Madicken frågar
Vi har nyligen fått höra från min sons psykolog att han misstänker högfungerande autism. Jag hamnade i ett chocktillstånd då jag inte alls hade föreställt mig ngt sånt. Har dock börjat läsa o leta information och kan se att det stämmer faktiskt. Sonen vägrar utredning och menar att det inte alls stämmer. En förnekelsefas gissar jag.
Min son har en annan diagnos sedan tidigare och allt fokus har varit på det och det här har inte varit aktuellt. Men, när jag läser på nätet så ser jag bara en massa negativa saker och jag ser framför mig ett liv för sonen som verkar hemskt rent ut sagt. Han har idag inga vänner (verkar vara en röd tråd i allt om autism) är deprimerad och heller ingen sysselsättning och han vill ha allt det där. Han är 23 år. Hur ska jag tänka för att inte gå under som det känns att jag håller på att göra just nu i allt det här kaoset vi lever i?
Paula svarar
Glöm inte att din son alltid kommer att vara samma människa oavsett om han får en autismdiagnos eller ej. Skillnaden är att en fastställd diagnos ger vissa rättigheter. Har din son en fastställd funktionsnedsättning kommer han exempelvis ha rätt till stöd av en SIUS-konsulent från Arbetsförmedlingen vid jobbsökande och arbetsplatsintroduktion. En diagnos kan dessutom underlätta för honom för att få aktivitetsersättning från Försäkringskassan (dock är en diagnos ingen garanti som automatiskt berättigar den enskilde till aktivitetsersättning tyvärr). En autismdiagnos kommer också berättiga honom till stöd från habiliteringen om ni har en sådan där ni bor. Habiliteringen kan bland annat hjälpa honom att förhålla sig till sin autism och skapa ett liv som passar honom. Med andra ord kan en diagnos innebära ett flertal fördelar!
Autism betyder inte misär
Jag vet inte vilka källor du har läst, men autism måste inte alls betyda dålig livskvalitet! Det kan både jag och väldigt många av mina bloggläsare vittna om. Jag är själv väldigt nöjd med mitt liv och skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annans. Det är alltså en myt att autism måste innebära misär! Jag kan varmt rekommendera Tony Attwoods bok Den kompletta Guiden till Aspergers syndrom för den kan många relatera till. Jag rekommenderar även er att läsa Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier om ni vill läsa något positivt om autism!
Måste ta hänsyn till min autism
Även om autism inte måste innebära dålig livskvalitet så är det viktigt att känna till att strävan efter ett neurotypiskt liv kan innebära det. Jag brukar säga att jag måste välja: antingen ska jag ha ett normalt liv eller ett lyckligt liv för jag kan inte ha båda. Inte samtidigt alltså! Vad jag menar är att jag inte kan leva på samma sätt som genomsnittsmänniskan i min ålder lever för jag måste ta hänsyn till min autism: för att jag ska ha ett bra liv krävs bland annat att jag har boendestöd och att jag tar hänsyn till mitt återhämtningsbehov. När jag tar hänsyn till mina specialbehov har jag en jättebra livskvalitet! Jag ser det exempelvis inte som en tragedi att jag behöver hjälp av boendestödjarna utan jag ser boendestödet som ett hjälpmedel precis på samma sätt som en närsynt person kan behöva glasögon. Därför är det inte önskvärt för mig att träna på självständighet. Ska jag ha en bra livskvalitet måste jag tillåta mig själv att vara beroende av boendestödet!
Finns träffgrupper för autister
Du nämner att din son känner sig ensam. Det finns träffgrupper för personer med autism där väldigt många autister hittat vänner för livet. Eftersom han förnekar sin diagnos är det inte omöjligt att han inte kommer att vilja besöka dessa träffgrupper i början. Du får alltså vara beredd på att det kan ta tid innan han känner sig redo. Jag tycker inte att du ska övertala honom att besöka en träffgrupp om han är bestämd med att han inte vill det, men däremot kan du alltid påminna honom om att träffgrupperna finns och att det kan vara värt att testa ifall han skulle må dåligt av ensamheten. Utöver att besöka träffgrupper kommer han med en fastställd autismdiagnos även kunna ansöka om en kontaktperson enligt LSS. En kontaktperson är en så kallad betald ”kompis” som han träffar regelbundet, exempelvis en gång i veckan, för att hitta på roliga aktiviteter med. Träffarna sker på hans villkor.
Daglig verksamhet är en möjlighet
Vad gäller sysselsättning vet jag inte vilken slags sysselsättning han önskar sig. Önskar han att få ett lönearbete? I så fall rekommenderar jag att ni kontaktar Arbetsförmedlingen. En arbetsgivare som anställer en person med funktionsnedsättning har rätt till lönebidrag från Arbetsförmedlingen för att anpassa arbetsplatsen efter den enskildes behov. Om han inte vill ha ett lönearbete utan bara en meningsfull sysselsättning kan han, om han får en autismdiagnos, ansöka om daglig verksamhet enligt LSS. Det finns olika typer av dagliga verksamheter: vissa är inriktade på roliga aktiviteter medan andra är arbetsinriktade och går ut på att klienten, förutsatt att hen inte känner sig redo för ett lönearbete direkt, börjar med praktisera på en arbetsplats med siktet inställd på att bli anställd när hen övat upp sin arbetsförmåga! Vårt systerbolag Misa AB är ett exempel på en arbetsinriktad daglig verksamhet.
Allt kommer att ordna sig
Några slutord: En diagnos kan kännas som en chock till en början, men jag tror och hoppas att allt kommer att ordna sig för er! Jag hoppas att diagnosen kommer att hjälpa honom att få det stöd han behöver och att han lär sig hur han ska anpassa sitt liv för att må så bra som möjligt. Lycka till och en stor kram till er!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
23 svar på ”Hjälp, vården misstänker autism och allt känns som kaos”
”Även om autism inte måste innebära dålig livskvalitet så är det viktigt att känna till att strävan efter ett neurotypiskt liv kan innebära det. Jag brukar säga att jag måste välja: antingen ska jag ha ett normalt liv eller ett lyckligt liv för jag kan inte ha båda.”
Att jämföra sig med andra leder ofta till sämre livskvalitet. Det gäller nog inte minst autister som jämför sig med ”neurotypiker”.
Verkligen! En bra livskvalitet för autister kräver ofta att autisten vågar gå emot strömmen och leva på ett annat sätt än vad samhället förväntar sig. Ibland kan det handla om att ansöka om sjukersättning, ibland om att flytta till ett LSS-boende och ibland om något helt annat.
Man får vara försiktig med vem man jämför sig med. En av psykologen Jordan Petersons vänner berättade för honom att han ledsen för att han inte tyckte att han hade åstadkommit något i sitt liv jämfört med sin rumskamrat som var Elon Musk.
https://afeelingofsymmetry.com/what-can-we-learn-from-elon-musks-roommate/
Sant! Man bör faktiskt inte jämföra sig själv med andra autister heller. Vi har alla olika förutsättningar!
Ja man vet ofta väldigt lite om andra autister och deras förutsättningar. ”Osynliga framgångsfaktorer” som t ex ett stödjande nätverk, avlastning på olika sätt t ex ekonomiskt och socialt skyddsnät, någon som alltid kan stötta med markservice , frånvaro av ”hinder” (det finns mycket som man kan beröras av under ett liv) som annars skulle göra saker omständligare berörs sällan.
När någon autist klarat något, t ex något samhället ofta premierar, och det visas upp t ex i tidningsreportage i medier eller i reklam t ex en omsorgsgivare eller skola gör så är det kan det vara bra att påminna sig om att om autisten gör något som på sikt är hållbart för hen – det vet ingen. Ingen vet heller vad autisten drivits av t ex om det handlat om yttre eller inre motivation (tack Paula, det var du som påminde mig om dessa begrepp nyligen via bloggen:) ). Förrän senare i livet.
Jag brukar tänka att ”roligt att detta fungerade för hen”, ”hen är hen hen är inte jag”. Det kan gynna en om man kan att ta det någon lyfter fram som något bra ur sitt sammanhang, se det ur fler möjliga vinklar.
Hade jag också haft x och x och inte x, x, x så hade jag kanske också gjort än det ena än det andra och jag kanske också hade varit intressant för vissa att visa upp offentligt. Men hade jag varit lyckligare? Jag vet inte.
Ett stödjande nätverk har väldigt stor betydelse! Jag vet skillnaden mellan att få bra stöd av boendestödjarna och att inte få det. För mig har boendestödjarna varit särskilt viktiga eftersom min familj bor i Finland och vi bara ses två gånger per år. Dessutom är mina föräldrar äldre nu.
Jag kan tänka mig att vissa autister drivs av inre motivation. Det gäller nog särskilt de autister som har ett stort specialintresse som de har turen att kunna nyttja i arbetslivet. Jag själv har däremot ofta drivits av yttre motivation när jag deltagit i sammanhang jag inte velat delta i.
Det finns även autister som mår jättedåligt men tvingas jobba eftersom de inte fått sjukersättning. Samtidigt hyllar samhället dessa autister och antyder att de har ”lyckats” och att andra autister borde ta efter. Precis som du skriver är detta inte alltid hållbart på sikt. Vissa autister insjuknar t.ex. i utmattningsdepression. Nu syftar jag alltså på autister som tvingas göra saker de egentligen inte klarar av. De autister som kan och orkar jobba ska självklart göra det!
Det spekuleras i att Leonardo da Vinci hade ADHD p.g.a många oavslutade projekt etc. Han hade sitt nätverk av stöttande furstar som såg hans genialitet trots hans svårigheter.
Jag tycker att npf:are som vill likna nt premieras. Mycket hjälp verkar vara inriktad på att leva ”ett vanligt liv” Har man en inre motivation att vilja ha det kan man förhoppningsvis få hjälp om man önskar, vill man bryta mot konventionerna (eller måste p.g.a att man blir utbränd annars t.ex.) är det svårare att få hjälp och / eller acceptans. I många fall är det väl just de saker du nämner som nätverk och (privat) ekonomiskt och socialt skyddsnät som är skillnaden mellan om man lever ett tillfredställande liv eller hamnar på gatan.
Jag håller med om att de npf:are som försöker bete sig som npf hyllas. Även socialtjänstens ”normaliseringsprincip” antyder att det är önskvärt att alla ska leva så lika som möjligt. Syftet med normaliseringsprincipen är egentligen inte att människor ska tvingas till att leva på ett sätt som inte passar dem, men tyvärr tolkas det ofta som det.
Tyvärr finns det mycket fördomar om autism och autister, och mycket av informationen från vården har en negativ ton ( eller har iallafall haft det tidigare).
När jag gjorde min ADHD-utredning funderade de på autism också. Vi diskuterade vad det var de uppfattade som autistiskt och det visade sig att jag gjorde de sakerna av andra anledningar än de trodde. Så det kan vara en idé att säkerställa att de förstår varför din son gör som han gör. Ett exempel är att de inte trodde att jag förstått skämtet i en bild. Jag hade överhuvudtaget inte sett skämtet, utan mitt fokus hade legat på att bilden var ritat på ett misogynistiskt sätt.
Jag fick hursomhelst en bok om autism (eller om det var aspergers) att läsa i — och det var så negativt beskrivet! Verkligen inget jag kände igen mig i.
Nuförtiden läser jag gärna autistiska bloggare som Paula, och autister på twitter, och jag håller ofta med dem och känner igen mig i endel men inte allt. Mycket tycker jag är självklarheter när det gäller kommunikation t.ex. Jag vet inte om det är min ADHD, min personlighet, eller om jag har (drag av) autism.
Pete Wharmby har skrivit två böcker om autism ur ett inifrånperspektiv och har en youtubekanal där han heter Peter Wharmby. Han finns på twitter också. På twitter skriver Victoria Duncan om autism och om neurodiversitet och neurotypiskhet och vänder ibland på perspektiven och ser på neurotypiska på det patologiserande sätt som samhället i stort ser på autister och ADHD:are med. Callum Stephen skriver om hur det kan vara för autister i olika situationer — och det finns många fler. Hashtagen #ActuallyAutistic är användbar.
Din son kanske inte är mottaglig för att läsa eller lyssna på autister nu, men kanske senare. Du kan ju börja själv att göra det och pröva att dela med dig av saker ibland.
Jag håller med dig om att det är viktigt att utredaren försäkrar sig om vad beteendet beror på så att de inte drar förhastade slutsatser! Precis som du beskriver kan de ibland felaktigt tro att patienten inte förstått något och börja misstänka autism! Samtidigt kan de kan missförstått patienten helt.
Jag har också stött på litteratur där Aspergers syndrom och autism beskrivs negativt. Vissa böcker beskriver dessutom autister som har otroligt stora problem. Autism är ett otroligt brett spektrum vilket är anledningen till att olika typer av böcker behövs. Jag tyckte själv att det var lärorikt att läsa Lorna Wings bok Autismspektrum och Svenolof Dahlgrens Varför stannar bussen när jag inte ska gå av? eftersom jag inte kände igen mig i böckerna alls. Dessa typer av böcker har hjälpt mig som föreläsare för de har ökat min förståelse för autister som har stora problem, men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det kan vara bra att läsa andra böcker om man vill känna igen sig.
Många med ADHD har drag av autism och omvänt har många autister drag av ADHD så det skulle inte alls förvåna mig om du hade autistiska drag!
Tack för era svar. Jag ska kolla upp böckerna som rekommenderats.
Paula, du undrade vad jag hade för källor till allt det negativa jag hört om autism och det är på forum på facebook. Jag blir så bedrövad av det här med att det inte fungerar med vänner och min son är så (ofrivilligt) ensam. Han har dessutom elallergi så han kan inte använda dator el telefon!! vilket gör honom ännu mer isolerad och det blir svårt med praktikplatser. Ngn annan som har erfarenhet av elallergi? Nu gissar jag vilt, men kan det ha ngn koppling till autismen?
Tyvärr har jag ingen erfarenhet av elallergi, och elallergi är en omstridd diagnos. Vet ni med säkerhet att det är elallergi han har? Har ni konstaterat att det är elektromagnetisk strålning han inte tål och att det inte är ljusflimret från skärmarna som han reagerar på? Själv tål jag inte ljuset från vanliga datorer och smartphones och kan därför inte använda vanliga datorer eller mobiltelefoner alls.
Däremot kan jag använda e-inkskärmar för de avger inget ljus alls. Dessa typer av skärmar är så pass ovanliga att jag behövt beställa dem från Kina och de är tyvärr ganska dyra. Det går inte heller att ladda ner de flesta appar på min kinesiska mobiltelefon för den har inte stöd för Google Play, men jag kan iaf SMS:a med mobiltelefonen och blogga och surfa med min e-inkskärm som jag kopplat in till datorn.
Jag vet såklart ingenting om din son, men jag har funderat på om det kan vara så att vissa som tror sig ha elallergi egentligen ”bara” är känsliga för ljusflimret från datorer och mobiltelefoner. Nu har ni kanske redan testat detta, men om ni inte har gjort det tycker jag att ni skulle kunna testa om han tål e-inkskärmar! Även ljuskänslighet gör det såklart lite jobbigt socialt i vissa situationer. De flesta tycker nämligen att det är viktigt att kunna ta fram sina smartphones när de vill och visa bilder och olika klipp för varandra, men tack och lov finns det även gammaldags människor som inte tycker att det är viktigt att kunna ta fram sina smartphones ständigt och jämt.
Om det skulle visa sig att han tål e-inkskärmar skulle det bli lättare för honom att hålla kontakten med sina vänner, och i så fall skulle han kunna försöka hitta vänner som inte är beroende av sina smartphones och som kan tänka sig att umgås utan att ha mobiltelefonen framme!
Vad gäller diskussionsgrupper på nätet och sociala medier så är det ofta så att de som mår dåligt och är missnöjda skriver och deltar i diskussioner samtidigt som många som är nöjda kanske inte känner samma behov av att delta i diskussionerna alls. Nu säger jag inte att det alltid är så, men jag har märkt att många som är missnöjda har ett större behov av att skriva av sig än de som mår bra och är nöjda.
Av ovanstående anledning är det lätt att få intrycket att alla autister är missnöjda med sina liv, ofrivilligt ensamma samt har dåligt stöd, men jag har träffat många på mina föreläsningar som är jättenöjda! Många unga vuxna mår dessutom dåligt, men det är inte alls säkert att man kommer att må lika dåligt längre fram i livet. Ge aldrig upp hoppet! ♥
Nej, vi har inget bevis på att det är el-allergi. Var kan man få det förresten? Symptomen är att han blir rödflammig i ansiktet och får hjärtklappning. Jag tackar dig för ditt tips och ska kolla upp det. Det känns bra att höra att du har ett bra liv. Jag tror min son kan få det också om bara tvången skulle bli bättre, dom har liksom slagit i taket totalt och upptar hela hans vakna tid. Han fick diagnosen OCD för 10 år sedan. Jag har läst att tvång och autism ofta hänger ihop. Hans behandlare säger att tvång kan vara ett tecken på autism och inte nödvändigtvis OCD. Jag vet inte vad jag ska tro om det eller hur man reder ut det. Hur som, så är det fruktansvärt.
Hej Madicken
om du inte visste så finns det föreningar för elöverkänsliga. Kanske kan ni få stöd därigenom? https://eloverkanslig.org/foreningar/
Mvh
Hej! Jo, vi är medlemmar där, men tycker inte vi fått ngn direkt hjälp. Jag vill ha tips om hur man kan underlätta i vardagen, men ser mest att dom pratar om dom där 5g masterna. Har ställt frågan, men får inga riktiga svar. Tack för ditt engagemang i alla fall!
Det ni skulle kunna göra, förutsatt att han är med på det, är att ni t.ex. låter Wi-Fi:n vara på vissa nätter och att ni stänger av den på andra nätter och frågar honom om han känt skillnad (naturligtvis utan att avslöja för honom i förväg när Wi-Fi:n varit påslagen…om han inte vet det kan det inte vara placebo-effekt). Ni kan också fråga honom om ni får gömma en mobiltelefon i hans rum någon gång och om han kan tala om för er ifall han känner av mobiltelefonen. Men jag förstår samtidigt det problematiska i att grannarna kan ha Wi-Fi:n på och han kanske känner av den istället.
Rödflammighet är ett vanligt symptom, men jag blir själv inte rödflammig av e-inksärmen vilket jag blev av en vanlig laptop. Det hade varit så bra om din son hade tålt e-inkskärmar! Ljusflimret kan också orsaka neurologiska problem i form av ryck och epilepsiliknande anfall och ibland även svåra migränanfall hos personer som inte tål flimret. Mitt liv förändrades helt när jag skaffade e-inkskärmar, och jag vet också andra autister som gjort det.
Jag vet inte riktigt om jag håller med om att tvång och autism hör ihop, men däremot finns det ju många som har OCD och autism samtidigt. Ritualer och rutiner kan ingå i autism, men för mig har de repetitiva intressen och beteenden som ingår i min autism alltid varit förknippade med avslappning och ett lugn. Däremot led jag förut av svår OCD, och i detta fall var tvånget förknippat med ångest. Det var fruktansvärt att lida av OCD och jag led av det själv! Vad däremot gäller autism så lider jag bara av mina rutiner och aktiviteter när andra människor klagar på mig eller försöker få mig att förändras så vid autism är det egentligen bara bristande bemötande som varit ett problem för mig! Jag hoppas verkligen att din son får hjälp för jag vet själv hur fruktansvärt det är att lida av OCD!
Hur fick du bukt med din OCD? Han sliter så hårt min son och jag lider med honom varje minut. Han vägrar ju medicin som skulle få ner hans ångest och det är väldigt frustrerande för mig att se.
Jag började äta ett SSRI-preparat som heter Seroxat. Det hjälper någorlunda även om jag fortfarande besvärades av min OCD. Jag blev däremot nästan helt frisk när jag autismanpassade mitt liv och började äta nyttigt och utesluta onyttigheter så som godis, kakor, halv- och helfabrikat, aspartam, vitt raffinerat socker, transfetter mm.
Jag är medveten om att det sistnämnda är ett pseudovetenskapligt råd, och jag har ofta fått höra att det inte finns några som helst belägg för att kost kan orsaka OCD när jag tar upp hur bra jag mår av att äta rätt. Så är det säkert, men samtidigt vet jag flera som haft mycket besvär av att t.ex. konsumera Coca cola men som blivit mycket bättre när de slutat. Jag tycker därför att det alltid är värt att testa att ändra på kosten när man har psykiska besvär för det kostar ingenting! Sedan 17 år tillbaka mår jag så pass bra att jag inte behövt äta Seroxat längre. Jag åt det bara under några år när jag var ung!
Att din son skulle ha elallergi låter långsökt. Det är mer troligt att hans rödflammighet och hjärtklappning är en psykosomatisk reaktion.
”Psykosomatik är inom medicinen studiet av samspelet mellan själen och kroppen. Psykosomatiska sjukdomar kan helt eller delvis ha sin grund i psykiska eller emotionella störningar. En psykosomatisk sjukdom betecknas som en kroppslig sjukdom som orsakas eller förvärras av psykiska faktorer.”
AnnKatrin Noreliusson driver en podd som heter Familjebalans. Hennes son har autism och tvångssyndrom. Du kanske kan få några tips på hur du kan hantera din sons problem genom att lyssna på de här tre avsnitten som handlar om OCD.
https://poddtoppen.se/podcast/1090367989/familjebalanspodden-en-podcast-om-npf/71-att-leva-med-tvangssyndromocd-malin-ovesson
https://poddtoppen.se/podcast/1090367989/familjebalanspodden-en-podcast-om-npf/77-gar-det-att-lara-sig-hantera-tvangssyndromocd-sofia-pihlsgard
https://poddtoppen.se/podcast/1090367989/familjebalanspodden-en-podcast-om-npf/97-tvangssyndromocd-mats-johansson
Jo, jag följer henne. Varför tycker du det verkar långsökt?
Skulle vara överlycklig om det inte var så, för hans liv är så begränsat. Men, är det för att du inte tror på att elallergi finns eller vad grundar du det på? Jag tror absolut att det finns och att vi kommer få se mer av det längre fram. Man kan ju vara överkänslig mot andra saker, varför då inte el?
”Men, är det för att du inte tror på att elallergi finns eller vad grundar du det på?”
Jag tror ingenting om elöverkänslighet. Jag konstaterar att det inte finns bevis för att elöverkänslighet existerar. Därav följer att man inte bör utgå från att det måste handla om elöverkänslighet. Det finns närmast oändligt många tänkbara förklaringar till din sons svårigheter. Det finns ingen anledning att zooma in på just elöverkänslighet.
https://svenska.yle.fi/a/7-1331432
”Trots omfattande forskning finns det inte något vetenskapligt underlag som styrker ett orsakssamband mellan elöverkänsligas symtom och elektromagnetiska fält.
Strålsäkerhetsmyndigheten bedömer därför att elöverkänslighet inte är en strålskyddsfråga utan en medicinsk fråga som ska hanteras av hälso- och sjukvården.”
https://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/omraden/magnetfalt-och-tradlos-teknik/fragor-och-svar-om-elektromagnetiska-falt-emf/vad-sager-stralsakerhetsmyndigheten-om-eloverkanslighet/
”Man kan ju vara överkänslig mot andra saker, varför då inte el?”
Man kan vara överkänslig mot allt men ändå är man inte det. Jag vill vända på din fråga. Varför skulle din son vara överkänslig mot just el av alla saker som han kan vara överkänslig mot? Varför måste hans svårigheter bero på att han är överkänslig mot något i omgivningen? Jag rekommenderar att du angriper frågeställningen vetenskapligt:
1. Formulera en hypotes. Din hypotes är att din sons svårigheter beror på elöverkänslighet.
2. En logisk konsekvens av din sons elöverkänslighet är att graden av svårigheter bör variera med graden av exponering för elfält.
3. Undersök om den logiska konsekvensen stämmer genom att undvika elfält i större utsträckning än idag. Om din sons svårigheter minskar stärks din hypotes att din son är elöverkänslig. Det finns dock många potentiella felkällor. Det är långt ifrån säkert att din son är elöverkänslig bara för att han eventuellt blir bättre av minskad exponering för elfält. Placeboeffekten till exempel.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Placeboeffekt
”Jag vet inte vad jag ska tro om det eller hur man reder ut det. Hur som, så är det fruktansvärt.”
Det bör redas ut i en neuropsykiatrisk utredning.
https://www.1177.se/behandling–hjalpmedel/undersokningar-och-provtagning/psykiatriska-utredningar/neuropsykiatrisk-utredning/
”Hur ska jag tänka för att inte gå under som det känns att jag håller på att göra just nu i allt det här kaoset vi lever i?”
Ni behöver professionell hjälp av sjukvården. Glöm elöverkänsligas föreningar. Din son behöver utredas för autism av ett neuropykiatiskt utredningsteam eftersom psykologen misstänkte autism. Han behöver hjälp av vuxenpsykiatrin och vuxehabiliteringen (om han har autism). Och han behöver hjälpa sig själv genom att förstå och acceptera sig själv som den han är och anpassa sitt liv utifrån vem han är. För att kunna göra det behöver han få reda på varför han inte är som alla andra. Det är det utredningen förhoppningsvis kommer ge svar på.