Kategorier
Läsarfrågor i bloggen

Fungerar belöningar för barn med autism?

Du kan hjälpa mig att informera om NPF genom att dela inlägget i sociala medier. Tillsammans gör vi skillnad.

Anna frågar

Har en fråga kring detta med belöningar och autism. En flicka, 12 år gammal, har starka autistiska drag men är outredd. Förskolan och nu skolan har lagt fram att flickan kan ligga på autismspektrat men föräldrarna har inte gått vidare med detta.

Till saken hör att hon är väldigt uttråkad i skolan. Skolan ser en trött och oengagerad elev som drar sig undan, och föräldrarna säger att hon behöver utmaningar. Hon har hög begåvning inom matematik.

Flickan har alltid fått belöningar för att göra det hon inte vill. Som att vara social, leka med barn hon egentligen inte vill leka med, krama släktingar eller plugga för att få alla rätt på provet. Belöningen gör att flickan utför det som förväntas av henne men jag känner viss oro kring detta. Hur påverkar det någon med autism att alltid förvänta sig en belöning? Och att alltid få betalt för saker hon inte vill eller har motivation till? Och hur kan det påverka framtiden?

Eller kan jag ha fel? Kanske är det just belöningen som behövs för att skapa motivation för just detta barn.

Hur tänker du kring detta? Skulle vara intressant att höra dina reflektioner.

Paula svarar

Jag vet inte om du har läst mitt tidigare blogginlägg om autism, motivation och värden. Som det framgår av blogginlägget finns det olika typer av motivation och värden, och ett autistiskt barn som drivs av yttre motivation får belöningar från omgivningen för att bete sig på ett önskat sätt. I dessa fall har målet oftast ett instrumentellt värde för barnet: målet det vill uppnå kan exempelvis vara att få glada och nöjda föräldrar och lärare. Detta är annorlunda mot en situation där barnet drivs av inre motivation och trivs med aktiviteten och strävar efter målet för sin egen skull och inte i syfte att få yttre belöning.

Blir alltid fundersam

När det pratas om ”skapande av motivation” i den typen av situationer du nämnde blir jag alltid lika fundersam. Varför ska man skapa motivation och för vems skull? Det finns kulturer där homosexuella motiveras för att skaffa en partner av motsatt kön. Den som är öppet homosexuell blir nämligen utstött, har svårt att hitta en anställning, hela vederbörandes familj blir stigmatiserad o s v varför det är jätteviktigt för föräldrar att ”skapa motivation hos barnet för att det ska vilja leva i ett heterosexuellt förhållande.” Visst, i sådana premisser blir många homosexuella säkert motiverade för att skaffa en partner av motsatt kön, men de drivs knappast av inre motivation!

Många har dålig självkänsla

Min poäng är att omgivningen troligen kommer att lyckas skapa motivation hos denna flicka för att hon ska ”vilja” bete sig på ett önskat sätt. Ett barn som (troligen) har en funktionsnedsättning har dessutom inte sällan dålig självkänsla varför det blir ännu viktigare för ett barn med t.ex. npf att få beröm och acceptans från omgivningen. Och detta mål, det vill säga erhållandet av acceptans och beröm, kommer flickan uppnå genom att leva upp till omgivningens förväntningar. Inkludering och delaktighet i sociala sammanhang kommer aldrig ha ett egenvärde för flickan om inte flickan trivs med sociala aktiviteter. Däremot har målet ett instrumentellt värde i och med att hon egentligen vill bli accepterad.

Hennes självkänsla kan försämras

När flickar märker att omgivningen ger henne beröm för att gå med på saker mot sin vilja skulle jag inte bli förvånad om hennes självkänsla fick sig en ytterligare törn. Detta eftersom flickan i och med omgivningens reaktioner lär sig att när hon lyssnar på sig själv så får hon kritik, men när hon gör som andra säger så får hon beröm. Detta sänder ut budskapet att flickan inte vet själv vad hon mår bäst av och att hon gör bäst i att helt ignorera sina egna behov. Observera att detta kan förstärkas ytterligare av det faktum att autism i sig kan medföra svårigheter med att skilja ens egen vilja från andras. Hon kan ha alltså svårt att förstå sina egna behov redan nu, men svårigheten kan förvärras av omgivningens bemötande av henne!

Slutade lyssna på mig själv

Det är svårt att säga hur belöningarna kommer att påverka hennes framtid, men jag berättar gärna om mina egna erfarenheter. Jag har själv autism, och för mig gick det till så här: då jag fick belöningar för att leka med andra barn mot min vilja lärde jag mig att min vilja, mina egna känslor och mina preferenser saknade betydelse. Jag lärde mig att jag bör följa andra blint och sluta lyssna på mig själv helt vilket jag gjorde. Det var på det sättet jag fick beröm och acceptans!

Levde på andras villkor

Som ung vuxen levde jag därför helt på andras villkor och saknade livslust. Jag blev vän med människor jag egentligen inte ville vara vän med varav vissa inte alls behandlade mig väl. Mina barndomserfarenheter hade gjort att jag inte ens visste om varför man hade vänner: jag trodde på fullaste allvar att man hade vänner för att behaga andra och inte för sin egen skull! Jag ville dö eftersom det inte var roligt att leva, men jag förstod samtidigt inte att problemet låg i att jag endast levde för andras skull. Jag hade ju lärt mig att det var så det skulle vara, och jag visste inte att det var fel. Det var ingenting jag ifrågasatte!

Min depression försvann

Det tog väldigt många år innan jag tack vare flera psykologsamtal lärde mig att jag får tacka nej till sociala aktiviteter samt vara osocial och ensam hur mycket jag vill! Nu som vuxen är det helt underbart att jag kan säga på jobbet: ”Nej tack, jag följer inte med på den gemensamma resan till Köpenhamn.” Och detta trots att jag är den enda personen på hela koncernen som inte följer med! Min depression försvann för övrigt helt när jag lärde mig att bejaka mina egna behov. Hade jag som barn inte getts belöningar för att delta i sociala aktiviteter mot min vilja hade jag kanske sluppit insjukna i psykisk ohälsa från början.

Kan få förödande konsekvenser

Sammanfattningsvis gör du helt rätt i att reagera! Med detta sagt är det svårt att säga varför denna flicka saknar motivation och det kan såklart finnas vissa enstaka situationer där belöningar inte är fel. Viktigt att känna till är också att det även finns autistiska barn som är ensamma mot sin vilja, och sådana barn kan behöva stöd från omgivningen för att bli inkluderade i den sociala gemenskapen. Men det är mycket viktigt att omgivningen alltid kollar med autisten att den sociala inkluderingen och delaktigheten sker av rätt anledning, det vill säga att autisten trivs med det sociala! Att endast skaffa vänner i syfte att få beröm från omgivningen kan få förödande konsekvenser!

Glöm inte att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

8 svar på ”Fungerar belöningar för barn med autism?”

Jag har hög igenkänning på just detta med belöningssystem. För min del har det alltid varit ett straffsystem eftersom jag alltid har misslyckats. Kan som inte förstå vitsen med det. Det är min ”blinda” fläck. Jag har definitivt förlorat mig själv och kämpar varje dag med att tillåta mig att vara mig själv, vilket har varit fel i hela mitt liv. Att ”ta mig ur” mitt kamouflage är svårt då jag har burit den och byggt på den i större delen av mitt liv, från liten vilsen tjej till senior som arbetstränar. Jag har som du, endast levt för andras skull. Inte konstigt att man är en spillra och deprimerad. Jag är som sagt inte diagnostiserad som autist, men känner så mycket igen mig i dina och andras texter och jag har även fått tydliga indikationer från två vitt skilda tester jag gjort på nätet. Det är inte bara detta som jag skrivit här hittills som gör mig säker att jag finns i autismspektrumet, det är åratal med bland annat psykisk ohälsa, missförstånd, egenheter, svårigheter och egna små studier som ligger bakom. Jag har i ett tidigare inlägg (därför drabbar stränga remisskrav kvinnor med autism) skrivit om hur en äldre manlig psykolog gjorde en utredning på mig på mitt önskemål och han menade att jag bara är en excentriker med schitzotyp personlighet. Jag kommer få ett möte mellan mig, Fk och psykiatrin före sommaren och då skall jag begära en second opinion. Jag tror inte att livet kommer bli så mycket lättare efter ny diagnos med tanke på hur vissa, med eller utan diagnos ibland behandlar sina medmänniskor. Men jag vill ändå utredas för min egen skull.

Vad bra att du begär en second opinion! För mig har diagnosen underlättat livet, dels för självförståelse men också för att kvalificera mig för stödinsatser (t.ex. boendestöd). Visst kan man teoretiskt sett ansöka om och få boendestöd även utan diagnos eftersom det är en SoL-insats, men i praktiken är det enligt min erfarenhet betydligt lättare att få stöd om man har en diagnos på papper. Men jag vet att inte alla autister tycker att en fastställd diagnos gjort skillnad.

Vad tråkigt att du tappat bort dig själv! Jag håller med dig om att det inte är lätt att ta sig ur kamouflage-fällan, och jag trillar fortfarande dit ibland även om jag numera blivit betydligt bättre på att ta hänsyn till mina behov. Helt otroligt att jag enbart levt för andras skull trots att jag inte har några barn!

Svara

Belöningar för att ”krama släktingar”?! Ingen, varken vuxen eller barn, ska väl manipuleras till att krama andra människor (oavsett om det är släkt eller inte)?! Jag får rysningar när jag läser om detta. #stoppminkropp

Eller hur! För några år sedan träffade jag en vuxen autistisk kvinna som avskydde kroppskontakt, och hon hade fått höra som barn att mormor/en släkting skulle bli ledsen om hen inte fick en kram. Av dessa erfarenheter hade flickan lärt sig att hennes känslor saknade betydelse och att man hade kroppskontakt för att behaga andra, inte för ens egen skull. Detta hade resulterat i att hon som vuxen hade börjat ha sex med främmande män som hon inte ville ha sex med! Det kan alltså bli riktigt farligt med belöningar.

Svara

Vad tråkigt att höra att du fick belöningar. Om jag tolkar dig rätt kramade du släktingar mot din vilja. Jag tycker aldrig att man ska belöna en autist för att göra något hen inte vill så länge det inte är livsviktigt att autisten gör det. Men precis som en av mina bloggläsare skrev en gång så finns det betydligt färre måsten i livet än vad man tror! Att krama släktingar är inget måste.

Svara

Jag hatar belöningar och bestraffning. Bodde på Hbv- hem en gång och de var för de ville bota min autism . En kvinna hånade min kropp,eftersom jag ej ville visa mig naken. När jag sa nej fick jag bestraffning. Jo de ledde till jag började ligga med olika partner och var med i porrfilmer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *