Vissa barn med Aspergers syndrom eller autism har sociala svårigheter som kan vara svåra för utomstående att upptäcka. Om barnet isolerar sig helt och hållet från de andra barnen sticker barnet ut på ett annat sätt än ett barn som sitter vid sidan om och tittar på andra barns lekande utan att vara med i leken. Ibland kan föräldrar och lärare till ett sådant barn tro att barnet är med i gemenskapen, och därför kan de missa helt att barnet kan ha Aspergers syndrom.
När jag var i förskoleåldern, hade en grannflicka ett födelsedagskalas som jag var på. På detta födelsedagskalas var det några flickor som lekte och skojade på golvet i ett av sovrummen medan jag satt vid sidan om på en soffa och tittade på deras lekande. Jag skrattade när de skrattade, och när de pratade lyssnade jag noga på vad de sa. Födelsedagsbarnets mamma kollade in i rummet då och då och hon såg att vi verkade ha roligt. Efteråt berättade hon för min mamma att jag hade varit social och lekt med några andra flickor som jag inte kände sedan innan, och mamma tyckte att det var jätteroligt att jag hade vågat leka med främmande barn.
Så här fortsatte det under hela min skol- och tonårstid. Ibland umgicks jag med någon en och en, men däremot hade jag mycket svårt att umgås i större grupper. När vi var många, gick umgänget ut på att de andra barnen mobbade eller retade mig om gruppen bestod av elaka barn. Om gruppen däremot bestod av snälla människor, stod jag ofta med och lyssnade vad de andra barnen eller ungdomarna pratade om. Jag låtsades förstå deras skämt och skrattade när de skrattade, och mamma var nöjd för att jag inte var ensam.
I tonåren hängde jag ibland med en annan tjej i Helsingfors på kvällarna. Eftersom vi var för unga för att komma in på krogen, hängde jag med henne på gatorna. Jag hade ju alltid fått intutat i mig att det var viktigt att vara social, och därför försökte jag vara det även om jag inte riktigt visste vad jag höll på med. Hon hånglade med främmande killar, och jag stod vid sidan om och väntade på henne och höll ibland hennes väska under tiden. Själv förstod jag inte meningen med att hångla med främmande killar, antingen ville jag vara singel eller ha ett seriöst förhållande, och jag kände mig helt utanför när andra tjejer pratade om killar som de hade varit med. Men jag fortsatte umgås med henne och hennes gäng även om jag inte förstod mig på dessa människor, och mamma tyckte att jag var en helt normal tonåring som hängde med ett kompisgäng i stan på kvällarna.
När jag fick min Asperger-diagnos i 24-årsåldern, kunde mamma inte tro att det var sant. ”Men du har ju inga sociala svårigheter, du har ju alltid varit social”, fick jag höra. Och så hade det säkert varit i hennes ögon. Utåt sett var jag social, men i verkligheten hade jag varit ensam bland alla människor.
8 svar på ”Att vara ensam i en grupp”
Jag har nog varit ensam i grupp hela livet utan att förstå det och det har jag fattat först nu.Det är många som sagt att dom inte tror på att jag har asperger/adhd för jag har ju lätt för att prata med alla.Men 3 år efter utredningen så börjar jag själv fundera på diagnoserna och kan tvivla ibland,jag är ju mycket ensam men lider inget av det.Julafton var jag ensam och märkte inte att det var jul för jag grejade med mina projekt och hade det jätteskönt,på nyårsafton var jag hos gamla vänner men där så söker jag alltid upp något rum och är för mig själv en stund för det är jättejobbigt med många som pratar
Jag har också fått höra att jag inte kan ha asperger för jag har lätt för att prata med folk. Men de som säger så vet inte om att jag inte har lätt att prata med alla, och absolut inte om vilket ämne som helst! Jag har inga problem med att prata med någon som jag känner att jag har mycket gemensamt med, men däremot är det svårare för mig att prata i grupp (däremot är det inga problem när jag ska föreläsa, då vet jag att det är jag som ska prata och alla andra ska vara tysta ;-)) och speciellt inte om gruppen pratar om något ämne jag inte kan något om eller om jag känner att jag inte har något gemensamt med människorna.
Vad bra att du inte led av att vara ensam på julafton! Jag skulle inte heller lida av det, men däremot träffar jag min familj gärna på julafton eftersom de är lediga då, och vi ses så sällan annars. På nyårsafton träffar jag gärna mina vänner av samma anledning, men i år var jag hemma redan vid 22 på nyårsafton och lämnade mina vänner som ville fortsätta fira i stan. Jag har blivit gammal och trött 😉 Vad skönt att du kan söka upp tysta rum när du är hos dina vänner!
