen är tvärtom

Nu kanske du undrar: “Hur kommer det sig att Paulas färdigheter har förbättrats genom åren? Har boendestödjarna tjatat på henne och uppmuntrat henne till förändring?” Men snarare tvärtom! Mina boendestödjare har aldrig uppmuntrat mig till självständighet, detta eftersom de vet om att målet med boendestödet i mitt fall inte är att träna på självständighet utan syftet är att jag ska kunna spara min energi så att jag får leva ett drägligt liv. Mina boendestödjare har haft överseende med att jag inte orkat träna på självständighet och har därför städat och fixat i min lägenhet. Jag har istället varit delaktig genom att titta på och hålla dem sällskap när de har hållit på.

Har inte tappat min psykiska hälsa

Med andra ord har jag tittat på dem när de kastat soporna och torkat diskbänken, och nu har jag alltså börjat utföra dessa aktiviteter självständigt och självmant! Jag har alltså utvecklats genom naturlig utveckling och helt utan stress och press. Jag vet med säkerhet att jag inte hade varit där jag är idag om mina boendestödjare hade pressat mig och skyndat på utvecklingsprocessen. Då hade jag tappat mina förmågor precis som skedde under min skoltid! För mitt eget välmående är det avgörande att jag får vara mig själv och ställa rimliga krav på mig själv, det är endast på detta sätt jag når min utvecklingspotential. Och tack vare att detta möjliggjorts för mig har jag alltså utvecklats utan att bli utmattad och utan att tappa min psykiska hälsa!

Viktigt att inte ha bråttom

Du som arbetar som biståndsbedömare, boendestöd eller LSS ska känna till att vi autister aldrig ska pressas och uppmuntras till träning när vi uttrycker att vi inte orkar. Är det så att vi har utvecklingspotential kommer vi ändå utvecklas förr eller senare genom naturlig process. Saknas däremot utvecklingspotential ska du istället acceptera oss som vi är. Vissa av våra färdigheter kommer troligen aldrig att utvecklas, men så länge vi mår bra och inte utsätts för press är det inte omöjligt att vi lyckas lära oss vissa färdigheter med tiden. I mitt fall tog det minst 39 år att självständigt klara av att kasta sopor och torka diskbänken, men det hände till slut!

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Min senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.