Kategorier
Asperger motorik och automatisering

Baksidan med motorisk träning vid autism

Snälla, hjälp mig att sprida budskapet genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Ibland blir jag frågad om ifall jag anser att barn med autism borde uppmuntras till att öva på sin motoriska förmåga eller om man istället borde låta dessa barn vara och acceptera att inte alla är bra på allt. Det är en svår fråga som jag själv har motstridiga åsikter och känslor inför. Jag tillhör den grupp autister som haft det mycket svårt motoriskt vilket jag inte är ensam om. Professor Christopher Gillberg skriver i sin bok Essence: om autism, ADHD och andra utvecklingsavvikelser att de flesta barn med Aspergers syndrom även uppfyller diagnoskriterierna för motorikkoordinationsstörningen DCD (=Developmental Coordination Disorder).

Skribenten förespråkar träning

Nyligen läste jag en debattartikel vars skribent anser att barnens motoriska förmåga redan borde kartläggas i förskolan. Detta för att förhindra att barnets motoriska svårigheter får långtgående negativa konsekvenser då omfattande motoriska svårigheter sällan går över av sig själva. Om motoriska svårigheter kartläggs och barnet ges stöd i sin motoriska utveckling minskar risken för att barn hamnar utanför. Motoriska basfärdigheter ökar även barnets motivation till rörelse och motion, enligt skribenten.

Mår bra idag

Egentligen förstår jag skribentens poäng. Jag kan inte förneka att mina motoriska svårigheter ställt till det för mig mer än vad de flesta kan ana. När jag skulle behöva sköta vardagliga bestyr så som pumpa en cykel, sy eller bädda en säng behöver jag ofta vänta tills dagen då jag har boendestöd nästa gång. Jag är alltså inte fri att göra vad jag vill utan är beroende av boendesstödsschemat. Det kan inte förnekas att mitt liv hade underlättats med bättre motoriska färdigheter. Med detta sagt har jag absolut ingen dålig livskvalitet idag! Jag har trevliga boendestödjare och är glad och njuter av livet. Jag har inte heller lidit av psykisk ohälsa på drygt 15 år.

Vill njuta av livet

Trots att mitt liv hade underlättats av goda motoriska färdigheter hade jag inte varit beredd att träna upp mina färdigheter i bollspel och liknande aktiviteter. Detta för att jag absolut ogillar bollspel och tycker att den typen av träning tar väldigt mycket energi. Vinsten jag skulle uppnå av denna typ av träning skulle möjligen vara att jag kanske, men bara kanske, skulle utveckla en lite bättre motorisk förmåga, men förlusten, dvs minskad livsglädje och ökad utmattning, skulle väga upp vinsten. Jag vill njuta av livet och acceptera mig själv som jag är istället för att ständigt försöka leta efter nya förbättringspunkter.

Vems val?

Hur kommer barnens självkänsla påverkas av att vuxenvärlden förmedlar för dem att de måste träna på ditten och datten för att duga? Kommer någon fråga dessa barn med NPF-diagnoser om de är intresserade av motorisk träning? Och även om ett barn mot förmodan skulle få frågan om det vill träna eller inte och barnet svarar ja, hur vet vi att barnets svar verkligen stämmer överens med dess egen vilja? Om samhällets implicita budskap är att det allra bästa är att delta i bollspel och barnet ”väljer” motorikträningen, är valet verkligen barnets eget?

Tänk om jag dugt som var

Jag minns själv hur nedbrytande det var för mig att som barn få höra att jag borde träna på ditten och datten. Jag övade, övade och övade men ändå var ingenting tillräckligt utan skulle öva mer och mer. Mitt stora specialintresse i skolan var språk. Jag fick alltid en kick av att förbättra mina språkkunskaper men däremot fick jag aldrig någon kick av att försöka träna upp de färdigheter jag var dålig på. Tänk om någon hade sagt till mig att alla barn är duktiga på olika saker och att det är okej att bara vara! Hade jag förstått tidigare att alla inte behöver kunna allt hade jag kanske sluppit som ung vuxen att söka hjälp för psykisk ohälsa och utmattning.

Skolan hade förstört det det för mig

För övrigt är jag mycket tveksam till att motorisk träning alltid främjar rörelseglädje. I mitt fall var det skolan som hade hjärntvättat mig till att tro att motion alltid handlade om sociala idrottsgrenar. På grund av mina dåliga skolerfarenheter bestämde jag mig redan som barn att jag skulle sluta motionera så fort jag skulle bli vuxen, och så blev det! Jag hade ett BMI på över 30 och ett farligt högt blodtryck. Det var inte förrän en läkare fick mig att inse att motion inte behövde handla om ångestfylld skolgympa som jag förstod att jag faktiskt gillade motion. Som följd gick jag ner 30 kg och har upprätthållit min nya livsstil sedan dess. Mot bakgrund av ovanstående undrar jag vad det är som säger att alla måste spela bollspel? Det går utmärkt att motionera ändå!

Gillar du inlägget? Snälla, dela i så fall det på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Köp min bok

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via Facebook, Instagram, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn

4 svar på ”Baksidan med motorisk träning vid autism”

Jag har liknande erfarenheter som du. I skolan, ända till årskurs 7, handlade all idrott i skolan om att vara bäst. orientering, friidrott, skidåkning, bollsporter och ishockey stod på schemat. Jag var ju alltid sämst på allt förstås och skulle jag var barn idag skulle jag få diagnosen DCD, på 90-talet fanns ju inte sånt. Det har traumatiserat mig något oerhört att alltid vara sämst och klumpigast och att bli skrattad åt av både vuxna och barn. På grund av att jag var så intelligent i andra skolämnen blev jag stämplad som lat av mina lärare, för de ansåg att om jag kunde lära mig allt annat i skolan så måste det vara så att jag bara låtsades jag vara dålig på gymnastiken (och slöjden) så att jag skulle slippa jobba hårt. den stämpeln har levt med ända till vuxen ålder och skadat min självbild och självförtroende otroligt mycket. Det eviga pushandet från föräldrar, äldre släktingar och lärare under min uppväxt har gjort så att jag aldrig känt mig accepterad och mina insatser aldrig har dugit eller räckt till. ”du kan bättre”, ”jag vet att du skulle kunna prestera mera”, ”du måste öva mera”, ”du måste kämpa hårdare” och ”du kastar bort din potential” har ekat i mitt huvud hela mitt liv. Det går knappt att skriva om detta nu utan att jag får panikkänslor. Jag har pga detta aldrig utveckalt ett hälsosamt sätt att arbeta, jag är perfektionist ut i fingerpetsarna och en prestationsprinsessa och jag kan aldrig ge mig själv beröm för utfört jobb. Jag hade vunnit så mycket på att bli accepterad för den jag är med mina begränsningar och samtidigt fått hjälp från någon professionell/terapeut att kartlägga vilka motoriska förmågor jag kan behöva öva upp för att kunna leva ett självständigt liv (vilket jag vill och alltid velat) men sen också vilka skills jag INTE behöver lära mig för att klara mig i livet. NU gör jag det jobbet med min terapeut och jag och min man lär oss att forma ett liv som jag kan leva och känna att jag klarar av. Men min man är den enda som accepterar mig och mina begränsningar, mina föräldrar t.ex. vägrar förstå och acceptera min DCD. Och det är fruktansvärt sårande att de fortfarande kallar mig lat och slarvig trots att de har blivit informerade om mina begränsningar.

Vad tråkigt att du också haft dåliga erfarenheter av skolgympan! Vi är många med dessa diagnoser som blivit traumatiserade. Motorisk träning måste givetvis inte alltid vara fel i alla situationer, men däremot borde viljan till träningen komma från barnet självt och inte från omgivningen. Om ett barn har svårt för bollspel borde det räcka att det motionerar på ett annat sätt.

Jag håller med om att det är jobbigt att bli kallad lat och slarvig av någon som vet att man har en funktionsnedsättning. En annan variant är att folk säger att de ibland tröttnar på ens svårigheter/funktionsnedsättning. Visst tröttnar de säkert ibland, men frågan är om de skulle säga samma sak till en hjärtsjuk person? Eller till en 90-åring? Typ: ”Ibland tröttnar jag bara på din långsamhet och din rullator. Jag hoppas att du har förståelse för det!”

Svara

Det finns de autister som har extra god fysisk och motorisk förmåga i någon idrott också som kan vara ett specialintresse.
Verkar handla om ”ensamidrotter” främst som längdskidor, golf, simning, orientering etc.
Hört om dom som till och med försörjer sig/försörjt sig genom sitt tävlande i olika idrotter.
Men. Det betyder ju inte att dessa autister alls behöver behärska t ex bollsporter eller vardagens sysslor som t ex disk och städ. Boendestöd kan behöva komma och avlasta.

Sant! Jag har t.om träffat autister som älskar att spela fotboll och är duktiga på det så autism måste absolut inte automatiskt innebära motoriska svårigheter. Sedan tror jag inte heller att motorisk träning alltid är fel utan vissa autistiska barn med motoriska svårigheter kan säkert gynnas av sådan träning. I vissa fall är de motoriska svårigheterna inte så stora att de inte kan tränas bort med enkla medel vilket kan göra att nyttan överväger nackdelarna. Däremot tycker jag att man ska ta sig en funderare över när det är lämpligt att uppmuntra ett autistiskt barn till motorisk träning och när det inte är det.

Du har rätt i att goda idrottsprestationer inte måste betyda att vederbörande klarar av vardagliga bestyr. Att man orkar och klarar av att spela fotboll måste inte betyda att man klarar av att städa!

Svara

Lämna ett svar till Paula Tilli Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *