Enligt Lorna Wing utgör depression ett vanligt tillstånd hos oss med autism. Inte sällan får jag oroliga mejl från anhöriga till autister som misstänker att deras autistiska närstående är deprimerade och frågar mig vad jag tror. Men tyvärr kan jag inte uttala mig om någon jag aldrig har träffat! Och även om jag hade träffat vederbörande skulle jag omöjligen kunna uttala mig om vederbörande lider av depression eller ej. Att jag själv har autism betyder inte att jag kan uttala mig om hur en annan autist mår. Visst, jag kan alltid tycka mig känna att någon annan känner på ett visst sätt, men det betyder inte för den sakens skull att min känsla säger rätt.
Uppfattades som glad och positiv
Kruxet är att vi autister ibland kommunicerar ut våra känslor på avvikande sätt. I ett tidigare blogginlägg berättade jag att jag som ung hade självmordstankar utan att visa något utåt. Jag uppfattades som en positiv person och nämnde endast förbigående för vuxna att jag mådde mycket dåligt av att vara i skolan. Jag skulle aldrig ha fått för mig att börja klaga och säga saker som ”livet är skit” och ”jag önskar att jag vågade ta livet av mig” även om det var precis så jag kände! Och vuxna tolkade mig som att jag bara hade velat småklaga lite när jag sa förbigående att jag hatade skolan, precis på samma sätt som en 3-åring kan trotsa och säga till sina föräldrar: ”Jag hatar er” eller ”jag vill inte” utan att mena något särskilt. Eftersom jag verkade glad och ytterst positiv minst 99,9% av tiden tolkade omgivningen situationen som att det inte fanns någon anledning till oro.
Min inställning beror på autism
På grund av ovanstående finns en överhängande risk att vår omgivning missar att vi är allvarligt deprimerade. Samtidigt kan även motsatsen hända, dvs att vi mår mycket bra men omgivningen drar den felaktiga slutsatsen att vi lider av depression. En situation då jag kan misstas för att vara deprimerad är när jag tackar nej till olika aktiviteter. För enkelhets skull kan vi ta After Work på jobbet som ett exempel. Nu vet ju mina kollegor hos Misa Kompetens om hur jag fungerar, men hade jag jobbat i något annat bolag hade kollegorna kunnat dra slutsatsen att jag är deprimerad när jag alltid tackar nej till After Works med förklaringen att jag inte tycker att det låter kul. I depression ingår ju att nästan ingenting låter kul, men i mitt fall handlar ju min inställning till sociala aktiviteter om autism, inte om depression!
Andras reaktioner ställde till det
I efterhand som jag blev äldre började jag även tacka nej till aktiviteter jag hade tackat ja förut, t.ex. biobesök, minigolf, bowling och liknande. I själva verket hade jag alltid avskytt dessa aktiviteter men endast anpassat mig för andras skull. Det var när jag jobbade med mig själv och utvecklade självkänsla som jag vågade stå upp för att jag faktiskt ogillade dessa typer av aktiviteter. Jag hade alltså inte alls insjuknat i depression utan jag hade utvecklat självkänsla och självinsikt! I början hade jag däremot mycket svårt att hantera det faktum att jag inte blev trodd när jag försäkrade att jag mådde bra. När omgivningen fick för sig att jag mådde dåligt och uttryckte oro började jag återigen tacka ja till aktiviteter jag egentligen hade velat tacka nej till. Detta för att jag tyckte att omgivningens reaktioner på mitt nya jag var jobbiga att hantera!
Mycket klurigt
Summa summarum: det här med depression vid autism är ett klurigt ämne, och jag har ingen aning om din autistiske närstående är deprimerad. Med detta sagt är det viktigt att du som anhörig försöker luska ut om din närstående är deprimerad eller inte. Om vederbörande äntligen börjar våga tacka nej till aktiviteter hen förut tackat ja till så kan det bli förödande om omgivningen får för sig att vederbörande insjuknat i depression. Då finns risken att hen återigen börjar tacka ja till saker hen egentligen vill tacka nej till i syfte att inte göra andra oroliga. Samtidigt är det också minst lika farligt om vederbörande är deprimerad men detta missas av omgivningen!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Tack detsamma Cindy! 🙂
Tack detsamma Dr Blom! Jag trodde att man sade god fortsättning först närmare nyår, men där ser man 🙂
God jul Paula🌲🌲🌲
God fortsättning Paula! https://sverigesradio.se/artikel/6597539
God jul, Susanna! 🙂
God Jul till dig Paula!
Bra skrivet! När spelarna samarbetar kring spelet blir reglerna tydliga och autisten slipper förhoppningsvis känna sig osäker på vad som…
Detta är något jag har funderat ganska mycket över! Särskilt i relationen till spelet world of warcraft som jag spelade…
Det här med samtalsämnen blir ofta aktuellt om man har en stor social krets och förväntas mingla (vilket ofta är…
Faktiskt borde habiliteringar börja använda sig av autister /mer/ i sin psykoedukation av speciellt nydiagnostiserade. Några som egna erfarenheter kan…
32 svar på ”Autism och depression, inte alltid som du tror”
Hög igenkänningsfaktor! Det har varit jättesvårt för vissa yrkesverksamma och närstående att förstå att jag faktiskt trivs bäst ensam och vill inte ens umgås med andra. Däremot blir jag väldigt deprimerad om jag blir tvingad att delta i sociala sammanhang.
Ha en fortsatt trevlig semester Paula!
Tack Joel! 🙂 Visst kan påtvingad social delaktighet orsaka depression! Om jag är social av egen vilja mår jag såklart bra av det, men säger jag nej och förklarar att jag vill vara för mig själv (vilket jag ofta vill) så är det så. Det har ingenting med depression att göra!
Bra skrivet, Paula – jag håller definitivt med!
Att vara deprimerad utan att omgivningen förstår det har jag erfarenhet av själv från mina tonår, och det händer även idag att andra missförstår mitt välmående. Jag vet idag att jag mår dåligt när jag får låg energi pga att jag till exempel inte kan säga nej till sociala tillställningar, eller behöver göra något nytt som jag inte är helt bekväm med – jag behöver mycket tid för återhämtning efter något sådant. Som tur är har jag mycket lättare idag att säga nej till saker som jag egentligen inte vill göra (även om jag fortfarande ibland kan ha svårt att göra det), och därför mår jag också mycket bättre.
Tack Mathias! Vad bra att du blivit bättre på att säga nej. Det har jag också blivit vilket underlättar mycket. De allra flesta människor brukar få lättare att säga nej med åren vilket kan bero på ökad självkänsla men även på det faktum att energin inte längre räcker till att göra saker man inte vill göra. Själv har jag precis som du fortfarande lite svårt att säga nej! Jag gör ju det ibland men kan känna dåligt samvete efteråt. Men som sagt har problemet blivit bättre under de senaste åren.
Precis, tyvärr får jag också dåligt samvete, och jag kan tycka att det känns jobbigt för att man förväntas att säga ja, eller att man ska behöva förklara sig. Men jag har insett att det inte är hållbart att följa med bara för att andra ska bli glada – jag har fått lov att prioritera min egen hälsa 🙂
Hoppas du har/får en bra semester, förresten 🙂
Tack Mathias! 🙂
Det här med att man upplever ett behov av att förklara sig kan hjälpa att lindra det dåliga samvetet för stunden men det är såklart inte bra att förklara sig alltför mycket. Jag har själv försökt öva på att säga nej utan att förklara mig och utan att be om ursäkt. Jag förklarar mig ibland men jag försöker att inte göra det överdrivet mycket så att det inte blir en vana. Livet blir mycket roligare när man har lärt sig att säga nej utan att plågas av dåligt samvete i flera veckor efteråt!
Jätteviktigt ämne.
Min erfarenhet är att många, såväl omgivningen som professionella i vård och omsorg, kan ha svårt att skilja på symptom på autism från symptom på psykisk ohälsa åt. T ex kan överläkare i psykiatri kan brista minst lika mycket som sommarjobbare från gymnasiets barn och fritidsprogram i sina ”bedömningar”.
Vad ska habiliteras d v s vad behöver man e v hitta bra strategier för för att kunna leva med och vad ska e v behandlas (med t ex medicin och/eller terapi), arbetas med, rehabiliteras?
Hur blir det för personen med autism om man som personal börjar ”rehabba” nåt som ska ”habbas” ?
När handlar det om att man inte har ett så stort behov av att vara social bara (och rentav mår sämre av mer umgänge) och när håller man sig för sig själv för att man är sjuk och har t ex social fobi? Går man och håller för öronen för att man tar in alla ljud p g a. att man har annorlunda perception eller handlar det om att man har störande hörselhallucinationer, p g a psykos? Äter man ofta samma mat p g a taktil känslighet i mun/svalg eller handlar det om en ätstörning, en sjukdom? Skulle kunna räkna upp många fler exempel från missförstånd jag upplevt själv eller som andra med autism delat med mig.
Det är alltför ofta INTE som det ser ut att vara med personer med autism utan man måste undersöka vidare, höra sig för om saker så att man inte drar förhastade slutsatser om saker, oavsett om det gäller autism, psykisk ohälsa eller andra saker. Det har både omgivningen och många personal jag kommit i kontakt med varit riktigt dåliga på överlag.
Många gissar fel om personer med autism:(
Jag har också erfarenhet av att yrkesverksamma utgått ifrån att vissa saker ska rehabiliteras när de egentligen ska habiliteras. Förut hade jag själv gått på myten att allt skulle rehabbas och hade ständigt dåligt samvete för att jag alltid misslyckades. Jag var chockad när jag fick komma till habiliteringen och för första gången i mitt liv fick höra att jag duger som jag är. Jag hade ju alltid inbillat mig att jag borde träna på det ena eller det andra. Jag håller helt med dig om att många yrkesverksamma drar förhastade slutsatser om oss och vårt beteende vilket i sin tur riskerar att få förödande konsekvenser.
Det blir ju lite av en rustning, ett skal som syns utåt, efter allt anpassande. Att undvika de oförstående fel frågorna och uppmaningarna, om hur, vad man borde eller inte. Och inte själv, hur man borde tala om, så andra förstår.
Hej Paula! Tack för en bra blogg.
Jag tycker att det är svårt att veta om man – eller jag – ska jag väl skriva – är kroniskt deprimerad på grund av att jag har en autistisk läggning eller om jag blivit autist därför att jag har varit deprimerad och haft ett sänkt stämningsläge hela livet. Det som beskrivs ovan stämmer väl överens med mina erfarenheter och jag brukade le när jag berättade att jag mådde dåligt och till och med fnissa lite, så ingen tog mig på allvar. Jag var blyg och såg inte kuratorn eller doktorn i ögonen. Jag hade på allvar övervägt att begå självmord flera gånger ´, men det är svårt för andra att förstå att en . Jag ville inte vara till besvär. Dina böcker har hjälpt mig och den här veckan lånade jag ” På ett annat sätt : mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd .” Den var mycket intressant, spännande och välskriven. Trevlig semester! Jag älskar att plocka blåbär – jag också-
Vad tråkigt att höra att du är kroniskt deprimerad! Det är jättejobbigt att bli missförstådd när omgivningen och vårdpersonalen inte tror att någon som ser glad ut kan må dåligt 🙁
När det gäller depression är det svårt att veta vad som är hönan och ägget men jag har själv undrat vad depression och autism egentligen har för samband. Det kan vara så att autism orsakar hjärnavvikelser som i sin tur ökar risken för depression, men det kan också vara så att det är sociala faktorer (dåligt bemötande, otillgängligt samhälle, mobbning, missförstånd osv) som orsakar depressionen. Eller så är det en kombination av detta.
Vad roligt att höra att du gillar mina böcker och ännu roligare att du också gillar att plocka blåbär 🙂
Beklagar Sally att du inte blivit tagen på allvar pga att du inte sänt ut ”de vanliga signalerna” vid depression.
Det råder tyvärr stor okunskap om depression vid autism och det går inte att räkna med att man får en rätt och riktig bedömning av depression och annan psykisk ohälsa ens av psykiatriker. Många brister i den nödvändiga grundläggande kunskapen om hur psykisk ohälsa kan te sig vid autism och också i vad som är vad: psykisk ohälsa eller konsekvenser av funktionsnedsättningen.
Det är typiskt för autism att ens kropp t ex ansiktsmimik, tonläge, hållning inte stämmer med det man känner, t ex ledsenhet, dödsönskan, glädje, ro.
Personer med autism kommunicerar ofta annorlunda.
Många kan låta och se neutrala ut alt omvänt le och skratta även när de mår mycket dåligt därför är det jätteviktigt att lyssna på orden eller det en autist skriver. Och nysta i det, så att man inte drar för enkla slutsatser och gissar kring hur personen mår eller vad den känner. Annars kan man missa viktig information och i värsta fall kan det leda till fel bemötande, diagnos och/eller behandling.
Precis! Jag tror att det är jättevanligt att depressionen missas om autisten ler och ser glad ut. Anhöriga kan också intyga att de inte sett något avvikande hos vederbörande. Det är många som har missat att utebliven mimik och annorlunda kroppsspråk vid autism inte bara betyder att man har stel mimik och ett monotont kroppsspråk. Det kan lika gärna betyda att man alltid ler och ser glad ut.
Ja visst de autisterna träffar man då och då:) Dom som alltid har ett lätt leende och samma ansiktsuttryck oavsett om dom är i en svår kris eller inte. Vissa av dom pratar också alltid lugnt och väljer sina ord noga, oavsett situation.
Jag brukar inte kunna låta bli att tänka på hur mycket missförstånd personerna hittills behövt förhålla sig till i sina liv, när jag träffar dessa. Hur har de uppfattats när de sökt hjälp och stöd hos t ex kommunen, hur mycket har de missgynnats hittills med t ex överkrav, fel eller ingen psykiatrisk diagnos, extra lång väntetid på akuten, för tidig utskrivning från sjukhus, hur har de själva och deras ev familjer drabbats ekonomiskt etc etc?
Det undrar jag med! Det kan vara en stor en nackdel att ha så kallade osynliga svårigheter då det ökar risken att man får överkrav på sig och inte blir tagen på allvar. Själv litar jag inte ett dugg på den offentliga vården för de saknar enligt min erfarenhet kunskap om autism. Eftersom jag inte lider av psykisk ohälsa är jag hänvisad till vårdcentralen när jag behöver läkarkontakt. Tyvärr saknar vårdcentralerna oftast kunskap då de sällan har specialkompetens om psykiatri/neuropsykiatri.
Men tack vare Paula och ni andra som informerar, kanske psykiatrin kan förstå bättre. Jag vill rätta och säga att jag har dystymi som är lindrigare än riktig depression. Då är man nedstämd jämt och antidepressiv medicin hjälper och kanske terapi, men när jag var ung togs det aldrig någonsin på allvar. Jag tror att det finns många autister som är nedstämda jämt på grund av alla misslyckanden, men det är bara att fortsätta och inte ge upp.😊
Jag hade också dystymi när jag var yngre, men jag trodde på allvar att det var ett normaltillstånd att må dåligt eftersom jag inte hade något att jämföra med. Det var inte förrän jag fick min diagnos och mådde riktigt bra för första gången i mitt liv som jag förstod hur det kändes att må bra. Jag tror också som du att många autister är nedstämda jämt!
Funderar på om jag har autistiska drag. Jag har väldigt stort behov av sömn och återhämtning, så stort att jag tror att mina återkommande depressioner kan bero på ständig trötthet. Jag intresserar mig för saker på ett uppslukande sätt, men vad jag intresserar mig för varierar i perioder. Det som jag har tolkat som att jag inte kan vara autist, är att jag har ett rikt känsloliv och också är väldigt känslig för hur andra mår, jag liksom känner av det. Förstår när jag läser det du skriver att det är en fördom att den med autism saknar känslor; du uttrycker att det är sättet att kommunicera känslor som avviker. Samt kanske exakt vad en får positiva känslor inför – jag har också svårt att tycka att after work är kul, men att prata med kollegor under arbetsdagen är definitivt kul. Jag har läst Iris Johanssons böcker, hon beskriver att hon kände andras känslor som färger men tyckte bäst om när folk var arga, för då var deras utstrålning i sprakande färger 😉 Jag är väldigt känslig för exakt hur folk mår och lägger också väldigt mycket (för mycket) energi på att få andra att må bra. Fylls upp av det, på ett ängsligt sätt. Tänker mig fördomsfullt att en person med autism inte bryr sig om hur andra mår. Men det du och andra här i kommentarsfältet beskriver liknar mina upplevelser, att inte vilja vara till besvär tar upp mycket energi till exempel. Jag förstår att du inte kan säga om jag har autism eller inte 😉 men har jag förstått det rätt: Även som autist känner en starka och varierande känslor inklusiver rädsla, skam och sorg? Inte bara som Lilla My ”Jag är antingen Glad eller Arg”. Och en kan känna av hur folk mår även om kroppsspråket kan vara svårtolkat många gånger (där är det mycket lättare med djur eftersom de är ärligare)? Jag kan inte påstå att jag ser en aurafärg men andras känslor fyller rummet på ett påtagligt sätt.
Du har förstått det helt rätt: man kan ha ett mycket rikt känsloliv även om man har autism och lägga mycket energi på att andra ska må bra, till och med till den grad att man går till överdrift. Man kan ha svårt för att förstå mellan raderna alternativt läsa av andras kroppsspråk i vissa situationer men ändå påverkas starkt av deras känslor.
Numera finns det forskning om kvinnlig autism och det pratas om kamouflage vilket bland annat innebär att man gör allt för att anpassa sig efter omgivningen och andras förväntningar. Själv trodde jag som ung vuxen att jag absolut inte kunde ha autism eftersom jag hade ett rikt känsloliv! Jag hade gått på myten att man inte kunde ha känslor när man har autism. Så du skulle absolut kunna ha autism även om du är känslig för hur folk mår! Jag kan intyga att både jag och många av mina bloggläsare kan känna igen oss i det du beskriver.
Tack för svaret! Jag ska försöka läsa mer om det här. Skulle förklara så mycket. (Jag vågade nästan inte fråga, och så visar det sig att du trott likadant… )
Nu har jag läst lite mer, börjat på ”Konsten att fejka arabiska” och kollat lite vad Svenny Kopp säger om kamouflage. Autismscreeningsverktygen kritiseras i ett blogginlägg från Gillbergcentrum: https://www.gu.se/gnc/akut-behov-av-ett-autismscreening-verktyg-som-inte-ar-orienterat-mot-pojkar-och-man . Men det jag inte riktigt förstår är om diagnoskriterierna ändå räcker till? För de säger ju i princip att kommunikationsbrister ska ha identifierats före tre års ålder. Jag pratade i fullständiga meningar vid ett och ett halvt (lillgammalt) och kom med intelligenta inlägg i vuxnas samtal. Ingen har identifierat någon kommunikationsbrist hos mej…
Det är inte bara Gillberg som har kritiserat screeningsverktygen, även Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport Barn som tänker annorlunda att autism hos flickor ofta manifesterar sig annorlunda än autism hos pojkar vilket leder till att de inte kommer till en utredning och förblir utan diagnos. Vidare konstaterar Socialstyrelsen att diagnoskriterierna bygger på hur autism yttrar sig hos män vilket är mycket olyckligt. Det finns även numera en del forskning om kvinnlig autism där forskare har studerat hur kvinnlig autism kan yttra sig!
Det går inte att få en autismdiagnos om man inte uppfyller tillräckligt många diagnoskriterier, men dessa kan yttra sig annorlunda hos oss kvinnor. Själv pratade jag också tidigare än de flesta barn och blandade mig liksom du in i vuxnas samtal. Hade man frågat mina föräldrar hade de sagt att jag inte hade några som helst kommunikationsbrister utan tvärtom!
Med detta sagt är det viktigt att komma ihåg att en kommunikationsbrist inte måste yttra sig genom att man inte pratar. Det kan lika gärna handla om att man har ett avvikande kroppsspråk, inte vet hur man visar att man är ledsen osv. Ett barn som alltid är nöjt och inte stör någon kan mycket väl ha en kommunikationsbrist ifall det mår dåligt men inte klarar av att kommunicera ut sina behov till omgivningen! Då kan omgivningen tro att barnet mår bra vilket i sin tur kan ha gjort att de inte alls har upptäckt kommunikationsbristen.
Diagnoskriteriernas ram ligger alltså fast, men det gäller att tolka dessa kriterier lite utanför ramarna… Min ena dotter har just fått add-diagnos, vid 23 års ålder. Hon har ”passerat” två tidigare undersökningar… Ja, får kolla mer på det här. Att det ska vara så trögt inom vården. Samma dotter har EDS… Stort tack för dina svar!
Inga problem! 🙂 Det är inte alltid helt lätt att diagnostisera oss kvinnor. Därför gäller det att klinikern är erfaren och har kunskap!
”Min ena dotter har just fått add-diagnos, vid 23 års ålder. Hon har “passerat” två tidigare undersökningar… ”
Hur vet du att den trejde utredningen gav rätt resultat? Jag tycker att resultaten från två utredningar borde vara mer pålitligt än resultatet från en utredning. Det är viktigt ”gränsfall” blir utredda av ett skickligt neuropsykiatriskt utredningsteam så att diagnosen blir rätt. Därmed inte sagt att diagnosen är fel i din dotters fall.
”Samma dotter har EDS…”
EDA och ADHD är intressant. ADHD är eventuellt överrepresenterat hos patienter. Och utmattning hos patienter med EDS förväxlas med ADHD.
Jag menar EDS. Inte EDA.
Har spenderat MYCKET tid på att oroa mig för att andra kanske oroar sig för mig när jag säger nej till saker. De (kanske) tror att jag mår dåligt, att något är fel, att det kan väl inte vara kul att ”bara sitta hemma”, det är väl trevligare att UMGÅS, stackars mig, jag blir så isolerad, inte konstigt om jag då blir deprimerad etc. I själva verket mår jag ju prima av att inte umgås, har inte det behovet, och om jag tvingar mig till det, då kommer jag börja må dåligt, kanske så dåligt att jag blir deprimerad.
Känner igen mig i det du skriver! Helt sjukt att vi behöver oroa oss för att andra kanske oroar sig för oss. Ibland händer det till och med att jag drar vita lögner och säger att jag t.ex. tagit en promenad eller en cykeltur när jag inte alls gjort det utan har bara suttit i mitt sovrum. Anledningen till att jag ljuger om det är att jag mår dåligt när andra oroar sig för mig när det inte finns någon anledning att oroa sig. En annan anledning är att jag vill slippa bemöta ifrågasättanden.
Så jäkla skönt att höra att du ibland drar vita lögner om aktiviteter!! Känner igen mig, tack Paula!
Hehe, tyvärr har jag märkt att jag kommer enklare undan på det sättet! 🙂