Vi som har LSS- och SoL-insatser så som daglig verksamhet, kontaktperson, ledsagare eller boendestöd kan ha haft stödet länge. Och precis som vem som helst förändras vi autister under årens gång. Då vi utvecklas som personer och våra livssituationer förändras kan även våra stödbehov och önskemål av stödpersonen bli annorlunda genom åren. Det vi behövde stöd med för 10 år sen behöver vi kanske inte alls stöd med idag utan med något helt annat.
Min inställning har förändrats
Min inställning och mina prioriteringar kring boendestöd har förändrats väldigt mycket genom åren! För 10 år sen förstod jag knappt vad det behövdes göra i ett hem och vilken befrielse det är när det blir ordning. Därför var det inte viktigt för mig om boendestödjaren var duktig på att hålla ordning eller inte. Däremot ville jag gärna att jag och boendestödjaren skulle klicka på det personliga planet. Jag blev exempelvis glad när jag fick unga tjejer som liksom jag var intresserade av kläder och smink. Jag berättade även gärna väldigt mycket om mitt privatliv för boendestödjarna.
Har vänt tvärt
Numera har jag vänt tvärt på dessa punkter! Jag struntar helt i vad boendestödjaren har för intressen men däremot är jag väldigt noga med att vi får mycket gjort under boendestödstimmarna och att det skapas ordning i mitt hem. Jag bryr mig inte särskilt om boendestödjaren är överdrivet ”trevlig” men däremot vill jag absolut inte att hon är otrevlig utan det räcker med att hon är saklig och neutral. Jag förväntar mig inte längre att vi t.ex ska ha samma humor, liksom inte heller att boendestödjaren ska vara överdrivet varm och social eller att vi ska kunna skratta tillsammans.
Vill vara privat
Dessutom är jag numera noga med att hålla privatlivet för mig själv vilket jag också skrev i brevet till min nya utförare när jag bytte utförare för drygt ett år sedan. Med detta menas att jag inte vill berätta alltför mycket om mig själv. Inte heller vill jag dela med mig alltför mycket detaljer om mina vänner och min familj mm för det blir annars för privat. Visst, jag kan ibland berätta om mig själv och människor jag känner men inom rimliga gränser. Jag vill med andra ord att det ska råda ett visst avstånd mellan mig och mina boendestödjare vilket alltså inte var lika viktigt för mig förut.
Utgår ifrån mina känslor
Slutligen har jag blivit noga med bemötande. Nu är det ju så att olika klienter vill bli bemötta på olika sätt så det som jag kan tycka är fel bemötande kan någon annan klient uppfatta som ett bra bemötande och tvärtom. Mycket handlar om personkemi: bara för att jag tycker att en boendestödjare är olämplig behöver det inte vara en objektiv sanning. Ändå utgår jag ifrån mig själv och tänker: vilka egenskaper vill jag att boendestödjaren ska ha? Hur vill jag bli bemött? Jag brukar numera säga att jag är inflexibel när det gäller mitt val av boendestödjare men flexibel när jag väl har hittat rätt person.
Bra att omvärdera ibland
Du som har stödinsatser kan ha nytta av att ibland omvärdera stödet och fundera över om du fortfarande har samma önskemål och behov som du hade förr. Att behoven förändras behöver inte betyda att stödet man hade förr var dåligt utan det är behoven och prioriteringarna som har förändrats! Och det är viktigt att bejaka dessa förändringar.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Köp min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Senaste svar på alla blogginlägg
https://stambyte.se/
Vad bra att du blev utredd och fick diagnosen!
Vi hade också tjejgympa och killgympa i skolan! Så är det i Finland. Jag var förvånad när jag fick höra…
Exakt så!
Vad är stambyte?
Jag fick mina diagnoser adhd, Tourette och autistiska drag, i samband med mitt 21- åriga barnbarn, då kände jag igen…
Vi hade på gympan tjejerna för sig och pojkarna för sig. Vi hade mera gymnastik och pojkarna bollspel. Vi hade…
Nä de kommer jag inte att göra. Sen får mina anhöriga tycka vad de vill.De är ju så de är…
Vad kul att du gillade programmet och att du kände igen dig i det Clara berättade! Många autister har berömt…
Jag förstår precis vad du menar! Min lägenhet kommer att stambytas inom kort, troligen redan nästa år, och jag känner…
4 svar på ”Därför ska du våga omvärdera stödinsatserna”
Så bra skrivet igen! Jag är i exakt samma situation just nu som du beskriver: håller på att byta från personlig assistans till boendestöd. Jag upplever att det blev alldeles för personligt med min tidigare assistent, till en nivå där jag hade liksom inget privat kvar. Jag är väldigt öppen som person men känner nu att det är viktigt att lära mig sätta vissa gränser. Annars blir det utmattande, när jag får t ex veta vissa saker om assistentens liv eller värderingar som jag helst inte alls skulle vara medveten om. Sånt kan ta enormt mycket energi. Det har blivit klart att jag inte kan vara samtidigt både vän och klient. Det jag behöver är proffsig bemötande och hjälp i vardagen, jag behöver inte veta om assistentens personliga åsikter om olika saker som har inget med mig att göra. Det finns andra anledningar också till varför jag vill byta men den här är definitivt en av dem. Den här bloggen var till stor hjälp för mig, tack!
Vad bra att bloggen har hjälpt dig! Och det är jättebra att du har blivit medveten om att du inte vill ha en vänskapsrelation till dina boendestödjare/personliga assistenter. Det är ju också jobbigt att säga ifrån som klient när frågorna blir för privata och därför är det bra att vara tydlig från första början. Med detta sagt finns det säkert många klienter som uppskattar när deras boendestödjare/assistenter berättar om personliga saker om sig själva och ställer frågor om deras privatliv men klienten bör få själv bestämma om det är ok/önskvärt eller inte tycker jag!
Har du alltid varit öppen för såna här stödinsatser? Jag har en vuxen son med Asperger boende hos mig som inte är öpoen för detta. Nåt tips på hur man kan få honom att öppna upp för det? Han har läst en termin efter att han fick sin diagnos o fick då en kontaktperson på högskolan, men funkade inte o studier avbröts. Efter det har han nu suttit hemma i 3 år utan sysselsättning, inkomst eller regelbunden social kontakt. Frustrerande för en mamma att se men vet inte vad jag ska göra.
Jag har faktiskt alltid varit öppen om mina stödinsatser, men det där är ju väldigt olika! Ibland kan sådant vara en genusfråga. Det finns forskning som visar att män tar avstånd från sina funktionsnedsättningar i en större omfattning än vad kvinnor gör eftersom många män uppfattar funktionsnedsättningar som en svaghet och därmed något feminint. Statistiskt sett är det alltså betydligt mer sannolikt att en man tar avstånd ifrån sin funktionsnedsättning än att en kvinna gör det, men självklart finns det män som är öppna och kvinnor som ser autismdiagnosen som något skämmigt.
Jag har tyvärr inga tips om hur du ska få din son att öppna upp sig eftersom det inte går att tvinga någon. Men frågan är om det ens är viktigt att han blir öppen? Han kanske ser diagnosen som något privat? En annan fråga är om han mår dåligt utan sysselsättning? Jag gick själv hemma utan sysselsättning i betydligt fler år än 3 när jag var ung, men jag tyckte att det funkade jättebra och jag mådde aldrig dåligt av det. Vissa tycker att det är jätteviktigt att ha en sysselsättning och andra inte så frågan är om din son mår psykiskt bra eller inte? Om han mår dåligt så kan du ju fråga honom om han skulle vilja ta kontakt med vuxenpsykiatrin men det är inte alla som är intresserade av att prata med en psykolog. Sen kan jag också tipsa om att ni söker aktivitetsersättning från Försäkringskassan till honom så att han får en inkomst!