Kategorier
Okategoriserade

Det är jag som bestämmer vad jag behöver hjälp med

Vi som tar emot boendestöd och/eller andra stödinsatser behöver stödet för att vår vardag ska fungera. Ibland upplever vi att vi har omfattande problem i vår vardag samtidigt som yrkesverksamma kanske inte håller med om att det som vi upplever som ett problem är ett problem alls. Däremot kan yrkesverksamma tycka att vi har många andra problem som behöver lösas samtidigt vi själva är nöjda som det är. I dagens blogginlägg kommer jag att resonera kring ovanstående.

Upplevde ljuset som ett problem

Jag vet av erfarenhet att det kan vara svårt att få boendestödjare att hjälpa mig med det jag anser att jag behöver hjälp med. Vissa boendestödjare har reagerat på mina mörkläggningsgardiner och utbrustit: “Oj vad kolmörkt det är i ditt sovrum” samtidigt som jag inte alls har känt att det blivit tillräckligt mörkt eftersom det kommit in pyttelite ljus mellan springorna och har bett om hjälp med att fixa det. “Men det här är ingenting! Jag har aldrig sett ett lika mörkt sovrum som ditt och vi har viktigare saker att jobba med”, har vissa menat samtidigt som jag verkligen har störts av ljuset.

Alla förstod inte mitt behov

Tack och lov fick jag slutligen hjälp av en boendestödjare med att skaffa täckbitar i mörkläggningstyg och sy fast kardborreband och fästa dessa på fönster för att få det helt mörkt. Dessutom var det nödvändigt för mig att täcka nyckelhålet och springorna i sovrumsdörren för att få det ännu mörkare. Även om alla boendestödjare inte förstått vitsen med ett 100% mörkt sovrum när det redan varit 99,9% mörkt var det väldigt viktigt för mig att få hjälp med mörkläggningen då ljuset var mitt allra största problem i min vardag.

Har en speciell livsinställning

Däremot kan yrkesverksamma tycka att jag behöver jobba med saker som inte alls varit ett problem för mig. Vissa upplever exempelvis att jag tänker alldeles för negativt. När jag påbörjar med ett nytt projekt brukar jag tänka: “Jag kommer säkert misslyckas.” Men hur konstigt det än låter så är det just denna livsinställning som gör mig till en mentalt stark och positiv person! Tack vare att jag förbereder mig på det värsta blir jag inte besviken om jag sedan misslyckas men däremot blir det en mycket positiv överraskning för mig om det sedan visar sig att jag mot förmodan lyckas. Denna livställning hjälper mig enormt mycket i livet. Därför vill jag under inga omständigheter träna bort den och blir irriterad om en yrkesverksam hakar upp sig på detta och försöker göra den till ett problem när den inte är det.

Är människokräsen

En annan sak som vissa har gjort till ett problem är att jag är vad jag brukar kalla för “människokräsen”. Om någon uttrycker en åsikt som jag inte tycker om så kan det hända att jag tar avstånd ifrån den personen. Jag blir absolut inte arg och dömer inte ut någon som tänker annorlunda än jag, men om jag upplever att någon tänker och fungerar på ett helt annat sätt än jag kan det hända att jag inte längre känner samhörighet med personen. Det händer ofta att jag inte velat lära en person närmare ifall jag inte känt 100% samhörighet vid första mötet även om jag har tyckt att personen är trevlig. Sanningen är att jag inte känner samhörighet med den stora majoriteten människor och det är mycket svårt för mig att träffa personer som jag känner att jag klickar med.

Vissa tycker att jag är för kräsen

Vissa yrkesverksamma tycker att jag avvisar alldeles för många personer men jag är ju aldrig elak mot någon och dömer inte ut någon utan tackar alltid artigt nej till en ny träff om personen skulle föreslå det. Många menar att det är förståeligt om man inte vill lära känna alla, men om man avvisar väldigt många personer bara för att man inte har upplevt att allt känts rätt så tycker vissa yrkesverksamma att man har ett problem som måste åtgärdas. Men då Tony Attwood menar att det är vanligt att autister är människokräsna ser jag det som en del av min autistiska natur som bör bejakas, inte bekämpas. Eftersom jag har specialbehov när det gäller uppgifter, aktiviteter och rutiner varför skulle jag inte ha det när det gäller människor?

Spelar ingen roll vad behandlaren tycker

När det gäller allt ovanstående är det rent av farligt för mig att sluta lyssna på min magkänsla och börja umgås med exempelvis en ny kvinnlig granne bara för att en yrkesverksam tycker att jag borde det. Jag tvingades vara social mot min vilja som barn eftersom det inte ansågs vara okej att jag lekte ensam. Detta gjorde att jag mådde mycket dåligt för jag ägnade min fritid åt saker jag inte alls ville ägna mig åt. Det tog lång tid för mig som vuxen innan jag förstod att det är helt okej att tacka nej till en fika med en person som gärna vill fika med mig och jag inte behöver ha dåligt samvete för det. För att jag som autist ska kunna skapa en meningsfull fritid är det viktigt att jag själv får bestämma vad jag vill göra på fritiden.

Det är jag som bestämmer

Det spelar ingen roll om en yrkesverksam tycker att jag sitter alldeles för mycket inne i mitt sovrum utan att träffa folk. Min autism innebär att jag har annorlunda behov varför jag kan ha helt andra livsprioriteringar än den yrkesverksam som ger mig stöd. Så länge jag själv mår bra (vilket jag gör) och inte anser mig ha problem så är det ytterst viktigt att den yrkesverksamme inte gör detta till ett problem. Det är jag som bestämmer vad jag behöver hjälp med, inte den yrkesverksamme!

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism.

3 svar på ”Det är jag som bestämmer vad jag behöver hjälp med”

Känner igen mig, i det om “livsinställning” och att vara “människokräsen”, men det har ju inte med andra att göra, det är ju mer om hur man själv kan ta emot, vad ger en själv rum, ett sorts lugn, möjlighet att vara, komma framåt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.