Nej, jag måste inte vara tacksam över empowerment

Begreppet empowerment betyder ungefär samma som egenmakt. Äger vi brukare empowerment innebär det att vi har kontroll över våra liv. Som ett exempel på fall när enskilda inte haft empowerment kan nämnas förr i tidens mentalsjukhus som fanns i Sverige fram till bara för några decennier sedan. Som bekant fick inte patienterna på dessa mentalsjukhus bestämma över sina liv, de isolerades totalt och fick inte äga någonting. Som ett exempel på motsatsen till avsaknad av empowerment kan nämnas LSS och inte minst dess insats personlig assistans. I och med att LSS-lagstiftningen trädde i kraft på 1990-talet fick enskilda med vissa omfattande funktionsnedsättningar inflytande över vem och vilka som skulle anställas som deras personliga assistenter. De fick empowerment.

SoL och LOV har gett mig empowerment

I och med att LSS och SoL inte inbegriper tvångsåtgärder har makt förskjutits till brukaren i en allt större omfattning under de senaste decennierna. Visst, jag kan som autist inte bestämma allt kring mitt stöd, men i och med att mitt boendestöd omfattas av SoL kan jag välja om jag vill ta emot boendestöd eller ställa in det. Vill jag inte släppa in en specifik boendestödjare i mitt hem är det ingen som kan tvinga mig. Och i och med att jag bor i en kommun med LOV har jag ytterligare rättigheter: jag får välja boendestödsutföraren fritt. SoL och framför allt LOV har gett mig empowerment.

Effekten är inte alltid den avsedda

Dock konstaterar den australiensiske forskaren Bob Pease att empowerment inte alltid ger avsedd effekt: trots den motsatta avsikten riskerar empowerment-andan i själva verket att ta bort makt från brukarna, enligt honom! Han menar att felet ligger i att socialarbetarna tenderar att betrakta brukarna som maktlösa och sig själva som de som innehar all makt. Och denna makt anser de sig kunna, om de vill, välja att delegera till brukarna. Problemet är, enligt Pease, att vetenskaplig kunskap rankas högt i vårt samhälle. Och i och med att socialarbetarna inte sällan har utbildning tenderar vissa socialarbetare att anse sig veta vad som är bäst för brukarna. Därför tar de sig rätten att avgöra när brukarna ska ges empowerment och när det är socialarbetaren som ska bestämma.

Alla gillar inte empowerment

Jag måste säga att jag till fullo håller med Pease! Och innan någon besserwisser-socialarbetare flikar in och svarar: ”Men brukarna kan inte alltid veta bäst! Eller menar du på fullaste allvar att jag som biståndsbedömare/boendestödjare inte bör lägga mig i om brukaren bor i en lägenhet med avföring insmetad i väggarna och brukaren bestämmer sig för att låta bli att betala hyra så att hen blir vräkt och hemlös?!” så vill jag påpeka att det alltid finns diagnoser och sjukdomar som medför att brukaren tappar all verklighetsuppfattning och inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Detta blogginlägg handlar inte om dessa fall! Att vissa yrkesverksamma reagerar negativt när jag skriver och föreläser om empowerment visar dock att det inte är alla som gillar tanken på att brukarna ska ha makt.

Vissa vill fatta beslut över mitt huvud

Detta inlägg syftar på yrkesverksamma som vill fatta beslut över mitt huvud och försöker påverka hur jag ska leva trots att det inte alls ligger i mitt intresse. Typ ungefär så här: ”Men jag gav ju dig empowerment igår. Du fick bestämma vilken färg du skulle ha på tapeterna i ditt sovrum, och jag hjälpte dig att beställa tapeterna trots att jag inte tyckte att de var snygga. Det räcker väl? Eftersom du fick välja tapeterna, varför vägrar du att slänga denna trasiga T-shirt trots att jag sagt till dig att den borde slängas? Och hur kommer det sig att du inte slänger innehållet på din balkonglåda för du odlar ingenting just nu? Ingen vill väl ha ogräs på sina balkonglådor? Det är jag som ska bestämma när du ska ges empowerment, och nu är det min tur att bestämma!”

Känner mig som ett trotsigt barn

Nu har ju ingen boendestödjare uttryckt sig på ovanstående sätt direkt men däremot indirekt genom att fortsätta tjata när jag förklarat att jag inte alls velat göra som de har sagt. Jag vill nämligen ha ogräs på min balkong och jag vill spara den gamla trasiga T-shirten för hemmabruk (och nej, jag är ingen tvångsmässig samlare och har inga problem med att slänga grejer ifall det skulle ha betydelse!). Och sedan kan boendestödjaren himla med ögonen när jag fortsatt insistera på att jag vill bestämma själv och kontra med att jag redan bestämmer nästan allt! Då känner jag mig som en trotsig 3-åring. Och ändå har jag inte ”trotsat” boendestödjaren för trotsandets skull utan för att jag uppriktigt velat ha det så!

Har ingen skyldighet till tacksamhet

Ibland har jag haft boendestödjare som frågat: ”Vill du tömma din balkonglåda och slänga den trasiga T-shirten? Jag tycker att du borde det!” och sedan respekterat ett nej. Och detta är förstås en helt annan femma! Jag uppskattar när mina boendestödjare tar initiativ och talar om för mig vad de tycker, och jag uppskattar också ärlighet. Så länge de respekterar mitt nej har ingen empowerment tagits från mig. Däremot är det av yttersta vikt att mina boendestödjare inte har inställningen att det är de som vet vad som är bäst för mig. Empowerment ska vara något som jag har, inte något som mina boendestödjare bestämmer sig för att delegera till mig när de känner för det. Som brukare har jag ingen skyldighet att vara tacksam över empowerment!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn