Kategorier
Autism och trötthet

Därför gör jag som autist inte längre mitt bästa

”Jag är ledsen att jag inte alltid klarar av att möta era krav, men jag har autism. Jag lovar att jag alltid försöker mitt bästa” är något som vi autister titt som tätt kan behöva förklara för våra medmänniskor. Dessa personer kan vara våra vänner, kollegor, chefer, klasskamrater, lärare, föräldrar eller andra släktingar. Och det var också vad själv förut brukade säga: att jag försökte så gott jag kunde och alltid gjorde mitt bästa och att jag var ledsen för att inte mitt bästa var gott nog. Men att jag skulle fortsätta kämpa och aldrig ge upp.

Var nära att kollapsa

Med åren började jag ifrågasätta varför det alltid var jag som skulle anstränga mig och försöka mitt bästa. Väldigt ofta när jag hade gjort mitt bästa hade jag nämligen varit nära en kollaps. Blev jag inbjuden till någon tillställning jag inte orkade gå på försökte jag mitt bästa och gick dit ändå trots att jag visste att det skulle få mig för att må dåligt. Och jag är inte ensam om detta: många andra autister gör sitt bästa för att försöka se andra människor i ögonen. Ibland glömmer de det för en kort stund för att sedan ursäkta sig och återuppta ögonkontakten igen. Det sistnämnda eftersom de känner att de måste försöka göra sitt bästa.

Samma sak i skolan

Även i skolan gör många autistiska barn sitt bästa, så även jag under min skoltid: jag gjorde de uppgifter jag blev tillsagd att göra även om uppgifterna gjorde mig utmattad och gav mig ångest. Jag mådde väldigt dåligt av grupparbeten men jag kunde ju vara med på dem, rent praktiskt alltså. Därför fortsatte jag att göra mitt bästa. Lärarna påtalade ju alltid hur viktigt det var att vi elever skulle anstränga oss och göra vårt bästa. Och det var precis det jag gjorde! Samma fenomen ser jag även hos många av dagens autistiska barn. Bär de keps inomhus kan deras föräldrar behöva ursäkta sig, förklara att barnet har autism och därför inte kan ta av sin keps. Men att det självklart försöker sitt bästa!

Farligt för självkänslan

Idag har jag förstått att när jag tidigare gjort mitt bästa så har det inneburit att jag försökt anpassa mig till den neurotypiska normen utan att det tillfört mig något. Jag har också börjat fundera över vad det egentligen gör en autists självkänsla att ständigt behöva ursäkta sig och förklara att man ”gör sitt bästa”. Signalerar man för ett autistiskt barn att det är fel att bära keps inomhus misstänker jag att barnet kan få känslan att det ”misslyckats med att göra sitt bästa” om det inte orkar anpassa sig efter andras krav. Och klarar barnet mot förmodan av det finns en överhängande risk för utmattning.

Nödvändigt och bra i vissa situationer

Visst, självklart förstår jag att det i vissa situationer kan vara nödvändigt att anpassa sig och göra sitt bästa. Det är exempelvis inte okej att behandla andra människor dåligt eller att utsätta sig själv eller andra för fara. Det är också bra och viktigt att göra sitt bästa i situationer där man faktiskt själv mår bra av att utvecklas. Men när det handlar om saker som att se andra i ögonen, ta av sig kepsen inomhus och säga hej till alla man känner ser jag inte en enda anledning till varför en autist skulle behöva ”göra sitt bästa” om hen inte orkar.

Gör inte längre mitt bästa

Själv har jag i många situationer slutat göra mitt bästa. Jag orkar sällan lyssna på långa föreläsningar på jobbets utbildningsdagar utan måste vila min hjärna och dagdrömma mellan varven vilket inte sällan slutar med att jag inte har någon som helst koll på vad föreläsningen handlat om och måste fråga mina kollegor. Visst, jag skulle kunna skärpa mig och ”göra mitt bästa”, och då skulle jag kunna noga lyssna på vad föreläsarna säger. Men då hade jag å andra sidan blivit utmattad och inte orkat ha kvar mitt jobb. För att mitt jobb ska vara hållbart i längden är förutsättningen att jag inte ska behöva skärpa mig och göra mitt bästa ständigt och jämt!

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. De här blogginläggen kanske intresserar dig. https://paulatilli.se/blogg/jo-det-ar-visst-viktigt-att-acceptera-diagnosen/ https://paulatilli.se/blogg/hur-fa-en-narstaende-att-ta-till-sig-sin-diagnos/ https://paulatilli.se/blogg/hur-forandrar-jag-min-man-med-autistiska-drag/ https://paulatilli.se/blogg/nej-du-kan-inte-andra-pa-din-partners-asperger/

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

16 svar på ”Därför gör jag som autist inte längre mitt bästa”

Mycket bra och tänkvärt inlägg! 😊

Innan jag fick min diagnos kände jag att jag alltid behövde göra mitt bästa. Både i arbetslivet och privat. Inte för att någon sa åt mig att det jag inte gjorde var gott nog eller att det krävdes av mig utan för att jag jämförde mig med andra och var väldigt osäker på mig själv gentemot min omgivning.
I mina ögon var det ett misslyckande om jag inte alltid var på tårna, om jag inte alltid hälsade på allt och alla, om jag inte alltid ställde upp osv osv…Det var som att allt handlade om och självkänslan låg i att prestera hela tiden och att finnas till för andras skull.

MEN det var ohållbart och resulterade i att mitt liv kraschade fullständigt.
Jag är idag glad för att jag gått igenom de här åren med livskris, utmattningsdepression, psykisk ohälsa som resulterade i långtidssjukskrivning och en utredning. Det var lärorikt men fruktansvärt jobbigt under tiden jag var mitt i det.

Idag har jag fått helt andra perspektiv på livet och ifrågasätter livsvillkoren och på hur samhället anser vad som är bäst för mig. Jag känner att jag har kompromissat mycket med den jag innerst inne vill vara för att leva upp till samhällets normer och tappat bort mig själv på vägen. Det är så skönt att ha kommit ut på andra sidan och faktiskt känna att jag duger som jag är.

För första gången på många år hör jag mina egna tankar och jag tänker de hela vägen. Jag känner känslor som har varit avstängda och som jag inte trott jag skulle känna igen. Nu börjar jag känna igen mig själv. Ett lugn har infunnit sig och jag tycker det är så häftigt att få nya insikter, att omvärdera livet och att det finns hopp! Men oj vad det har tagit lång tid att komma fram till det.

Tack! Vad bra att du börjat höra dina egna tankar! Jag känner igen mig i det. När jag var yngre upprepade jag mekaniskt vad andra sade till mig och trodde att det var mina egna tankar. När andra menade att jag skulle bli rastlös och få tråkigt hemma om jag fick aktivitetsersättning och inte hade någon daglig sysselsättning sa jag efter ett tag att det var precis så jag kände. Jag trodde liksom att det var det man skulle känna. Det föll mig aldrig in att det ens var möjligt att känna annorlunda än vad normen förväntade sig.

När jag började höra mina egna tankar och lära mig att skilja mina egna känslor från andras förändrades väldigt mycket i mitt liv. Jag förstod att jag dittills hade levt väldigt mycket för andras skull, inte för min egen. Det var diagnosen och den därav följande insikten som räddade mig!

Intressant att du nämner självkänsla, och jag håller helt med dig om det du skriver! Jag tycker att det är kontroversiellt att samhället tutar i oss att man bör skilja på självkänsla och självförtroende och att självkänsla handlar om att människan känner att hon duger som hon är. Ändå kan exakt samma människor påstå att det är viktigt för självkänslans skull att ha ett arbete vilket enligt mig är motsägelsefullt. Är det viktigt med självkänsla borde det ju vara okej att vara nöjd med sig själv som man är även om man är hemma med aktivitets/sjukersättning och inte gör något särskilt på dagarna.

Svara

”När andra menade att jag skulle bli rastlös och få tråkigt hemma om jag fick aktivitetsersättning och inte hade någon daglig sysselsättning sa jag efter ett tag att det var precis så jag kände.”

Kan applicera det på mig själv fast när jag var barn. Fick höra skräckscenarier som att jag skulle bli en eremit eller den här klassikern: ”det kommer sluta med att du ligger på sängen hela dagarna! Vill du leva ditt liv så?”☺️ om jag inte bjöd till mer och lekte med andra barn på fritiden. Medan jag älskade att leka för mig själv och vara i min fantasivärld i hemmets lugna vrå blev min mamma orolig för att jag inte skulle behålla mina kompisar i skolan om jag drog mig undan. ”Jaha, att jag tycker om att vara på mitt rum själv och leka eller bara vara med andra i familjen är alltså något konstigt och att andra inte gör så?!” tänkte jag och gjorde det som förväntades för jag ”ville” ju vara som alla andra. Inget ont om min kära mor, hon visste inte bättre och ville bara försöka hjälpa mig. Det här var på 80- och 90-talet och det fanns inte samma kunskap om autism som det gör idag.

Det var precis det stycke som Musikmakaren här ovan citerade som jag också först tänkte citera och kommentera! 😀 Så jag skriver längre ändå.

Tyvärr är det precis det alla förväntar sig att man ska känna. Önskar att jag redan i yngre år hade insett ingen bryr sig ett skvatt om individens bästa utan bara samhällets. Alla barn mår inte bra av att gå i skolan och alla vuxna inte av att jobba, eftersom alla människor är individer. Det är bara normen. Och mobbning och utfrysning är helt okej också om det bara görs mot rätt personer och grupper. Däribland ingår alla som av någon anledning inte kan jobba. Oavsett anledning.

Jag har aldrig mått dåligt över att vara hemma på dagarna. Det var som sagt t.o.m. det enda jag önskade över allt annat varje morgon när jag gick iväg och grät till skolan och undrade om jag skulle bli verbalt eller fysiskt misshandlad där den dagen. Däremot har allas bemötande varje gång efter att någon ställt en frågan om vad man jobbar med varit ett rent helvete. Det går helt enkelt inte att säga det till någon. Man kan absolut inte säga att man mår bra av att få vara hemma. Och man förväntas även skämmas när man berättar det och ta ned sig själv för att de ska bli nöjda.

Hur man är och behandlar andra har däremot aldrig spelat någon roll för någon. Då skulle ingen av alla jag har mött genom livet duga, eftersom det har kommit helt naturligt för varje person att kränka, döma och förnedra. Och ha en människosyn som går emot allt jag själv fick lära mig om allas lika värde. Det enda viktiga är fasaden. Hur mycket framgång och status man har, oavsett hur man har kommit dit eller hur många man har trampat ned på vägen. Det är det samhälle som råder och det alla lärare och andra vuxna talade om vikten av att nå så högt man kunde i.

Bland alla dåliga och otrevliga människor jag har mött i livet, så fanns det en som var väldigt framgångsrik – högt statusjobb i chefsposition och beundrad av varje ny person han mötte. En klassisk ”vinnare” i allas ögon. Som människa och hur han hade behandlat andra var han så pass vidrig att folk blev glada när de fick nyheten om hans död. Har man verkligen lyckats i livet då? Troligen skulle alla med de värderingarna tycka det. Och det tycker jag är läskigt.

Huruvida man har lyckats i livet eller ej beror på vad det är man vill uppnå i livet och vilka värderingar man har. Är man ute efter status och pengar har man lyckats om man uppnått en chefsposition, men är man för mjukare värderingar ser man inte en sådan person som lyckad. Det finns också de som tycker att man har lyckats först när man både har uppnått ett bra jobb och människors gillande och att om man inte uppnått det ena eller det andra så har man inte lyckats. Men det är individuellt!

Vissa chefer har psykopatiska drag. Jag tror knappast att de flesta som känner till att en person har psykopatiska drag beundrar en sådan person. Däremot kan många bli imponerade i början när de inte vet vad det är för typ av person. Sedan finns det fattiga och mindre framgångsrika psykopater också. Jag tror att många ser ner på en sådan person oavsett om psykopaten är fattig eller rik.

Precis, alla är individer! Jag tror att enskilda föräldrar och lärare som trycker på att hemmasittande barn ska dyka upp på skolan faktiskt menar väl. Eftersom normen är att alla ska tycka om skolan är det många som tror att det gäller alla, men så är det givetvis inte. Jag tror att det finns många lärare som valt jobbet eftersom de vill hjälpa och stödja barnen i sin utveckling, men det är inte alltid någon lätt uppgift när kunskapen om barnens olikheter och specialbehov saknas och normerna i samhället ser ut som de gör.

Det är inte alls konstigt att du vantrivdes i skolan eftersom du blev mobbad. De som trycker på att alla ska trivas på skolan vill också oftast arbeta för nolltolerans mot mobbning. Många vill ju att skolan ska vara en plats där alla ska kunna trivas. Frågan är om du skulle trivts i skolan om du inte hade blivit mobbad?

Vad gäller min vantrivsel med skolan så hade den inget med mobbningen att göra för jag vantrivdes fruktansvärt på gymnasiet med även om jag inte längre blev mobbad i den åldern. Och som vuxen har jag också vantrivts på olika ställen trots att jag inte varit mobbad. Det tyder på att jag är introvert! Jag försöker jobba hårt för att få folk att förstå att det finns människor som inte trivs på skolan och sociala arbetsplatser oavsett om de blir mobbade eller ej.

Svara

”Frågan är om du skulle trivts i skolan om du inte hade blivit mobbad?”

Bra fråga. Det hade nog varit betydligt lättare att acceptera då. Men egentligen har jag alltid vantrivts på alla platser där jag inte själv har valt att vara. Och alltid trivts bäst hemma.

Jag fick höra liknande saker i min barndom! Jag fick höra att det allra värsta som skulle kunna hända var typ att man skulle vara hemma arbetslös och sitta hemma ensam på dagarna. Mina föräldrar menade också väl och ville mitt bästa, men precis som du skriver fanns ingen kunskap på den tiden. Och även om läget blivit bättre saknas det fortfarande kunskap på många håll, inte minst hos skolpersonal!

Svara

Jag har tänkt att göra sitt bästa är att anstränga sig till sitt yttersta, pressa ut den sista droppen av energi. Det har gjort att ofta jag frågat mig själv om jag inte kunnat göra mera. Jag har kallat mig själv en lat perfektionist, för att jag velat ha det bästa resultatet inom studier och arbete, men inte känt att jag varit så effektiv som jag borde. Jag fick en Aspergers-diagnos i vuxen ålder. Min sk karriär har inte gått så bra och jag har varit arbetslös ofta. 2018 tog jag på mig något som var för mycket eftersom jag ville ha ett visst jobb så gärna. Det ledde till att jag blev psykiskt sjuk, fick självmordstankar och inte kom ut ur huset på en månad mer än när jag fick hjälp att ta mig till läkare. Nu är jag sjukskriven på halvtid och arbetar med lönebidrag under sommaren.

Vad tråkigt att höra att du kraschade! Vi är nog många som känner igen oss i det du beskriver. Jag hoppas att halvtidssjukskrivning och lönebidragsarbete fungerar bättre för dig och att du har en fungerande livssituation nu ♥

Svara

Du är definitivt inte ensam om att känna så! Det är vanligt att vi autister överpresterar tills situationen blir ohållbar.

Svara

Skrev en lång text här, men tänkte sen att jag ska börja korta ned mina kommentarer lite så det inte tar bort fokus från själva poängen… Så istället så säger jag bara: Bra artikel igen och håller med helt! 🙂

Ingen fara, jag är alltid glad över dina kommentarer! Och roligt att du gillar inlägget! 🙂

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.