Hur motiverar vi vår son till en autismutredning?

A frågar

Vår son fungerade skapligt bra då han bodde hemma, vi trodde han var jätteblyg då han drog sig undan. Vi gjorde ingen större affär av det utan han fick vara som han var. Han var hemmasittande från gymnasiet en tid och fick till slut byta gymnasium. Ingen av dom ”lyfte” att det var något problem.

När han sedan, efter en tid hemma efter gymnasiet kom in på högskola (bo själv) så tog det kanske ett år innan vi fick indikationer på att allt inte var bra, men inte vad. Han har inte klarat studiekraven. Nu har det gått ytterligare några år där vi (mamma/pappa) försökt allt själva men inte kommit någonstans, vi har involverat socialtjänsten, vilket inte alls fungerat mm. Det har nu blivit ett totalt kaos och det är jättejobbigt.

Vi, hans föräldrar tror nu efter mycket bokläsande (dina med) samt att vi försökt få hjälp via Autism Sverige mm att vår son har autismspektra av någon form. Han är jätteintelligent, sköter sitt hem jättenoggrant men saknar förmåga att diskutera och föra en vuxen dialog och argumentation som behövs nu om han ska klara sig själv.

Vi vet inte hur vi ska föra fram det till honom. Han har ingen insikt kring detta utan alla hans problem är alla andras fel. Han har varit väldigt arg och frustrerad under lång tid. Vår fråga är hur vi ska föra fram en sådan här sak till en vuxen person som inte alls kanske har funderat i dom här banorna?

Paula svarar

Det är inte alls omöjligt att din son har autism. Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att inte alla som har svårigheter att klara sig i vuxenlivet har autism. Svårigheterna kan lika gärna handla allt om dyslexi till specifika inlärningssvårigheter till psykisk ohälsa i kombination med en introvert personlighet (inte alla människor är lika sociala och duktiga på att konversera). Det du beskriver skulle kunna stämma in på någon med autism, men för att få veta om han har autism eller inte är det viktigt att han utreds. En utredning och en diagnos kommer dock inte hjälpa en vuxen som ställer sig negativ till en utredning och en diagnos.

Beror på hans personlighet

Det är svårt att säga hur ni ska ta upp ämnet med honom för allt beror på hur han är som person. Kanske kan ni nämna försiktigt att ni har läst böcker om autism och fråga honom om han tror att han skulle kunna ha en liknande diagnos. Ni skulle kunna lägga till att autister kan vara jätteintelligenta och duktiga inom sin nisch men kan ha svårt att fokusera på studier i större föreläsningssalar/klassrum. Ni kan också visa honom Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier! Om han vill läsa dem kan ni fråga honom försiktigt efteråt om han skulle vara intresserad av att bli utredd för autism.

Kan vara en process

Ibland är acceptans och självinsikt en process. Det är inte alls omöjligt att han först kommer att reagera negativt på ert förslag om en autismutredning men ändra sig efter 6-12 månader när insikten fått sjunka in lite. Säger han nej till en autismutredning idag, tjata inte utan backa och vänta innan ni tar upp ämnet igen. När ni efter ett X antal månader frågar honom om han ändrat sig och han svarar nekande kan ni säga att det är helt okej men att han alltid kan säga till om han skulle ändra sig i framtiden.

Argumentera inte med honom

Viktigt är att ni inte kör över honom då vi människor vill behålla vårt självbestämmande. Börjar andra argumentera med oss finns risken att vi håller fast vid vår ståndpunkt ännu hårdare eftersom vi känner oss överkörda. Om ni vill börja ”argumentera” med honom, gör det alltså försiktigt och ödmjukt. Ni kan exempelvis säga: ”Jag respekterar dina känslor. Men jag tycker ändå att det skulle vara bra om du utreddes för autism eftersom en fastställd diagnos kan innebära några fördelar. Är det okej för dig om jag berättar varför jag tycker så? Det är helt okej om du inte vill det, i så fall kommer jag inte säga något.” Då kommer han behålla sin autonomi och kontroll!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.