I gårdagens Expressen finner vi en debattartikel signerad av specialistläkaren Svenny Kopp och Ulla Adolfsson på Autism- och Aspergerförbundet. Svenny Kopp är känd för just sin forskning om autism hos flickor, och det finns även föreläsningar på henne på nätet där hon föreläser om ämnet. Skribenterna menar att förskolan måste bli bättre på att identifiera autism hos flickor. En mycket viktig och angelägen fråga!
Skribenterna påpekar att autism kan te sig annorlunda hos flickor än hos pojkar. Själv har jag också skrivit ett blogginlägg om ämnet förut där jag tagit upp exempel på hur Aspergers syndrom och autism kan yttra sig hos flickor och kvinnor. Skribenterna menar att autistiska pojkar ofta förblir helt ensamma medan flickor med autism däremot brukar hålla sig bredvid andra flickor utan att vara med i leken. Detta för mina tankar till min egen barndom då jag stod bredvid och tittade på när andra flickor lekte. De vuxna såg till en början nöjda ut och tänkte förmodligen: ”Jaha, alla flickorna är med och leker, kul.” Men sanningen var att jag inte var inblandad i många av dessa lekar överhuvudtaget, det enda jag gjorde var att stå vid sidan om.
Med tiden började det komma fram att jag inte var delaktig på ett önskat sätt. När ettan var avklarad och vi fick skriftliga omdömen från läraren, hade hon bland annat skrivit så här i mitt omdöme: ”Du, Paula, älskar att titta leende på dina kamraters lekar.” Efteråt blev det världens diskussion för det var tydligen menat som en pik. Tydligen borde jag inte göra som jag gjorde utan jag borde vara mer aktiv. Jag fick öva på att ta kontakt med andra barn och fråga dem om jag skulle få vara med i lekarna. Problemet? På det här sättet blev jag uppfostrad till att ta kontakt med andra mekaniskt utan att känna efter vad jag själv ville, vilket blev en katastrof och ett mönster jag hade svårt att bryta i vuxenåldern. För sanningen var att jag tyckte att det var genuint roligt att stå utanför och titta på vad andra gjorde. Nu när jag fått min diagnos får jag äntligen bejaka min autistiska sida och göra exakt vad jag vill, och jag vill mycket sällan vara delaktig!
Vidare menar skribenterna att autistiska pojkar är mer utåtagerande än vad flickor är. Flickor med autism uppvisar däremot ett utåtagerande beteende på sin höjd i hemmet. Själv har jag fått höra att jag var ett väldigt lättskött barn. Visst, jag blev ibland arg hemma, men inte i en större utsträckning än grannarnas barn och jag var aldrig utåtagerande. Enligt skribenterna har autistiska flickor ett stort behov av att vara omtyckta, och själv gjorde jag också som andra människor önskade att jag skulle göra. Jag hade självmordstankar men nämnde aldrig dessa för någon för jag visste att mina föräldrar skulle bli jätteledsna om jag hade berättat. Det sista jag ville var ju att vara till besvär för någon utan jag ville alltid göra alla glada!
Det är ett farligt missförstånd att autism skulle vara mildare hos flickor än hos pojkar. Vi autistiska flickor och kvinnor har oftast farit mycket illa ut under livets gång och det har inte sällan dröjt tills vi blivit upptäckta av vården. Vi kvinnor kan ju vara mästare på att hitta alla slags möjliga och omöjliga kompensationsstrategier för att dölja våra autistiska svårigheter!