När jag fick min Asperger-diagnos i 24-årsåldern, kunde mamma inte tro att det var sant. ”Men du har ju inga sociala svårigheter, du har ju alltid varit social”, fick jag höra. Och så hade det säkert varit i hennes ögon. Utåt sett var jag social, men i verkligheten hade jag varit ensam bland alla människor.
Har din mamma alltid upplevt att du är normal? Hur har hon förklarat dina svårigheter?
Mamma har alltid tyckt att jag är normal, och hon hade aldrig någonsin tänkt på att jag skulle kunna ha någon diagnos. Tvärtom var hon förvånad när jag berättade för henne att jag hade fått en asperger-diagnos! De flesta föräldrar till barn med npf-diagnoser känner nog på sig att det är något annorlunda hos deras barn, men det gäller inte mina föräldrar 😉
Mamma har aldrig tyckt att jag har mer svårigheter än andra människor generellt sett, och hon upplevde mig som ett mycket lättskött och lugnt barn. Visst har hon tyckt att jag har svårare än andra människor att lära mig praktiska uppgifter, men hon tänkte att alla är olika och precis på samma sätt som vissa kan sjunga eller lära sig språk lätt och andra inte så har olika människor olika svårt att lära sig även andra saker. Att jag har svårt att hålla ordning och att ta tag i saker har enligt henne berott på att jag är lat. Och att jag blev mobbad tyckte hon var hennes fel, hon tänkte att det var hon som hade uppfostrat mig till en alldeles för snäll flicka som inte kunde försvara mig och att andra elaka barn utnyttjade det.
Det där känner jag verkligen igen, om att vara ensam i gruppen. Jag har alltid haft en känsla av att ingen tycker om mig och att jag alltid gör fel =S
Jag tycker fortfarande det är svårt att vara avslappnad i grupper, hur mycket jag än vill och anstränger mig. Jag har bättre självkänsla nu däremot, och har lägre krav på mig själv:)
Det är väl det fina med att bli äldre/vuxen, eller hur!
Vad tråkigt att du har känt att ingen tycker om dig och att du alltid gör fel, men bra att du har fått bättre självkänsla nu! 🙂 Jag håller definitivt med dig om att det är det fina med att bli äldre. Själv sätter jag också lägre krav på mig själv idag och umgås aldrig längre med människor jag inte vill umgås med. Därför mår jag mycket bättre nuförtiden!
Detta blogginlägg ger viktiga information om hur sociala svårigheter kan yppa sig på många olika sätt i personer med Aspergers syndrom. Många tror att Aspergares sociala svårigheter betyder alltid att personen aldrig vill vara med andra människor men det är ju inte alltid så. Till exempel jag är en sådan Aspergare som ibland tycker om att vara i grupp fast jag nödvändigtvis inte är som social som andra. I grupp talar jag inte alltid med andra men jag kan lyssna på vad de diskuterar om. Ibland är jag så uttömd att jag vill bara tänka på mina egna saker. Men människor kan ändå tror att jag lyssnar på dem. Jag känner mig ofta annorlunda mot andra i gruppen men ingen ser det nödvändigtvis inte.
Liksom din mamma, också min mamma har aldrig tyckte att jag är avvikande. Innan jag fick min diagnos berättade alla människor som kände mig till mamma att jag är inte normal men mamma lyssnade inte på dem. Hon tyckte at jag var just som normal som alla andra. Mamma sade till människor att min lugn och tystlåten karaktär bara betydde att jag var mogen för min ålder.
Du har helt rätt i att sociala svårigheter inte behöver betyda att personen aldrig vill umgås med andra människor. När jag var barn, ville jag faktiskt egentligen inte umgås med andra barn, men jag gjorde det ändå eftersom det förväntades av mig. Och när jag var tonåring, var jag egentligen innerst inne inte alltid intresserad av andra tonåringars sällskap och jag förstod oftast inte vad de ens pratade om, men jag ville vara normal, och därför låtsades jag lyssna på deras prat när vi umgicks i grupp. Men sociala svårigheter kan yttra sig på helt olika sätt precis som du skriver! i mitt fall visste jag själv om att jag hade sociala svårigheter, men dessa svårigheter märktes inte alltid utåt.
Min mamma tyckte också precis som din mamma att jag var normal. Och ingen lärare misstänkte heller att jag skulle kunna ha någon diagnos. Iofs tyckte min förskollärare att jag var annorlunda än andra barn och hade vissa svårigheter, men både min egen mamma och mina klasskamraters mammor som hade träffat mig flera gånger höll inte med henne och därför blev jag aldrig utredd. Liksom din mamma tyckte också min mamma att jag var ovanligt mogen för min ålder. Det som hon däremot inte förstod var att jag var mer naiv och godtrogen än andra barn.