Du som är yrkesverksam och har klienter med autism har troligen uppmärksammat att autistiska klienter har problem som du anser dig ha lösningar på. Vissa autister verkar kanske enligt ditt tycke inte tro på sina förmågor och andra kan anse sig vara mindre värda än neurotypiska människor. Och eftersom du får betalt för att hjälpa dina klienter gör du helt rätt i att engagera dig och försöka hitta lösningar!
Kan göra mer skada än nytta
Det jag tycker är viktigt är att du funderar på är om lösningen är att stärka autistens självförtroende eller självkänsla. Fel tillvägagångssätt kan nämligen i värsta fall göra betydligt mer skada än nytta. Jag hade tidigare problem med yrkesverksamma som trodde att det var mitt självförtroende som behövde stärkas samtidigt som jag istället hade behövt stärkning i min självkänsla. Jag skulle behövt höra: ”Det gör ingenting att du inte klarar av att städa och och är beroende av stöd, och det är också okej att du tackar nej till aktiviteter och inte orkar utsätta dig för självständighetsträning. Du är fin som du är!” Men ändå fokuserades det istället på mitt självförtroende, utveckling och självständighetsträning.
Trodde att andra visste bättre
När jag försökte tacka nej till kommunens aktivitetskvällar avsedda för personer med funktionsnedsättning fick jag höra: ”Jag ser att du inte litar på din igen förmåga att fungera i grupp, men ibland måste man våga utmana sig själv. Snälla kom, alla andra blir jätteglada om du kommer!” På den tiden var jag ung och hade mycket svårt att skilja mina egna känslor från andras, en svårighet som för övrigt många med autism har. Och eftersom yrkesverksamma sade att jag hade dåligt självförtroende trodde jag att det var så. De var ju professionella och visste bättre, trodde jag.
Hade inte roligt
I tron att jag behövde höja mitt självförtroende dök jag upp på aktivitetskvällarna trots att hela kroppen bara skrek ”nej, nej, nej”. Men jag försökte ändra min attityd och ”tro på mig själv” som jag hade fått rådet att göra. Jag hade inte ett dugg kul där (och nej, det var varken något fel på de andra deltagarna eller arrangörerna utan det handlade om att jag inte trivs i sådana sammanhang). Efteråt fick jag mycket beröm för att jag hade ”vågat” utmana mig själv och varit jätteduktig, men ändå mådde jag dåligt.
Klarade inte mer
Bemötandet jag fick i dessa typer av situationer bidrog till att jag fortsatte att utsätta mig för aktiviteter och sammanhang som jag inte alls trivdes i, och livet kändes halvtråkigt och tungt. Därutöver hade jag fått höra att jag borde träna på att städa självständigt vilket jag försökte göra med hjälp av boendestödjarna i min dåvarande hemkommun. Boendestödjarna ansåg att jag ”inte litade på min egen förmåga” och pushade mig. Men ju mer tiden gick desto mer utmattad blev jag tills det blev totalt stopp: jag klarade inte av att städa mer eftersom det tog alltför mycket energi av mig! Från och med då var jag tvungen att kräva att boendestödjarna skulle städa åt mig, och jag hade väldigt dåligt samvete för det.
Mina svårigheter var logiska
Så småningom fick jag kontakt med habiliteringen, och tillsammans med personalen gick jag igenom min arbetsförmågebedömning där det bland annat framgick att jag hade väldigt stora brister i mina praktiska och visuoperceptuella förmågor. Med dessa svårigheter var det helt logiskt att jag upplevde städning som oöverstigligt och energikrävande, och dessutom var det inte heller alltför ovanligt att personer med autism inte tyckte om sociala aktiviteter. ”Men vet du vad, Paula? Du duger som du är. Du behöver inte ha dåligt samvete för att ha en funktionsnedsättning”, fick jag höra.
Var precis det jag behövde
Tack vare habiliteringens stöd fick jag lära mig att jag gjorde rätt som fokuserade på mina svårigheter, lärde mig mer om dem och tog emot boendestöd som utförde sysslor åt mig. Detta eftersom det gav mig ökad självinsikt och verktyg för att ställa rimliga krav på mig själv samt gjorde att jag kunde lägga min energi på viktigare saker än utveckling och självständighet. Det var inget fel att fokusera på sina svårigheter, erkänna för sig själv att man hade fler svårigheter än sina jämnåriga och inte klarade av allt självständigt utan tvärtom var det bra för mig. Detta eftersom ökad självinsikt fick mig att må bra och acceptera mig själv som jag var. Och det var precis det jag behövde!
Det är helt okej
Till skillnad från vad jag hade trott insåg jag att det inte var något fel på mitt självförtroende utan min självkänsla, och anledningen till mitt dåliga mående hade varit att jag ändå hade fokuserat på självförtroendet. Eftersom jag har en funktionsnedsättning kan jag inte ”bli vad jag vill” utan är istället betydligt mer begränsad än genomsnittsmänniskan. Men vet ni vad? Nu när jag med habiliteringens hjälp har fått en god självkänsla vet jag att det är helt okej! Jag vet att jag är en lika värdefull människa som mina kollegor även om de presterar mer på jobbet än jag och jag har en lönebidragsanställning.
Viktigare med självkänsla
Ibland uppmanar andra människor autisten till utveckling på ett implicit sätt genom att ge autisten beröm varje gång hen gör som de vill. Risken i detta är att autisten enbart utmanar sig själv för omgivningens skull. Därför anser jag att du som yrkesverksam bör fokusera på autistens självkänsla innan du börjar arbeta med hens självförtroende. När autisten har god självkänsla kan du som yrkesverksam vara rätt säker på att hen utmanar sig själv på sina villkor och vågar sänka kraven vid behov. Det är aldrig fel om en autist vill lära sig att bli självständig och utvecklas, men viljan måste i så fall komma från autisten, inte från dig!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
9 svar på ”Därför är det viktigt att stärka autistens självkänsla”
Tusen tack för ditt kloka och viktiga inlägg. Jag möter autister både i min yrkesroll och privat. Det är oerhört viktigt att förhålla sig på det sätt du skriver. Jag ska sprida i kollegiet och bland släkt och vänner.
Tack Marléne, vad roligt att höra att du gillade inlägget!
Jag blir så glad att du ville skriva om detta viktiga ämne! Tack:)
När en autist väljer att avstå vissa sammanhang, vissa aktiviteter så är min erfarenhet (genom mig själv och andra autister) att det är jätteviktigt att omgivningen inte drar förhastade slutsatser om varför autisten gör som hen gör.
Det kan men behöver inte handla om det omgivningen kanske först tror t ex att någon bara är ovan, rädd, osäker och att det är genom att utsätta sig och öva som autisten kan börja gilla det hen undviker, tar avstånd ifrån. Det bästa är att undersöka det närmre. Kanske döljer sig till och med något bra bakom undvikandet?!
Det kan handla om att någon hittat sig själv och vad som fungerar för just den personen, inklusive vad en vill prioritera i sitt liv/vad en vill göra med den energi en har till förfogande. Det behöver inte handla om dåligt självförtroende alla gånger utan tvärtom: god självkänsla. Har en en god självkänsla blir det lättare att stänga ute förväntningar och en kan inrikta sig på att ta hand om sig själv först och främst framför att tillmötesgå vissa i omgivningen, om de har krav på en som rimmar illa med hur en fungerar.
Omgivningens nyfikenhet sträcker sig ofta för kort upplever jag. Den banar för onödiga missförstånd, ”goda råd” som riskerar bli felriktade uppmaningar.
Det behövs en mycket större nyfikenhet:)
Jag upplever att det oftast är personer som inte är intresserade av npf-diagnoser som saknar den typen av nyfikenhet du beskriver. Någon som har tagit tid och energi att lära sig om autism gillar enligt min erfarenhet oftast att analysera en autists beteende utifrån flera synvinklar och fundera över vilket bemötandeförhållningssätt som är det rätta i det specifika fallet.
Människor som drar förhastade slutsatser upplever jag saknar kunskap om och intresse för autism och förlitar sig enligt min erfarenhet oftast på så kallad ”allmän människokunskap”. Och eftersom osäkerhet, blyghet och rädsla är vanliga känslor hos människor i allmänhet drar de ofta förhastade slutsatser på det sätt du beskriver.
Ja precis, osäkerhet, blyghet och rädsla är vanliga känslor hos människor i allmänhet så det kan nog ofta ha ett samband med de förhastade slutsatserna liksom att de främst förlitar sig på ”allmän människokunskap” utan att ha tillräcklig eller någon kunskap om eller intresse för autism.
Jag känner igen detta med att omgivningen ville locka mig till aktiviteter på det sätt du beskriver. Jag känner också igen tillropen som kunde komma efter att jag utsatt mig samt att tro att det var rätt att utsätta sig eftersom orden kom från personal som jag i min enfald trodde visste bättre än mig eftersom de ju faktiskt var personal. Vi har liknande erfarenheter på området.
Jag vet att jag nämnt i kommentarer på tidigare inlägg att jag också ansetts ha behövt bättra på självförtroendet trots att jag alltid haft ett gott sådant. Fick en bok om självförtroendeträning av personalen på boendet jag bodde på t ex. I efterhand gissar jag att det berodde på att jag efter diagnostiseringen, av naturliga skäl, hade behov av att äntligen få prata om mina funktionsnedsättningar, vilka jag precis för första gången i mitt liv förstått att jag hade. Men det togs inte emot på rätt sätt av personalen. Jag, som pratade så mycket om mina svårigheter, behövde bara tänka mer positivt så skulle allt bli bättre, ansåg de. Men det var inte pga. dåligt självförtroende som jag pratade om mina funktionsnedsättningar. Det var snarare att jag ville bygga på självförståelsen och därigenom självkänslan och få upp den lite till.
Jag har ibland fått ett liknande bemötande när jag velat prata om mina svårigheter! Jag har ibland sagt att jag har betydligt fler praktiska svårigheter än de flesta andra p g a visuoperceptuella och motoriska svårigheter och har därför svårt att lära mig färdigheter som att sy, använda en ringpärm, pumpa en cykel och liknande samt uttryckt att det kan vara ett jobbigt hinder i vissa sammanhang. Men då har jag ibland fått höra att jag ”har dåligt självförtroende” och att ”alla människor har svårt med något och är också lika begränsade som jag i många andra andra livsområden, och när jag utvecklar ett bättre självförtroende kommer jag inse det”. Jag tycker inte om att mina svårigheter bagatelliseras och jag har liksom du ibland ett behov av att prata om min funktionsnedsättning för att förstå mig själv bättre.
Jag funderar på om människor i allmänhet kan ha svårt att bemöta sina medmänniskors svårigheter och sorg. Jag har hört vissa ofrivilligt barnlösa berätta att andra människor på fullaste allvar bagatelliserar deras sorg och att de fått höra saker som: ”Tänk positivt, du slipper VAB-dagar/kräksjuka barn/sömnlösa nätter/bajsblöjor o s v och har hur mycket fritid som helst, njut!” Nu är jag själv inte ofrivilligt barnlös men OM jag hade varit det hade jag garanterat inte velat att min sorg hade bagatelliserats på det sättet! Och jag tycker som sagt att jag själv får ett liknande bemötande när det gäller de svårigheter jag har p g a min funktionsnedsättning.
Jag tror att människor i allmänhet gärna vill tro att alla människor har det lika lätt/svårt i livet och att alla har exakt samma möjligheter och lika mycket hinder. Det kan vara därför många gärna vill tro att jag borde ”förbättra mitt självförtroende så att jag förstår att jag inte alls har fler svårigheter än genomsnittsmänniskan”. Men jag skulle aldrig kunna må bra om jag låtsades vara någon annan och blundade för sanningen! Skulle jag göra så hade jag aldrig kunnat utveckla en god självkänsla.
Ja så kan det nog vara för en hel del, att de har svårt att bemöta andras sorg över saknad/förlorad förmågor.
Jag kom just att tänka på särskolor jag kommit i kontakt med som jobbat efter devisen att ”alla duger som dom är”. Är det främst skolledningen och personalen som vill muntra upp sig självt har jag undrat? Blir särskoleelvernas utmaningar kanske lättare att hantera med ett sånt förhållningssätt? Samma med verksamheter som börjar använda begrepp som funktionsvariation istället för funktionshinder. Blir det en mer positiv stämning genom att neutralisera och därmed förminska komplexiteten i arbetet med funktonsnedsattas inte sällan omfattande specialbehov på det sättet tro?
På en del håll verkar det även mer regel än undantag att brukare som har Daglig verksamhet som LSS-insats uppmuntras att omnämna sin DV som sitt ”arbete” (som att det var ett vanligt lönearbete, vilket som helst) och att de åker till ”arbetet”..
Jag kan bli så trött på att så många skyr/flyr sanningen. Som om det inte gick att se på de faktiska omständigheterna och funktionsnedsättningarna som de är.
Blir livet för de med t ex intellektuell nedsättning för tufft om de inte övertygas att de har det och fungerar nästan som andra ? Har det blivit så här pga. att människor inte riktigt kan hantera funktionsnedsattas och sjukas e v sorg?
Många funderingar…Du behöver inte svara alls. Ville framförallt bara dela reflektioner som kom när jag läste din förra kommentar.
Intressanta frågor du ställer! Och jag svarar eftersom jag har funderat på liknande saker. Jag älskar mantrat att ”alla duger som de är”, men det får inte praktiseras genom att intala eleverna/brukarna att alla människor är likadana och har samma förutsättningar Man ska duga som man är även om man accepterar sin funktionsnedsättning och inte strävar efter ”ständig förbättring”.
Det kan verkligen diskuteras om det är bra eller dåligt att folk på DV övertalas att kalla sin sysselsättning för ”arbete” istället för vad det faktiskt är, d v s ”daglig verksamhet”. I värsta fall leder det till att yrkesverksamma börjar tycka att personer med funktionsnedsättning inte är värda att tjäna lön/pension/semesterersättning och att det är helt okej att kalla deras sysselsättning för arbete trots att personen inte får lön! Och med sådant förhållningssätt riskerar de som går på daglig verksamhet i brist på annat och drömmer om att tjäna pengar bli bagatelliserade i sina känslor och höra: ”Varför klagar du, du har ju redan ett arbete?”
Jag har inget emot dagliga verksamheter och vissa är där av fri vilja, men jag tycker ändå att man borde skilja på daglig verksamhet och arbete justt för att det finns personer med funktionsnedsättning som går på daglig verksamhet eftersom de har svårt att hitta en arbetsgivare som är villig att anställa dem. Har någon som målsättning att hitta ett arbete blir det fel om man kallar den dagliga verksamheten för arbete. Då kan det felaktigt se ut som att den dagliga verksamheten har lyckats i målsättningen!
Jag tror att jag drar folk till vansinne när jag inte kallar mitt arbete för ”arbete” utan ”lönebidragsanställning” och mig själv för ”lönebidragare” 🙂 Jag är jätteglad för att ha en lönebidragsanställning, och jag har inget behov av att jämföra mig själv med mina kollegor som presterar mer än jag och inte behöver lönebidrag. Jag tycker att jag ska ha rätten att kalla mig själv för lönebidragare utan att behöva höra att ”jag ser ner på mig själv” eller att ”jag behöver höja mitt självförtroende”.