Kategorier
Okategoriserade

När det emotionella arbetet går fel

Enligt många framstående sociologer påverkas våra emotioner, i vardagligt tal kallat för känslor, av den sociala kontext vi befinner oss i. Befinner vi oss i ett sammanhang där en viss typ av beteende anses vara önskvärd blir vi snart övertygade om att vi också tycker och känner på samma sätt. Tidigare i historien ansågs det vara helt normalt att uträtta naturbehov öppet men idag har vi tränats i att tycka att det är äckligt och skamligt med naturliga kroppsfunktioner vilket är anledningen till att denna typ av beteende numera orsakar starka olustkänslor hos oss.

Vi styrs av känsloregler

Sociologen Hochschild har lagt fram teorier om emotioner. Djupt emotionellt arbete menar han är ett resultat av upparbetade känslor. Till exempel kan vi få höra från vår omgivning att det kommer att bli roligt att gå på en fest och då har vi införlivat denna känsla i oss och börjar tycka att festen är rolig på riktigt. Vi har då lyckats skapa en inre känsla av att vara glad. Detta emotionella arbete styrs i sin tur av något som Hochschild kallar för känsloregler. Som ett exempel nämner han att vi kan få höra på festen i fråga: ”Varför ser du så ledsen ut? Kom igen, det är ju fest nu och det är jätteroligt att vara här.” Då blir vi påminda om att det är roligt att vara på fester.

Vår sociala omgivning påverkar oss

Nu är ju såklart inte allt svart och vitt och alla emotioner måste inte vara inlärda! Jag är övertygad om att det finns människor som älskar fester till naturen. Med detta sagt tror jag att vår sociala omgivning styr våra emotioner mer än vad vi är medvetna om. Vi må tro att våra känslor är våra egna men de måste inte vara det. Här i Sverige tycker många unga vuxna att det är roligt att flytta hemifrån och äntligen få bo på egen hand medan i Algeriet träffade jag inte en enda ung vuxen som tyckte på samma sätt. Tvärtom undrade de flesta: ”Mår svenska ungdomar verkligen psykiskt bra? Jag skulle må mycket dåligt om jag tvingades flytta hemifrån och bo ensam innan giftermål.”

Vi autister kan fara illa

Personligen tror jag att de flesta människor är rätt så formbara och kan tränas i att ha någorlunda liknande emotioner som deras omgivning. Däremot befarar jag att vi som har autism kan fara otroligt illa av det emotionella arbete en människa måste gå igenom eftersom vi har vissa specialbehov. Själv tränades jag som barn i att tycka att det var tråkigt att spendera rasterna ensam i skolan och roligt att leka med mina klasskamrater. Jag fick höra av vuxna: ”Ser du, nu leker du med andra barn. Vilken jätterolig lek! Vad stolt jag är över att du har utvecklats.” Därigenom tränades jag i att känna att aktiviteter jag verkligen ogillade var roliga och det som jag verkligen tyckte om att ägna mig åt, dvs att spendera tid för mig själv, var både tråkigt och skamligt.

Var mycket splittrad

Självklart påverkades jag av det emotionella arbetet och känsloreglerna. Eftersom de vuxna hade sagt att jag tyckte om sociala aktiviteter trodde jag att det var så. De hade också sagt att jag inte ville vara ensam och de fick mig att tro att de hade rätt. Problemet? Jag mådde mycket dåligt och kände ingen glädje! Jag var mycket splittrad i mina känslor och tvivlade ibland på om jag verkligen tyckte om att ägna mig åt alla dessa aktiviteter. Men jag viftade bort tvivelkänslorna och intalade mig att jag visst fungerade på samma sätt som andra barn. Upplevde jag att jag mådde dåligt intalade jag mig att det bara var min egen inbillning och ingenting att fästa uppmärksamhet vid. Jag lurade mig själv totalt!

Lärde känna mina emotioner

Problemet i sammanhanget var att jag hade odiagnosticerad autism och inte hade någon aning om att det som passade andra barn inte passade mig. Jag var inte bara ”lite nedstämd” utan kände knappt någon livsglädje alls. Som ung vuxen planerade jag att ta mitt liv. Det var inte förrän efter att jag fick min autismdiagnos och därmed ett kvitto på att jag fungerar annorlunda som jag långsamt började förstå vad jag egentligen kände innerst inne. Och tack vare att jag lärde känna mina emotioner fick jag också möjlighet att undvika de aktiviteter som gjorde mig sjuk och ägna mig istället åt aktiviteter som gjorde mig glad och skänkte mig glädje.

Alla emotioner är okej

För att undvika att en autists emotionella arbete går fel är det mycket viktigt att du aldrig talar om för autisten hur den borde känna i olika situationer. När det finns autism med i bilden är det ännu viktigare att vara ödmjuk inför avvikande emotioner i och med att vi autister kan ha mycket svårt att tolka våra egna känslor och sätta dem i ord. Därför är det viktigt att du talar om för autisten att det är okej att känna som man gör och att man inte måste känna på samma sätt som gemene man!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

8 svar på ”När det emotionella arbetet går fel”

Tack för dina kloka ord. Bästa skolan för mig som mamma till tonårsdotter med autism. Jag försöker läsa alla dina inlägg och tipsar även andra om att läsa. Jobbar som speciallärare och har läst mycket litteratur om autism men dina texter ger en annan slags förståelse.

Vad roligt att höra att du gillar att läsa bloggen och att den hjälper dig att förstå autism bättre!

Svara

Många känslor sägs vara inlärda av naturen. De flesta upplever t.ex. råttor som äckliga eller läskiga, då de är ett skadedjur och det sägs härstamma från när pesten härjade. Kan även uppkommit från när man såg någon vuxen bli rädd för en råtta och då har med sig det sen att de måste vara farliga, eftersom de fick en vuxen att reagera så. När man sover, även om det är varmt, vill man gärna ha ett täcke eller skyla sig med något ändå. Det sägs härstamma från att känna sig exponerad för farliga djur när man levde ute på stenåldern och människor sökte sig in i grottor då det kändes säkrare att spendera nätterna där….Rätt intressant ändå!

Ja det är väldigt intressant! Och ännu mer intressant att jag inte reagerar på råttor och spindlar på samma sätt som många andra gör. Jag tycker till och med att råttor är söta! Däremot har jag ju min kräkfobi och sen reagerar jag mycket starkt på blod.

Svara

Blod har aldrig varit något problem för mig, men jag har full förståelse för att andra har det! Det gick operationer på TV ett tag på nätterna, avancerade kirurgiska ingrepp som jag t.o.m. tyckte var rätt intressant att följa. Inte rädd för att få sprutor heller. Eller höjder, etc. Åker däremot inte hiss, då jag fastnat i en som 14-åring och tyckte det var väldigt obehagligt. Ett tag ville jag inte åka T-bana heller för den fastnade så ofta medan de höll på arbetade med min linje och jag hatade att behöva sitta instängd med andra människor jag inte kände, utan att få veta när jag skulle bli utsläppt igen.

Det förvånar mig snarare att inte fler delar kräkfobin, då det både upplevs som väldigt obehagligt för de flesta och även känns så onaturligt. En funktion som egentligen bara skulle behövas om man blivit direkt förgiftad och måste få ut det ur kroppen så snabbt som möjligt. Men om det började när de försökte tvinga i mig mat på lekis och i skolan vet jag inte. Men jag fick panik varje gång, det fick mig att kväljas just för att det blev ett tvång och matstunderna/skollunchen blev det absolut värsta problemet på lekis och i lågstadiet.

Men du är alltså ändå ute som vanligt du då på vinterhalvåret? Jag är helt isolerad från c.a.november till juni även i vanliga fall. Eller går inte in på några offentliga ställen alls då, bara utomhus på promenader. Vill inte ens ta taxi, så jag är liksom helt strandad i hemområdena eller så långt benen bär mig. Andra år har jag gått över till andra stadsdelar och förr åkte pappa och jag ut i bilen, då jag inte har körkort själv, men nu har han sålt den och skulle ändå inte kunna köra längre heller. Det känns ledsamt och ensamt och livet/världen är mindre än någonsin. Men den här pandemin är egentligen bara en förlängning eller extremare utveckling av min redan befintliga isolering. Kanske är det därför jag ändå kan hantera det så bra också och härda ut i längden.

Ska man följa normen, är det i alla fall massor av andra grejer man förväntas göra eller redan ha gjort också i denna ålder. (Jag är två år yngre än du.) Träning, karriär och barn är väl de tre grejer alla förväntas ha ett intresse för. Särskilt kvinnor förväntas av omvärlden vilja ha barn när de kommer upp i 30-årsåldern och jag gissar att folk har frågat dig också om du inte vill ha det. Vilket ingen egentligen heller borde fråga någon annan om och inse att alla faktiskt inte vill, eller kanske ens kan, få det.

Vad bra att du inte har svårt för sprutor och blod! Jag är inte rädd för sprutor generellt sett men däremot är rädd för att ta blodprov just för att det är blod inblandat. Eller rädd är kanske fel ord för jag tycker snarare att det är sjukt obehagligt och jag blir svimfärdig och har t.om. svimmat ibland när jag sett blod.

Ja jag är ute som vanligt på vinterhalvåret! Innan jag gjorde KBT-terapin var jag också ute på vintrarna men tog till en massa säkerhetsbeteenden och hade jättemycket ångest. Tack vare KBT:n har jag blivit så pass mycket bättre i fobin att jag numera klarar av att vara ute på vintrarna utan ångest och utan säkerhetsbeteenden. Terapin var mycket belönande i längden även om det var jättejobbigt och ångestframkallande att genomgå den i stunden. Fobin inskränker inte mitt liv särskilt mycket längre!

Jag har faktiskt fått svara på frågor om barn och blivit ifrågasatt ibland men inte alls lika ofta som många andra barnlösa kvinnor säger sig bli. Jag blir mycket mer ifrågasatt för mitt boendestöd, mitt sömn- och återhämtningsbehov mm än vad jag blir för att inte ha skaffat barn så jag antar att de som tycker om att ifrågasätta andra människor hakar upp sig på dessa saker i mitt fall och ”glömmer bort” att jag inte har barn! 🙂 Och de som ifrågasätter mig för att jag inte skaffat barn börjar sällan tjata på samma sätt som de som ifrågasätter mig för min autism.

Svara

Det är ju bra om du känner att det har funkat för dig! Men hur tänker du då? Att du ändå inte kommer få det, eller att du skulle klara av det om du väl fick det? Noroviruset är ju inte direkt en vanlig magsjuka som man bara spyr i någon gång och sen förhoppningsvis mår bättre…Jag trodde inte magsjuka var årstidsrelaterat när jag var liten/yngre, det är bara det som har ändrats. Plus att man heller aldrig tänkte i förebyggande termer, vilket man ju sällan gör som barn.

Nej, folk har alldeles för många åsikter om andra och deras liv vad beträffar det mesta. Istället för att sköta sig själva och främst bry sig om det. Aldrig haft någon önskan om det där med ungar själv heller eller fattat vitsen. Finns ingen garanti för att de ställer upp för en senare i livet även om man alltid fanns där för de själv och för många är det bara en sak man ska göra också då det är förväntat av en från en viss ålder. Det tycker i alla fall jag är helt fel anledning för det. Blir även svårare att bryta med en person helt efter den punkten, om man gled isär eller skiljdes som ovänner och egentligen inte vill ha mer kontakt, men ändå måste för man har barn ihop. Ofta när man går in i ett förhållande är man på en sån hög nivå att man tror det kommer hålla för alltid, men tyvärr är det ju sällan så för de flesta. Men det är ju fantastiskt med folk som faktiskt lyckas mötas på halva vägen och kan hålla ihop hela livet! 🙂 Tror det var betydligt vanligare förr, eller bland äldre människor.

(Bara lite nattliga tankar, i brist på att kunna sova. 😉

Det är alltid roligt att få tankar, det är genom att läsa era tankar som jag utvecklas 🙂

Jag tror nog att jag dels har förträngt att norovirus finns och dels intalat mig att jag ändå inte kommer att bli smittad och inte spy om jag skulle exponeras. Jag spydde senast 1997 och den enda gången i mitt liv då jag drabbats av kaskadkräkningar var när jag var 4 år. Jag blev ibland smittad av magsjukor som barn och tonåring (förmodligen norovirus) men betydligt mer sällan än andra barn plus att jag oftast spydde bara 1 gång. Vissa som får norovirus får ju kaskadkräkningar men många vuxna drabbas bara av diarré. Jag blev själv smittad av en kompis för ca 15 år sen som hade blivit smittad av norovirus på jobbet och jag vistades i samma utrymmen där hon spydde. Men jag blev ”bara” illamående och fick diarré när smittan bröt ut hos mig vilket iofs var jobbigt men inte alls lika jobbigt som när jag behövt spy! Så med andra ord är jag nog optimistisk och hoppas på att jag inte kommer att bli smittad eftersom jag sällan blir det och att OM jag blir det så kommer jag ändå inte spy. Det är ju vanligare att barn spyr av magsjuka än att vuxna gör det! Med detta sagt får jag ju ändå panik när jag väl vet att jag har exponerats så helt botad från fobin är jag inte!

Nej, det är absolut ingen garanti att barn kommer att ställa upp för sina föräldrar senare i livet så man ska definitivt inte skaffa barn om den enda anledningen till barnskaffandet är att man vill ha sällskap på ålderns höst. Numera är det många som flyttar utomlands som vuxna vilket kan leda till att föräldrarna bara träffar sitt barn en gång om året om ens det. Och ja, det är definitivt mycket vanligt med skilsmässor så om man tänker skaffa barn är det bäst att göra det med någon som man tror att man skulle kunna resonera med även om äktenskapet skulle sluta i skilsmässa i framtiden! Men självklart finns det aldrig några garantier.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.