Kategorier
Socialt samspel och autism

Inte nödvändigtvis positivt när ett autistiskt barn blir mer socialt

Ibland hör jag lärare säga saker som: ”Jag har blivit så glad när många elever med Aspergers syndrom och autism har hamnat i min klass och plötsligt börjat ta kontakt med andra barn, leka med andra och skaffa vänner. Förut lekte dessa barn bara ensamlekar. Det är så roligt att se att barnen har utvecklats.” Det jag ställer mig ytterst fundersam till är om denna förändring alltid i alla situationer är något att glädjas över. Varför är det alltid positivt om ett barn med Aspergers syndrom har börjat uppträda mer socialt?

Många frågor att fundera över

Jag påstår ingalunda att det måste vara dåligt för ett autistiskt barn att börja leka med andra barn. Men finns många frågor att fundera över, nämligen: Vems vilja handlar det om? Har de vuxna uppmuntrat barnet att bli mer socialt eller signalerat på något annat sätt att de önskar att barnet skulle sluta med ensamlekar? Och berömt barnet varje gång han eller hon tagit kontakt och initiativ till lekar med andra? Eller har de vuxna låtit barnet förstå att de är lika nöjda med ett ensamt barn som med ett socialt barn?

Fick höra att jag hade fel attityd

Om jag själv i min barndom klagade på att de vuxna uppmuntrade mig att leka med andra barn sågs jag som jobbig. Om jag hade en sur min i ansiktet fick jag höra att jag hade fel attityd. Och jag ville självklart, precis som andra barn, få beröm! Jag ansträngde mig hårt för att leka med andra barn trots att jag ytterst sällan ville det. Jag gjorde väldigt mycket mekaniskt och levde i tron att det var rätt att leka med andra barn mot sin egen vilja. Det som också motiverade mig var att jag ständigt höra att jag hade utvecklats. Om jag någon gång drog mig undan, fick jag kritik.

Ingen hade förklarat för mig meningen med vänner

Eftersom jag fick så mycket beröm varje gång jag hade varit social och initiativtagande, började jag inbilla mig att det var farligt och elakt mot andra barn att vilja leka ensam. Och jag ville ju inte vara elak, jag ville vara snäll och göra rätt! Ingen hade förklarat för mig att meningen med att ha vänner var att jag själv skulle ha roligt! Till slut visste jag inte längre vem jag var. Jag hade ju blivit uppfostrad att agera som alla andra ville, inte att lyssna på mig själv.

Inga synonyma begrepp

Det påstås att det inte finns någonting som heter ”normalt”, men att vilja skaffa vänner anses ändå vara något normalt och därmed eftersträvansvärt. Inte sällan förväxlas normalitet med lycka även om dessa begrepp inte är synonyma. När omgivningen försöker förvandla ett autistiskt barn till någon som passar in i normen kan det bli en mycket ångestfylld upplevelse för barnet om det innerst inne fungerar annorlunda. Hade det varit accepterat att avvika från normen och vara en ensamvarg, hade jag sluppit väldigt mycket av ångesten i barndomen och i mina tonår.

Något att glädjas för eller sörja över?

Som sagt påstår jag ingalunda att alla barn med Aspergers syndrom och autism fungerar som jag gjorde. Ett barn som tidigare har varit ensamt kanske har varit blygt och rädd tills barnet övervunnit sin rädsla och till sin glädje vågat skaffa vänner till slut. Eller barnet kanske inte har insett förut att det faktiskt är roligt att leka med andra barn men till slut upptäckt glädjen i det. Det kan alltså mycket väl vara något att glädjas över när ett ensamt  autistiskt barn blir mer socialt. Men samtidigt kan barnets sociala förändring vara något att sörja över och oroa sig för! Den stora frågan är: hur är det just i detta specifika barnets fall?

Dela:

2 svar på ”Inte nödvändigtvis positivt när ett autistiskt barn blir mer socialt”

“Jag har blivit så glad när många elever med Aspergers syndrom och autism har hamnat i min klass och plötsligt börjat ta kontakt med andra barn, leka med andra och skaffa vänner. Förut hade dessa barn endast lekt ensamlekar. Det är så roligt att se att barnen har utvecklats så här mycket.”

Hu, jag ryser när jag läser ovanstående! De låter som att det skulle kunna finnas en mycket hög risk att läraren misstolkat och missförstått minst hälften av dessa elevers autism.

Ja, tänk om flertalet av eleverna eleverna just bara förändrat sig för att göra läraren och ev övrig omgivning nöjd (utan att det fattar det själva, det kan man inte begära av barn). Jag var själv i 25-års åldern när jag fattade att jag under livets gång mest bara tillfredsställt andras behov genom socialt skådespeleri… i skola och i sociala relationer. Fick beröm när jag utsatte mig och ”tränade” genom att leka social och tillsist blev det nästan som ett missbruk. Många år senare var min upplevelse att jag fortfarande inte återhämtat mig från uppväxten eftersom jag pressade mig hur sjukt hårt som helst.

Min erfarenhet är att om man ska klara att göra våld på sig själv för andras skull så framkallar det allvarlig psykisk ohälsa också t ex tvångssyndrom, utmattning, och/eller djupa depressioner (läs: suicidrisk).

Vi behöver verkligen omgivningens stöd i att få vara oss själva!!

Tyvärr är det rätt vanligt att även de som ska kunna lite mer om autism har den där inställningen. Jag har hört vissa lärare berätta med glädje hur otroligt rörda de blivit när de lyckats få sina autistiska elever leka med andra barn, de har blivit så glada för deras skull. Det som gör mig glad är att jag aldrig mött den här inställningen hos någon som jobbar på habiliteringen, men hos skolpersonal är den tyvärr desto vanligare 🙁

Samma här, själv var jag faktiskt också mellan 25 och 30 år när jag förstod hur otroligt mycket jag har anpassat mig efter andra människor. Fram till dess hade jag trott att andra människor anpassade sig lika mycket som jag. Insikten om att de faktiskt ville leka med andra barn på rasterna i skolan och hänga med på Afterworks på jobbet utan att må dåligt kom som en chock för mig!

I mitt fall är jag säker på att det var detta som utlöste min utmattning och depression. Jag såg ingen mening med att leva eftersom allt jag gjorde var att tillfredställa andra människor och träna på att vara precis som de ville att jag skulle vara. Det är livsfarligt att leva så!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *