Därför kan skolgympan förstöra autistens motionsglädje

Susann Arnell har undersökt i sin doktorsavhandling vad som motiverar elever med autism att delta i fysiska aktiviteter. Sedan tidigare är det känt att vi autister löper en 2,5 gånger högre risk att avlida i förtid jämfört med neurotypiska personer, det vill säga människor utan autism. Därför blir jag glad varje gång forskarna är intresserade av att ta reda på hur man kan höja autisternas fysiska och psykiska hälsa. Vi har ju också rätt till lika god hälsa som den övriga befolkningen!

Viktigt med fysisk aktivitet

Det finns säkert många olika anledningar till att vi autister löper en förhöjd risk för förtida död, och jag säger inte att brist på motion måste vara orsaken. Men faktum är att fysisk aktivitet är otroligt viktigt för den fysiska och psykiska hälsan samtidigt som många autister avskyr gympalektionerna i skolan av flera anledningar: motoriska svårigheter, mobbning, jobbiga sinnesintryck och krav på socialt samspel är exempel på hinder som ställer till det för oss. Eftersom många av oss autister bär med oss trauman från skolgympan skulle det inte förvåna mig ett dugg om många autister drog sig för att motionera vilket i sin tur skulle kunna vara en av orsakerna till att vi avlider tidigare än neurotypiker!

Genomförde kvalitativa intervjuer

Arnells doktorsavhandling grundar sig på fyra studier där såväl autistiska ungdomar som deras vårdnadshavare och yrkesverksamma vuxna intervjuades. Vidare ombads de autistiska ungdomarna rangordna olika påståenden. Av materialet framkom att autisterna såg upplevd kompetens och självförtroende som särskilt viktiga motionshöjare i ämnet idrott och hälsa. Att autisterna upplevde aktiviteterna som meningsfulla och hade möjlighet att välja hur aktiviteterna skulle genomföras hade också stor betydelse. Vidare betonade de vikten av förutsägbarhet. Slutligen uppgav de att röriga miljöer och krav på socialt samspel påverkade dem negativt vad gäller deras lust att delta i fysiska aktiviteter.

Autister vill uttrycka sin åsikt

Arnell betonar vikten av att elever med autism ges möjlighet att uttrycka sin åsikt och sina önskemål. Men ofta generaliserar de vuxna och planerar lektionerna med utgångspunkten att alla elever fungerar likadant, menar hon. Lärarna i ämnet idrott och hälsa måste ges bättre förutsättningar för att ge autistiska elever det stöd de behöver, argumenterar hon. För att hjälpa autistiska elever har hon börjat arbeta med något som heter fysisk litteracitet som syftar på individens tilltro till sin egen förmåga samt dennes vilja att motionera.

Har trauman från skolgympan

Jag är inte förvånad över Arnells slutsats! Jag tillhör nämligen de autister som fick stora trauman från skolgympan. Det värsta var inte det faktum att jag alltid blev sist vald på gympan och att de andra eleverna tvingades bråka om vilket lag som skulle ”tvingas” ha med mig. Nej, det värsta var känslan att vara i vägen: jag hade dåligt samvete över att tvinga de andra eleverna ha med mig i sina lag. Jag ville ju inte ens vara med och spela eftersom jag alltid har hatat lagsporter, och det sista jag ville var att förstöra för de andra eleverna. Men läraren tvingade mig att vara med vilket var fruktansvärt! I perioder hade jag däremot vissa gympalärare som ibland lät mig välja vad jag ville göra på gympalektionerna vilket jag verkligen uppskattade, men alla lärare var tyvärr inte lika tillmötesgående.

Undvek motion och rörelse

Mina trauman från skolgympan var så stora att jag redan tidigt i livet bestämde mig för att aldrig motionera mer när jag skulle bli vuxen. Och så blev det under många år! Jag levde ett väldigt stillasittande liv i mina unga vuxna år och led av fetma. Det tog mig lång tid innan jag insåg att man också kunde utöva monotona motionsformer så som att cykla på en motionscykel eller träna på en trappmaskin! När jag insåg att motion inte måste vara samma som tråkiga och jobbiga gruppaktiviteter vågade jag börja motionera och gick ner 30 kilo på ett år!

Vill kunna välja

Jag tycker att det är trist att skolgympa förstör autisternas motionsglädje! Därför hoppas jag att så många skolor som möjligt läser Arnells doktorsavhandling och börjar fundera på hur de skulle kunna ge autistiska elever större valfrihet i ämnet idrott och hälsa. Arnell tar ju upp begreppet fysisk litteracitet, men själv vill jag inte ens ha fysisk litteracitet vad gäller just lagsporter och bollspel då dessa idrottsformer dränerar mig på energi. För mig hade det räckt att läraren hade sagt: ”Du behöver inte vara med på den traditionella gympalektionen, Paula. Du kan istället motionera genom att ta promenader i skogen eller cykla på en motionscykel.”

Vill fokusera på styrkorna

Jag vet vad du tänker: ”Om elever som liknar Paula får som de vill får de inte lära sig socialt samspel. Då uteblir inkluderingen!” Men jag är som sagt autistisk och mår bäst av att fokusera på mina styrkor, inte på svårigheterna! Jag är inte heller ett dugg intresserad av att bli inkluderad. Visst, jag skulle kunna tvinga mig själv till jobbiga sociala aktiviteter på bekostnad av min psykiska hälsa, men så här som 45-åring orkar jag inte låtsas som om jag vore en neurotypiker. Jag kommer knappast leva längre om jag ständigt ignorerar mina behov utan jag vill kunna njuta av motion utan dåligt samvete över att jag tackar nej till lagsporter och bollspel!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.