300.29 specifik fobi. Det var en av tilläggsdiagnoser jag fick i samband med min neuropsykiatriska utredning. Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Enligt min erfarenhet är social ångest, i folkmun kallad för social fobi, och Aspergers syndrom en vanlig kombination, men autism och Aspergers syndrom förekommer även tillsammans med andra fobier.
Har kräkfobi
Min specifika fobi är kräkfobi eller emetofobi som är den korrekta benämningen. När jag utreddes för autism hade jag haft min kräkfobi så länge jag kunde minnas, men som yngre visste jag inte om att kräkfobi existerade och visste därför inte att jag hade det. För mig var det så normalt att vara rädd för spyor och magsjuka att jag aldrig hade ifrågasatt det. Men ändå var det skönt för mig att få ett namn på min ångest.
Trodde att alla var rädda för att kräkas
”Hur kan man ha en fobi utan att veta om det?”, undrar du kanske. Jo, det är enkelt: jag trodde att alla var lika rädda för att kräkas som jag var. Ingen gillar ju att kräkas, och därför undviker de allra flesta människor att besöka en magsjuk person. ”Usch, jag vill inte bli magsjuk nu”, fick jag höra ibland. Eller: ”Jag var magsjuk i helgen, det är det värsta jag varit med om”. Och jag tolkade detta bokstavligt. ”Det värsta vad man varit med om” betydde för mig att det var värre än en närståendes död, ja, värre än allt! Därför var jag övertygad om att andra människors rädsla var lika stark som min.
Kräkfobin styrde hela mitt liv
Tidigare kontrollerade fobin i princip hela mitt liv. Och däri ligger den stora skillnaden mellan att ha kräkfobi och att ogilla att kräkas. Om man ogillar att kräkas så tycker man ”bara” att det är jobbigt att kräkas och undviker kanske att gå hem till magsjuka personer men inget mer. Om man däremot har en fobi så mår man dåligt av rädslan i princip hela tiden och är bokstavligt talad livrädd för att bli smittad av magsjuka. Man är rädd för att t.om gå ut och kasta sopor för tänk om någon av mina grannar är magsjuk och bakterier finns i sopnedkastet.
Kunde aldrig slappna av
Förut flydde jag hemifrån och sov någon annanstans i flera dagar om någon var magsjuk, jag skakade hela nätterna av ångest om jag hade sett någon kräkas för tänk om jag skulle bli smittad? Jag skolkade från skolan om jag hörde att någon hade varit magsjuk, och jag bytte plats i tunnelbanan om det satt småbarn i närheten eller om någon lutade sig fram och knöt skorna. För tänk om personen egentligen lutade sig fram för att kräkas? Jag kunde aldrig slappna av. Jag inbillade mig att se människor runt omkring mig överallt som jag tyckte verkade må illa. Därmed är det en stor skillnad på att ha en kräkfobi och ogilla att kräkas!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Känner verkligen igen det du räknar upp i första stycket. Gjorde allt det när diagnosen fortfarande var ny och sedan…
En sak jag har märkt med de flesta människor är att när det ploppar upp en tanke i huvudet, så…
Tänk om folk bara kunde behålla sina kommentarer, ifrågasättanden, kritik, tankar och åsikter för sig själva alla gånger när de…
Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…
Ja precis, det där var ett exempel, men det handlar om mycket mer än om att äta på restauranger man…
Hur döljer man autistiska drag? Är det att tvinga sig att göra saker man inte vill för att det förväntas…
Jag håller med dig om att det är tröttsamt! Att du fick diagnosen sent indikerar att du är duktig på…
En av mina arbetskamrater ifrågasatte om jag verkligen har autism. Hon undrade om jag inte bara inbillade mig. Hon jämförde…
Intressant! Då kan du ha haft problem redan före 5 års ålder. Samtidigt är det svårt att säga om neurotypiska…
Ja precis, det borde märkts av tidigare i så fall… märkligt är det. Eller så kommer jag bara inte ihåg…
35 svar på ”Aspergers syndrom och fobier, del 1”
Du skriver så godt, Paula. Jeg kunne ønske jeg var like flink til å være åpen som du. Jeg er åpen og lukket på samme tid, og det blir ikke balanse og jeg føler meg som et puslespill som har godt seg vill.
Tack HL, jag blir glad över att höra att du tycker jag är bra på att skriva 🙂 När jag startade den här bloggen och började föreläsa om Aspergers syndrom, bestämde jag mig för öppenhet så att människor lättare skulle förstå hur det kan vara att leva med en osynlig funktionsnedsätting/sjukdom.
Om du inte tycker att det är något problem att du inte alltid är öppen, tycker jag att det är helt okej! Jag menar, man behöver ju inte berätta om sina svårigheter och rädslor för alla om man inte vill. Vissa människor vill inte ens berätta om sin Asperger-diagnos för andra, och det är helt okej.
Helt enig i at det er helt ok. Men for meg blir det liksom aldri ballanse. Jeg sier noe, også får jeg ikke noe tilbake. Og lukker meg. Jeg blir så forvirret av det. Jeg kunne ønske jeg var annerledes, særlig akkurat i dag som noe vondt har skjedd. Jeg kunne ønske jeg forholdt meg til det som andre gjør, og bare skrevet frasene de sier. Men jeg er ikke sånn.
Vad tråkigt att det är svårt för dig att hitta en bra balans mellan öppenhet och att hålla saker för dig själv! Det kanske kommer med tiden, jag hoppas det!
Har du fått någon hjälp mot emetofobin? Du kanske rentav kommer att ta upp det i ”Asperger och fobier del 2”? 🙂
Jag tycker det är intressant med social fobi i kombination med asperger. Min nuvarande psykolog menar att för mig är det nog inte så hjälpsamt att ”träna” mig i sociala situationer på det sättet som man gör när man behandlas för social fobi. Detta med tanke på att det i mitt fall handlar om att sociala situationer tar mycket energi och ger mycket intryck och att de svårigheterna jag har i de situationerna inte är något övergående eller som går att träna bort. Det ger mig lite tröst för jag har undrat en del förut över varför de sociala svårigheterna inte blir lättare med tiden när jag har varit så noga med att inte undvika saker utan istället försöka att just öva för att det ska gå över.
Min nuvarande psykolog menar att för mig är det nog inte så hjälpsamt att ”träna” mig i sociala situationer på det sättet som man gör när man behandlas för social fobi. Detta med tanke på att det i mitt fall handlar om att sociala situationer tar mycket energi och ger mycket intryck och att de svårigheterna jag har i de situationerna inte är något övergående eller som går att träna bort. Det ger mig lite tröst för jag har undrat en del förut över varför de sociala svårigheterna inte blir lättare med tiden när jag har varit så noga med att inte undvika saker utan istället försöka att just öva för att det ska gå över.
Detta är väl den generella skillnaden i hanteringen av sociala svårigheter i Aspergers syndrom och sociala svårigheter i social fobi. Rekommenderad behandling vid social fobi är KBT-terapi dvs social träning under kontrollerade former medan rekommenderad ”behandling” vid Aspergers syndrom är anpassning av miljön. Så under förutsättning att du inte är feldiagnosticerad så förstår jag din psykologs inställning. Sedan är det nog inte svartvitt. Jag tror att människor med Aspergers syndrom kan bli lite bättre på att fungera social om de tränar på det och jag tror inte att alla med social fobi blir bättre av social träning.
Jag kommer att skriva lite om det i dagens inlägg men svarar på din fråga ändå 🙂 Jag gjorde KBT-terapi mot emetofobi, och det hjälpte faktiskt även om jag inte blev botad helt. Idag får jag fortfarande ångest när jag går förbi en kräkning i stan eller ser någon kräkas, men inte alls till den graden som förut.
Vad bra att du slutat öva på saker du har svårt för om det ändå inte blivit någon förbättring. Jag har faktiskt hört att KBT inte alltid hjälper Aspergare i lika stor utsträckning som neurotypiker, men om det stämmer eller inte har jag ingen aning om. Tror du att du har social fobi eller handlar det snarare om att sociala situationer tar energi av dig? Jag har hört att om man har social fobi utan Aspergers syndrom, kan man de sociala koderna men är orolig för att göra fel. Har man Aspergers syndrom, kan man däremot vara orolig eftersom man är medveten om att man inte kan de sociala koderna. Men många har ju båda diagnoserna, och ibland kan det vara svårt att skilja dem åt.
Jag har hört att om man har social fobi utan Aspergers syndrom, kan man de sociala koderna men är orolig för att göra fel. Har man Aspergers syndrom, kan man däremot vara orolig eftersom man är medveten om att man inte kan de sociala koderna.
Jag tror man måste skilja på att kunna de sociala koderna och att kunna tillämpa dem automatiskt. Jag tycker att jag kan de sociala koderna men det tar väldigt mycket energi att följa dem. Jag har börjat misstänka att det beror på att de inte är natuliga för mig. Jämför med en dyslektier som kan läsa men som måste avsätta mycket mer energi än normalt för att göra det.
Du har helt rätt! När jag gjorde den neuropsykiatriska utredningen, konstaterade läkaren att jag kan de flesta sociala koderna men gör lite hur jag vill i situationer då jag inte orkar anpassa mig. Jag brukar säga att för att kunna föreläsa om Aspergers syndrom måste man kunna de sociala koderna på något sätt samt förstå hur andra tänker för annars kan man inte förklara för publiken på vilket sätt man skiljer sig från andra människor och varför man gör som man gör.
Det verkar vara så att vissa personer med Aspergers syndrom faktiskt inte kan de sociala koderna på riktigt, andra Aspergare kan dem men det tar energi att tillämpa dem för det sker inte automatiskt.
Det verkar vara så att vissa personer med Aspergers syndrom faktiskt inte kan de sociala koderna på riktigt, andra Aspergare kan dem men det tar energi att tillämpa dem för det sker inte automatiskt.
Jag har också uppfattat det så dvs att vissa människor med Aspergers syndrom faktiskt inte kan de sociala koderna. Men å andra sidan så är säkert gränsen flytande. Du kanske missar att föreläsa om de saker i ditt beteende som skiljer dig från andra men som du inte ser. Förhoppningsvis ser publiken det på dig. Jag tror iaf att de som forskar på autism ser vissa sådana saker.
Där har du helt rätt! Fast om jag var helt omedveten om allt, skulle jag inte kunna föreläsa om mitt eget liv på det sättet jag gör idag för då skulle jag tro att jag var normal. Men vem vet, jag kanske är ännu mer annorlunda jämfört med andra människor än vad jag tror eftersom jag inte vet hur andra har det, och man är inte alltid medveten om sitt eget beteende. De saker jag är omedveten om kan jag ju inte nämna i mina föreläsningar.
Ibland har det faktiskt visat sig att jag haft svårigheter som jag inte ens vetat om. Jag har exempelvis i vuxen ålder fått höra att jag har extremt svårt för att ta initiativ och att jag inte hjälper andra människor självmant om de t ex har tunga kassar att bära osv. Jag hade inte haft någon aning om att jag inte ser sådana saker för jag hade verkligen trott att jag alltid hjälpte andra när de behöver hjälp! Men jag antar att min hjärna inte alltid registrerar vad den ser, och därför har jag förmodligen inte sett att någon haft tunga kassar att bära.
Sådana här saker lägger oftast ens egen familj inte märke till eftersom den egna familjen brukar vara van vid alla familjemedlemmar och deras egenheter. Min familj har nog inte heller tänkt på att jag har det här problemet, jag antar att de är vana vid att säga till mig om de vill att jag ska göra något. Men utomstående märker sånt här, och de som är modiga vågar också säga det rakt ut. Men många vågar inte det tyvärr. Om ingen hade sagt det här till mig, hade jag aldrig fått veta att jag har det här problemet.
För mig är det nog en kombination av social fobi och asperger. Jag har dock aldrig tydligt eller seriöst fått fastställt vilka diagnoser jag har förutom asperger så mycket har jag fått lista ut på egen hand genom att läsa om psykiatri. Det är KBT jag går i och nu och något jag funderar mycket på är vad jag kan förändra och vad som istället är bättre att acceptera. Det är ju viktigt att jag inte får en massa press på mig att försöka ändra alla min problembeteenden, samtidigt som vissa av mina svårigheter säkert går att kunna göra något åt så det går att få ett uthärdligare liv. T.ex. att dra ner på tiden jag lägger på ångestframkallande saker, kunna spara energi och träna på att inte oroa mig för mycket. Så tar man in acceptans eller liknande i KBT:n tror jag det kan funka med KBT även för oss med asperger. Jag behöver mycket hjälp med att ta reda på vilka situationer som det kan vara värt att försätta öva på och när det är bättre att vila och inte kämpa så mycket.
Jag förstår och kan oftast de sociala koderna, men bryr mig inte alltid helt om dem. Har mer och mer börjat störa mig på dem faktiskt, som att man gärna ska prata om ytligheter och vädret osv. Är ofta rädd att göra fel eller göra bort mig och uppfattas som konstig plus att det tar mycket energi med sociala situationer.
Jag har dock aldrig tydligt eller seriöst fått fastställt vilka diagnoser jag har förutom asperger så mycket har jag fått lista ut på egen hand genom att läsa om psykiatri.
Utredningsteam har som uppgift att utreda om ev differentialdiagnoser dvs andra förklaringar än Aspergers syndrom kan förklara patientens svårigheter. Så om utredningsteamet inte har ansett att du har några andra diagnoser så kanske du inte har det heller.
Jag tror jag har sett någon siffra på att 80% av alla människor med Aspergers syndrom har AD(H)D. Även ångest, tvång, ätstörningar, depression mm är vanligare hos människor med Aspergers syndrom.
Det är KBT jag går i och nu och något jag funderar mycket på är vad jag kan förändra och vad som istället är bättre att acceptera.
Det är en bra fråga. Jag har själv funderat en hel del på det. Jag har gått i KBT-terapi men hjälpte inte mig någonting. Om det beror på att KBT-terapi inte hjälper eller om det beror på att jag hade en dålig KBT-terapeut det vet jag inte. Jag tror det beror på att KBT inte biter på mina problem dvs Aspergers syndrom. Däremot så kan säkert KBT-terapi hjälpa mot ångest, depression, tvång mm men då gäller det ju att du har det. KBT mot Aspergers syndrom låter som ett tveksamt projekt tycker jag.
T.ex. att dra ner på tiden jag lägger på ångestframkallande saker, kunna spara energi och träna på att inte oroa mig för mycket.
Jag kommer ihåg att neuropsykologen sa till mig under min utredning att sysselsättning får många människor med Aspergers syndrom att må bättre. Med sysselsättning menar jag alltifrån ett väldigt väl anpassat arbete till en hobby. Jag tror det ligger mycket i vad neuropsykologen sa. Jag mår som bäst när jag är sysselsatt med någonting som intresserar mig. Det får gärna vara någonting fysiskt som inte kräver att jag samspelar med andra människor. Jag mådde faktiskt bättre av att dela ut reklam när jag var ung än vad jag har gjort av att gå i terapi.
Jag tror att det är vitkigt att ha roligt i livet för att må bra. Ett gott skratt förlänger livet typ. Terapi går oftast ut på att man på ett eller annat sätt ska älta sina problem. Förr skulle man analysera sönder sin barndom. Nu ska man analysera sönder sitt beteende i nutid istället. Vem vet vad som är populärt Imorgon? Det skulle inte förvåna mig om man i framtiden anser att man inte ska analysera problem öht för då förstärker man bara hjärnans fokusering på problemen. Man kanske istället ska fokusera på att tänka positiva tankar. Jag får ibland en känsla av att terapier har fel utgångspunkt. Det är som med diagnosen Aspergers syndrom. Den handlar om svårigheter. Men precis som Tony Attwoods Aspie-kriterier lyfter fram styrkor med Aspergers syndrom så kanske terapier borde fokuser på det som faktiskt fungerar. Jag tror jag hade mått bättre av att gå till en terapeut och berättat om vad jag kan istället för att om och om igen tvingas berätta om vad jag inte klarar av.
Jag märker en väldigt stor skillnad i mitt mående om jag fokuserar på positiva saker eller om jag fokuserar på negativa saker. Jag börjar tro att jag måste sysselsätta mig och fokuserar på positiva saker istället för att leva som en passiv grubblare.
Utredningsteam har som uppgift att utreda om ev differentialdiagnoser dvs andra förklaringar än Aspergers syndrom kan förklara patientens svårigheter.
Så är det. Men å andra sidan har jag träffat åtminstone en med allvarlig social fobi som endast fick diagnosen Aspergers syndrom i utredningen. I den här personens fall borde det vara svårt att missa den sociala fobin, tycker jag. Men hoppas andra läkare inte ”slarvar” på det här sättet!
Jag kommer ihåg att neuropsykologen sa till mig under min utredning att sysselsättning får många människor med Aspergers syndrom att må bättre.
Ja precis, så är det nog för alla människor. Men det som dock irriterat mig är att många LSS-handläggare och andra inte förstod att jag mår sämre av ”traditionella” sysselsättningar, som t ex ett vanligt arbete, studier, daglig verksamhet eller gruppaktiviteter överhuvudtaget när jag gick hemma i 7 år. Jag fick ständigt höra att ingen mår bra av att sitta hemma på det sättet som jag gjorde, men jag mådde jättebra, och t om om bättre än nu när jag har ett jobb. För mig är ett specialintresse en sysselsättning, och specialintresset kan vara att sitta vid datorn och läsa om något intressant, läsa böcker på olika språk etc. När jag sysslar med mina specialintressen, är jag sysselsatt och mår bra!
Men å andra sidan har jag träffat åtminstone en med allvarlig social fobi som endast fick diagnosen Aspergers syndrom i utredningen.
Hur vet du att människan har/hade allvarlig social fobi och inte bara Aspergers syndrom?
För mig är ett specialintresse en sysselsättnig, och specialintresset kan vara att sitta vid datorn och läsa om något intressant, läsa böcker på olika språk etc.
Det är så jag lever nu. Jag mår ganska bra av det men jag saknar ändå ett socialt umgänge så jag är inte nöjd med min situation.
Hur vet du att människan har/hade allvarlig social fobi och inte bara Aspergers syndrom?
Eftersom den här personen är jätterädd för att göra bort sig, vågar inte prata med främlingar även om hen skulle vilja det, vågade aldrig räcka upp handen i skolan, vågar knappt gå och handla mat osv. Diagnosen social fobi kom först senare av en annan läkare! Men sedan kan det ju vara så att diagnosen social fobi ändå var fel, vem vet. Jag är ju ingen läkare, men jag tycker iaf att det låter som ett solklart fall av social fobi.
Det är så jag lever nu. Jag mår ganska bra av det men jag saknar ändå ett socialt umgänge så jag är inte nöjd med min situation.
Jag förstår dig! Och det är olika vad vi Aspergare mår bra av. Men det är svårt för många neurotypiker att förstå att alla inte har ett stort socialt behov och att man kan känna att man lever ett fullvärdigt liv även om man sitter hemma på dagarna. Jag mår bra av att blogga, men jag mådde också bra på den tiden jag inte bloggade för då sysslade jag med andra saker.
ADHD har jag inte enligt utredningen. Tyvärr har jag haft oturen att träffa på många dåliga människor inom vården som inte har kunnat göra sitt jobb ordentligt vilket resulterat i olika osäkra diagnoser hit och dit.
Nej, inte går jag i KBT mot asperger, däremot för att få hjälp med de svårigheter som mina diagnoser, bland annat asperger, för med sig. Det jag tycker är bra med KBT är att det enligt mig inte alls bygger på att man ska älta sina svårigheter utan istället se om går att hitta lösningar på svårigheterna samt att kunna använda sig av sina styrkor. Mycket handlar väl om hur psykologen är och om hen kan hjälpa en att fokusera på det som är positivt. Sen är det ju inte det lättaste att fokusera på positiva saker om man har mycket ångest, är deprimerad eller liknande. Då kan det kanske bli en press att behöva ”lyckas med” att tänka positivt. Att sysselsätta sig, eller distrahera sig med något roligt när man mår dåligt kan ofta hjälpa, samtidigt som det är viktigt att man ”får” må dåligt ibland och att det kanske inte alltid går att göra så mycket åt det just då när allt är eländigt. Och för mig är det svårt att hitta balans mellan aktivitet och vila så att jag inte pressar mig att göra saker som jag egentligen inte orkar.
Jag gillar också KBT just för att det handlar om att fokusera på lösningar, det är det bästa för mig också! 🙂
Jag hade också svårt för att hitta en bra balans i mitt liv förut. Det bottnade i att jag tänkte mycket på andras behov och pressade mig därmed att göra saker jag egentligen inte orkade. Idag har jag lärt mig att inte tänka vad jag ”borde” orka utan jag fokuserar på vad jag faktiskt orkar.
Ja, det är härligt att fokusera på lösningar och känna att saker som känns helt omöjliga att förändra faktiskt kan gå att göra något åt! Det är nog bra för självkänslan att lyckas med att göra små framsteg. Sen är det viktigt att kunna acceptera att det kanske inte helt går att bli av med vissa saker, som du beskrev angående ditt tvångssyndrom och kräkfobin. Men det är ju en stor skillnad mellan att ha ett problem som ger en lite ångest då och då och ett problem som upptar hälften av ens vakna tid och styr ens liv.
Skönt att du numera fokuserar på det du orkar och inte på alla ”borden”! Tog det lång tid för dig att komma till den inställningen? Jag jämför mig mycket med andra vilket såklart är dumt eftersom jag har andra förutsättningar än en neurotypiker. För mig är min låga ork kopplad till negativa känslor som att jag är en dålig människa om jag är trött, vilket gör att jag ofta får ångest när jag ska berätta om detta för andra. Samtidigt måste jag ju berätta för andra om min ork för att andra ska lära känna mig och inte förvänta sig att jag orkar hur mycket som helst.
Ja, det tog mig nog några år att komma till insikten att jag inte behöver orka lika mycket som andra. Extrasvårt var det för mig att acceptera att jag inte orkar städa och att det förmodligen alltid kommer att bli så, jag hade ju lärt mig sedan barndomen att alla vuxna ska kunna städa sina hem! Och andra människors inställning till min bristande ork gjorde det värre: de kunde bli upprörda när de hörde att min boendestödjare städade åt mig, och jag fick dåligt samvete för att jag inte orkade städa. Men nu har jag förstått att jag får vara som jag är. Och dessutom har jag fått betala ett högt pris för min bristande ork: jag kan exempelvis inte skaffa barn eftersom jag inte skulle orka ta hand om dem.
Vad bra att du förstår logiskt att du har andra förutsättningar än en neurotypiker även om du har dåligt samvete för dina svårigheter. Jag förstår exakt vad du menar när du skriver att du känner dig som en dålig människa för att du är trött! Tyvärr är det samhället som får att inbilla sig att vi är dåliga och lata 🙁
Något som däremot inte hjälpt mig har varit samtal med samordnare/kontaktpersoner inom psykiatrin. De samtalen har mest handlat om att tjata om vilka svårigheter jag har och sällan få någon hjälp till lösning. Det har fått mig att få sämre och bli negativt inställd till mig själv. Samtalen har varit ostrukturerade och personen i fråga har relaterat mycket till sig själv när jag har tagit upp mina problem, t.ex. att hennes man som hon varit gift med i 30 år är så jobbig. Jag har aldrig förstått hur dessa samtal skulle kunna hjälpa mig. Det är sorgligt att det inte ställs högre krav på dessa personer.
Du är tyvärr inte den enda som säger att samtal med kontaktpersoner inom psykiatrin inte hjälpt ett dugg. Vissa Aspergare har fått kontaktpersoner som varit vårdbiträden eller undersköterskor till yrket. Det är inte alls konstigt att de inte fått hjälp eftersom dessa personer saknat kunskap (därmed inte sagt att alla kontaktpersoner inom psykiatrin skulle sakna kunskap, ibland kan man ha tur). Själv fick jag bra hjälp på habiliteringen, det kändes som att psykologen där förstod mig.
Ja, kontaktpersoner behöver inte alls ha mycket utbildning som du skriver. Det är konstigt att det inte ska krävas mer för att ha samtal med i vissa fall självmordsbenägna patienter. De personerna kan självklart var bra och förstående som människor, men en mer anpassad utbildning tycker jag borde vara en självklarhet. Men det kostar väl för mycket att anställa fler psykologer (och läkare också för den delen).
Håller med dig om att det är konstigt att det inte krävs mer! Det skulle ju vara en katastrof om man blev skickad till en tandläkare om man har ont i örat, hur bra hjälp skulle man få då? Men när det gäller psykiska sjukdomar resonerar samhället tydligen annorlunda 🙁
Jag tycker att du resonerar helt rätt! Det är viktigt att komma fram till vad man kan förändra och vad man ska acceptera. Och svaret är alltid olika för varje person. Jag har t ex accepterat att jag troligen alltid kommer att ha en släng av tvångssyndrom och kräkfobi, men idag har jag kommit till den punkten att dessa saker inte stör mitt liv jättemycket, så därför har jag accepterat dagens läge. Förut förstörde däremot tvångssyndrom och kräkfobi mycket för mig.
Ja, om man tar med acceptans kan KBT säkert funka för fler med Asperger. Men tyvärr fungerar det inte på alla. Jag har träffat personer med Aspergers syndrom som fått sluta på KBT eftersom de blivit sämre av det och deras psykologer konstaterat att det inte fungerat på dem alls. Visst, i början kan många säkert bli sämre av KBT men om man försökt rätt längte och inte ens psykologen tycker att man ska sluta, fungerar det inte. Men jag är glad att det fungerade på mig 🙂
Jag stör mig också på de sociala koderna, så jag förstår dig! Vad bra att du inte heller bryr dig om dem 🙂
Feldiagnosticeringar inom psykiatrin tror jag inte är så ovanligt. Jag har hört att många tjejer har blivit feldiagnosticerade med t.ex. borderline/instabil personlighetsstörning när de i själva verket har asperger
(sen kan man ju förstås ha båda de diagnoserna samtidigt). Med fel diagnos kan det ju bli helt galet, både när det gäller förståelse av problemen och eventuell behandling. Har också hört att personer med ”oupptäckt” asperger betraktas som deprimerade, bl.a. på grund av nedsatt ansiktsmimik.
Du har rätt, feldiagnosticeringar förekommer tyvärr. Och alla inom psykiatrin är inte positivt inställda till neuropsykiatriska diagnoser, vilket kan göra att de hellre diagnostiserar någon med depression än med Aspergers syndrom. Och precis som du skriver kan Aspergers syndrom utåtsett verka som depression om man inte har kunskap. Människor har också tolkat mitt beteende helt fel ibland och trott att jag är deprimerad när jag inte är det.
Har du fått några felaktiga diagnoser fastställda av vården?
Hmm, nu måste jag tänka. Innan Asperger-diagnosen var det någon läkare som tyckte att jag hade social fobi, och jag blev förvånad för jag tyckte inte att det stämde in på mig. Men det kanske inte var någon officiell diagnos för jag fick inte det på papper. Jag kommer inte ihåg just nu om jag fått andra felaktiga diagnoser, men jag tror inte det. Om det inte är så att min Tourettes-diagnos är felaktig.
Det som fått mig att undra om min Tourettes-diagnos stämmer eller inte är att anhöriga till personer med Aspergers syndrom ibland berättat för mig att deras familjemedlem har ganska mycket tics men att utredningsteamet ändå inte tyckt att det handlat om Tourettes utan endast Asperger. Därför har de undrat hur det kommer sig att jag har Tourettes! Det kanske är så att Tourettes är underdiagnostiserad eller så har jag fått min diagnos på felaktiga grunder. Men jag bryr mig inte om hur det ligger till. Jag använder inte den diagnosen i något sammanhang och brukar inte ens nämna till människor att jag har det 😉
Med fel diagnos kan det ju bli helt galet, både när det gäller förståelse av problemen och eventuell behandling. Har också hört att personer med ”oupptäckt” asperger betraktas som deprimerade, bl.a. på grund av nedsatt ansiktsmimik.
Jag blev diagnosticerad med mild depression, generaliserat ångesttillstånd och social fobi i generaliserad form. De ville medicinera mig med antidepressiv medicin som även skulle ha effekt mot social fobi. Jag tackade nej. I dag är jag diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADD. Utredningsteamet spolade ner de andra diagnoserna i utredningsenhetens toalett. Jag har ingen social fobi, depression eller generaliserat ångesttillstånd. Nu vill de istället medicinera mig med en annan medicin som är mot AD(H)D. Men se så kul ska vi inte ha det. Det är slutlekt med min hjärna. Läkaren kan äta sin medicin själv. Det kanske hjälper så att han slutar säga ”sjukdom” om min neuropsykiatriska funktionsnedsättning i fortsättningen. Jag kräver att psykiatrin har bättre belägg för vad de sysslar med innan jag köper deras behandlingar (och mediciner).
Tror du själv att du har social fobi och ångest? Om jag inte minns helt fel så har du skrivit någon gång att du tror att du har det. Ångest brukar man ju väl känna själv om man har det eller inte, tror jag, i alla fall om det handlar om allvarlig ångest.
Jag vet inte. Jag tycker att social fobi passar bättre in som beskrivning av mina problem än Aspergers syndrom. Samtidigt så finns det flera problem som inte förklaras av social fobi tex mina svårigheter att passa tider. Så isf har jag väl social fobi och depression eller ADD och social fobi. Men flera psykologer och även utredningsteamet har påstått att jag inte har social fobi så jag antar väl att jag inte har det då trots allt.
Intressant att utredningsteamet inte tyckte att du har social fobi när du själv tycker att du har det. Man kan ju uppfylla diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och ändå ha social fobi! Men teamet som utredde dig kom säkert fram till sin slutsats av en anledning.
Jag diskuterade detta med utredningsteamet men det stod på sig att jag har Aspergers syndrom och ADD och inte social fobi eller generaliserat ångestillstånd som jag hade när jag klev in på utredeningsenheten.
Det fanns ju en anledning till att jag blev remitterad till utredningen. Även andra psykologer har tyckt att jag har haft drag av Aspergers syndrom och inte social fobi.
Okej, jag förstår! Då är det säkert så som de säger.