Beror problemet på autism eller tidigare trauman?

Alexandra frågar

Jag har en fråga eller egentligen ett problem som jag undrar om du känner igen – samt om du har förslag på hur jag kan kommunicera, kanske kräva stöd i eller alternativt göra/förändra hos mig själv, för att förändra läget till de bättre.

Jag har ADHD och autism, diagnostiserad i vuxen ålder och jag upplever att jag får en stressrespons av dubbla eller ”icke logiska” signaler. När stressen slår på så tar det inte lång tid innan jag gradvis slutar fungera. Kort och gott så blir jag överväldigad.

Exempel på situation kan vara: Att jag sitter i sällskap med min kontaktperson som helt plötsligt (alltså helt utan förvarning) förändrar sitt kroppsspråk och blir passiv. Jag tolkar personen som missnöjd med mig, att jag gör något fel så jag ”stelnar till” och får hjärtklappning.

Jag vet rent intellektuellt att det förmodligen rör sig om ett aktivt lågaffektivt bemötande från hennes sida och att det är av all välmening men vad jag upplever det som så har det en motsatt effekt. Förmodligen tolkar hen mig som ”på väg att stressa upp” och hen försöker därmed aktivt påverka mig i motsatt riktning, för att alltså lugna ner mig med hennes egna ”lugn”.

När jag påpekat det hela så skäms hen och jag har verkligen försökt förtydliga att det inte fungerar för mig. Sagt att det har en motsatt effekt. Vilket leder till att de blir stelt och konstigt. Sen löper det vidare i något jag inte riktigt kan förklara eller ens återberätta för den delen – eftersom att jag kort och gott bara minns att jag blir överväldigad.

Samtalen avslutas med en ton av att jag ”snurrat upp/inte klarar mer” men jag tycker liksom att det inte direkt beror på mig utan snarare på att jag reagerar naturligt på något som är onaturligt för mig. Vill ha och behöver raka, autentiska rör med tydlig kommunikation – men kan jag verkligen begära det av en socialpedagog som trots allt är en normalstörd person?

Så fort att det blir (vad mitt system uppfattar som) spel eller manipulativt låtsasagerande så drar mina mentala saftblandare igång och låser hela mig. Har dessutom inte tillgång till mitt objektiva analyserande alls när det händer så i stunden klarar jag inte av att ”säga till” bättre och när jag försökt så har de oavsett en motsatt effekt.

Är det här en autistisk respons eller är det ärrbildning från psykisk misshandel jag dealar med? Samt, har du något konkret förslag på hur jag tar jag upp detta, ber om hjälp eller förändrar läget?

Tack för en fantastisk blogg!

Paula svarar

Tack för en intressant fråga! Tyvärr är det omöjligt för mig att uttala mig om ifall din respons har med autism att göra eller om den istället kan härledas till den psykiska misshandel du tidigare varit utsatt för. Jag misstänker att frågan även skulle kunna vara svår för psykologer att besvara eftersom det båda är arvet och miljön som samspelar vid personlighetsutveckling. Därför kan det vara svårt att avgöra vad som är vad. Det kan också vara en kombination av autism och dina tidigare erfarenheter som gör att du reagerar på det sätt du beskriver. Omöjligt att veta!

Kan bero på autism

Det är inte uteslutet att problemet helt och hållet beror på din autism. Jag vet att många autister känner sig osäkra i sociala sammanhang på det sätt du beskriver, och vissa är rädda för att deras samtalspartners är arga varje gång det uppstår en tystnad. Frågar du mig så är jag övertygad om att god självkännedom om ens egna autismspecifika svårigheter kan skapa stor osäkerhet i sociala situationer. Är man medveten om att man har svårt att läsa av andra människor är det liksom logiskt att man får ångest varje gång osäkerheter uppstår, tycker jag!

Kräv tydlighet

Oavsett om dina känslor har med autism att göra eller ej tycker jag absolut att du ska kunna förvänta dig tydlighet av en socialpedagog! Ni har ju en yrkesmässig relation så hon borde kunna anpassa sig efter din autism. Jag föreslår att du skriver en punktlista där du förklarar vilket bemötande du önskar och som du ber din kontaktperson att läsa. Specificera också gärna hur du inte önskar att bli bemött. Upplever du fortfarande efter detta att du inte blir förstådd tycker jag att du ska fundera över om du vill byta till en annan kontaktperson alternativt prata med kontaktpersonens chef.

Problemen kan vara inlärda

Med ovanstående sagt måste problemet inte handla om autism utan det kan också vara den tidigare psykiska misshandeln som spökar. Tror du att det kan vara fallet kan du fundera över om du har lärt dig att förknippa tystnad/passivitet med något läskigt och skrämmande. Kan det vara så att en av dina omsorgsgivare betedde sig oförutsägbart när du var barn och att du fick lära dig att något negativt kunde hända när personen blev passiv och tyst? Kanske triggar denna ”stelhet” igång obehagliga minnen i ditt undermedvetna? Isåfall kan du, om du vill, träna på ”stela” situationer tillsammans med en KBT-terapeut så att din hjärna får chansen att lära om och förstå att tystnad inte måste vara något farligt.

Lär känna dina tankar

KBT fokuserar även på kognition, dvs att medvetandegöra patienten om vilka tankar som uppstår hos hen i den situation som skapar obehag. Du kan alltså också fundera över vad som händer hos dig när kontaktpersonen blir passiv. Vad tänker du på då? Tänker du t.ex. ”Hjälp, nu hatar kontaktpersonen mig!” Varför tänker du så isåfall? Tänker du egentligen innerst inne: ”När jag blir illa omtyckt är det farligt”? Det här var bara spekulationer, jag har ingen aning om vilka tankar som uppstår hos dig men du kan försöka se om du kan förändra tankarna. Du kan också påminna dig själv om att du omöjligen kan veta varför kontaktpersonen är tyst och att det inte alls är säkert att hen håller med dig om att situationen är stel och konstig.

Du bestämmer

Som sagt har jag ingen aning om vad som är bäst för dig. Upplever du att dessa typer av obehagliga situationer endast uppstår tillsammans med din kontaktperson kan problemet mycket väl ligga hos hen, dvs på det faktum att hen varken förstår dig och din autism, och isåfall kan den rätta lösningen vara att du kräver en förändring. Upplever du däremot liknande svårigheter även med andra människor och misstänker att det skulle kunna ha med dina tidigare trauman att göra kan du fundera över om du vill söka professionell hjälp. Om du inte upplever att problemet är jättestort och inte vill söka hjälp hos psykiatrin kan du försöka jobba med dina tankar och beteenden på egen hand. Du bestämmer vad som är bäst för dig!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn