Ibland händer det att ångesten bara slår till. Tilläggas bör att jag bara har autism, inte generaliserat ångestsyndrom, så ångesten är i mitt fall bara en logisk konsekvens av min autism. Eller rättare sagt: om jag vet med mig att jag kommer att utsättas för ett sammanhang som är svårt för mig att hantera p.g.a. min autism får jag ångest. Diverse sociala sammanhang kan försätta mig i totalt ångesttillstånd, inte för att jag skulle lida av social ångest utan för att sådana sammanhang innebär alldeles för mycket information för min hjärna att hantera vilket i sin tur skapar utmattning. Och eftersom jag mår dåligt av att vara utmattad får jag ångest av tanken på att hamna i den sitsen. Detta kan jämföras med att en gammal och sjuk person förmodligen skulle få ångest om hen visste om att hen skulle tvingas leva utan sin rullator i flera veckor i rad.
Frågorna var många
Nyligen hörde jag något som försatte mig i total ångest: jag hörde att Misa-koncernen skulle ha sedvanliga gemensamma konferensdagar nu i höst och att min arbetsgrupp gemensamt skulle åka buss till konferensanläggningen för att spendera ett par dagar och nätter där. Jag fick panik direkt och började grubbla över frågor som: Skulle det innebära att vi skulle ha gemensamt program från morgon till kväll? Hur skulle jag isåfall orka? Skulle jag våga säga nej till aktiviteter jag har svårt för? Skulle jag kunna sova alls i en främmande miljö efter ansträngande dagar? Vad skulle vi få att äta? Skulle det finnas matbutiker i närheten där jag skulle kunna köpa egen mat ifall anläggningen endast skulle servera mat som jag p.g.a. min sensorisk överkänslighet inte klarar av?
Mådde dåligt
Orosmomenten var många och jag mådde dåligt, och detta trots att konferensdagarna inte skulle äga rum förrän i mitten av oktober. Och för tydlighetens skull bör tilläggas att jag inte tänkte: ”Jag tycker att konferensdagarna låter tråkiga, jag kommer nog inte att trivas där” utan min ångest var total. Jag visste att jag skulle lida under konferensdagarna och vara totalt utmattad och på dåligt humör flera dagar efter hemkomsten. Någon som inte har autism kan nog knappast förstå känslan men det var som att hela min kropp skrek: ”Nej nej nej!!!”
Blev räddad
För ett par veckor sedan föreslog min chef plötsligt att jag skulle följa med de andra till konferensanläggningen på dag 1 och åka hem sedan på eftermiddagen och sova hemma. Resten av dagarna skulle jag sedan kunna delta i konferensen digitalt hemifrån. Ångesten lättade med en gång och jag blev så glad och lycklig! Visst, jag har fortfarande svårt för sociala moment i främmande miljöer, men nu skulle jag åtminstone få sova hemma och delta digitalt under de sista dagarna. Vetskapen om att jag skulle slippa sova över på hotellanläggningen förbättrade min livskvalitet enormt. När chefen sedan mailade mig dagen efter för att informera mig om att han hade ändrat sig angående mitt deltagande och att det var okej att jag skulle delta digitalt hemifrån under ALLA konferensdagarna och att jag inte skulle behöva åka med till konferensanläggningen alls kunde det inte bli bättre!
Det är 3 dagar för mycket
Jag är så tacksam att jag tillåts delta digitalt hemifrån. Det går inte att beskriva med ord vilken jättestor skillnad dessa typer av arbetsanpassningar gör för mig. Det är skillnaden mellan att må bra och må dåligt. ”Men det handlar ju bara om några få dagar”, invänder du kanske nu. Men som en bloggläsare kommenterade en gång så skulle det göra skillnad för vem som helst att få slippa ett moment man mår dåligt av. För nästan vilken person som helst skulle det troligen göra all skillnad i världen om man skulle tillåtas slippa en aktivitet som handlar om att klappa på håriga spindlar 3 dagar i rad 8 timmar i sträck eller om man blev tvingad att delta. Precis så är det för mig med många typer av sociala tillställningar: det är mycket viktigt för mig att få slippa vissa aktiviteter, och det spelar ingen roll att dessa aktiviteter endast äger rum 3 dagar per år. Det är 3 dagar för mycket!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
14 svar på ”Arbetsanpassningar gör all skillnad”
Jag var själv den enda som inte ville vara med på övernattningar med skolan och fritids. Jag hatade det, varje gång det var dags igen och alla andra var upprymda över det. Jag mådde jättedåligt och blev lika lättad varje gång jag fick slippa det. Även när jag fick slippa maten, när fröknarna hade bestämt att man var hungrig och skulle äta, vad det än var för mat den dagen. Jag hatade skolan, men tyckte ändå sämre om alla utflykter och friluftsdagar, som innebar att man tvingades vara i en helt ny miljö. Och jag vägrade sova över någonstans.
Jag tycker det är väldigt dumt att man även i arbetslivet ska behöva eller förväntas umgås med de man jobbar med utanför jobbet, after work, etc. Min vän som jag nämnt förut, som självdiagnostiserat sig med autism, hatar allt sånt och säger alltid nej till allting. Det enda han hänger med på, är just sånt han är tvingad till. Jag tror aldrig det kommer en punkt i de flestas liv när de får göra precis vad de själva vill utan att någon har synpunkter på det.
Jag känner igen mig i det du beskriver! Jag deltar också endast i det som är obligatoriskt, inte annars. Jag har förklarat för mina kollegor på Misa Kompetens varför jag inte kommer att delta i After Works och de tycker alla att det är helt okej att jag tackar nej. I skolan var det däremot inte tillåtet att tacka nej. När jag försökte förklara att jag inte ville delta i utflykter som innebar övernattningar fick jag till svar att deltagandet var obligatoriskt och att man inte fick slippa undan. Det var jobbigt!
Jag har aldrig haft ångest utan att veta vad det beror på själv, det har alltid berott på något. Men det är konstigt att man inte har mer ångest egentligen i nuläget, tänkte jag en dag…Att man ändå står ut med hur allt har blivit. Jag väntar bara hela tiden på att pandemin ska ta slut så jag kan börja leva igen. Varje dag är bara ännu en ny dag att sitta inomhus framför en skärm för att få tiden att gå, medan årstider kommer och går utanför fönstret och åren går. Det här var det sista jag hade tid med i denna ålder och som mitt liv har varit, att bara sitta passiv och inte göra någonting. Men jag har inget val. Mamma tillhör en stark riskgrupp och det enda jag hoppades på med vaccinet när det kom var att det inte skulle ha just illamående som biverkning, så hade jag tagit det direkt. I början såg jag ändå ett slut på det, trodde det skulle upphöra. Det gör jag inte nu. Och fler bekräftar att folk stirrar på dem när de har masker på sig ute bland folk, som om man inte vore klok, eftersom ingen har det längre nu.
När kommer nästa gång i livet då man bara kan gå ut precis som vanligt på dagtid utan en tandläkarmask på sig, utan att behöva ta vaccinet med alla dess potentiella biverkningar för att bara kunna vara ute i sitt eget land som alla år tidigare, inte behöva tänka på hur nära folk kommer en eller vilka man har runt sig och ändå vara säker på att inte få det, eftersom det inte existerar länge? Annars är ju världen helt förstörd, i alla fall för mig och alla andra som inte kan få det och vägrar ta någon risk till det. Dessutom kan man ju ändå få det och smitta folk även om man är vaccinerad, som jag förstått det. Därför har jag heller inte träffat min egen pappa på två år nu och undrar fortfarande hur jag ska kunna göra det på ett säkert sätt.
Jag längtar tillbaka till 90-talet igen. Egentligen alla tider utom den här.
Vad tråkigt att du mår dåligt p.g.a. pandemin! 🙁 Jag förstår att du måste vara försiktig med tanke på att din mamma tillhör en riskgrupp, men har hon tagit vaccinet borde du kunna vistas utanför hemmet utan någon större fara. Vaccin ger ju väldigt bra skydd mot svår Covid och det är ovanligt att hamna på sjukhus om man tagit vaccinet. Du skulle kunna kontakta vården och fråga dem vad som gäller! Vad gäller maskerna så har jag sett folk som haft masker på sig under den senaste veckan bland folk och jag har inte uppfattat som att någon stirrat på dem. Men däremot är det färre som bär mask nu jämfört med tidigare!
Hon har försökt få svar på om det är farligt att ta det med de sjukdomar hon har, men inte lyckats eftersom inte ens experterna och läkarna vet riktigt så att hon därmed inte vågat ta det än. Annars skulle hon också göra det. Så vi lever bägge helt isolerade och väntar bara på bättre tider, om de nu kommer. Folk säger att det alltid är bättre att ta vaccinet än att dö i Covid. Men det finns ju ett tredje alternativ, där man varken riskerar att få det eller smitta någon annan. Och det är det här.
Men folk skiter i anledningen till varför vissa inte tar det, även om det handlar om att de inte kan. Liksom det där du skrev om folk som inte tycker autister kan jämföra sig med ”vanliga” människor när de klagar på att jobba för dålig lön, utan får jämföra sig med andra autister och hur mycket de tjänar, så kommer folk dela upp även vaccinerade och ovaccinerade som A och B-människor nu. Och för de förstnämnda kan livet fortgå i de mesta fall och världen se ut som innan. Resten kommer få utstå fördomar, ifrågasättande, hat och diskriminering. De starkaste överlever även i detta. Världen blir allt mer som i naturen, med djungelns lag. Och empatin försvinner allt mer.
Jag förstår verkligen att du vill ta det säkra före det osäkra. Jag vet inte om eget boende under pandemin skulle kunna vara något för dig? På det sättet skulle du kunna leva normalt utan att behöva oroa dig för att smitta din mamma. Förstahandskontrakt är i princip omöjligt att få i storstäder om man inte stått i bostadskö i minst 10 år, men däremot kan man t.ex. hyra rum som inneboende. Jag bodde själv inneboende i Stockholm innan jag fick ett förstahandskontrakt. Nackdelen med att bo inneboende är att man bor med en främling vilket jag själv inte trivdes alls med. Däremot är jag glad efteråt att jag gjorde det under mitt första år för det var min enda möjlighet att kunna bo i Stockholm. Men som sagt är det kanske inte så jätteroligt alternativ så jag förstår om du föredrar att bo med din mamma än att bo inneboende! Under en pandemi får man helt enkelt välja det alternativ som är minst dåligt.
Apropå ångest, som i mitt fall är illamående: hur gick det på den där KBT-grejen mot emetofobi, går du fortfarande kvar där? Vad får ni göra och känner du att det hjälpte/hjälper dig i så fall? Är ju jättebra om det kan hjälpa dig i så fall. Men för mig ligger det på en helt annan nivå.
Jag kan få ångest över ensamheten ibland också. Men på ett helt annat sätt. Folk använder ofta ordet felaktigt.
Jag genomgick KBT mot emetofobi, men det var för typ 10 år sedan. Vi hade 10 terapisessioner sammanlagt om jag minns rätt. Vi var 8-10 personer i gruppen och vi fick alla olika anpassade hemläxor beroende på svårighetsgraden på vår emetofobi. De som knappt hade vågat vistas ute i samhället på decennier p.g.a. fobin fick i hemläxa att gå ut utanför ytterdörren en kort stund, de som inte hade vågat åka kommunalt på många år fick kanske i läxa att åka en station med tunnelbanan osv. Eftersom min fobi var mildare än de andras fick jag svårare läxor. Jag fick bland annat i läxa att åka tunnelbana, röra vid stången och sen äta middag hemma efter tunnelbanefärden utan att tvätta händerna emellan. Vi besökte även offentliga toaletter och akutmottagningar tillsammans samt tittade på filmer där någon spydde. Jag var jättetveksam mot att börja terapin för jag var livrädd för att bli magsjuk av exponeringsövningarna, men samtidigt förstod jag att mitt liv var ohållbart vilket var anledningen till att jag anmälde mig trots att exponeringarna framkallade ångest. Vissa grät under exponeringsövningarna under terapisessioner, men vi alla var överens efteråt om att KBT:n hjälpte i längden!
Trots att terapin inte botade min emetofobi blev jag kanske 70 % bättre vilket var ett enormt framsteg! Tack vare terapin kan jag numera leva ett normalt liv utan ångest så jag skulle påstå att mitt liv förändrades radikalt även om jag aldrig trodde att det skulle vara möjligt. De enda gånger jag får ångest idag är när någon kräks i min närvaro vilket hänt ett par gånger när jag åkt tåg, men däremot får jag inte längre ångest av att äta på restauranger och besöka offentliga toaletter.
Vad tråkigt att du får ångest över ensamheten! Du får fundera över om du vill ansöka om en kontaktperson i alla fall. Jag vet att du har erfarenhet av otrevliga biståndsbedömare, men kanske skulle någon annan kunna föra din talan vid ansökan? Och vissa biståndsbedömare är trevliga också!
Du är snäll, Paula, tar dig tid att svara på kommentarer och försöker verkligen hjälpa. Det uppskattar jag. 🙂 Jag gillar dig som person. Men KBT-grejen vore inget för mig, för det förutsätter ju att man sen klarar av det om det väl händer. Jag minns att jag redan som 5-åring önskade att jag vore död när jag hade magsjuka. Men på den tiden tänkte man ju aldrig i förebyggande åtgärder, som tidigare sagt. Jättebra om det hjälpte dig, dock!
Skulle aldrig kunna bo med någon annan och inte själv heller. Behöver mammas hjälp och stöd med jättemycket och hon mig också. Vi hjälper och stöttar varann på olika sätt, liksom.
Jag förstår dig! Även personer utan funktionsnedsättning brukar tycka att det är jobbigt att bo inneboende så jag förstår att det skulle vara ännu jobbigare för dig med tanke på att du är beroende av din mammas stöd och inte heller kan tänka dig att bo på egen hand. Då gör du klokt i att fortsätta bo med henne! Det är många som har upplevt pandemin som jobbig, och vi får hålla tummarna för att den är över snart så att vi kan återgå till ett normalt liv!
Det är tufft att genomgå KBT och det är många som tackar nej p.g.a. det. Jag förstår dig! Vissa menar att fobier kan behandlas framgångsrikt med hypnos så det skulle du kunna testa om du tycker att det är värt att ge det en chans. Nackdelen med hypnos är att det inte finns garantier för att det hjälper och man måste betala för behandlingen oavsett om man blivit hjälpt eller inte. Jag har själv testat hypnos vid två tillfällen men gick aldrig in i hypnos ens så för mig är det inte ett alternativ!
Jag heter Maria och har Asperger och känner helt igen mig i det du skriver! Jag jobbar också och får liksom du panik när jobbet ska göra något liknande. Bra skrivet! Du är bäst!
Tack Maria, vad roligt att du gillar inlägget! Vi med osynliga svårigheter riskerar verkligen att råka illa ut i arbetslivet varför en förstående arbetsgivare guld värt.
Jag har erfarenheten av att ”ångest” som man kan ha till följd av sociala svårigheter vid autism lätt görs till något patologiskt.
Både av vården och omgivningen. Jag trodde också länge på både vården och omgivningen att jag var sjuk och behövde tillfriskna..
Jag har märkt samma sak! Och jag trodde också förut att träning skulle vara den bästa lösningen. Det föll mig aldrig in att jag skulle kunna acceptera det faktum att jag har svårt för grupparbeten för jag hade alltid fått lära mig att detta var något som behövde tränas bort.