Det är okej att ha svårigheter

Ibland får jag förvånade blickar när jag förklarar att min autism innebär vissa svårigheter men att det är okej. Jag menar självklart inte att man inte ska söka hjälp och stöd för sina svårigheter för det tycker jag absolut att man bör göra om man känner att man är i behov av det. Tack vare att jag har boendestöd har många av mina svårigheter fått en lösning i form av kontinuerliga stödinsatser. Med detta sagt kommer jag trots boendestöd tvingas leva med vissa svårigheter för resten av mitt liv eftersom boendestöd inte är lösningen för allt. Men vet ni vad? Det är också helt okej!

Svårigheterna finns kvar

Ibland får jag känslan av att föräldrar till autistiska barn blir besvikna när de får höra att min autism fortfarande ger mig svårigheter så här i 41-årsåldern. Troligen hade de hoppats på att få höra att jag vid det här laget blivit en mästare på att hantera sociala situationer och att jag klarar av att leva den typen av liv som mina jämnåriga lever med familj, barn och parmiddagar. Men det vänder sig fortfarande i magen på mig när jag får höra ordet ”grupparbete” och jag skulle aldrig ha orken att vara en förälder. Och jo, jag vet att mitt barn skulle ha en pappa också, men vilket barn skulle må bra av en mamma som inte skulle orka göra annat än att byta en blöja en gång varannan månad, aldrig skulle orka gå upp på nätterna och bara syssla med sina intressen istället för att leka med barnet?

Har ingen dålig livskvalitet

Faktum är att jag har betydligt fler svårigheter än genomsnittsmänniskan, men mitt liv är ändå helt okej! Visst, jag vill inte ljuga och påstå att jag inte skulle vilja byta bort mina svårigheter för det skulle jag självklart vilja om möjlighet fanns. Självklart skulle jag vilja ha lika mycket ork som en genomsnittlig 41-åring och inte bli totalt utslagen av sociala aktiviteter. Och tänk om jag inte behövde vänta flera dagar på boendestödet när jag behöver hjälp med något akut så som att pumpa en cykel! Mitt liv skulle underlättas betydligt om vissa av mina svårigheter försvann, men det betyder inte att jag har dålig livskvalitet. Jag är lycklig och mår bra!

Autism är min superpower

Det jag är mest glad för är att jag aldrig har tråkigt! Alltså aldrig, aldrig någonsin, dock under förutsättning att jag får styra mina dagar själv. Jag kan inte förstå varför andra människor är oroade för att jag skulle ha tråkigt i mitt eget hem. Jag känner inte alls igen mig i många andra människor som mår dåligt av att samhället har stannat upp under Covid-19 och att det rekommenderas att man inte umgås med någon utanför sitt hushåll. Jag har en förmåga att underhålla mig själv genom mina specialintressen och vet hur man fokuserar på det roliga i livet, dvs det jag tycker är roligt. Forskarna skulle säkert kalla den här egenskapen för ”svårigheter i socialt samspel” eftersom jag är ointresserad av sociala sammanhang och blir utmattad av grupparbeten. Men för mig är det en superpower!

Är tacksam för mitt liv

Det är helt okej för mig att min autism ger mig vissa svårigheter. Svårigheterna är en del av mig och något jag lärt mig att leva med. Jag skulle aldrig vilja byta bort mitt liv med någon annan även om jag fick chansen eftersom jag har lyckats bygga upp ett liv jag trivs med! Inte heller skulle jag någonsin vilja byta bort min autism för det är en del av min person och en mycket viktig del av min identitet! Tack vare autism är jag den jag är och får chansen att arbeta som föreläsare. Autismen är min största svårighet i livet samtidigt som den är min allra största styrka!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn