Kategorier
Paulas blogg

Därför är jag skeptisk till empathic modelling

Empathic modelling är en metod som går ut på att försöka modellera en funktionsnedsättning genom att låtsas att man har funktionsnedsättningen och sedan leva därefter. För att modellera ett rörelsehinder försöker man kanske sätta sig på en skrivbordsstol, rulla sig runt med den i lägenheten och låtsas som att skrivbordsstolen är ens rullstol. För att modellera Aspergers syndrom skulle man exempelvis kunna testa att bosätta sig i ett främmande land som man aldrig besökt och vars språk och kultur man inte behärskar. Ja, ni fattar nog poängen!

Syftet med empathic modelling

Syftet är att utveckla en bättre förståelse för personer med funktionsvariationer genom att reflektera vissa frågor. Hur blev man bemött, och vad var det man upplevde som allra svårast? Kanske upptäckte man att ens hem var fullt av trösklar och att man inte nådde upp till de översta hyllorna i skafferiet? Eller så upptäckte man att det kändes märkligt att umgås en hel dag med utlänningar från en annan kultur och inte förstå deras språk. Då kan man dra slutsatsen att det är ungefär så det känns att leva med autism eller rörelsehinder.

Inte samma sak

Samtidigt som empathic modelllng har ett gott syfte, anser jag inte att det är samma sak att modellera en funktionsvariation som det är att leva funktionsvariationen dag ut och dag in. För den som testar att leva med funktionsvariationen en dag kan ”leken” bli en rolig och intressant upplevelse och kanske till och med en välbehövd flykt från verkligheten. Det kan vara häftigt att få känna sig som en utomjording någon enstaka gång, men är det däremot vardagsmat för en och man aldrig känner sig hemma någonstans så kommer saken i ett annat läge.

Man kan alltid fly

Dessutom har personen som utför empathic modelling alltid ett fritt val: hen vet om att hen alltid kan fly från situationen om hen skulle önska det. Om en seende person exempelvis försöker modellera en synnedsättning, vet hen om att hen när som helst kan ta av sig ögonbindeln om situationen blir för jobbig. Bara vetenskapen om att man befinner i situationen frivilligt kan ge en styrka. Den som verkligen lever med en synnedsättning på riktigt kan däremot självfallet inte fly.

Inte som att leva i en främmande kultur

Slutligen är det enligt mig inte samma sak att bosätta sig i en främmande kultur ett tag och att alltid känna sig utanför överallt i världen och inte ens känna sig hemma i sitt eget hemland. Flyttar en svensk neurotypiker utomlands, kan vetskapen om att hen åtminstone känner sig hemma i sitt hemland upplevas som otroligt tröstande i situationer då hen inte blir förstådd i sitt nya land. Dessutom kan utlandssvensken alltid välja att flytta tillbaka till Sverige. För en autist är däremot utanförskapskänslan ofrivillig.

Man blir bemött på ett annat sätt

Därutöver blir man oftast bemött på ett helt annat sätt som utlänning än vad man blir som autist. Under min tid i Algeriet var lokalborna övertydliga mot mig och tröttnade aldrig på att visa och förklara samma saker för mig gång på gång. Algerierna förstod ju att jag som utlänning inte kunde förstå deras språk, tankesätt och vanor. Utomlands är det helt okej att begå sociala tabbar, men gör man som autist samma typer av tabbar i sitt hemland brukar inte människor vara lika förstående.

Gott syfte men kan bli fel

Summa summarum: jag tycker absolut att det är bra att andra människor försöker utveckla förståelse för hur det kan vara att leva med en funktionsvariation, men samtidigt kan det vara farligt att inbilla sig att empathic modelling ger svaret på frågan hur det verkligen är att leva med autism, rörelsehinder eller synnedsättning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *