Har autism och är vilse i livet, vad ska jag göra?

Anon frågar

Jag såg din bloggartikel där om synträning så jag kom in här helt random:
https://paulatilli.se/blogg/sugen-pa-syntraning/
Jag har faktiskt tränat bort lite av min astigmatism i vuxen ålder men pga att ena ögat är svagare än andra och att jag sitter mycket vid datorn så är det så att hjärnan har mycket lättare att titta med bara ett öga vilket försvårar den träningen.

Hursomhelst handlar det här inte alls om det. Jag är helt lost i livet typ, delvis mitt eget fel kan sägas. Kastar ut en lina här, om du kan fånga den så blir oerhört tacksam! Finns ju samhällsaktörer som spelat roll också så som krigsflykting och mobbning men jag känner ändå att jag på allvar förstört mitt liv i vuxen ålder.

Mitt problem med autism-diagnosen så som så många andra diagnoser är att det egentligen är ett arbetsnamn för en mängd normavvikande beteendemönster. Sällan har det en klar bevisad koppling med neuronerna i hjärnan eller någon objektiv definition av vad som ska in i eller inte. Exempelvis var man ju psykiskt sjuk om man var homosexuell några år sedan. Är man säkert fortfarande i vissa länder. Känns så extremt töntigt att folk ska få diagnoser för vad en samhällsnorm är just idag på en viss plats.

När det gäller autism specifikt så har jag inga av de typiska drag som associeras med det så som: Jag störs absolut inte av oljud, jag kan sova ute som hemlös nästan lika bra som i femstjärniga hotell och har gjort det livet ut (rest mycket), älskar att byta omgivning, har egentligen inga specialintressen utan byter intresse ganska så ofta (även om jag kan vara lite hyperfokuserad, troligen iaf lättare ADD/ADHD).

Men här är kruxet, det är så mycket annat av de mindre typiska dragen av autism som passar in på mig: Även om jag är social så har jag extremt svårt för vissa sociala normer. Jag bokstavligt talat hatar grupptryck och har förstört min sociala ställning i grupp efter grupp när jag tyckt att de inom gruppen trycker på något utan att självständigt som individer tänkt igenom det. Därmed inte sagt att jag gör saker som stör andra bara för att det faller mig i huvet just då.

Jag tycker inte om onödig ”touch”, eller egentligen både fysiska och känslomässiga uttryck. Tycker att det är oerhört falskt när speciellt kvinnor kramas varje gång de träffas. Gillar inte när folk försöker vara vad de säkert ser som ”trevliga” eller ”snälla” men som jag ser som manipulerande. Dvs när någon är allt för ”positiv” om minsta lilla: ”Gud va fint”, ”ohh vad du är duktig” , ”så söööööööööööt/sexig” etc.

Är nästan manisk om att vara ärlig när det verkligen gäller något viktigt och har svårt för folk som ljuger bortom vad som vore rimligt. Detta endast i personliga förhållanden; tar det mycket mindre seriöst när det gäller att klara av en deadline eller få till en deal eller något. Business is business typ. Har extremt svårt att bibehålla relationer även om jag relativt lätt bygger upp dem med människor jag tycker om. Detta speciellt om jag är deprimerad.

Ditto med hushållsarbete, räkningar, mm. Har relativt lätt för det om jag inte är deprimerad men faller jag i en svacka så blir det mycket snabbt en ond cirkel. Hade säkert behövt boendestöd i omgångar men skäms att ansöka. (Anser att man ska klara det som vuxen). Ptja…Jag vet inte. Kanske är allt? Generellt tycker jag att autistiska personer är intressanta men samtidigt ganska jobbiga ibland.

Ibland tänker jag mig att jag har en konstig blandning av autistiska och sociopatiska drag (ogillar även auktoriteter, tar risker, mm) men är samtidigt även här väldigt kluven då jag har för mycket empati och mår oerhört dåligt när någon eller något oskyldigt framför mig tar skada.

Känns bara som att jag ALDRIG passar in någonstans. Är 33 år nu och livet har varit en bergodalbana. Har haft extremt bra perioder och extremt dåliga. Men överlag har det gått neråt och trots ett visst sparkapital och utbildningsmeriter så sitter jag nu och överväger självmord då jag inte har en enda vän och har inte jobbat på ett år. Hade nog passat in bland ett gäng riktigt kreativa, öppna och drivande personer men kan inte hitta några sådana som vill ha mig.

Vad tror du? Har du någon aning om vad jag är? Har du mött någon som mig? Vad ska jag göra? Förlåt för ett SUPEEEEEEEEEEEERLÅNG mail som är väldigt mycket ”MEMEMEME” men jag är alltså helt jävla lost och desperat här.

Paula svarar

När jag läser ditt meddelande får jag uppfattningen att du har depression. Detta eftersom du grubblar mycket, tänker negativt kring livet och känner att livet är så meningslöst att du till och med har suicidtankar! Det låter inte alls bra. Jag tycker att du ska kontakta psykiatrin och söka behandling för din depression, och om suicidtankarna skulle övergå i konkreta suicidplaner är det viktigt att du omgående ringer och ber om hjälp. På 1177 finns en lista på organisationer du kan kontakta vid suicidplaner.

Vill inte påverkas av samhällsnormer

Det låter som att du grubblar mycket över din diagnos. Jag tänker så här kring diagnoser: man måste inte använda dem om man inte vill och man är inte skyldig att berätta för någon i privatlivet att man har autism. Samtidigt kan diagnosen vara ett medel till självinsikt, och dessutom kan den underlätta att ansöka om stöd och anpassningar. Vissa tänker som du kring boendestöd, d v s att man som vuxen ska kunna ta hand om sig själv. Samtidigt är självständighet en samhällsnorm, och jag vill medvetet ta avstånd från samhällsnormer. Jag vill inte påverkas av vad samhället tycker att jag borde och inte borde klara av!

Läs igenom din utredning

Autism är en funktionsnedsättning som innebär stora svårigheter i det dagliga livet, men därmed är det inte sagt att autism måste vara ett statiskt fenomen. Enligt Christopher Gillberg finns det vissa personer som tidigare uppfyllt diagnoskriterierna för autism men 5-10 år senare inte gör det längre. Om du fick diagnosen för ett antal år sedan och inte upplever att du har speciellt många svårigheter idag sedan kan du tillhöra den gruppen! Ibland kan det istället vara omgivningen som tycker att personen har autism och stora svårigheter medan vederbörande själv inte alls håller med. Om du är nyfiken på varför du fick en autismdiagnos kan du läsa igenom din utredning.

Många hatar vita lögner

Att ogilla känslomässiga uttryck är vanligt förekommande vid autism (gäller såklart inte alla autister), och jag tror personligen att det kan vara vanligare bland manliga än kvinnliga autister! Psykologen och autismexperten Tony Attwood nämner just detta exempel i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom. Att du har svårt för att folk inte säger som det är är också typiskt för oss med autism: det är många med autism som hatar vita lögner.

Känner igen mig i det du beskriver

Jag var tvungen att le när du beskrev att du starkt ogillar att folk är överdrivet positiva och säger saker som ”du är såååå duktig”. Jag har själv väldigt svårt för det för jag tycker att man endast ska ge beröm vid ytterst få utvalda tillfällen, annars tycker jag att det är falskt. Jag tycker förvisso att det finns personer som faktiskt är ”sååååå duktiga” om de exempelvis doktorerat i ett svårt ämne som en genomsnittlig person inte skulle klara av. Men jag hade däremot svårt att ge den typen av beröm till någon som ”bara” har en kandidatexamen eller en Master i något lättare ämne för jag anser att väldigt många andra skulle klara av samma sak om de verkligen försökte. Att någon är ”såååå duktig” låter för mig som om personen verkligen var utomordentligt unik i sitt slag vilket ytterst få människor är, enligt mig. Så jag känner definitivt igen mig!

Sök dig till rätt människor

Jag har absolut träffat autister som har uttryckt liknande tankar som du, och det är inte alla autister som är känsliga för ljud eller ogillar att resa och byta omgivning. Vissa har också mycket lätt att skapa, men däremot inte behålla, relationer. Känslan att aldrig passa in någonstans är för övrigt också väldigt typisk för autister. Kanske har du hittills sökt dig till fel människor? Kanske borde du söka dig till träffgrupper för autister eller anmäla dig till ett autistläger som Föreningen Autisterna anordnar? Själv har jag ytterst sällan träffat autister som är överdrivet positiva på det sätt du beskriver. Vem vet, kanske kommer du på sådana forum äntligen hitta människor du klickar med!

Ps. apropå synträning så har jag också gjort det och tycker att det är en klockren metod 🙂 Dock slutade jag eftersom det blev dyrt i längden. Men vissa tränar sin syn hemma med övningar från internet och tycker att det funkar! Själv gjorde jag det hos en optiker som var kunnig i synträning.

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.