Ett öppet brev till lagstiftaren: om LSS

Hej lagstiftare och beslutsfattare! I enlighet med det ni lagstiftat om har vi med autism möjlighet att ansöka om en kontaktperson med stöd av LSS 9 § 4. I lagens förarbeten har ni preciserat att en kontaktperson är någon som ställer sig till förfogande som medmänniska och bistår med stöd i situationer av icke-komplicerad natur. Enligt er är avsikten med insatsen att den enskilde ska få hjälp med att komma ur social isolering och kunna skapa en meningsfull fritid i syfte att möjliggöras ett självständigt liv. Slutligen konstaterar ni att anledningen till att ett behov till en kontaktperson kan föreligga är att många av oss med funktionsnedsättningar är ensamma och saknar gemenskap med andra människor.

Hade velat ha en ledsagare

Jag tycker att det är alldeles utomordentligt att ni lagstiftat om rätten till en kontaktperson, och jag hade själv förut också en i syfte att få stöd med vissa aktiviteter jag inte klarade av att utföra på egen hand. Då jag funderar på att börja med vissa aktiviteter som jag kommer att behöva stöd med har jag bett om att få en kontaktperson igen så fort pandemin är över! I början var det egentligen en ledsagare jag ville ha, men eftersom ni gav mig avslag på min ansökan om ledsagare och bifall på ansökan om kontaktperson blev det en kontaktperson! Ett ganska självklart beslut från er sida då en kontaktperson är en betydligt mindre kostsam insats för er än vad en ledsagare är. Men jag bryr mig inte om det är en ledsagare eller en kontaktperson som ger mig stöd. Det viktigaste för mig är att jag får stödet!

Känner mig inte ensam

Så långt allt väl om det inte vore för ett litet problem: jag känner mig inte ensam vilket strider mot er avsikt med en kontaktperson! Det sociala är inte viktigt för mig utan jag vill endast ha stöd med vissa aktiviteter och ägna mig åt samma aktiviteter vid varje kontaktpersonträff. Att jag behöver en kontaktperson av praktiska skäl betyder inte att jag inte skulle tycka om kontaktpersonen som person för det kommer jag säkert göra. Om jag har en trevlig kontaktperson kan vi säkert ha roligt tillsammans, men faktum kvarstår: jag mår inte dåligt av t.ex. den sociala isolering som Covid har medfört för jag trivs för mig själv. Kontaktpersonen kommer därmed inte uppfylla något socialt behov hos mig, men ändå anser ni att det är viktigt att en kontaktperson ska råka bot mot just en känsla av ensamhet.

Ni bortser från diagnoskriterierna

När jag förut hade insatsen kontaktperson betonade jag alltid för biståndsbedömarna att jag var sjukpensionär (vilket jag var på den tiden!) och följaktligen inte exponerades för sociala sammanhang på dagarna. Detta för att jag var livrädd för att bli av med insatsen om jag hade tordats nämna med ett ord att det inte var viktigt för mig att vara en del av ett socialt sammanhang. Ni beslutsfattare vill gärna höra mig säga: ”Självklart har jag ett stort socialt behov men är ledsen över att min autism ställer till det. Snälla rädda mig och bevilja mig en kontaktperson!” Att det i diagnoskriterierna fastställs att autism bland annat kan komma till uttryck genom avsaknad av intresse för jämnåriga bortser ni helt ifrån.

Strider mot syftet

Numera orkar jag inte längre föreställa mig genom att låtsas ha samma behov som andra människor i syfte att komma i fråga för stödinsatser. Nyligen hade jag ett telefonsamtal med min biståndsbedömare och var helt öppen med varför jag ville ha en kontaktperson. Biståndsbedömaren konstaterade direkt att det här med att den enskilde endast ska utföra samma aktiviteter tillsammans med sin kontaktperson varje gång stred mot avsikten med en kontaktperson. Syftet var att kontaktpersonen och brukaren skulle pröva på många olika aktiviteter tillsammans så att den sistnämnda skulle få variation i sin vardag, utsättas för nya upplevelser och få sitt sociala behov uppfyllt. ”Men om jag vill använda kontaktpersontimmarna till för att göra samma aktiviteter varje gång och älskar rutiner, vad händer då?” frågade jag. ”Detta är som sagt inte syftet med en kontaktperson”, fick jag till svar.

Hur tänker ni?

Alltså hallå?! Hur tänker ni egentligen kring LSS? Var inte valfrihet dess syfte tillsammans med det faktum att den enskilde skulle uppnå god livskvalitet? Varför i hela världen ska ni beslutsfattare diktera att god livskvalitet måste omfatta variation och absolut inte rutiner och ett inrutat liv? Hur kommer det sig att LSS har undertonen: ”Självklart har du valfrihet, men endast under förutsättning att du väljer rätt. Har du andra behov än majoritetsnormen ska du inte ha LSS.” Tack och lov lyckades jag övertyga biståndsbedömaren om att göra ett undantag och bevilja mig en kontaktperson i alla fall, men samtidigt betonade han att detta upplägg var just ett undantag. Men varför är mitt upplägg ett undantag? Får inte den enskilde välja vilka aktiviteter hen vill ägna sig åt tillsammans med sin kontaktperson?

Läs in er på autism

Snälla beslutsfattare och lagstiftare, jag har så många frågor! När ska vi autister med annorlunda behov bli tagna på allvar? Varför är det så självklart för er att en kontaktperson endast ska användas till för att uppfylla den enskildes sociala behov samtidigt som en ledsagare enligt domstolen inte är ett alternativ för sådana som jag? Med vilken rätt dikterar ni att god livskvalitet absolut inte kan inkludera rutiner och ett inrutat liv utan måste omfatta en variation av olika aktiviteter? Snälla, läs in er på autism. Ni kan börja med diagnoskriterierna!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.