Dagens avsnitt av Fråga doktorn som kommer att sändas klockan 18:45 ikväll kommer att handla om autism. Kulturjournalisten och författaren Clara Törnvall kommer att medverka. Efter programmet kan ni ställa frågor om autism i chatten kl 19:30. Jag tycker att det är jättebra att Clara är med för hon synliggör kvinnlig autism!
Jag svarar på frågor om autism
Och på tal om autismrelaterade frågor: ni har väl inte missat att ni kan ställa frågor om autism/npf till mig via frågeformuläret? Jag kommer då att publicera frågorna och svaret under fliken Läsarfrågor. Observera dock att jag endast kommer att svara på frågor som uppenbart har en relevans för npf. Jag svarar inte på t.ex. relationsfrågor om det inte framkommer av frågan att någon av parterna i förhållandet har autism. Observera också att jag har ett par obesvarade läsarfrågor i kö varför det kan dröja lite innan era frågor publiceras.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
Sant! Det är aldrig okej att behandla andra illa.
Håller med om att det är helt galet!
Håller helt med om att alla som ej kan arbeta borde få sjukersättning!
Alla är olika , själv kan autistiska vara elaka också , finns inga ursekter för att behandla andra illa.Arbetade ideellt…
De finns även människor med if som blivit utförsäkrade, bara för de varit ” duktiga ” på sin dagliga verksamhet.…
De handlar inte om ett beroende av bidrag, de handlar om att ge sjuka och funktionshindrade en bra tillvaro, har…
Du är inte ensam om att ogilla dem. Har också svårt att förstå att vissa med diagnoser kan rösta på…
Det stämmer att sådana särdrag även kan förekomma vid adhd!
Tack Cindy! 🙂 Ja, omgivningen kan verkligen göra problem av saker som inte är ett problem för mig.
Vad tråkigt att höra!
26 svar på ”Ikväll kommer Fråga doktorn handla om autism”
Min ADD ställer till det socialt med mina kollegor på jobbet. Hur kan man skapa en förståelse hos kollegor för de anpassningar man har.?
Jag brukar oftast svara på frågor via frågeformuläret men svarar nu här istället.
Det är tråkigt om dina kollegor inte förstår varför du har anpassningar för det har du ju rätt till enligt lag! Jag tror att kollegorna skulle behöva information om vad din ADD innebär. Kanske borde du föreslå för din chef att alla ni borde gå en kortare utbildning om npf-diagonoser?
Tack för att du tipsade om programmet! Jag såg det inte när det sändes, utan tittade nu på SVT Play. Jag är glad att den möjligheten finns – jag har ofta inte ork att följa ett helt långt program, utan föredrar att kunna ta paus.
Några kommentarer:
Jag ska börja med att medge att jag var beredd att tycka illa om Clara Törnvall. Fast jag tyckte tvärtom riktigt bra om henne, inte minst hennes genomtänkta svar som verkligen visade inifrånperspektivet på ett genomtänkt sätt.
Egentligen är det ju inte Clara T. jag har anledning att ogilla. Det var mottagandet av hennes (första) autismbok som retade mig. Den mottogs som om det var första gången någon skrev om autistiska kvinnor på svenska. Som om det var en ny upptäckt att kvinnors autism diagnosticeras sent, till stor del för att kvinnor är ”annorlunda”. Det har ju påpekats bra många år nu, inte minst av dig, Paula!
Bra samtal om maskering under stor del av livet, och om hur man som autist kan må dåligt av att tvingas skådespela hela tiden, och rentav kan förlora det de kallade magkänsla. Inte minst om man alltså inte har fått någon diagnos/förklaring trots att man har kommit upp i åren.
Tråkigt att de (programledaren och allmänläkaren), gärna fokuserade på barn & unga trots att Clara satt där med sin diagnos vid 42 års ålder. Trots att det klargjordes att autism inte ”går över” (även om det kan verka så om man har en bra omgivning och anpassningar), vilket innebär att det finns fler vuxna än barn/unga med autism.
Också bra att de klargjorde att kommunikationsproblem är tvåvägs. Visst behöver man ofta anpassa sig till majoritetssamhället, men det följer inte att man ska acceptera att det alltid är autistens fel om det blir missförstånd. Framför allt inte på exempelvis arbetsplatser där kollegorna känner till att just denna person fungerar på ett annat sätt.
Mag- och tarmproblem förklarades mycket dåligt av allmänläkaren, tycker jag. Inte minst för att han bara tog upp funktionella problem (IBS), att det bara skulle handla om autisters större känslighet. IBS kan ju vara både besvärligt och plågsamt, men det är inte farligt på det sätt som obehandlad IBD kan vara. Som jag skrivit tidigare: det finns tydliga kopplingar mellan IDB och autism – en studie säger, tvärtemot läkaren i programmet, att det är viktigt att kontrollera om mag/tarmproblem beror på IBD inte minst för att autister ofta är sämre än neurotyper på att beskriva sina problem. Att försena IBD-diagnoser genom att bara se till IBS är ansvarslöst.
Jag känner verkligen igen att jag sökte väldigt mycket vård, i tonår och tidiga vuxenår, utan att få hjälp. Förstås. Jag har inte tidigare tänkt på att även det var ett autismsymptom, och det gjorde förstås inte vårdpersonalen heller. Jag fick faktiskt remiss till psyk vid något tillfälle, men blev kortlivad i terapin där. Jag var en uppenbart dålig patient när jag inte reagerade rätt…
—
Ett par studier om autism och IBD:
https://www.spectrumnews.org/news/large-study-ties-gut-issues-autism-inflammation/
Children with autism “often have difficulty articulating and describing symptoms such as abdominal pain,” says lead investigator Cade Nylund, associate professor of pediatrics at the Uniformed Services University of the Health Sciences in Bethesda, Maryland. “We want to avoid delayed diagnosis of serious conditions like IBD.”
https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/34939353/
LAY SUMMARY: This systematic review and meta-analysis of eight observational datasets found that individuals with autism spectrum disorder (ASD) are more likely to develop any inflammatory bowel disease, ulcerative colitis, or Crohn’s disease. Our findings highlight the need to screen for inflammatory bowel disease in patients with ASD and elucidate the shared biological mechanisms between the two disorders.
Vad roligt att du såg programmet och att du gillade Clara Törnvall! Bra att maskering/kamouflage togs upp för det är ett vanligt beteende hos oss kvinnliga autister.
Bra att du är så påläst om mag- och tarmproblemen vid autism. Tack också för att du länkade till studier om IBD och autism! Mag- och tarmproblemen är ju vanliga hos oss autister.
Jag fick inte heller hjälp när jag som ung fick prata med en psykolog. På den tiden visste jag inte att jag hade autism, och jag inbillade mig att jag fick hjälp ändå utan att förstå det själv. Jag trodde liksom inte att patienten kunde avgöra om hen fick rätt hjälp eller inte! Det var först efteråt jag har förstått att jag inte fick någon hjälp alls!
fråga doktorn var samma skit som alltid. okunnigt enkelspårigt standardiserat och bitvis felaktigt.
otroligt dåligt att svt framför denna skit. borde anmälas.
frågestunden därefter syntes att det var en tydlig sållning så frågorna kunde svaras enkelt.
Vad tråkigt att du var missnöjd med programmet! Om du upptäckte felaktigheter kan du maila till SVT och påtala det. Du kan gärna länka till forskning som ”bevis” att det som sades var felaktigt. Dock borde Clara vara relativt insatt i forskning då hon bland annat har intervjuat Svenny Kopp, men det kanske fanns andra felaktigheter. Jag har själv inte sett avsnittet!
Vad gäller frågestunden så har jag själv chattat med tittarna när jag varit med i tv. Det kommer väldigt många frågor och man hinner bara svara på en bråkdel av dem. Det är svårt att hinna engagera sig i svåra och omfattande frågor när man har en tidspress. Vid svåra frågor kan man behöva länka till forskning o s v och sådant tar tid att hitta. Jag svarar gärna på svårare frågor på min blogg (Läsarfrågor), men däremot skulle jag ogärna svara på dem på SVT:s chattkanal när tiden inte finns.
Tyckte det var ett bra program som speglade två (förmodligen) neurotypiska (programledaren och allmänläkaren) personers försök att förhålla sig till och förstå autisten i studion.
Kände igen mig oerhört i Claras berättelse om sig själv, trots att jag är en femtioårig man utan diagnos, som nu tillsammans med min nioåring står i en stillastående kö till utredning.
Mina egna kardinalsymptom är överkänslighet för alla fem sinnenas signaler som bland annat resulterat i vad jag själv ofta kallat hypokondri eller en allmän gnällighet över min egen kropps tillstånd – trots att otaliga läkarbesök och psykologträffar inte visat så mycket. Även jag klarar inte längre av att starta diskmaskinen – trots att jag gjort det förr, och trots att jag sitter på två universitetsexamina och idag jobbar i ett legitimerat yrke (75%). Det är som att jag sen min utbrändhet för ett par år sedan inte längre förmår hitta sinnesnärvaro och koncentration till det.
Din blogg är dessutom helt fantastisk och har varit min stora ögonöppnare.
Vad kul att du gillade programmet och att du kände igen dig i det Clara berättade! Många autister har berömt Clara efter programmet för de kände igen sig i det hon berättade. Det var väldigt bra att Clara var med för hon kunde lyfta inifrånperspektivet.
Vad roligt att du gillar bloggen! 🙂
Jag fick mina diagnoser adhd, Tourette och autistiska drag, i samband med mitt 21- åriga barnbarn, då kände jag igen mig. Normalt utreder de ej människor över 65, men i bland gör de det.
Vad bra att du blev utredd och fick diagnosen!
Tycker det var ett ganska bra program.
Clara spred en bra bild av autism.
Men det skulle behöva förklarats att de som har autism 1 lever väldigt olika liv och kan ha en vardag rätt olik den Clara presenterade. Utan barn t ex, utan vanligt lönearbete, med boendestöd, kontaktperson, ibland DV och kanske har man ytterligare diagnoser (både fysiska och psykiska)som påverkar vardagen t ex.
Som jag förstod det kommer det komma ytterligare ett program för autism nivå 2 och 3. Blir lite orolig att det får människor som inte kan så mycket dvs majoriteten att tro att vid nivå 1 behövs bara lite stöd eller inget stöd och att det är vid nivå 2 och 3 människor behöver samhällets stöd. Å att alla som har nivå 1 och verkligen behöver olika stödinsatser förminskas t ex av ”professionella” som sett programmet och anser sig blivit uppdaterade.
Bara för att någon har nivå 1 så behöver den personen inte ha ett lätt liv/ vardag utan den personen kan ha det jättetufft. Det borde ha lyfts fram kan jag tycka. Det är för omgivningen diagnosen kan verka lätt eftersom mycket är osynligt men den som lever med det kan ha en helt annan upplevelse.
Vad tråkigt att autismens bredd inte belystes! Enligt min erfarenhet brukar medier älska att lyfta ett fenomen utifrån endast ett perspektiv. När jag själv har varit med i TV har programledarna inte alltid velat att jag förklarar att vi autister är olika utan de vill att jag berättar om mitt liv. Och precis som du skriver kan det få okunniga människor att tro att alla autister är som jag/autisten som framträder i TV.
Jag tycker att det är oroväckande att människor har en felaktig bild av autism nivå 1. Det är många som helt har missat att för att få diagnosen så måste man uppfylla premissen ”kräver stöd”. Jag kanske inte behöver LSS-personal dygnet runt, men jag klarar inte av ett självständigt liv och skulle aldrig kunna skaffa familj och barn.
Jag har ibland fått kritik från vissa åhörare för att jag enligt dem framställer autism som om autism skulle innebära jättemycket svårigheter. Enligt vissa åhörare betyder autism nivå 1 att man ”bara är socialt lite klumpig, brutalt ärlig, älskar att syssla med vissa specialintressen och lite känslig för sinnesintryck men behöver inget stöd i hemmet”. Vissa påstår att det endast är ytterst grova fall som t.ex. behöver boendestöd och att de flesta autister lever ett helt vanligt och självständigt liv. Men Gillberg har faktiskt skrivit att många människor har autistiska drag, men för att få diagnosen autism krävs att man har svårigheter och ett stödbehov!
Hm undrar vad de menar med ”grova fall”. Det är väl inte helt ovanligt att plugga på universitetet parallellt med att man har boendestöd, åtminstone i universitetsstäderna med närförorter? Många autister är ju väldigt ”ojämna”.
Ja sistnämnda kan va jätteviktigt att påminna sig om. När vardagen känns för övermäktig och när man inte orkar det andra orkar. Man fick diagnosen av flera anledningar. De delas inte ut till vem som helst.
Bra fråga, men det känns som att de med ”grova fall” syftar på just människor som t.ex. har boendestöd. Jag har en känsla av att dessa människor menar att ojämnheten yttrar sig i att man är lite rak och inte alltid förstår sig på vita lögner men samtidigt är tillräckligt intelligent för att plugga på universitetet.
På ett sätt tycker jag att det är bra att det är bra att autismforskarna har börjat varna för överdiagnostisering av autism för det borde vara självklart att diagnoser endast ska ges till människor som verkligen har stora svårigheter om de inte får anpassningar och stöd (jag vet att inte alla autister gillar att använda begreppet ”svårigheter” i sammanhanget, men jag brukar säga att jag har svårigheter och inte ”bara” är annorlunda). Autismforskarna menar att det idag finns många med felaktiga autismdiagnoser och att många av dessa bara har autistiska drag men inte autism. Ju fler som blir felaktigt diagnostiserade med autism desto större är risken för att det börjar spridas myter om att det är ”lätt” att leva med autism nivå 1. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt att det pratades om överdiagnostik, men nu har jag börjat förstå vikten av att lyfta ämnet.
Självklart menar jag inte att man måste ha behov av just boendestöd när man har autism och jag vet självklart också att svårigheterna inte alltid syns utanpå. Jag skulle aldrig säga till någon att denne fått en felaktig autismdiagnos eftersom jag inte har kompetens att bedöma det. Men autismforskare som gör npf-utredningar har det!
Citat:
”…det borde vara självklart att diagnoser endast ska ges till människor som verkligen har stora svårigheter om de inte får anpassningar och stöd”.
Jag håller verkligen inte med. Jag ska ta mig själv som exempel på varför.
Ser man tillbaka på min barndom och uppväxt fanns ett antal typiska autismtecken redan då. Slog huvudet i väggen som liten (det sågs som raseriutbrott), hade svårt att lära mig krypa, allmänt dålig motorik. Inga eller bara en kompis i skolan, tyckte att andra flickor var obegripliga med försökte bli ”rätt”. Med mera.
Blev slutligen s.k. hemmasittare i gymnasiet, men kunde senare läsa in på KomVux och följa upp med universitetsstudier. Där var första gången i livet jag var accepterad och hade kompisar, kanske för att det fanns fler odiagnosticerade NPF-are där.
Samtidigt: ätstörningar, depressioner, ångest, lägenhet (när jag väl flyttat hemifrån) som var helt kaotiskt ostädad och full med disk ibland. Periodvis ekonomiska problem på grund av att jag sällan kunde arbeta heltid samt att jag missade räkningar.
Men det gick ju. Jag ”klarade” mig utan stöd. Jag hade inte så stora svårigheter att jag skulle ha fått diagnos enligt dagens kriterier. Jag verkade relativt normal för att jag skådespelade hela tiden. Det kostade förstås energi och självkänsla, men gjorde också att jag inte såg ut att behöva stöd.
Jag hade kontakt med psyk i några omgångar, och de hade uppenbart inte en tanke på att utreda grunden till mitt dåliga mående och ätstörningarna. Trots att jag i efterhand kan se kommentarer i journalen som skriker AUTISM – låt vara inte synliga svårigheter, utan bara ”konstiga” reaktioner som personalen noterade.
Autoimmuna sjukdomar utlöstes och blev värre av stress, trötthet och sömnbrist. Sociala problem på arbetet till slut, när jag inte orkade skådespela längre. Ingen som helst hjälp från somatiska läkare. En sade rakt på, när jag tog upp sambandet med stress och sömnbrist, att de bara intresserade sig för den kroppsliga sjukdomen. Så det var tung medicinering för att kunna återgå i arbete ett tag innan jag kraschade igen.
I efterhand har jag insett att jag varit utbränd (och tvingats lämna arbeten) ett antal gånger under åren. Men jag ”klarade” mig utan att mina svårigheter var synliga utåt, utan att jag såg ut att behöva stöd, tills jag var drygt 50.
Till slut gick jag till en privat psykiatrisk mottagning, som gjorde en preliminär bedömning och sedan gav mig remiss till landstingets team för NPF-utredningar. Först då, alltså vid drygt 50 års ålder, fick jag diagnos. Tragiskt nog fick jag ingen hjälp av habiliteringen i alla fall – numera, vid drygt 60 års ålder är jag sjukpensionär.
Jag tror att jag hade mått bättre genom livet om jag åtminstone hade fått diagnos vid 25-30 års ålder, när det faktiskt började talas om autism (aspergers) även hos kvinnor. Då hade jag kunnat få anpassningar och kanske stöd så att jag hade sluppit mycket ångest, somatiska sjukdomar och utbrändhet. Jag hade inte behövt bli slutgiltigt utbränd och sjukpensionär.
Men enligt synsättet att man ska ha synliga stora svårigheter för att få diagnos (och sedan anpassningar/stöd) måste man alltså som skådespelare bränna ut sig först. Då *ska* livet vara som mitt blev.
Det är faktiskt inte vettigt, och jag är besviken att du, Paula, som skrivit så mycket om framför allt kvinnor som får sena diagnoser genom att mer eller mindre medvetet skådespela, säger detta. OBS: man vet ju inte att livet inte ska vara så svårt. Man vet inte att det inte är normalt att man har det så jobbigt. Man kan inte berätta att man egentligen har svårigheter när man inte själv vet om det. Det är enbart genom kunniga utredare man kan se att det handlar om autism, och därefter börja anpassa omgivningar och sig själv.
Så jag tycker att det är helt fel att det ska krävas befintliga svårigheter och stödbehov för att få diagnos. Jag tycker att man ska kunna få diagnos så att man kan få förebyggande anpassningar och stöd även om man är duktig på att spela normal.
Den felaktiga överdiagnostiken handlar väl snarare om snabbutredningar, ibland rentav kombinerat med att patienten (eller föräldrarna) betalar stora summor för att komma förbi vårdköer, och där utredarna kanske frestas att ge svagt underbyggda diagnoser som motprestation.
Men baserad på din beskrivning har du svårigheter, Anna! Utbrändhet, depression, ätstörningar, att tvingas lämna arbeten, hemmasittande på gymnasiet, att för första gången få vänner som vuxen o s v visar att det är uppenbart att du har haft det svårt och att du hade kunnat få det mycket bättre om du hade fått tidig diagnos och anpassningar. Det du berättar är vanligt hos just autistiska kvinnor. Kamouflage är vanligt hos oss, och vi kamouflerar ofta så mycket att vi blir utbrända och utvecklar psykisk ohälsa.
Autismforskaren Lena Nylander sade på habiliteringens kvalitetskonferens att man inte kan ha autism utan att det märks och att autism även ”syns” hos flickor. Men det är omgivningen som är blind för flickornas autism ”syns” ofta på ett helt annat sätt än vad omgivningen tror. Det är omgivningen som är blind alltså, enligt Lena Nylander, och det är väldigt bra sagt tycker jag!
Den autistiska flickan sticker ut från normen genom att t.ex. bli hemmasittare som i ditt fall. Väldigt ofta reagerar omgivningen, antingen föräldrarna eller skolpersonalen, eftersom de är oroliga för flickan. Men ofta tänker de inte på att flickan skulle kunna ha autism utan de drar andra slutsatser. Det är därför kvinnor får diagnosen sent!
Jag håller fast vid att det ska krävas svårigheter för att få en autismdiagnos (förstår dock att inte alla gillar denna ståndpunkt) för man är inte bara ”annorlunda” när man har autism utan man har en funktionsnedsättning. Men notera som sagt att svårigheterna kan se ut precis som du beskriver det! Precis som jag skrev måste man inte ha behov av just boendestöd för att få en autismdiagnos. Svårigheterna kan istället vara just utbrändhet, hemmasittande från skolan, behov av sjukersättning o s v.
Det är därför kunskapen om kvinnlig autism behöver höjas! Människor måste förstå att en autistisk kvinna har mycket stora svårigheter men att man ofta måste skrapa på ytan för att finna dem, samt att många autistiska kvinnor kamouflerar och blir utbrända p g a det. Idag tror många att det är lätt att leva med autism och att autistiska kvinnor har det lätt, men så är det inte alls!
Egentligen svar på Paulas svar, men man får inte tråda hur långt som helst här, så jag ”svarar” mig själv…
—
Tack, Paula. Du skriver så fina svar!
Jag har letat efter bakgrunden till min reaktion. Som jag kommer ihåg det var det en debattartikel i Läkartidningen, men kanske minns jag fel, för jag hittar den inte. Hur som helst sades det där att man (vården) skulle vara återhållsam med utredningar för vuxna. Om någon hade klarat av universitetsstudier var den svårighetsfri nog att vägras utredning. Hade någon kunna arbeta var den svårighetsfri nog att vägras utredning.
Vilket ju skulle göra att skådespelare som jag skulle få vänta på slutgiltig utbrändhet för att kanske då, slutligen, anses ha tillräckligt med svårigheter för utredning. När det egentligen var för sent för stöd och anpassningar.
Så egentligen var jag nog inte emot vad du sade, utan vad jag läste in att du sade. Som en riktig neurotypiker! 😛
Hehe, ingen fara! 🙂 Det skulle inte alls förvåna mig om du hade sett en sådan debattartikel i Läkartidningen för många vuxna vägras numera utredning vilket jag tycker är fel. Jag tycker att det är skrämmande att vården inte förstår att det är skillnad på att leva och överleva. Det finns många autister som ÖVERLEVER utan diagnos och har överlevt trots att de arbetat utan anpassningar, men det som missas i sammanhanget är följderna av utebliven diagnos: psykisk ohälsa, självskadebeteenden, suicidtankar, utmattningssyndrom o s v. Och har man inte upplevt det själv kan det vara svårt att förstå hur det är att leva med svår psykisk ohälsa.
Det finns dessutom många autister som klarar av universitetsstudier eller ett arbete, men samtidigt klarar de inte klarar av att sköta relationer, familjelivet, hemsysslor o s v. Vissa klarar universitetsstudier utmärkt men klarar däremot inte av att arbeta efter examen. Och det finns också de som klarar av att arbeta så länge de har en förstående chef, men om de blir arbetslösa klarar de sig kanske inte på en ny arbetsplats när de inte längre får förståelse och anpassningar. Därför är det helt fel att man anses vara svårighetsfri om man utåt sett verkar klara av vissa saker. Svårigheterna finns ofta under ytan!
Det verkar som att det fortfarande är betydligt lättare att få en utredning beviljad om man är utåtagerande. Flickor och kvinnor med autism vänder ofta problemen inåt vilket gör att omgivningen drar den felaktiga slutsatsen att flickan inte har svårigheter. Dina erfarenheter är ett exempel på det. Jag tycker att det är hemskt att du behövde vänta så länge på en diagnos! Jag fick vänta i 24 år och till och med det tyckte jag var alldeles för länge.
Vet du möjligen något om hur många med den ”tidigare” diagnosen Aspergers syndrom som har liknande stödbehov som man kan ha vid autism nivå 2 ? 🙂 T ex 5-10% eller är det färre eller fler?
Jag har ingen aning, men jag har faktiskt undrat samma sak! 🙂 Synd att jag inte ställde frågan till Svenny Kopp när jag träffade henne för det var hon som berättade att Aspergers syndrom också kunde vara autism nivå 2 enligt dagens diagnoskriterier. Jag tolkade henne som att hon tyckte att det var märkligt att Aspergers syndrom ofta likställs med just autism nivå 1. Enligt min tolkning menade hon att det är precis lika vanligt att personer med den tidigare diagnosen Aspergers syndrom har autism nivå 2. Men jag kan ha läst in för mycket mellan raderna!
Ok🙂 Ja har för mig att du i något tidigare inlägg eller kommentar nämnt att Svenny Kopp yttrat sig om det. Minns det för jag tycker det va så intressant.
Jag tyckte också att det var intressant! Svenny var och lyssnade på min föreläsning, och när jag sade på föreläsningen att Aspergers syndrom är ungefär samma som autism nivå 1 rättade hon mig och sade att asperger också kunde vara autism nivå 2 men däremot inte autism nivå 3. Det var helt nytt för mig för jag visste inte det tidigare!
Vissa med npf kan också misstolka sångtexter så de nästan blir komiskt, min mormor hette Matilda och minns mitt ena barnbarn trodde sången waltzing Matilda handlade om henne, fast de handlade om en helt annan sak, hen har länge missförstått sångtexter
Absolut kan det vara så ibland! Bokstavlighet och generaliseringssvårigheter (i detta fall bristande förståelse för att flera personer kan heta Matilda) kan bidra till missförstånd. Dock är det inte alls ovanligt att riktigt små barn har svårt att förstå att två olika personer kan ha samma namn, men de lär sig det rätt snabbt.
De var även svårt förstå budskap i filmer, böcker eller när hen var i kyrkan och då frågade en kompis hen vad budskapet var och hen kunde inte sätta ord på de. Blev lätt utskrattad också i skolan ,,vilket ledde till hen var ständigt ledsen och kände sig dum. . Eller ett vänligt leende kunde tolkas som hen blev hånad. Nu trivs hen på jobbet pga raka svar . Hen fick ej diagnosen autism utan adhd med autistiska drag.
Vad bra att hen numera har ett jobb hen trivs med, men tråkigt att hen blev utskrattad!