Brukar barn med autism ljuga och skylla ifrån sig?

Frida frågar

Har ett barn som fått diagnosen autism. Ibland blir jag så förvirrad för jag vet inte om vissa saker beror på diagnosen eller på nåt annat. Är det vanligt att barn med autism skyller ifrån sig typ hela tiden när det händer saker som är fel, som tex inte spolat på toan, blött ner hela badrummet med vatten efter duschen?

Är rädd för tex visa saker i Alfons filmer, som jag tycker att hon inte borde reagera på. Är väldigt uppkäftig, är med på en lek i skolan där dom kastar en kompis keps, men hon tycker inte att hon var med fast lärarna säger det. Hon hävdar att hon skulle kasta kepsen till läraren. Jag säger att man ger den i handen och hon säger jaha gör man.

Paula svarar

Jag börjar med att svara på din fråga. Och svaret på den är ja, jag upplever att det är relativt vanligt att barn med autism skyller från sig på det sätt du beskriver, särskilt när de blivit lite äldre. En vedertagen myt är att man inte kan ha autism om man kan ljuga, men det stämmer alltså inte! Faktum är att Tony Attwood skriver i sin bok att trots att många med autism är ärliga och ljuger väldigt lite så kan det hända att en autist ljuger. När en autist väl lärt sig att det är möjligt att ljuga så kan hen enligt Attwood börja ljuga en del själv fast ibland på ett mycket omoget sätt.

Kan bero på mentaliseringssvårigheter

Att din dotter skyller från sig kan ha olika förklaringar. Många autismforskare är av uppfattningen att autism kan medföra mentaliseringssvårigheter vilket bland annat kan innebära att någon med autism kan ha svårt att se sitt eget beteende utifrån andras synvinklar. Kanske förstår inte din dotter att det är uppenbart för hennes omgivning att hon ljuger och att alla självklart fattar vem som är den ”skyldige”. Det är viktigt att notera att en neurotypiker, det vill säga en person som inte har autism, ofta ljuger minst lika mycket som en autist men gör det på ett mycket listigt sätt. Detta gör att omgivningen inte alltid märker att en neurotypiker ljuger. När en autist ljuger på ett omoget sätt fattar de flesta att autisten talar osanning vilket kan få många att dra den felaktiga slutsatsen att personer med autism ljuger väldigt mycket!

Utgå från att hon försöker sitt bästa

Nu har du förhoppningsvis fått ett svar på din fråga som faktiskt väckte många tankar hos mig. Jag hoppas att det är okej att jag delger dem! Min uppfattning är att många autistiska barn har överkrav på sig. Det är tufft att leva med autism, och en skolmiljö är full av situationer som är obegripliga för en autist och som tar väldigt mycket energi. Den mentala utmattningen kan vara anledningen till att din dotter blir glömsk hemma och exempelvis glömmer att spola toaletten ibland. En annan anledning kan såklart vara adhd vilket är en vanlig samtidig diagnos vid autism. Min åsikt är att alla vuxna ska utgå från att ett barn alltid försöker sitt bästa, särskilt när barnet har autism men även annars också. Jag har mycket svårt att tro att någon skulle vara glömsk av elakhet!

Många autister är utmattade

Av ovanstående anledning tycker jag inte att du ska bli arg på din dotter när du upptäcker att hon ljuger. Hon kan ha mycket skuldkänslor för sina svårigheter och vara känslig för kritik, och det är tyvärr mycket vanligt att barn med npf får kritik från vuxna trots att de verkligen ansträngt sig och försökt sitt bästa. Därför ska du aldrig utgå från att hon ljuger för att vara elak! Fundera istället på om du skulle kunna sänka kraven hemma och exempelvis torka badrumsgolvet efter henne efter att hon duschat. Många autister är väldigt utmattade, och därför är det inte alltid lämpligt att ställa krav på ett autistiskt barn hemma. En autist har ofta en ytterst begränsad mängd energi.

Försök luska ut hur hon mår

Vad gäller att kasta kepsen så vet jag inte vad den nämnda leken gick ut på. Om den gick ut på att ge lekkamraterna kepsen i handen så kan din dotter ha missförstått reglerna. Att hon påstod att hon inte var med trots att läraren påstår annat kan handla om att de har olika uppfattningar om saken. Hon kanske kände sig utanför och exkluderad trots att hon var fysiskt med? Kanske pratade ingen med henne? Kanske tyckte hon att leken var obehaglig och därför önskar att hon inte hade varit med? Kanske känner hon sig inte sedd och behöver uppmärksamhet? Jag tycker att du ska vara uppmärksam och försöka luska ut hur hon mår i skolan. Är hon utstött eller mobbad? Känner hon sig tvingad att delta i lekar fast hon inte vill? Har hon svårt att förstå reglerna i lekarna och skäms för det?

Kan handla om sensoriska avvikelser

Att din dotter reagerar på Alfons-filmen kan bero på olika saker, men sensoriska avvikelser är en vanlig anledning till rädsla hos autister. Vad många inte känner till är att vissa sensoriska upplevelser kan göra fysiskt ont i kroppen på en autist. Den autistiska författaren Gunilla Gerland berättar i sin bok att hon som barn var livrädd för metallsmycken eftersom hon hörde ett visslande ljud i öronen och magen vände sig ut och in på henne varje gång hon kom i kontakt med smycken. Kanske handlar det om något liknande hos din dotter? Hon kanske upplever ett fysiskt obehag varje gång hon ser eller hör något när hon tittar på filmen?

Alla har rätt till sina känslor

Vad gäller hennes rädsla för filmen så är min bestämda åsikt att du aldrig ska säga till henne att hon inte borde reagera som hon gör (däremot kan du gärna försöka ta reda på vad hon reagerar på exakt så att du kan hjälpa henne på bästa sätt). Alla har rätt till sina känslor, och känner hon sig rädd är det viktigt att hennes känslor blir accepterade och bekräftade. Det är på det sättet hon kommer att lära sig att lita på sig själv! Tyvärr är det enligt min erfarenhet väldigt vanligt att autistiska barns rädslor viftas bort av omgivningen vilket kan få autisten att tvivla på sina känslor. Detta i sin tur kan leda till att barnet lär sig att stänga av sina egna känslor helt och börjar tro att det bara är andra människor som vet hur hen känner. Själv fick jag ofta höra som barn: ”Så kan du inte känna” vilket fick förödande konsekvenser.

Diagnosen ska inte vara avgörande

Egentligen är det omöjligt att säga vad som beror autism i din dotters fall och vad som beror på annat, men jag tycker samtidigt att det är irrelevant i sammanhanget. Även om vissa av hennes svårigheter mot förmodan inte skulle bero på autism bör du ändå utgå från att hon vill väl och försöker sitt bästa. En diagnos ska inte vara avgörande för att bedöma ett barns stödbehov. Alla barn ska få det stöd de behöver oavsett vad barnets särdrag beror på!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn