När jag för 20 år sedan gjorde min autismutredning var det inte alls svårt att bli beviljad en utredning. På den tiden behövde man varken tjata till sig en utredning eller vara orolig för att drabbas av avslagna remisser. För att få göra en autismutredning räckte det med att ens liv inte fungerade och att man behövde en diagnos. Men idag är det helt andra regler som gäller. Idag är det näst intill omöjligt att få göra en autismutredning om man verkligen inte är ett helt uppenbart fall som behöver ovanligt mycket stöd. Detta i sin tur drabbar särskilt kvinnor med autism (men självklart även många män!) eftersom många av oss autistiska kvinnor är fogliga och sällan gör väsen av oss. Vi vänder det dåliga måendet inåt och berättar sällan för andra hur vi mår.
Levde till synes ett vanligt liv
När jag i början av 00-talet fick en remiss till en autismutredning pluggade jag på heltid under terminerna och jobbade under loven. Då jag var gift behövde jag varken boendestöd eller andra insatser från samhället. Jag hade aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv trots att jag hade jobbat sedan jag var tonåring och hade dessutom både pluggat och jobbat utomlands. Det var min psykolog som föreslog att jag skulle göra en npf-utredning. Det tyckte jag var en bra idé eftersom jag verkligen mådde jättedåligt psykiskt. Och hade mått så i stort sett hela mitt liv utan att berätta för någon. Jag är glad för att vården förstod att bara för att mitt liv såg okej ut på ytan så betydde det inte att jag hade ett fungerande liv. Och att bara för att jag aldrig hade varit sjukskriven så betydde det inte att jag hade det bra.
Inte säkert att jag hade levt idag
Jag är väldigt tacksam för att jag utreddes i början av 00-talet. Hade jag läst på om autism idag, känt igen mig och bett om att få en utredning är det inte alls omöjligt att jag hade blivit nekad. Och hade jag blivit nekad är det inte ens säkert att jag hade levt idag. Jag mådde nämligen väldigt dåligt av att jobba. Det var tack vare diagnosen jag fick stöd med att ansöka om aktivitetsersättning. Utan stöd från den neuropsykiatriska enheten hade jag aldrig fixat det själv! Tack vare diagnosen har jag även senare fått boendestöd liksom även min lönebidragsanställning. Jag har dessutom kunnat autismanpassa mitt liv tack vare bland annat stöd från habiliteringen. Hade jag däremot blivit nekad en utredning hade jag aldrig fått komma till habiliteringen. Men det var ju tack och lov otroligt lätt att bli beviljad en autismutredning på den tiden!
Annorlundaskap kan skapa ångest
Idag är det som sagt helt andra tider. Idag får många som känner igen sig i autism höra att de nog bara har ångest och att när man har ångest så är det lätt att få för sig att man är annorlunda. Och visst, det är säkert mycket riktigt att många som ber om att bli utredda för autism också lider av ångest, men frågan är hur vården kan vara säker på vad som är orsak och verkan. Vården hävdar ofta att ångest orsakar en känsla av annorlundaskap, men faktum är att det ofta är tvärtom för oss med autism: vi känner oss inte annorlunda för att vi har ångest utan vi har ångest för att vi känner oss annorlunda. Och jag lovar, det är mycket ångestframkallande att känna att man troligen har en funktionsnedsättning och samtidigt misstänka att man troligen aldrig kommer att bli utredd.
Kvinnliga autister överanpassar sig
Idag är autism hos kvinnor ett helt nytt forskningsområde, mest tack vare Svenny Kopp. Det är mycket viktigt att fokusera på kvinnlig autism, men samtidigt borde det vara minst lika viktigt att uppmärksamma de autistiska kvinnor som år efter år får diverse psykiatriska diagnoser men aldrig får veta vad deras egentliga huvuddiagnos är (=autism). Dessa kvinnor har lika mycket autism som vi som har diagnosen på papper, men de har berövats en utredning. De har överanpassat sig och har aldrig förstått vad de egentligen har för behov och vad de klarar och inte klarar. De har försökt leva som om de inte hade autism.
Kvinnliga autister vill ej vara till besvär
Du som arbetar inom vården ska känna till att många av oss kvinnor med autism inte vill vara till besvär. Vi kan säga: ”Jag klarar mig och har det jättebra”, men innerst inne kan vi vara totalt utmattade och ha suicidtankar. Så var det för mig innan jag fick min diagnos: jag ville ju inte vara till besvär och oroa någon. Jag hade suicidtankar, men hade jag berättat det för någon hade jag tagit någons tid och gjort andra ledsna och oroliga vilket var anledningen till att jag teg. Jag såg glad ut varför ingen kunde ana hur jag egentligen hade det. När remisskraven för autismutredning är stränga riskerar just sådana här kvinnor förbli utan utredning! De säger ofta vad andra vill höra och vill inte oroa sin familj och samhället med sina problem. Dags för vården att uppmärksamma dessa osynliga kvinnor!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
När jag ska välja på fredagar om jag ska ha ostbågar eller godis. Kan bli riktigt jobbigt sen hittar jag…
Jag rekomenderar dessa youtubekanaler: https://m.youtube.com/@HowtoADHD https://m.youtube.com/@adhdjesse
Louise, jag undrar om din ADD kan spela in här också. Jag har ADHD och vi med AD(H)D känner ofta…
Ja, allting skapar ju ångest. Det har varit och är så fint väder nu. Var och tog en öl och…
Vad intressant att du som ADHD:are haft dessa erfarenheter! Men det förvånar mig inte alls. Jag tror att man förväntas…
Som ADHDare ser jag det lite från andra hållet. Jag upplever att samhället uppmuntrar rutiner och att göra samma sak…
Vad bra att mina inlägg hjälper dig! 🙂
Jag håller med om att även neurotypiker kan ägna sig åt samma fritidsaktiviteter. Men biståndsbedömarna resonerar väl att en autist…
Tack så jättemycket för i precis rätt ögonblick svarade ditt inlägg på om jag tänker rätt.. Även att svara på…
Vad märkligt! Många NT ägnar sig ju åt samma fritidsaktiviteter återkommande. T.ex. spelar badminton med en kompis eller går en…
36 svar på ”Därför drabbar stränga remisskrav kvinnor med autism”
Överlag så är det väldigt svårt att få till en vanlig sjukskrivning till o med, för att inte tala om sjukersättning (förstidspension). Försäkringskassan bestämmer totalt över våra liv. Vi är livegna. Det är sjukt hur Sverige behandlar sina egna medans folk från MENA får både gratis tandvård och en massa bidrag. 🙁
Jag håller med om att det blivit sjukt svårt idag att få sjukersättning och sjukskrivning! Jag blev ju själv utförsäkrad. Det var bara i början av 2000-talet då det var lätt att få sjukersättning.
Däremot finns det faktiskt inget ekonomiskt stöd specifikt till folk från MENA utan de som kommit hit från dessa länder och har etablerat sig i Sverige får samma bidrag som svenskarna får och exakt under samma villkor. Däremot finns det ju bidrag för asylsökande, så kallad dagersättning, men det får ju även t.ex. ukrainska flyktingar och inte bara folk från MENA och det får endast de som saknar egna medel…de asylsökande som har pengar på bankkontot får inget. Min exman kom från ett av dessa länder och väldigt många av hans vänner hade det mycket tufft ekonomiskt! Har också sett många asylsökande på nära håll och känner folk från MENA. Vårt systerbolag ger stöd till bland annat invandrare från dessa länder, och jag vet hur tufft de har det!
Även om jag inte alls gillar hur Sverige har blivit så vet jag att asylsökande får väldigt lite pengar i dagersättning från Migrationsverket. En utförsäkrad svensk som nekas sjukpenning och sjukersättning hamnar sällan på gatan utan hen kan ansöka om socialbidrag vilket ofta glöms bort i sammanhanget. Jag tycker att Sverige har blivit tufft, men jag tycker att vi är alldeles för tuffa mot invandrare med!
Jag har som sagt själv blivit utförsäkrad och levt på socialbidrag och kände samtidigt till folk som tvingades leva på bidrag från Migrationsverket, och jag avundades dem inte trots att jag alltså hade blivit utförsäkrad och levde på soc! Det stämmer att asylsökande och papperslösa får gratis nödvändig tandvård vid behov, men det får ju även svenskar som lever på socialbidrag!
Jag är dessutom själv en invandrare också! Jag har varken familj eller släkt här i Sverige och har invandrat till Sverige som vuxen, och jag får ju också en massa bidrag/bistånd från Sverige. Jag har boendestöd, lönebidragsanställning och bor dessutom i hyresrätt, och mycket av detta bekostas av svenska skattebetalare. Har också tidigare haft aktivitetsersättning och socialbidrag. Och jag är inte ens svensk medborgare! Så jag skulle säga att jag är en av de invandrare som är ”dyr” för svenska skattebetalare, betydligt dyrare än de flesta från MENA!
”Jag tycker att Sverige har blivit tufft, men jag tycker att vi är alldeles för tuffa mot invandrare med!” Bara bra, vi har inte råd att försörja hela världen. Det är därför det finns länder och gränser. Även min doktor sa att asylanterna kostar pengar utan att ge nåt tillbaka.
Som jag tidigare sagt väldigt många gånger om denna läkare så är det självklart både oproffsigt och oetiskt av en läkare att uttala sig så om en utsatt grupp. Han lär bli anmäld förr eller senare om han inte blivit det redan nu.
Sverige är ett rikt land, och invandrarna ger och tar. Vissa asylanter är kostsamma i början (vilket även vanliga svenska barn är i och med att de går förskolan/skolan i väldigt många år). Vården skriker efter personal, och många av mina boendestödjare har varit asylanter tidigare och kommer just från dessa länder då svenskar sällan är intresserade av att arbeta inom dessa yrken. Invandrarna hjälpte för övrigt med att bygga upp Sverige efter andravärldskriget vilket bland annat bidragit till att Sverige haft det bra. Därför borde Sverige ha en skyldighet att ge tillbaka nu och hjälpa de som har det svårt. Skulle Sverige drabbas av ett krig skulle svenskarna också vilja få skydd och mat i ett annat land, och då som är svenska sjukpensionärer skulle knappast kunna betala tillbaka till värdlandet.
Tja, vi har olika åsikter och det får man ha. Men mina åsikter är väldigt vanliga eftersom Sverigedemokraterna fick 20 procent i valet.
Förlåt men hur kom vi från att få utredning till att invandrarna tar alla våra pengar? Är så trött på sådan främlingsfientliga kommentarer. Att vården ser ut som den gör har inget med hur många invandrare bor i sverige detta har enbart med hur man fördelar pengar mellan olika samhällsinstanser. Läs på istället för att utgå från politiker från partier som vill vinkla info. Skäms verkligen som svensk för dessa typer av uttalanden.
Tack Johanna! Jag undrar hur vården hade sett ut om vi inte haft invandrare. Hur hade mitt boendestöd t.ex. sett ut när många av mina duktiga och engagerade boendestödjare har kommit hit som asylanter? Väldigt många svenskar vill inte jobba inom boendestöd, men många invandrare har varit duktiga och gjort ett otroligt fint jobb hemma hos mig.
Försäkringskassan har förlorat sin funktion! Blev nekad ersättning efter en planerad operation, eller rättare sagt fick för 1 dag fast det först var bestämt 1 mån! ” du kan jobba med den andra handen” slutade med att jag lyckades hyra ut lägenheten och sov i bilen, inte så kul i januari med en gipsad högerarm! Har inte ”anlitat” f-kassan sen 92, 1 mån barnledighet så det var som ett slag i ansiktet! Försökte överklaga deras beslut men pga mitt ”handikapp” autism/adhd kan jag inte hantera dator! Enl f-k kan överklaganden bara ske digitalt och inom 10 dagar, frågade bibliotek, medborgarkontor, kommunen och likn, ingen har nån sån hjälp! Ringer till sist psykiatrin som jag inte varit inskriven i pga ekonomiska skäl på länge, dom kan hjälpa till men minst 4 års väntetid. Den här sortens diagnoser är en guldgruva för staten, man begär omöjliga saker!
Usch vad hemskt 🙁 Jag har också mycket dåliga erfarenheter av Försäkringskassan men fick pengar i sista minuten av en välgörenhetsfond så att jag slapp hamna på gatan. Jag hade faktiskt redan tankar på att hyra ut min lägenhet och bosätta mig på balkongen, men jag hade tur som fick fondpengarna.
Det är inte rimligt att psykiatrin har 4 års väntetid! Det finns vårdgaranti, och den enskilde har rätt att söka vård var som helst i landet, men man orkar ju inte alltid det när man är sjuk.
Om du skulle hamna i trubbel med Försäkringskassan i framtiden kan du kolla om din kommun har personliga ombud. De brukar hjälpa till med sådant! Myndigheterna, inklusive Försäkringskassan, har vidare en skyldighet att vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och borde därför rimligtvis hjälpa dig med överklagan:
https://www.mfd.se/verktyg/lagar-och-regler-om-tillganglighet/verksamhetsrelaterade-krav/statliga-myndigheter/
Men som sagt måste man vara frisk för att orka vara sjuk! Som autist orkar man inte alltid kräva sina rättigheter.
Det är långt mellan lag och verklighet! Folk dör eller tar livet av sig i väntan på vård! Och ang invandrardiskussionen/bidrag , är jag andragenerationsinvandrare ,fortfarande utländsk medborgare och egenföretagare , har levererat ca 3 milj i skatt ( det mesta går till skatt) aldrig haft NÅGON form av bidrag förutom de 82 kr den dagen jag blev opererad+ nån tusenlapp för 1 mån barnledighet 1992! Kommunens ”tjänst” gäller ej egenföretagare , du måste vara inskriven på AF el vara inne i ”systemet” !
Ditt exempel visar att inte alla invandrare är dyra. Själv är jag däremot en ”dyr” invandrare, men konstigt nog har svenskar sällan haft något emot att jag fått bidrag och nyttjar offentliga tjänster så som boendestöd. Det handlar nog om etnicitet!
Det är verkligen jättehemskt att det finns de som tagit livet av sig bara för att de inte fått vård i tid! 🙁
Var det lättare att få utredning förr? Jag sökte remiss första gången ungefär samtidigt som du. Överläkaren på psykiatrin skrattade nedlåtande och förklarade att jag inte kunde ha autism, jag hade en högskoleexamen och kunde se henne i ögonen. När jag inte accepterade hennes bedömning så sa hon att mitt motstånd bevisade att jag inte hade autism utan bara trotssyndrom, för annars hade jag accepterat hennes bedömning.
2012 fick jag till slut utredning och diagnos. Det var ingen tvekan huruvida jag uppfyllde kriterierna eller inte.
Min uppfattning är att det var betydligt lättare att få utredning i början av 00-talet. På den tiden träffade jag visserligen några som inte hade blivit tagna på allvar av vården och hade haft svårt att få en remiss till en autismutredning, och jag beklagar att du är en av dem och att du blev så dåligt bemött. Dock är fenomenet enligt min erfarenhet betydligt vanligare idag! När jag började föreläsa år 2008 fick jag väldigt sällan frågor från publiken om hur man skulle kunna övertyga vården om att man behöver en autismutredning, men under de senaste 5-7 åren känns det som att var och varannan person ställer frågan till mig!
Folk är varken automatiskt mer intelligenta, moraliska eller bättre människor bara för att de är utbildade, har fina titlar och sitter på höga poster. Utbildning handlar endast om att läsa på inom ett visst område. Och förhoppningsvis sen kunna det. Och intelligens är inget man kan plugga in. Däremot har jag upplevt att många ur den kategorin upplever och genuint tror det själva. Ser sig själva som förmer. Och att andra också låter sig luras av det. Eftersom det är vad samhället värderar människor efter.
Själv har jag betydligt större problem med att vissa får leva ett liv i lyx och överflöd på samma skattemiljoner bara för att de hade turen att lyckas födas in i en viss familj, som ingen någonsin fått rösta om vi ska ha som instans eller inte. Vilket bevisar att vi inte är en demokrati trots allt. Medan andra fortfarande är hemlösa och lever ute på gatorna, för att de uppenbart anses som mindre värda som människor. Jag tycker man bör hjälpa upp de som befinner sig längst ned först. Då alla människor inte har samma förutsättningar och aldrig har haft det.
Vad gäller politik så är M det absolut värsta partiet vad mig anbelangar. Och Ulf den person jag minst av allt hade velat se som statsminister, vars värderingar och åsikter ligger allra längst bort från mina. Jag har däremot full respekt för att det är folkvalt. Vilket ju kungahuset inte är.
Jag håller med dig om att hög utbildning inte måste betyda att man är en mer moralisk och bättre människa än andra. Olika samhällen värderar dessutom olika saker! I vissa samhällen värderas de människor som kan koranen utantill! Här i västvärlden värderas däremot vetenskaplig kunskap och därmed de som läst på universitetet.
Vill bara tacka dig och dina inlägg. Jag är precis en sån du beskriver. Är kvinna och i nuläget 27 år gammal. Har sedan 13 års ålder levt med ångest och en känsla av annorlundaskap. I våras började jag få suicidala tankar av det sociala ensamheten som jag upplevt sedan tonåren. När jag började inse att jag eventuellt har autism har jag fått byta vårdcentral för att få hjälp till remissförfarande och skickat vidare detta till olika psykatriska mottagningar som nekat mig hjälp, när jag till sist fick en godkänd. Om några veckor har jag mitt första möte med psykolog för utredning och jag känner sådan lättnad. För mig handlar detta om liv eller död nu. Jag klarar inte av känslan av att inte höra till och vara fel. Men som du säger många i min närhet tycker inte ens jag har sociala problem alls. Men för mig sitter det inuti.
Det låter som att du haft det jättejobbigt! Vad bra att du äntligen fått tid för ett möte och en utredning, jag förstår att du känner dig lättad. Det är tyvärr vanligt att omgivningen inte anser att en autistisk kvinna har sociala problem alls. Så var det för mig med! De problem jag ansåg mig ha hade ”alla” människor, fick jag höra.
Trots att vi många gånger har listat politik som en av de saker man inte bör prata så öppet om med folk man inte känner så bra, så tror jag aldrig jag har sett lika många politiska åsikter, värderingar och ställningstaganden hos kommentatorerna i en ickepolitisk blogg… 😀 T.o.m. fast själva inläggen aldrig handlar om det.
Vi får allt skärpa till oss alla här nu, känner jag. Låt oss prata om något lättsammare som religion, sex eller sport istället! 😀 Skämtåsido. 😉
Hehe ja, ni som läser min blogg verkar ha starka politiska åsikter även om min blogg inte ska vara politisk 😉
Jag måste säga tvärt om. Läkaren skickade en remiss om råd vilken medicin eller behandling för att få bukt med min ångest och stress. Läkaren intervjuade mig sen psykolog som övertalade mig att göra utredning. Gick som på ett bananskal 🙂
Grattis! Jättebra att du hade tur! 🙂 Väldigt många har tyvärr helt andra erfarenheter idag.
Grattis till Pär. 🙂
Det kanske handlar om vilken vårdpersonal man har turen att träffa. Eller om det fortfarande är så att de har lättare att se autism hos män än hos kvinnor.
Just det där att man måste vara i behov av stöd för att bli utredd och kanske få diagnos är farligt. Det innebär att man, om man t.ex. maskerar mer eller mindre omedvetet, inte kan få hjälp förrän man slutligen kraschar. Då helt i onödan (kraschen, alltså), eftersom det finns större chans att man kan undvika utbrändhet och liknande om man känner till sina styrkor och svagheter, och kan anpassa sig efter dem.
Med andra ord: utredning och diagnos även av till synes välfungerande (kvinnor) kan vara väldigt viktigt för att förebygga rejäl ohälsa i framtiden.
Tack Anna 🙂
Första läkaren läste remissen och frågade hur länge jag hade haft ångest. Jag svarade sen jag var 4 år. Då tog han sitt block, satte sig och började ställa massa frågor. När jag satt där kände jag bara att detta är första gången i mitt liv som jag blir förstådd. Äntligen någon som förstår vad det handlar om. Ska påpeka att jag fick min diagnos 40 år gammal. Jag ska vara tacksam till min läkare som reagerade.
Resterande är svårt att svara på. Kan vara att män maskerar mindre och upptäcks. Sen tycker jag att kvinnor ska bli utredda lika mycket som män så psykisk ohälsa förebyggs. I mitt fall var det katastrof när jag kom till psykiatrin och jag sa att det var medicinen men ingen där trodde det och tur var det.
Känner igen mig i detta. Haft ångest och kraschat hela livet.
Varit en ensamvarg.
Nu har jag kraschat igen och har äntligen kontakt med psykiatrin. Är 52 år och kämpar för autismutredning.
Vilka frågor ställde läkaren?
Jag hoppas att du får en autismutredning! Jag minns inte exakt alla frågor jag fick på autismutredningen eftersom det är för 20 år sedan jag fick diagnosen. Men jag minns i alla fall att hon frågade mig om jag upplevde att det var många som kände den riktiga Paula eller om jag brukade kamouflera. En annan fråga jag fick var om jag upplevde att jag upplevde att jag hade en stor funktionsnedsättning.
Jag kommer inte heller ihåg detaljerade frågor. Jag tror att en del handlade om sociala kontakter, dvs. de problem som exempelvis fanns på dåvarande arbetsplats. Och hur det fungerade allmänt på jobb, fritid (ork med något socialt alls?) och hemma (t.ex. damm- och diskansamlingen över tid).
Dessutom tror jag att det är bra om du har tid och möjlighet att sätta dig ner och i förväg skriva ner hur du hade det som barn och ungdom. Autism ska ju ha funnits sedan tidig ålder, så det hjälper att få med sådant som när eventuella sociala problem uppstod (det är ju vanligt att framför allt flickors problem inte syns förrän i högstadiet, eller rentav senare). Exakt vad kommer förstås att vara olika för olika personer.
Håller tummarna för att du får din utredning!
Jag håller med! När vården är restriktiv med vilka som får och inte får göra en autismutredning är det ofta just autistiska kvinnor som drabbas. Vi är ofta väldigt bra på att maskera våra svårigheter och mår dåligt inombords, men det är inte säkert att omgivningen märker något.
Hela mitt liv har kantats av ångest, deprimerad och oro. Minns när jag var 4-5 år och upplevde det för första gången. Psykisk ohälsa är jobbigt.
Svärmor reagerade för hon såg att ett år senare tittade jag fortfarande på samma musikvideor som året innan. Det här med repetition beteende.
Jag är gift och frun sköter ekonomin, handling. Planerar semester och bokar och fixar allt sånt. Svärmor sköter tvätten och städningen.
I helgen skulle jag handla två saker och det tog tid. Sonen och svärmor väntade i bilen och undrade varför det tog sån tid. Jag var helt slut efteråt. Det är inte bara att gå in och handla 🙂
Denna gången hittade jag inte det jag sökte och blev frustrerad. Sen hade jag glömt vad den andra saken var. Andra gånger har jag fruktansvärd beslutsångest vad jag ska välja för godis till helgen ex.
Hade jag bott själv med sonen hade jag behövt boendestöd. Det hade aldrig gått. Berättade för utredarna hur bra jag organiserade det där hemma men de menade på att jag har folk som sköter det hela. Många har inte den turen jag har.
Sant! Jag har också varit gift, och då var allt jättefint organiserad eftersom mannen skötte allt. Jag sade till honom dock att han inte behövde göra något och att jag kunde ansöka om boendestöd, men han ville organisera allt själv vilket var helt okej för mig (eftersom han själv ville det). Just nu har jag också tur för jag har jättebra boendestöd, men bara för ett par månader sedan hade jag inte det och då var jag frustrerad.
Vad tråkigt att du har depression och ångest! 🙁
Jag har alltid haft det så att någon organiserar åt mig hemma. Förmodligen därför också att diagnosen inte upptäckts förrän jag var 40 år. För jag har aldrig behövt bo själv. När jag flyttade hemifrån till frun var det nästa som strukturerade och organiserade åt mig.
Skönt att du har ett bra boendestöd 🙂
Ångest och depression är jobbigt. När solen kommer infinner sig ångesten också. Känner mig så ensam då och det spär på allt. Hör tydligen till diagnosen men för mig känns det som ångest. Många småsaker blir också jobbiga.
Det låter som att du har en helt underbar fru! Vad bra att du har henne och att ni har hållit ihop i alla dessa år.
Jag vet faktiskt en till person som får ångest när solen går upp. Därför föredrar hen att vara uppe på nätterna för då försvinner hens ångest. Jag förstår att det är jättejobbigt, och det låter logiskt att småsaker blir jobbiga när man redan lider av ångest.
Psykologen sa en smart sak. Mycket ångest kommer när jag försöker på mig saker som jag inte klarar av. Som funktionsnedsättningen leder till.
Berättade för svärmor hur vi gör i sommar om min son vill leka med en kompis. Jag sa att jag vet inte hur jag ska reda ut det. Plus solljuset . Det är så mycket så jag vet inte hur jag ska klara av det. Hon sa att hon finns där och hjälper mig. Att jag ska koppla av den biten. Att hon löser det.
Hur mycket habiliteringen försöker sa psykologen så finns det saker jag aldrig kommer klara av.
Det var bra sagt av psykologen! Det är bra att acceptera att man aldrig kommer att klara av vissa saker. Jag tycker att det är jobbigt att höra: ”Säg inte att du inte kan utan du måste tro på dig själv!” Det är då jag får ångest! Anledningen till att jag har en funktionsnedsättning är ju just att det finns många saker jag inte klarar av.
Jag har blivit utredd för autism vid 1 tillfälle av en äldre man för 7 år sedan. Jag skriver ”äldre” eftersom jag tror han var av den ”gamla skolan” och inläst mest på pojkar/män med autism. Det var jag själv som begärde denna utredning. Han sa att jag bara är excentrisk och har schitzotyp personlighet, vilket jag inte alls känner igen mig i. Har katastroftankar och stark ångest och depression sedan barnsben och har inget som kännetecknar tex. ”magiska tankar” som han hävdar. Jag fick träffa en kurator som backade upp honom och som sa att jag absolut inte är en autist. Men det är det enda som jag fullkomligt känner igen mig i… Har mycket svårt för förändringar, har upprepande beteende, har svårt att tex. veta vad som är lämpligt för aktuell situation (tex. ”rätt kläder”) och har svårt att tolka andra människors ansiktsuttryck för att nämna något. Jag har haft många turer inom vården och är 55 år. Har 2 självmordsförsök i 30 och 40 års åldern. Jag har kamouflerat i större delen av mitt liv, både medvetet och som jag tror, även omedvetet. Skoltiden var hemsk! Jag har alltid känt mig annorlunda, säger och gör fel hela tiden. Fortfarande! Passar liksom inte in. Vet inte om jag orkar slåss för en ny utredning, har gått in i väggen ett flertal gånger. Har 2 barn varav en är autistisk och större delen av mitt vuxna liv har kretsat kring hen. Barnens uppväxt har präglats av kaos och av min och hens psykiska ohälsa, samt frånvarande fadersgestalt. Nu arbetstränar jag på ett bra ställe och har upptäckt en styrka som jag har; administrativ organisering och digitalisering. Något jag trivs med utomordentligt bra! Frågan är om jag skall begära en second opinion angående min nuvarande diagnos, som är alldeles främmande för mig.
Det låter som att second opinion skulle kunna vara en bra idé! Förr var det vanligt att personer med autism blev diagnostiserade med personlighetssyndrom och vissa utredare föredrar fortfarande att diagnostisera patienter med personlighetssyndrom istället för autism. Kuratorn kan ha känt sig tvungen att backa upp sin kollega. Kuratorer är ju dessutom ofta socionomer vilket innebär att de ofta är utbildade i socialt arbete istället för neuropsykologi. Därför kan en kurator sällan bedöma om patienten har autism eller inte.
Autism kan faktiskt förväxlas med schizoid personlighetsstörning eftersom dessa diagnoser har flera gemensamma kännetecken, men den stora skillnaden är att schizoid personlighetsstörning inte innebär begränsade beteenden. Om du har begränsade beteenden (vilket det låter som på din beskrivning) kan det vara alltså vara en bra idé att undersöka om du skulle kunna ha autism i alla fall. Ditt barn har ju dessutom autism, och det är inte alls ovanligt att ett autistiskt barn har en autistisk förälder.