Inte sällan hör man att vi som har Aspergers syndrom lätt misstolkar andra människor, men det som alla inte vet om är att omgivningen minst lika ofta misstolkar oss och våra intentioner. Vilket inte alls är konstigt med tanke på att vi ofta har ett annorlunda kroppsspråk, ett annorlunda sätt att uttrycka oss samt ett annorlunda sätt att interagera med andra människor.
Många människor tror ofta att jag är pigg, glad och social även om jag skulle känna mig helt trött, utsliten och sur. Egentligen är jag en ensamvarg som skulle kunna tänka mig att bosätta mig på en öde ö i ett helt år, syssla med mina specialintressen ensam i lugn och ro och må bra. Människor tror ofta att min Aspergers syndrom inte är speciellt stark, men sanningen är att jag ofta känner mig väldigt autistisk. Nästan hela mitt liv handlar om mina specialintressen, och jag skulle gärna spendera 10 timmar om dagen i blåbärsskogen eller framför datorn. Jag har aldrig klarat ett ”normalt” förhållande där man spenderar flera dagar i veckan tillsammans, och jag har inte så mycket gemensamt med de flesta andra människor i den här världen. Jag har mycket stora svårigheter inom många områden och klarar mig inte utan min boendestödjare.
Hur kan människor misstolka mig så här grovt? Jag tror att det beror på att jag har ett annorlunda kroppsspråk. Jag ser öppen ut, är pratig, ler nästan hela tiden och ser dessutom väldigt ”vanlig” ut samt gillar att sminka mig. När man ler, pratar mycket och gestikulerar med händerna, tror människor ofta att man alltid är glad och på gott humör, men jag vet inte hur man förmedlar med sitt kroppsspråk att man är trött, ledsen och sur. Mitt kroppsspråk visar en sak men mina inre känslor säger någonting helt annat.
Av erfarenhet har jag lärt mig att det man säger inte har en speciellt stor betydelse i kommunikationssituationer. Det är kroppsspråket som räknas. Och därför blir jag oftast inte tagen på allvar när jag försöker förklara för andra människor att jag inte alls är som de tror. Jag är inte sådan som de tycker att jag ”verkar” vara. Jag är faktiskt annorlunda. På riktigt.
15 svar på ”Att bli misstolkad”
Hej Paula!
Jag har följt dig här på bloggen ett tag och är väldigt tacksam över att du skriver om dig själv. Min dotter är 18 år och har Asperger/add och jag känner igen väldigt mycket av det du skriver. Hon fick en sen diagnos och har haft det jättejobbigt i sitt liv.
Så det är skönt att veta att det finns förhoppning om att det kommer bli bra. Tack!! <3
Hej Lena!
Vad kul att du följer min blogg och att du känner igen mycket av det jag skriver. Men tråkigt att höra att din dotter haft det jobbigt 🙁 Jag hade det själv väldigt jobbigt förut och ville inte leva. Bara för 12 år sedan trodde jag inte att det ens gick att må så här bra som jag mår nu. Men idag älskar jag livet så mycket att jag vill leva tills jag är 100 år 🙂 Så det finns alltid hopp och man får aldrig ge upp.
Jag hoppas att allt kommer att bli bra för din dotter! Även om allt kan kännas hopplöst just nu, betyder det inte alls att det alltid kommer att vara så.
Kram Paula
Jag upplever att människor i min omgivning förstår så lite av vad jag säger att jag nästan inte tycker att det är meningsfullt att prata med dem. Särskilt inte om det finns någon lustigkurre med i umgänget som ska göra sig lustig över hur jag uttrycker mig istället för att lyssna på vad jag säger i sak. Jag pratar ganska ofta med mig själv och det brukar vara mer givande än att prata med andra människor. Det är tur att jag har någon att prata med iaf.
Förstår verkligen att du tycker det är jobbigt att andra människor försöker göra sig lustiga över det du säger när du faktiskt menar allvar. Och då kan det vara mycket mer givande att prata med sig själv än att prata med andra, precis som du gör.
Jag har upplevt att människor som har mycket goda kunskaper om Aspergers syndrom brukar förstå mig ganska bra. De vet om att det är viktigt att faktiskt lyssna på det jag säger istället för att bilda sig förutfattade meningar om mig baserad på hur jag ”verkar” vara. Många andra människor brukar däremot tro att jag är på ett visst sätt, och dessa människor tror sig oftast veta och förstå hur jag fungerar. Men när de väl hunnit skrapa lite på ytan och lära känna mig ordentligt, brukar de oftast märka att jag faktiskt är annorlunda 😉
Dette kjenner jeg igjen. Jeg bruker hendene masse når jeg ikke finner ord og folk tror jeg er helt tilstede.
Ja, människor kan verkligen dra felaktiga slutsatser av våra gester och vår mimik!
Jeg blogget om deg og bloggen din i dag!
http://bokloftet.blogspot.com/2014/09/saklitteratur-pa-lrdag-en-blogg-om.html
Först hade jag tänkt skriva att jag inte har några problem med att bli förstådd, sen läste jag texten en gång till o då klickade det till. Visst, jag har inga problem med att göra mig förstådd när jag pratar om fakta, däremot får jag ofta höra att jag verkar pigg o glad när jag själv känner mig fullständigt slutkörd i huvudet. Så jag känner återigen igen mig i det du skriver.
De flesta människor ser mig även som väldigt social fast jag, som du, trivs bäst ensam och när jag får göra det som verkligen intresserar mig. Visst kan jag tycka det är trevligt att träffa folk och prata med dem, särskilt om jag får prata om det som intresserar mig. Att träffa folk o småprata tycker jag bara är frustrerande.
Det är lyckligtvis en del av mitt jobb att prata om det som intresserar och ge folk goda råd, jag är bra på det och folk blir nöjda. Men jag är oftast helt slut efteråt, inte av att prata om fakta, men av det sociala spelet runt faktapratet.
Som intresserar mig skulle det förstås vara i sista stycket.
Jag har inte heller så svårt för att prata fakta utan det är som du skriver det sociala pratet runtomkring som tar energi.
Jag är likadan som du och Mats: jag har inga problem med att diskutera fakta. Jag kan utan problem berätta för andra vad Aspergers syndrom är, hur grammatiken på olika språk är uppbyggd och så vidare utan att bli missförstådd (om mina samtalspartners bara orkar lyssna på mig, vill säga ;-))
Men när det däremot kommer till känslor är det svårare. Jag säger ofta till andra människor saker som ”det där är jobbigt” eller ”nu är jag trött/ledsen”. Själv tycker jag inte att det borde vara några problem att förstå mig. Men tydligen stämmer inte mitt kroppsspråk och mitt sätt att vara överens med det jag säger, och då tycker människor att jag inte verkar mena det jag säger. Eller i alla fall inte till den graden. De kanske tror att jag tycker att något bara är ”lite” jobbigt medan jag kanske tycker att det är jätte, jättejobbigt. Och de brukar inte tro mig när jag förklarar för dem att jag faktiskt inte är så jättesocial av mig och trivs ensam. Jag ”verkar” ju vara så social!
Misstolkningar har varit och är än ett stort bekymmer. Man undrar ju, vad är det för mening med att ha ett språk om ändå större delen av meddelandet kommer från någon annanstans!?
På den ljusare sidan har jag det förhållandevis enkelt att skriva riktigt skruvat komedi till revysketch. Bara att släppa allt vad sociala konventioner och ordspråkens betydelser utöver det bokstavliga heter och vips har man ett revynummer!
Jag håller med dig helt och hållet, Jukka! Varför prata överhuvudtaget om man ändå inte menar det man säger och det nästan bara är andra saker än det talade språket som räknas i kommunikationen? 😉
Men vad roligt att höra att du har kunnat utnyttja din bokstavlighet inom andra områden! Många människor ser Aspergers syndrom enbart ur en negativ synvinkel, men det som många inte vet om är att vissa Aspergare kan utnyttja precis dessa Asperger-egenskaper i yrkeslivet!
Skriver väldigt många kommentarer idag och det är för att jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver och för att jag aldrig tidigare har förstått att detta kan bero på att jag förmodligen har aspergers.
Jag var väldigt djupt deprimerad som tonåring, men ingen förstod det utom min bästa kompis. Jag förmedlade glad och pigg med mitt kroppspråk så väl att min pappa faktiskt frågade mig en gång hur jag kunde vara så glad jämt.
Jag tycker bara att det är roligt att få kommentarer, så känn dig fri att kommentera hur mycket du vill 🙂
Vad tråkigt att ingen förstod dig när du var en deprimerad tonåring, men vad skönt att du åtminstone hade en bästa vän som kunde förstå hur du kände dig. Men det känns riktigt jobbigt när man inte blir tagen på allvar! 🙁
Jag tycker fortfarande att det är jättesvårt att förmedla med hjälp av mitt kroppsspråk att jag mår dåligt för oftast kommer den ledsna minen inte automatiskt. När jag förut var deprimerad, blev jag inte tagen på allvar för jag såg ju så glad och pigg ut. Så jag förstår verkligen hur du har det!