Kategorier
Aspergers syndrom och autism

10 fakta om Aspergers syndrom som alla borde känna till

Trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism ökat något, har jag stött på många kunskapsluckor ute i samhället när jag föreläser. Här har jag samlat de 10 viktigaste fakta som jag anser att alla som träffar personer med Aspergers syndrom och autism bör känna till:

1. Vi med Aspergers syndrom är olika. Minst lika olika som ni neurotypiker är. Om du tidigare träffat en person med Aspergers syndrom, betyder det inte att nästa aspergare du kommer att träffa kommer att fungera likadant. Lär känna personen, inte bara diagnosen!

2. Att bli jämförd med andra människor kan kännas kränkande. Därför bör du aldrig jämföra oss aspergare med varandra och säga: ”jag känner minsann någon med Aspergers syndrom som klarar av det här, så därför borde du skärpa dig lite och klara det också”. Ni neurotypiker klarar ju också olika mycket. Några av er blir VD:s på företag, andra får nobellpriser. Men det betyder inte att alla ni neurotypiker kommer att klara det! Och för er som inte klarar det är det inte bara att ”ta sig i kragen och skärpa sig lite”.

3. Aspergers syndrom är ingen sjukdom. Det är helt enkelt ett annorlunda sätt att vara på, och världen behöver människor som har en förmåga att tänka i nya banor. Enligt mig kan man inte poängtera detta faktum för många gånger. Om man kallar asperger för sjukdom, menar man enligt mig mellan raderna att det skulle vara fel att vara annorlunda. Jag vill inte bli botad utan jag vill bli accepterad som jag är!

4. Långt ifrån alla aspergare skulle vilja ta bort sin diagnos. Vissa trivs med att leva ett annorlunda liv. Du kanske tycker att det är viktigt i livet att ha vänner, skaffa familj och arbete, men för en person med Aspergers syndrom kan ibland helt andra saker vara viktiga. Ta aldrig någonsin för givet att en aspergare mår dåligt, bara för att han kanske är ensam och saknar sysselsättning. Fråga istället!

5. Alla med Aspergers syndrom har inte svårt att sätta sig in i andras känslor. Vissa av oss, speciellt kvinnor, kan tvärtom vara överempatiska och väldigt känsliga. När mina vänner mår dåligt, väljer de oftast att vända sig till just mig eftersom de tycker att jag är en bra lyssnare och har lätt för att prata om känslor. Att alla aspergare bara skulle gilla att diskutera fakta är alltså definitivt en myt!

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt över 249 kr för privatpersoner) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).

6. Jag har ingen mild form av asperger. Att jag är en bra lyssnare och har extremt lätt för att få kontakt med nya människor betyder inte att jag skulle ha en mild form av Aspergers syndrom. Jag har lika mycket asperger som många av dem som har svårt för ögonkontakt och inte har lika lätt att uttrycka sig som jag. Många av oss har en ojämn begåvningsprofil, och just mina svårigheter råkar vara av en sådan art som inte syns utanpå, men jag är ändå av ett lika stort behov av boendestöd som många andra!

7. Aspergers syndrom är en så kallad osynlig diagnos. Detta betyder att vi ofta utåt sett ser ut som precis vem som helst och att Asperger-dragen inte alltid syns utanpå. Att jag sminkar mig och bär rött läppstift betyder inte heller att jag skulle ha en mild form av syndromet. Men bara för att diagnosen inte syns utanpå så betyder det inte att den inte skulle existera. Ingen skulle förmodligen säga till en person som brutit benet: ”kan inte du skärpa dig lite och försöka springa ett maratonlopp?”, och därför måste vår funktionsnedsättning respekteras på samma sätt.

8. Utgå aldrig ifrån att du kan läsa av våra ansiktsuttryck. Om en person med Aspergers syndrom inte svarar på tilltal och undviker ögonkontakt, betyder det nödvändigtvis inte att han är ointresserad och/eller inte lyssnar. Om en person med Aspergers syndrom ser sur eller ledsen ut, betyder det nödvändigtvis inte att hen mår dåligt. Om en person med Aspergers syndrom skrattar och ler, betyder det nödvändigtvis inte att hen mår bra. Om du vill veta hur personen mår, fråga!

9. Många aspergare tycker att vanliga vardagliga aktiviteter tar mycket energi. Därför orkar vi inte alltid lika mycket som andra människor. Jag orkar exempelvis inte plocka upp posten från hallgolvet oftare än en gång i veckan eftersom det förbrukar så pass mycket energi. Men det handlar inte om lathet utan just om ork. Det är viktigt att förstå att det finns gradskillnader i trötthet och ork, precis på samma sätt som det finns gradskillnader i smärta. Man kan ju inte jämföra ett vanligt magknip med den smärta som en födande kvinna upplever, och på samma sätt bör man inte säga till oss: ”men jag känner mig också trött efter jobbet”. Om vi blir pressade att klara av allt som ni neurotypiker klarar av, finns risken att vi går in i väggen.

10. Aspergers syndrom innebär styrkor för många. Läs gärna Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Vissa är exempelvis extremt duktiga på smådetaljer och kan vara därför förvånansvärt duktiga på arbeten som kräver uthållighet och noggrannhet. Vissa har enormt mycket drivkraft. Tack vare min drivkraft och förmåga att fokusera lyckades jag exempelvis skriva min debutbok på tre månader. Vissa har specialtalanger utöver det vanliga, och många är pålitliga och mycket plikttrogna. Mycket bra egenskaper som efterfrågas i arbetslivet!

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  6. Man kan blanda i färglöst smaksättningsmedel t ex vissa varianter av Gatorade, Kool-Aid, Crystal Light i laxermedlet. ”You may only…

  7. Tack snälla Paula! Vilket sammanträffande att du skrev om det här just nu. Berättade häromveckan för min tillfälliga samtalskontakt (präst:))…

222 svar på ”10 fakta om Aspergers syndrom som alla borde känna till”

Känns mer och mer som att adhd och asperger är väldigt lika. Jag har adhd och jag känner igen mig i väldigt mycket ovan. Just nu ligger det post på golvet, tex. Det är ett ”enkelt” böj ner, men för mig är det ibland som att hoppa in från sidolinjen och kuta med i maratonloppet som pågår utanför min bubbla av adhd. Min psykolog har sagt att jag har vissa drag av aspis, men kanske är adhd och aspis väldigt lika i det här? (Jag är för trött för att googla infon…..) 😉

Hej Kristin!

Egentligen har Aspergers syndrom och ADHD helt olika diagnoskriterier. Men sen har många som har någon av dessa diagnoser några gemensamma drag som är vanliga för båda diagnoserna, som exempelvis svårigheter i exekutiva funktioner, trots att det inte är något diagnoskriterium för Aspergers syndrom. Och jag vet flera med adhd som inte orkar göra flera vardagliga saker, så du är inte ensam om det där 😉

Hej!! Mycket bra skrivet vill jag börja med.
Jag är en man på 42 jordsnurrar.
Har tänkt en hel del på mitt barn som blivit utred ADHD jag tycker själv inte att han har det, men enligt mamman så tycker hon det.
Jag har haft konflikter här hemma med honom, samt hans bonus bror som är 2 år yngre har puttat ut honom från deras gemensamma rum då var de 14 och 12 år. Sonen gjorde inget jag frågade hans första kommentar var jag är större/starkare en honom. Min son kan förlora i det mesta å Inget våld kommer ur honom.
Jag (misstänker sj att jag kanske har Asberger) min mor som nu är 78år.
Kan ränta runt i sin lägenhet å påstå att om hon slutar så kommer hon att dö.
Sedan kan hon gå å lägga sig å då ligga å gapa/harkla tar av sig alla kläder för att hon blir varm/hög puls.
Vet inte om alkohol är relaterat till diagnosen. Mina båda föräldrar är nu nyktra alkoholister pappa drack 1,5liter ((flaskan med viking skeppet))

Vad roligt att höra att du gillar inlägget, Jan! 🙂 Tråkigt att höra att ni har konflikter hemma. Det är omöjligt att säga om ditt barn har adhd eller inte men han kan ha det även om han inte använder våld. När det gäller alkohol så kan alkohol iaf ge hjärnskador och motoriska svårigheter om mamman dricker under graviditeten. Vad bra att dina föräldrar är nyktra nu!

Jorden roterar runt sin egen axel på 24h vilket gör att 42 ”jordsnurr” blir 6 veckor.

Om man ska vara korrekt.

Jag och Paula har även AD(H)D. Det är nog svårt att veta om Paulas problem med posten beror på Aspergers syndrom eller om problemen beror på ADD. Det är nog fullt möjligt att du Kristin har problem med att plocka upp posten utan att du behöver ha Aspergers syndrom. Jag tror problemet kan ha att göra med bristande exekutiva funktioner och det ingår nog i diagnosbilden både för Aspergers syndrom och AD(H)D.
Kärnkriterierna i Aspergers syndrom är sociala svårigheter. De kriterierna finns inte i ADHD men inget hindrar att en person med ADHD utvecklar tex social ångest och depression vilket gör det svårare att se skillnad mellan ADHD och Aspergers syndrom.

I mitt fall handlar problemet om svårigheterna med automatisering, vilket enligt vissa läkare ingår i de exekutiva funktionerna. Att ha svårigheter med automatisering är inget diagnoskriterium för Aspergers syndrom, men det förekommer bland Aspergare. Det står skrivet om automatisering i flera böcker, och man kan även läsa om det i autismforum: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_kan_man_gora/vardagsfardigheter_och_aspergers_syndrom/vuxna/att_fa_saker_gjorda/index.html

Jag har gått plöjt igenom alla sidorna på autismforum.se men jag får nog läsa på lite igen. Jag kommer inte ihåg exakt vad där står. Tack för länken.

Hej Kristin!

jag är under utredning för Asp/ADD, och det är vanligt att man har en kombination av dessa. Den ena utesluter inte den andra, men ofta blir den mindre framträdande problematiken ”osedd” och därmed outredd. 🙂
/Emilia

Jag är diagnoserad med ADHD och Aspberger. Inte ovanligt att ha dubbla diagnoser, Aspberger gör att man fastnar i vinkelvolten och adhd sliter lös en och hör alla monotona moment otroligt uttrötrande. Två nervologiska diagnoser som motarbetar varandra. Rätt förvirrande och utmattningssyndrom, hjärntrötthet är ett faktum. Det är särskilt viktigt att ha en strukturerad vardag, så man inte bränner ut sig.

Du har rätt! Vi är många som har dubbla diagnoser med asperger/autism och ADHD och dessa diagnoser kan ofta motarbeta varandra. Det är väldigt enkelt att bli utmattad och hjärntrött om man inte planerar sin vardag. Och det känns som att denna hjärntröttheten bara blir värre och värre med åren!

Jag undrar ifall vårdlösa obehandlade sköldkörtelsjuka människor fått andra diagnoser istället? Det är ju svårt att få vård för ens sköldkörtelsjukdom om denna sjukdom inte syns på vanligt blodprov. Kan det vara så att sjukvården har sluppit undan sitt ansvar att vårda dessa människor genom att man ger dessa människor andra diagnoser istället? Människor som borde få diagnosen hypotyreos ges diagnosen autism, utmattningssyndrom, depression o s v. Människor som borde fått diagnosen hypertyreos ges diagnoser såsom ADHD. Vid hypotyreos har man brist på sköldkörtelhormoner. Vid hypertyreos har man för mycket sköldkörtelhormoner.

Jag skrev: ”Människor som borde fått diagnosen hypertyreos ges diagnoser såsom ADHD.”

Min fundering verkar vara rätt eftersom en orsak till ADHD kan vara hypertyreos. På nätet står det: ”SOMATISK UTREDNING.
Den medicinska delen av bedömningen innefattar ett ordentligt somatiskt status (med motorik/koordinationsbedömning) och blodprovstagning. Vid provtagning är det viktigt att utesluta ämnesomsättningsrubbning; HYPERTYREOS (kan ge överaktivitetssymtom)”.

Detta finns att läsa på nedanstående sida:

https://www.internetmedicin.se/behandlingsoversikter/psykiatri/utvecklingsrelaterade-funktionsnedsattningar-hos-vuxna-neuropsykiatriska-funktionshinder-hos-vuxna/

Ja självklart ska en somatisk utredning göras när man utreds för autism och adhd! I min utredning står det om min somatiska status, och utredningsteamet kollade allt väldigt noggrant. Bland annat noterade utredningsteamet hur jag gick i trappor och hur mina kroppsdelar såg ut. Jag har fått höra på många ställen att utredningen jag genomgick var väldigt grundlig. Sen finns det säkert vissa oseriösa kliniker som inte gör sådana undersökningar och det kanske är sådana kliniker som Gilberg, Nylander och andra forskare varnar för? De menar att vissa kliniker ger autism- och adhd-diagnoser på lösa grunder och så ska det självklart inte vara! Men jag utgår ifrån att majoriteten av kliniker som gör NPF-utredningar är seriösa och jag har aldrig hört om något annat! Med detta sagt kan det finnas en liten minoritet med autism och ADHD som är feldiagnostiserade och i själva verket har något annat men jag tror att det är statistiskt sett ovanligt.

Okej!
Ja jag vet inte riktigt vilka drag han menar, han har inte satt någon diagnos eller så. Måste fråga. 🙂 Mest för jag är intresserad och vill läsa på, det är skönt att ”ha något i ryggen” när det är en särskilt tung dag. Sedan jag fick min diagnos så mår jag faktiskt bättre på det sätt att jag inte hatar mig själv längre. Så det är på sätt och vis en välsignelse i sig. 🙂

Vad skönt att du inte hatar dig själv längre! Blir så glad över att höra det! 🙂 Så var det också för mig, och många andra, att få en diagnos. Innan diagnosen hade jag trott att jag var dum och lat, men när jag fick veta att jag har Aspergers syndrom och ADD, började jag acceptera mig själv som jag var. Jag brukar säga att dagen jag fick mina diagnoser är hittills den viktigaste dagen i hela mitt liv, mycket viktigare än dagar då jag gifte mig, flyttade till Sverige eller fick min debutbok publicerad. Det är det mest underbara som hänt mig 🙂

”Innan diagnosen hade jag trott att jag var dum och lat, men när jag fick veta att jag har Aspergers syndrom och ADD, började jag acceptera mig själv som jag var.” Jag kommer att tänka på en bok jag läst ”Få livet tillbaka” skriven av Helle Sydendal. I boken berättar Nadja Öström att hon gick till en läkare som frågade henne om hon kände sig dum i huvudet och hon svarade ”ja” och så fick hon en medicin som fick henne att börja må bättre. Vem vet, kanske kan det vara så att en person med Asperger egentligen har sjukdom i sköldkörteln? TSH bör enligt okunniga läkare vara upp till 4, men läkare som lyssnar på patienterna menar att TSH kan vara högst 1,2.

https://www.blodkollen.se/sv/nyheter/kronika-av-skoldkortelforeningens-ordforande-nadja-ostrom

Jag kände inte till Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier förut. Jag gillar dem verkligen, tack för länken till dem.

Jag håller helt med dig på alla punkter! Nummer 5 känner jag igen mig väldigt mycket i. Enligt min kontaktperson på den psykiatriska mottagningen där jag går tänker jag för mycket på andra och lite för lite på mig själv. Den senaste månaden har jag dock gått in för att träna på att ta mer hänsyn till mig själv och jag känner redan att jag har blivit bättre på det.

I övrigt har jag också lätt att prata om känslor men jag avskyr att diskutera fakta. 😉

Jag är likadan! jag har alltid satt andra människors behov före mina egna, men de senaste åren har jag blivit bättre på att säga ifrån. Tror att det är ett vanligt problem för många tjejer, även för de som inte har Aspergers syndrom.

Jag håller verkligen med, jag tycker också att det är hur tråkigt som helst att diskutera fakta. Då blir jag uttråkad direkt! Grammatik gillar jag iofs att diskutera, men det kan vara svårt att hitta någon att diskutera det med 🙂

Men 10 fakta om asperger syndrom tycker ni väl inte är tråkigt att diskutera? 😉 Jag gillar både att prata om fakta och känslor och tycker inte att det behöver vara något motsatsförhållande mellan det. Det finns ju fakta och vetenskap bakom känslor och om man diskuterar känslor kommer man kanske in på psykologi eller psykiatri som kan hänga samman med fakta och vetenskap. Likaså teorier kring asperger syndrom och andra diagnoser. Men om man med diskutera fakta menar att bara rabbla upp olika saker som matematiska formler så håller jag med om att det inte är så spännande! Fast att rabbla upp saker är väl å andra sidan inte att diskutera 😛

Haha! 😛 När jag tänker efter så gillar jag kanske ändå diskutera fakta i vissa situationer, men då måste det vara fakta som jag är intresserad av, som exempelvis grammatik eller Aspergers syndrom. Fast det får inte vara BARA fakta. När man diskuterar Aspergers syndrom gillar jag att höra andras erfarenheter osv. Matematiska formler skulle jag däremot inte orka diskutera ens en minut! 😉

Jag tror jag är intresserad av hur saker och ting fungerar och att det är det som intresserar mig i en diskussion. Att enbart rabbla fakta ger inte svar på det. För att faktan ska bli meningsfull i sammanhanget så måste man diskutera förklaringen till ”siffrorna”.

Skriver inte detta som nån jämförelse. Lever med en man med asberger och han är otroligt intelligent och proffsig yrkesmässigt men har det otroligt tufft på det privata sociala planet. Han kan säga konstiga eller elaka saker fast han själv tycker det är humor så folk dömmer honom snabbt som en konstig kille.
Då har han stått och samlat mod för att våga säga nått. Har du något tips eller råd hur man kan träna den sociala biten? Känner mig maktlös på den biten då jag antagligen inte förstår då jag är super social. Tack för ordet och för en bra blogg

Hej Mia! Vad roligt att höra att du gillar bloggen 🙂

Själv kunde jag också säga konstiga saker när jag var yngre, men med tiden lärde jag mig ungefär vad man får säga och vad man inte får säga genom att iaktta andra människor. Idag känner jag mig fortfarande osäker i många situationer, och för att vara på den säkra sidan säger jag aldrig något om jag nästan inte är helt säker på att man får säga så! Är jag det minsta osäker, låter jag bli att säga det jag vill säga. Tyvärr kostar det en del energi att ständigt vara på min vakt, och jag låter även bli att säga många saker som man egentligen skulle ”få” säga. Men men..

När det gäller din man så måste han själv vara motiverad att träna den sociala biten och han måste vilja göra det för sin egen skull, annars går det inte! Han måste själv ta hänsyn till om det är värt ”besväret” helt enkelt. För vissa kan träning kosta otroligt mycket energi, och de känner helt enkelt att de inte orkar. Istället väljer de att endast umgås med människor som tänker som de, människor som inte tar illa upp av det de säger helt enkelt.

Men om din man själv vill börja träna den sociala biten, tycker jag att ni skulle kunna gå igenom olika sociala situationer tillsammans, framför allt sådana situationer där han tidigare sagt något konstigt. Då kan du förklara för honom VARFÖR det var fel att säga som han gjorde och hur andra människor i allmänhet tänker i sådana situationer. När jag var yngre, fick jag ofta höra: ”men så där kan du inte säga”, och då blev jag bara förvirrad. Varför fick jag inte säga som jag gjorde? Vad var det exakt jag hade gjort fel, och varför blev andra människor sårade av det jag sa?

Frågan är om det går att träna bort de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom? Enligt psykologen i teamet som utredde mig så är det inte möjligt och jag har inte lyckats genom tex KBT-terapi. Jag tror mer det handlar om att hitta kompensatoriska metoder för att minska de negativa effekterna av Aspergers syndrom i sociala umgängen. Det kanske låter som samma sak att kompensera sina svårigheter som att träna bort dem men vad jag menar är att jag tror inte att en person med Aspergers syndrom kan träna sig till att fungera normalt i sociala umgängen. Däremot så tror jag att en person med Aspergers syndrom kan göra som jag och Paula gör dvs lära sig att vara tyst och vara på sin vakt och undvika att uttala sig om man inte först har tänkt igenom det man säger noga ur olika infallsvinklar. Precis som Paula skriver så är det väldigt energikrävande att ”fungera” på det här sättet i sociala situationer så det innebär mer att man döljer sina sociala svårigheter än att man har lyckats träna bort dem.

På Asperger-center i Stockholm säger de exakt samma sak som du skrev, Mats: det går inte att träna bort det man har svårt för eftersom Aspergers syndrom är en medfödd funktionsnedsättning och man helt enkelt saknar vissa färdigheter. Däremot kan man hitta strategier för att KOMPENSERA för sina svårigheter, vilket många kallar för ”träning”. Men egentligen gillar jag inte ordet ”träning” alls för det låter i i mina öron som att man skulle vara en hund som tränas.

Det finns iofs några saker som jag ”tränat” och blivit rätt bra på, som exempelvis ögonkontakt. Jag har varit tvungen att öva på det eftersom jag föreläser. Samtidigt bör dock tilläggas att jag aldrig haft några större svårigheter med ögonkontakt. Jag hade bara ”lite” svårt med det, och därför innebar det ingen större ansträngning för mig att försöka bli bättre på det. Däremot skulle jag aldrig någonsin kunna träna på de färdigheter jag har riktigt svårt för, som exempelvis automatisering och liknande saker. Detta kan jämföras med att det möjligtvis finns någon autistisk person någonstans som kan telefonkataloger utantill, men har man inga förutsättningar för att lära sig alla telefonnummer i hela telefonkatalogen, vilket de flesta inte har, är det inte bara att ”träna på det”, även om det kanske finns en person någonstans i världen som klarar det.

Sen har jag också blivit bättre på att veta vad man får och vad man inte får säga, men det är bara för att jag gjort fel så många gånger tidigare och jag lagt dessa fel på minnet. Det är alltså ingen automatiserad förmåga utan jag måste fortfarande tänka på sådana saker medvetet. Och jag känner mig fortfarande osäker i flera situationer, och då väljer jag att hålla tyst, precis som jag skrev.

Det går att träna, har gjort det själv, blir bekväm efter några tusen obehagliga sociala umgängen. Kör lite PUA

Hej Hoang!

PUA är ingenting jag känner till. På Aspergercenter och Habiliteringen brukar de iaf säga att om man pga ett annorlunda detaljtänkande har extremt svårt för generalisering och därmed har svårt för att avgöra hur man bör bete sig i sociala sammanhang, kan man inte träna på det eftersom hjärnan helt enkelt fungerar annorlunda. Men däremot går det absolut att träna på socialångest, social fobi och man kan även hitta på kompenserande strategier för sina svårigheter som har med Aspergers syndrom att göra. Men har du testat en träning och det fungerat för dig, kan jag absolut inte säga emot! 🙂 Men det måste isåfall vara något som de flesta inte har kunskap om.

Hela min motivation (extremt stark!) var grundad på att skaffa flickvän så under flera år så pratade jag med upp till 10000(?) kvinnor … 🙂 Rekommenderar starkt om man har tillräckligt med motivation och/ELLER viljestyrka..

Är det Pickup artist du menar med PUA? Är du Hoang diagnosticerad med Aspergers syndrom?
Men om det går att träna bort de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom med PUA så är vi något stort på spåren här. Det låter för bra för att vara sant. Har du några vetenskapliga bevis för att PUA fungerar för att träna bort de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom eller är det bara din personliga erfarenhet?

The use of techniques derived from Neuro-Linguistic Programming (NLP) is widely advocated in pickup artist literature, both in print form and online. NLP is widely regarded as a pseudoscience by academic and professional psychologists; psychiatrist Roderique Davis has called it ”cargo-cult psychology.” Psychologist Dr. Petra Boynton has stated that there is ”no evidence of effectiveness” for any claims of pickup artists.
https://en.wikipedia.org/wiki/Pickup_artist

Jag litar bara på egen erfarenhet men experimenterar mycket. Kan säga att innan jag börja träna PUA (med nästan exklusivt fokus på inner game och kroppsspråk) så vågade jag inte prata med någon öht, d.v.s noll självsäkerhet.
P.S Japp har asperger + depression.

Jag misstänker fortfarande att du bara har utvecklat kompensatoriska tekniker för att spela normal. Det är inte fel i sig men en generell behandlingsmetod för att träna bort de sociala svårigheterna i Aspergers syndrom tror jag inte att det är. Men hjälper metoden dig så kanske den är lika bra som någon annan matod för just dig.

Sedan lider ju även många med Aspergers syndrom även av social fobi och ångest. Sådant har vissa människor lyckats träna bort med hjälp av terapi och KBT, fast det är naturligtvis inte alla som lyckas. Men att träna bort sin sociala blyghet och osäkerhet är lite annat än att träna bort sitt detaljtänkande, svårigheter för generalisering osv. Men naturligtvis kan man alltid få förklaringar till hur andra människor tänker, och det kan hjälpa en att förstå lite vad man kan säga i vissa situationer. Jag har t ex blivit lite bättre på så kallade ”vita lögner” och använder dem ibland vid behov, men det känns fortfarande främmande för mig eftersom det är inlärt.

Dessutom så beror svårigheterna i Aspergers syndrom inte 100% på gener. Det finns ju en miljöfaktor inblandad också. Den kansek går att påverka med terapi men om forskarna har rätt så går det knappast att bota Aspergers syndrom med terapi. Sedan får man fundera på om det är värt att exponeringsträna sig om bara en lite del av svårigheterna går att träna bort. Det är ju en utmaning för människor med sociala svårigheter att exponera sig oavsett om människorna lider av social fobi, Aspergers syndrom eller någon annan socialt handikapp. Om det är värt det beror ganska mycket på vad de sociala svårigheterna beror på tycker jag.

Jag håller med dig! Jag skulle t ex aldrig någonsin orka träna på de saker jag har riktigt svårt för, som t ex mina motoriska färdigheter. Detta eftersom träning skulle förbruka så pass mycket energi att det skulle sänka min livskvalitet, och detsamma gäller ju ofta för dem som har allvarliga sociala svårigheter. Därför brukar jag säga att man bör fundera riktigt noga på om det är värt att exponera sig eller inte. Personen i fråga måste själv få avgöra detta, tycker jag.

Kbt har aldrig funkat, blir faktist sårad när nån rekommenderar den terapin, hör ej hemma på psykiatrin, gjorde de Sen jag var barn

Mats: Jag undrar om du tagit ämnesomsättningsprov? Vissa okunniga läkare menar TSH kan vara högst 4, men läkare som lyssnar på patientens symtom tycker TSH kan vara högst 1,2. Om man har fel på sköldkörteln så påverkar det hjärnan i form av olika symtom såsom depression, ångest, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter etc.

Oj. Jag postade min kommentar som svar till fel kommentar. Här är mitt svar på Ninas kommentar.

“Jag undrar om du tagit ämnesomsättningsprov?”

Jag har tagit ämnesomsättningsprov många gånger under ett decennium. Mina värden har alltid varit prima. Jag har träffat inte mindre än två specialistläkare i endokrinologi och båda har sagt att det är gamla teorier som inte stämmer. Modern forskning visar att autistiska svårigheter inte har någonting med sköldkörteln att göra. En av läkarna sa tom att man måste vara blind om man inte kan se skillnad på autistiska svårigheter och symtom på sköldkörtelsjukdomar. Så var det med den saken.

Mats: Du svarade på min fråga “Jag undrar om du tagit ämnesomsättningsprov?” Jag kommer att tänka på en bekant,
vi kan kalla hen för ”A”. A har också tagit ämnesomsättningsprover under flera år och de var ”normala”. A har
träffat en endokrinolog via nätet som var bergsäker på att A hade utmattningssyndrom.
A var så utled på sin enorma trötthet så hen testade äta Levaxin. A blev bättre i huvudet, ögonen piggare, och
hjärnan fungerade bättre. Men A kände att hen blev stressad och hjärtat slog inte som det skulle. En biverkning
som Levaxin kan ge är påverkan på hjärtats rytm. A har möjligheten att prata med läkare och be att denne kollar
upp ifall det finns någon annan medicin som passar bättre med tanke på hjärta.

Gällande: ”En av läkarna sa tom att man måste vara blind om man inte kan se skillnad på autistiska svårigheter
och symtom på sköldkörtelsjukdomar. Så var det med den saken.” Jag kommer att tänka på följande berättelse:
“Mina svårigheter med hypotyreos är i stort jämförbara med min dotters Asperger och adhd. Jag har försämrad kognitiv
förmåga, svårt att fokusera på ett samtal, svårt att samla tankarna, svårt att hantera långa resonemang utan att skriva
ner dem. Om jag hör något bra kan jag inte återge det och mitt sifferminne samt närminne är katastrof. Jag skriver listor
och minneslappar för det mesta. Tack gode Gud för smarta telefoner..”

— Vårdlös #66
Berättelsen här ovan återfinns på sidan enligt webbadressen här nedan.

https://www.devardlosa.se/berattelser

Mats, ”Den kansek går att påverka med terapi men om forskarna har rätt så går det knappast att bota Aspergers syndrom med terapi.” Mitt svar: Jag ser ett samband mellan autism och hypotyreos och fann intressant info om det på Aspergerforum.
http://www.aspergerforum.se/asperger-hypotyreos-t46715.html
På ovanstående sida skriver ”danne k” att han hade TSH på 4 och högre.
Vissa läkare som bryr sig om sin patient som har symtom på hypotyreos menar att värdet på TSH inte ska överstiga 1,2.
På sidan enligt ovan skriver ”danne K” , 2015-11-23 20:41:46, att han fick hem ett brev från vårdcentralen. Hans tredje prov visade normalt TSH-värde, första var 4.0, andra var 4,7 och tredje var 2,9. Hans läkare kom fram till att han inte hade hypotyreos! Där ser man att läkarna väljer att inte behandla en patient som har symtom på hypotyreos och blodprovet bevisar det av okunnighet och lättja. Det är ju så jobbigt, tänker läkaren.
På sidan här nedan finns bra info om detta ämne.
http://hypothyroidtohealthy.com/min-fru-har-hypotyreos-3/

Min man har valt att öppna en konversation med en fråga. På så sätt slipper han prata själv och eliminerar därmed att säga något ”konstigt” och bli upptäckt att vara annorlunda. Han har upptäckt att folk älskar att prata om sig själva. Han har Asperger.
Din man kanske kan testa med den taktiken också.

Jag är inte gift längre och min exman hade inte Asperger, men att öppna konversation med en fråga kan vara en bra taktik för de som har svårt att öppna konversationer. Det är ett jättebra tips! 🙂

Aspergers & Sanningen
Att vara Aspergare är som att konstant vara ett barn .. eller uttryckligt sagt man ÄR ett barn i en vuxens kropp barn går inte att lura föra bakom ljuset ljuga för förr eller senare så ser barn igenom och känner sig sårad känner sig sviken barn är ärliga berättar sanningen .. som barn tänker man aldrig efter vad en sak kan leda till för man förstår inte konsekvenserna och ansvaret som följer eller förluster vissa utav oss med Aspergers har lärt sig vissa lär sig fortfarande och i många undantagsfall så finns det dom som inte lär sig när man väl lärt sig vad det betyder och innebär är man ett MYCKET STORT STEG framåt i livet som människa som person att visa att man är mogen och ansvarsfull även fast man är som ett litet barn inombords och som Aspergare precis som ett barn ser man saker och ting djupare klarare mer öppet grundligare eftersom man inte döljer allt bakom en rökridå av svek lögner som gör en annan person ledsen och besviken jag har Aspergers och det är jag BÅDE GLAD OCH Stolt över för det är min absolut STÖRSTA styrka men också min svagaste punkt vissa med Aspergers Autism är sluta innåt stängda svårt öppna sig berätta förklara svårt hålla sig till sanningen vara ärlig och seriös en del har det motsatta glad social trevlig snäll öppen ärlig kan prata diskutera för sig osv många med denna osynliga handikapp eller diagnos är oftast också uppmärksam på små saker detaljer och har gott minne det kan vara både till fördel och nackdel beroende på vad vad man som person som är autistisk eller om man har Aspergers saknar som skriftligt sitter i huvudet i minnet och kommer fram i form utav verbal verksamhet prata förklara diskutera sätta ord på vad man säger berättar osv en Aspergare till exempel ser saker och ting livet annorlunda man ser saker och ting djupare klarare mer öppet grundligare precis som ett barn barn ljuger inte kan inte ljuga barn ljuger dåligt barn skäms och precis som för ett barn för en med autism eller Aspergers så är det lättare känna starka skuldkänslor dåligt samvete ångest skämmas för sig sitt och lätt för att gråta mina tårar bara rinner och rinner färgade röda av såren inombords tårar som aldrig syns på utsidan men som syns i mina ögon för där syns tydligt min inre smärta

Min egna tolkning och hur jag skulle förklara Aspergers för andra 🙂 samhället normala ser oss alla med Aspergers som en enda stor klump på en bärbuske .. men bären på busken kan med förbundna ögon peka ut varann personligheter osv Aspergers borde mer klassas som en personlighet än ett handikapp och anpassas med efter i dagens samhälle idag så är det så många som får diagnos och då kan det handla om folk som är säkert en 40-50 som levt ett helt problem och prickfritt liv som helst med jobb bil körkort barn familj osv

Bra skrivet, Matte! Inom vissa områden är jag också fortfarande ett barn, men inom andra områden har jag däremot varit mycket bättre än andra människor. Jag är ojämn helt enkelt! 😉 Och jag brukar också säga att Asperger är min allra största tillgång samtidigt som den är min allra största svårighet. Men även om diagnosen innebär en del svårigheter för mig, skulle jag inte vilja leva utan den.

Själv är jag kluven till om vad Aspergers syndrom bör klassas som. Man får ju diagnosen av en anledning, dvs att man av någon anledning har svårt att leva upp till de krav som ställs i dagens samhälle, och då blir det ju ett handikapp/en funktionsnedsättning. Och för att få hjälp enligt LSS, krävs det ju att man har en del svårigheter. Men å andra sidan klassas ju inte närsynthet som ett handikapp, utan man kan enkelt korrigera ”felet” med glasögon. Om däremot glasögon inte skulle finnas, skulle närsynthet kunna bli ett väldigt stort handikapp! Jag önskar att samhället var mer anpassat för alla människor, även oss som fungerar annorlunda och att ingen skulle bli utpekad som ”avvikande”.

Jag klassar Aspergers syndrom som en personlighetstyp. Jag upplever att Aspergers syndrom mest är en kategorisering av ovanliga personlighetsdrag. Att det sedan finns en stark genetisk komponent i personlighetstypen Aspegers syndrom är inte konstigare än att det finns en stark genetisk komponent inblandad i andra personlighetstyper. Jag tycker att personlighetstypen Aspergers syndrom är en funktionsnedsättning framförallt för att många av de personlighetsdrag som utmärker Aspergers syndrom är mer till nackdel än fördel i ett samhället format av människor som inte har Aspergers syndrom.
Jag tror inte att jag kommer att acceptera Aspergers syndrom som någonting annat än en personlighetstyp så länge forskarna inte presenterar vetenskapliga bevis för att Aspergers syndrom beror på mikroskopiska hjärnskador, infektioner, fosterskador mm.
Om man sedan kallar Aspergers syndrom för Autismspektrumtillstånd eller någonting annat är bara en lek med ord för mig om man inte samtidigt presenterar bevis för att Aspergers syndrom är någonting annat än en kategorisering av ovanliga personlighetsdrag som är ofördelaktiga i samhället så som det ser ut nu.

Jag håller med dig i det du skriver, Mats, och jag gillar ordet personlighetstyp med ovanliga personlighetsdrag!

Jag tror att det är olika hur personer med Aspergers syndrom upplever sin diagnos. Vissa har turen att ha sådana specialtalanger som gör att de lyckas väldigt bra i yrkeslivet, tjänar extremt mycket pengar och kan t ex anställa städhjälp. Och då spelar det ju mindre roll om man har svårigheter inom andra områden som annars kan vara till nackdel i samhället, och sådana personer kan ibland t om uppleva diagnosen som en funktionsbegåvning. Och sen finns det de som varken har specialintressen eller specialtalanger och som upplever att diagnosen enbart hindrar dem. För sådana personer är diagnosen definitivt en stor funktionsnedsättning.

Hur man upplever sin diagnos beror enligt min erfarenhet ofta på omständigheterna, vilken miljö man lever i, hur man är som person och hur diagnosen yttrar sig. För mig har Asperger tidigare varit en stor funktionsnedsättning, men samtidigt känns det konstigt att kalla diagnosen som det eftersom jag aldrig skulle vilja leva utan den. För de delar som är ofördelaktiga i samhället behöver jag inte kunna i det liv som jag lever idag, och därför stör inte diagnosen mig längre.

Det som gör att ditt liv fungerar är väl så nära man kommer att ”bota” Aspergers syndrom i dag dvs anpassa inte individen till omgivningen utan anpassa omgivningen efter individen.

”Jag tror inte att jag kommer att acceptera Aspergers syndrom som någonting annat än en personlighetstyp så länge forskarna inte presenterar vetenskapliga bevis för att Aspergers syndrom beror på mikroskopiska hjärnskador, infektioner, fosterskador mm”.
Jag har Asperger och min son har hypotyreos och autism. Jag har läst en del om autism och hypotyreos pga att jag ville hjälpa min son och mig själv. Jag har upptäckt att dessa två diagnoser har samma symtom och att läkarna på vårdcentralerna är okunniga i dessa områden. De menar att man inte har något fel på sköldkörteln om man har TSH upp till 4. Men läkare som tror på personer som har symtom på sköldkörtelsjukdom menar att TSH inte bör överstiga 1,2. Ofta är det t o m så att de okunniga läkarna inte hjälper personer även fast de har TSH över 4. Jag tror anledningen är okunnighet. Jag tipsar dig som läser detta att om du har symtom på depression osv så sök hjälp hos en privatläkare.

Jag har träffat två specialistläkare. De log åt mina idéer om att sköldkrtelsjukdom skulle kunna förklara mina autistiska svårigheter. Du ska inte tro på allt du läser på nätet, sa en av dem.

Varför t.ex närsynthet inte jämförs med en diagnos som Asperger t.ex, beror nog på att det inte rivs upp så många känslor. Jag har en relation med en odiagnostiserad Aspie sedan 9år. Det har varit turbulent och varje gång ”Mr Hyde” kommer fram är det inte lätt för ens psyke och det kostar på samhällets skattepengar då den friska partnern behöver sjukskriva sig för återhämtning. Jag har förstått att en Aspie kan bete sig som ”Dr Jekyll och Mr Hyde” från andra. Vi har dock en bra relation sedan jag slutade fråga honom om hans vardag. Han lever ett hemligt liv. Friska människor har ett liv med få oskyldiga (förhoppningsvis) hemligheter, min man är tvärtom. Hemligt liv med få fönster som jag får se igenom.

ser ditt svar ^^ tackar och blev glad 🙂 jag håller med dig vissa områden är man som ett barn på andra klarar man av mer bättre än andra mer vuxet som du skrev ” Asperger är min allra största tillgång samtidigt som den är min allra största svårighet” så är det ju för många utav oss eller det är ens absolut största styrka men kan också vara svaghet din förklaring där ”glasögonen” är en bra förklaring den syftar på att även fel och brister svårigheter som man har som As person går att träna på lära sig hantera och leva med ju ”Jag önskar att samhället var mer anpassat för alla människor, även oss som fungerar annorlunda och att ingen skulle bli utpekad som ”avvikande”. någonting jag förmodar ALLA som har något önskar inombords att få bli sedd accepterad respekterad FÖR DEN man ÄR och inte ska vara enligt andra få en chans många skulle bli glada tror jag om man fick en chans till tex ett jobb stå på egna ben tjäna sina egna pengar bestämma över sig själv utan att någon som sitter bakom ett skrivbord( tyvärr har det hänt mig faktist) ser på en dömer ut en med ögonen på förhand ”jaha så du harett handikapp du jaa du är nog lite bakom flötet det här förstår inte du” att tex tolka bokstavligt .. en sak jag själv många gånger insett att det handlar inte bara om diagnosen vid fel missförstånd misstolkningar och att man skyller på individen med As … utan det är helt och hållet mer beroende på hur pass ärlig öppen seriös en annan person är emot en med As rak på sak klar och tydlig med avsikter att springa som katt runt het gröt och ta omvägar slänga ur sig undanflykter och ljuga ökar ju risk avsevärt för grova fel missförstånd feltolkningar (har tyvärr hänt mig med) tyvärr finns det folk som anser sig normala felfria som aldrig gör säger beter sig behandlar andra fel eller skamligt dåligt och utnyttjar en As person på fel sätt till sin fördel att förvränga situationen lägga över händelser på den i samhället så är den som är annorlunda udda speciell den som alltid pekas ut som syndabock den felande länken vilket är tråkigt

Du har helt rätt i att man ofta skyller individen med Asperger trots att det ofta handlar om att ingen av partnerna har förstått varandra. Men om man har ett annorlunda sätt att kommunicera än majoriteten, blir det tyvärr lätt ett handikapp i andra människors ögon. Det är synd att det finns så många missuppfattningar om Aspergers syndrom i samhället och att vissa kan tro att vi är lite ”bakom flötet”, precis som du skriver. Men hoppas att kunskapen sprids så småningom!

Du har förresten skrivit att du har funderingar på att börja föreläsa och att du är bra på att prata inför publik. Om du funderar seriöst på det, rekommenderar jag dig att söka till Ågesta Folkhögskola som utbildar Asperger-informatörer. Tyvärr är det försent att söka till läsår 2014-2015 eftersom utbildningen börjat nu, men du kan alltid söka till nästa år!

ah ok tack då vet jag det ^^ mjoo funderar på det lite granna ja halvt om halvt är viktigt få ut kunskapen och informationen jag har märkt av på olika områden hur det missköts slarvas pga okunskap och fördomar och hur man diskrimineras av andra orsaker

Jag fick diagnosen AS och ”damp” (dock misstänker jag att den senare inte stämmer och troligen var ett sätt att tolka en unge med mycket energi) när jag var sju år och jag hade världens tur att få gå på en ”specialskola” för att lära mig att leva med min AS.

Jag tolkar AS som en ”neurologisk avvikelse” (utan någon betoning på om det är bra el. dåligt), dvs., vi har alla hjärnor och de flesta ser rätt lika ut varann vilket gör att de flesta fungerar rätt lika i de flesta situationerna men personer med AS eller andra s.k. ”neurologiska funktionshinder” har lite mer annorlunda hjärnor vilket gör att de tycks avvika från ”det neurologiska genomsnittet”.

En viktig sak som jag lärde mig genom livets hårda skola och mycket mod, var att; bara för att man har AS så innebär det INTE att man har deformerade utseendedrag. Jag tror bestämt när jag var yngre (är 25 nu, att personer med AS måste se lika deformerade ut i ansiktet och kroppen som personer med Down syndrom.

Jag lade för flera år sedan, ut en bild på mig själv på ett stort nätforum där jag fick höra att jag låg i genomsnittet eller lite under el. över i genomsnittet i utseende. Detta var ögonöppnande för mig och något jag tror många (med AS) behöver göra för att inse att deras självbild om sitt eget utseende troligen inte stämmer.

Jag trodde också att jag inte kan känna empati, vilket jag kan (när jag väl vill). Min empatiförmåga är lite som en trögstartad gräsklippare; du får rycka några gånger innan den går i gång för full rullning! När det gäller vardagliga saker så känner jag mer att det är ”jobbigt” eller ”tråkigt” eller som jag själv uttrycker det, ”omständigt.

Därför använder jag samma bestick och tallrikar osv., jag dricker ur samma vattenflaska (så jag slipper diska glas varenda dag) och kaffe dricker jag ur min kopp som jag har i min kaffetermos som jag köpte för ett kap på bara 10 spänn. Jag tycker också det är omständigt att behöva komma på att äta olika maträtter varje dag. Så istället har jag försökt att bara äta det som går ner i strupen och är så nyttigt som möjligt.

”Varierad kost” för mig är skitsnack och omständigt; så länge jag får i mig näringen jag behöver och blir mätt och kan undvika ohälsosam föda så är jag nöjd. Att hålla på och tänka till vad man ska äta varenda dag är irriterande då jag tycker att äta mat är jobbigt (såvida inte det är pizza, haha). Därför har jag börjat baka egen fullkornspizza.

Att tvätta kläder är jag bra på. Dock att skura(?) golvet och dammsuga är jag sämre på eftersom jag tycker att jag inte ser något damm så ofta dammsuger jag en gång i månaden och skura golvet gör jag sällan, men det händer det också. Jag skulle säga att min motorik är möjligen ”hackig” i bland som FPS-lagg i spel (japp, jag är en datornörd också).

Jag tolkar min AS, just nu, som ”mild grad” på det sätt att jag inte har behov av boendestöd även om jag ofta är lat och har svårt att behålla jobb (för jag avskyr att jobba för andra; har inget emot att jobba med andra, men att behöva jobba för andra är tråkigt; jag driver hellre eget) men jag har ändå inget behov av boendestöd eller att sköta vardagliga saker som sopor, matlagning, tvätt, diskning, byta kläder, duscha, osv.

Jag är dock väldigt lat (eller kanske bara väldigt bekväm av mig?) så jag försöker göra lite som möjligt av det mesta för att slippa göra massa onödigt arbete. Jag tolkar inte heller AS som en ”sjukdom” i den bemärkelse som om det vore en bakterie eller ett virus i hjärnan som aldrig kommer att försvinna (som exempelvis herpes).

AS, för mig, är helt enkelt en ”neurologisk avvikelse” i hjärnan struktur som yttrar sig på olika sätt som vi har valt att kategorisera, förklara, rada upp symptom för och lägga etiketten ”Asperger Syndrom” på. Hjärnans struktur hos respektive individer hade ändå funnits kvar och yttrat sig i beteendet och diverse även om den sociala konstruktionen av ”AS” hade ”uppfunnits” eller ej.

Jag är bra på att lyssna (och använder ordet ”jag” för mycket nu tycker jag) när jag väl vill. Jag har haft (och har fortfarande) mina specialintressen som jag ägnar mest tid åt. Men jag har också rätt ”genomsnittliga” intressen såsom musik, spela instrument, motion då och då, umgås med vänner, festa då å då, gå på bio, osv. Många av mina vänner och bekanta uppfattar inte mig som en stereotypisk AS-person.

Jag uppfattar, just nu, att många s.k. ”normala” människor saknar förmågan att tänka komplicerat och samtidigt som de vet att världen inte är svart eller vit så tolkar de oftast saker som så. ”Han har ju AS och då är han x, y, z; aldrig att han kan a, b, c!”

Avslutningsvis i min åsiktsavhandling, så har jag haft mycket tur mitt liv när det gäller att lära mig att (först och främst acceptera) kunna leva med AS. Mina föräldrar har varit ovärderliga för mig och jag har haft tur att ha fått specialintressen i saker som psykologi, ragga på tjejer (haha, icke-PK, eller hur) och marknadsföring så har jag kunnat lärt mig mer om mänskligt beteende och därmed mer om mig själv samt andra.

Jag rekommenderar varmt att alla tänker mer svart-grått-vitt istället för enbart svartvitt även om det är mentalt ansträngande (vilket är varför vi bildar stereotyper, fördomar och förutfattade meningar). Jag ska samtidigt bekänna en hemlighet; jag tycker personligen att personer med ”grova drag” av AS är jobbiga att umgås med. Eller så är det kanske för att vi båda vägrar att anpassa oss efter varann medan ”normala” människor tycks kunna anpassa sig efter mig.

Varma hälsningar,
”Max K”.

Hej Max!

Tack för din kommentar. Idag får jag faktiskt inte längre DAMP-diagnoser, istället heter det AD(H)D och eventuellt DCD. När jag var barn, gavs dock DAMP-diagnoser i Sverige, och om jag hade bott här och mina svårigheter hade blivit upptäckta på den tiden, hade jag definitivt fått den diagnosen! 😉

Precis som Mats, så har även ibland jag träffat Asperger-personer med ett annorlunda utseende, men jag önskar att världen inte var så utseendefixerad. Det känns som att man är mer värd i den här världen om man har ett så ”normalt” utseende som möjligt och presterar, men i min drömvärld skulle människor endast bedömas efter hur bra de behandlar (eller iaf försöker behandla) sina medmänniskor och inte efter deras IQ, utseende, prestationer eller annat. Alla människor är lika mycket värda, även de som har ett utseende som avviker från normen, och detta borde lyftas fram, tycker jag!

Jag är som du när det gäller kosten: jag har inget behov av variation och äter samma maträtter varje dag (dock äter jag vissa dagar kyckling, andra dagar fisk men det är det enda som jag varierar). För mig är det viktigt att äta mångsidigt och nyttigt och inte varierat!

Precis som du, uppfattas jag inte heller som en stereotypisk Asperger-person av andra människor, men det som många inte vet är att jag har hur många drag som helst som är typiska för Aspergers syndrom, bara att jag blivit duktig på att dölja dem vid behov 😉

Vad bra att du haft sån tur i ditt liv och att du verkar må bra!

Det står ingenting om utseende i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom men jag tycker att det går att se på en del personer att de har Aspergers syndrom. Det kanske finns olika varianter av Aspergers syndrom och det kanske visar sig i framtiden att en undergrupp inom Aspergers syndrom har avvikande utseende. Jämför med tex Fragile X syndrome som är en variant av autism. Forskarna är på väg att ta fram en medicin mot Fragile X syndrome: http://health.usnews.com/health-news/news/articles/2012/09/19/drug-shows-promise-against-fragile-x-syndrome-possibly-autism

Jag tror precis som du Mats att det mycket väl kan finnas undergrupper inom Aspergers syndrom, inte bara i det här med utseende, utan även i andra saker! Jag vet faktiskt inte så myckte om Fragile X, förutom att det är en variant av autism, får läsa på lite. Tack för länken!

Jag vet ingenting om Fragile X syndrome mer än det som står på Wikipedia men det är någon variant av autism som beror på en eller några enstaka gener och de som har Fragile X har ett annorlunda utseende än normala människor.

nja, det går att se på de som har den där nästan vindögda blicken, men det beror på att dom har svårt för ögonkontakt, inte för att deras utseende är medfött så där.

Det finns inget i asperger som påverkar utseendet. Egentligen inte klädstilen heller, även om Paula påstår att män med Asperger ofta har långt hår 🙂

Vissa med Aspergers syndrom har ju en annorlunda blick eller ett annorlunda talmelodi eller rörelsemönster, men man kan ändå inte säga helt säkert att personen har just Asperger. Sedan finns det många Aspergare som ser helt vanliga ut utanpå och beter sig helt ”normalt”, och omgivningen tror ofta att dessa personer inte skulle ha lika stora svårigheter. Jag kan tänka mig att om jag exempelvis stammade och röde mig helt annorlunda, skulle jag ha lättare för att bli trodd när jag säger att jag har Asperger.

Haha, har jag sagt att män med Aspergers syndrom ofta har långt hår? 😀 Det minns jag inte! Isåfall måste jag ha sagt det lite skämtsamt, kanske hade jag sett många män med Asperger med långt hår på den tiden och kommenterat det. Men jag vet inte om det är vanligare att män med Aspergers syndrom har långt hår än att neurotypiska män har det.

Jag har asperger och adhd! Har så mkt som är positivt men oxå negativt! Jag arbetar på ett annorlunda sätt än mina arbetskamrater. kan lägga upp arbetet som i en tetriseffekt..det vill säga att jag kan göra flera grejjer samtidigt och strukturerar upp allt i huvudet vad som går snabbast att göra, vilka grejjer kan jag göra samtidigt med varandra och på vilket sätt förenklas det mest beroende på vart jag börjar arbeta! Man inser hur mkt fler tankar och idéer och framförallt lösningar jämfört med det ”normala”.

Har alltid varit den ”visa” personen som lyssnat, pratat med en annan vinkel, letat efter svar i saker som folk igentligen inte tänkt på. Kan lätt analysera sönder grejjer! Jag är den alla kommit till om de velat prata av sig

Är riktigt känslig och tar lätt illa vid mig! Hatar när folk ska jämföra mig med ngn annan. Jag är jag!

Har svårt att fötstå andras sätt att vara och hur de pratar i kroppsspråket. det blir lätt att man tänker i banorna att de vill ”såra” mig. Har svårt för ironi och sarkasm. Blir mkt missförstånd ofta ofta

Läkarna trodde inte att jag hade asperger i början av min utredning! Jag är otroligt social ser i ögonen lyssnar och ter mig på ett sätt som uppfattas normalt

Längre in i utredningen förstod de att jag tränat in mitt beteende för att verka normal! Efter år av mobbning såg jag vad som funkade och inte funkade att göra, jag har som ett skal som döljer och det syns inte förrän jag öppnar mig.

Brev i hallen, disk som står och allt som görs i sista minuten är vanligt. Borttappade nycklar och kort! Är tvdosan borta tittar jag på samma kanal då det är för jobbigt att byta.

Har mkt kunskap i många grejjer och eftersom man alltid analyserar och letar kunskap så blir det lätt att folk tror man hittar på!

Har alltid fått beskrivnningen blyg, ambitiös, energiknippe

Eftersom jag alltid har mkt energi i kroppen vill jag vara överallt! Ingen tid får förspillas! Jag ska göra dittan och dattan med flera personer samtidigt, och prata tills allt mitt prat tagit slut.

detta går ibland för långt och vissa dagar stänger jag in mig går på sparlåga och sover en veckaa för att man är så slutkörd!

Energin är som värst på nätterna då hjärnan kokar ihop en massa, så lider av mkt mardrömmar om nätterna! Mkt osammanhängande prat och mkt rörelse. Går mkt i sömnen och drömmer om stora varelser kom kommer emot mig, dessa drömmar väcker mig men inte hjärnan! I vaket tillstånd ser jag samma varelser direkt efter uppvaknandet!

Har fått tabletter så det mesta har lugnat ned sig..är inte lika hyperaktiv! Har mkt drömmar men det mesta fungerar hyffsat! Önskar folk kunde se vår pptential och våra styrkor och inte fokusera på bara det som är tufft för oss:-)

Hej Jenna!

Att leva med neuropsykiatriska diagnoser är, precis som du säger, både positivt och negativt. Jag brukar säga att min Aspergers syndrom är både min allra störa svårighet samtidigt som den är min allra största tillgång. Just det här med att man har en förmåga att se saker ur en annan synvinkel känner många igen sig i.

Själv är jag känslig för kritik från mina nära och kära, men däremot är jag rätt så okänslig när det gäller vad främlingar och bekanta tycker om mig. Det kanske är därför jag inte tagit speciellt stor skada av mobbingen: mina mobbare var inte mina vänner, så därför var det inte så jätteviktigt för mig vad de tyckte om mig och vad de gjorde. Men samtidigt kan jag inte direkt påstå att det var kul att bli mobbad för det var det inte.

Många ADHD-personer beskriver samma sak som du, dvs att de har överskottsenergi i kroppen och de vill vara överallt. Jag däremot har ADD och jag är tvärtom: jag vill bara vara på en plats och göra så lite som möjligt. Jag blir aldrig uttråkad.

Vad skönt att tabletterna fungerar för dig och att du inte är lika hyperaktiv. För det här med mardrömmar är säkert jobbigt.

Jag håller med dig om att människor borde se vår potential istället för att koncentrera sig på det vi har svårt för.

Jag väldigt lik dig. Jag analyserar alltid och letar kunskap, är känslig och tar lätt illa vid mig, är blyg och ambitiös, en god lyssnare, brev i hallen och disk i sista minuten osv. Jag förstår när jag läser det du har skrivit att jag är väldigt lik dig men med Aspergers syndrom och ADD istället för Aspergers syndrom och ADHD. Jag kan också spela social även om det tar enormt mycket energi.

Jag tror själv att jag har aspergers. På gott och ont.. Jag jobbar med robotar och IT och är framgångsrik på detta, tackar aspergers för det. Min hjärna jobbar ständigt med att utveckla nya tekniska funktioner och att lösa tekniska problem. Nackdelar är att jag känner mig utanför och nog ofta uppfattas som udda i sociala sammanhang med folk som jag inte känner väl sedan tidigare. Gick in i väggen för 12 år sedan och hade problem med depressioner efter det under en lång tid. Höll depressionerna för mig själv. Mina barn är också smarta och har lätt för skolan. Min dotter har inga sociala handikapp. Min son är som en kopia av mig… Bör jag se till att jag får en utredning/diagnos? Varför?

Du har säkert drag av Aspergers syndrom men frågan är om du har tillräckligt starka drag för att uppfylla diagnoskriterierna. Det kan bara ett neuropsykiatriskt utredningsteam svara på. Man behöver inte ha hög intelligens för att ha Aspergers syndrom. Diagnoskriterna kräver att man har normal eller högre än normal genomsnittlig begåvning på tex intelligenstestet WAIS IV. Däremot så är det vanligt att människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har en ojämn begåvningsprofil. Dessutom så brukar man säga att Aspergers syndrom innebär att man har ett annorlunda sätt att tänka på. Jag tror att vårt annorlunda sätt att tänka på lätt uppfattas som, eller tom är, smart. Ibland tror jag att vårt annaorlunda sätt att tänka på får motsatt effekt dvs att människor tror att vi är dumma i huvudet.

Hej tack för ditt inlägg.
Mina problem utlöstes redan i tonåren men precis som du hände något för snart femton pr sedan. Alla vardags avvikelser som beskrivs här är lätt att förstå. Mina barn är också väldigt duktiga. Min dotter sju år är överseende förlåtande och sökande. Hon är sju år men/och när hon talar så har orden och meningarna betydelse med underton av frågeställning hon är smartare än vi an dra helt klart. Min son är äldre och han har lite svårt att förstå mig i bland eller rätt ofta faktiskt. Men de har båda en god empatisk grund. Jag har länge sökt förståelse i sjukvården men har inte haft turen att träffa på någon som vill knuffa mig vidare och hjälpa på riktigt. Borde kanske söka och be om hjälp så att jag får lite lungn men steget är jätte stort och det trycker ner mig så hårt att jag inte längre vågar be om något av någon.

Vad tråkigt att du inte lyckats träffa någon i sjukvården som kan hjälpa dig, Michael! Vissa som arbetar inom vården är tyvärr okunniga om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser. Om det verkligen tynger dig, skulle jag kunna tipsa dig om att kontakta en privatläkare på exempelvis Cereb (www.cereb.se) om du bor i Stockholm och har möjlighet till det, de är mycket kunniga om neuropsykiatriska fuktionsnedsättningar. Men tyvärr kostar det en del, så därför är det bättre om du står på dig och insisterar om det inte är allför jobbigt för dig och kanske be om att få en remiss någon annanstans. Men förstår om du tycker att det är jobbigt! Hoppas allt ordnar sig för dig, håller tummarna.

Jag blir lite fundersam när du skriver att dina problem började ”redan i tonåren”. Det är inte så ”redan”. Det är ganska sent även om tonåren stärcker sig över ganska många år. Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som anses till övervägande del bero på gener. Den är alltså medfött och brukar visa sig redan när man är barn även om omgivningen och man själv lätt missar tecknen. Vissa människor med Aspergers syndrom är duktiga på att spela normala och dölja sina svårigheter. Därför händer det att människor blir diagnosticerade med Aspergers syndrom senare i livet tex i tonåren eller som vuxna. Att du har börjat frå problem redan i tonåren behöver inte betyda att du har Aspergers syndrom. Social fobi, Schizofreni, Depression mm är differentialdiagnoser till Aspergers syndrom. Det är inte särskilt svårt att upptäcka sociala svårigheter hos en människa men det är betydligt svårare att avgöra om de sociala svårigheterna beror på Aspergers syndrom eller någonting annat. Ett neuropsykiatriskt utredningsteam måste till för att bedöma saken. Jag tycker du ska vända dig till öppenpsykiatrin och den vägen försöka få till en utredning hos ett professionellt team. Det är nästan lika illa att få fel diagnos som att inte få någon diagnos alls om du nu uppfyller kriterierna för någon diagnos dvs.

Att få högdos antipsykotiska utskrivet i åratal med medföljande differntialdiagnos av någon självövertygad skitläkare som inte kan erkänna sina misstag med den sortens i bland permanenta biverkningar efter man slutat preparatet är mer än ”nästan lika illa”.
Just saying..

Hej!

Vad tråkigt att höra att du gick in i väggen och att du lidit av depressioner. Själv har jag också gått in i väggen ett par gånger, första gången var det ganska allvarligt men andra gången hade jag lärt mig att tyda kroppens signaler så jag mådde bra ganska snart efter att jag hade återhämtat mig!

Många som får en Asperger-diagnos upplever diagnosen som en lättnad av följande anledningar:

– Man får en bättre förståelse för sig själv och acceptans för att man inte fungerar som ”alla andra”. Många upplever diagnosen som en bekräftelse på att man inte behöver ändra på sig själv, och de börjar acceptera sig själv som de är och sänker kraven på sig själva

– Man har rätt att ansöka om stödinsatser via LSS vid behov. Sedan är det förmodligen lättare att få sjukersättning beviljad om man har Aspergers syndrom. Tyvärr är det dock ingen garanti i dagens samhälle och jag har hört många Aspergare berätta att de blivit utförsäkrade. Men i allmänhet borde diagnosen ”Aspergers syndrom” väga tyngre hos Försäkringskassan än ”utmattningsdepression”.

Men om du själv tycker att ditt fungerar, du är nöjd och både du och din omgivning accepterar dig själv som du är, behöver du kanske ingen diagnos. Det är bara du som vet svaret! 😉

Hej!
Jag känner igen mina svårigheter i socialt samspel med det som skrivs om aspergers, svårt med ögonkontakt etc. Det jag undrar är om en diagnos kan förändra någonting. Jag mår bra för det mesta och tror inte att jag behöver några mediciner etc. Är det ”värt besväret” att gå igenom en utredning då eller skall jag lägga den tiden på något annat?? Jag är ingen hypokondriker som samlar på diagnoser, det jag undrar är om något förändras ifall man får en diagnos?

Hej igen!

Jag gav dig ett svar lite längre ner. För mig var det definitivt värt besväret av anledningar jag nämnde nedan. Förut hatade jag mig själv, försökte bli så normal som möjligt och trodde att jag var dum och lat. Även omgivningen fick mig att tro att jag inte ansträngde mig tillräckligt mycket. Det kändes som en stor lättnad att få veta att jag hade Aspergers syndrom och att jag faktiskt hade ansträngt mig MER än många andra människor och att det fanns en anledning till att jag var som jag var. Diagnosen förändrade hela mitt liv, men därmed inte sagt att det kommer att bli så just för dig. Alla upplever diagnosen olika.

Du skriver att du mår bra för det mesta. Innebär det att du också fungerar någorlunda i tex arbete och socialt?
Diagnoskriterie C i DSM‐IV innebär att störningen måste orsaka kliniskt signifikant nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden. Det kan den ju göra även om man mår bra för det mesta men jag får en känsla av att du är lite för välfungerande i livet men det kanske är fel uppfattat av mig.
Paula har svarat dig att en diagnos är bra för att förstå sig själv och för att söka sjukersättning och stöd enligt LSS. Det är ganska lång väntetid på utredning men själva utredningen tar inte överdrivet lång tid. Du får räkna med att avsätta några heldagar under några veckor. Sedan är det inte säkert att psykiatrin kommer att utreda dig bara för att du vill bli utredd. Utredningsteamet kanske inte tycker att du har tillräckligt stora problem för att lägga resurser på att utreda dig.

Instämmer med Mats! Sen finns det iofs läkare som diagnostiserar Asperger enligt ICD, och om jag minns rätt så krävdes det inte enligt ICD-10 att störningen orsakar en nedsättning i funktionsförmågan i arbetet eller socialt. I Finland används ICD flitigt, och där har många högfungerande personer fått diagnosen. Det här med att läkare ger diagnoser enligt olika kriterier är riktigt förvirrande, men hoppas det blir bättre ordning på det i framtiden!

Det finns inte någon medicin som hjälper mot Aspergers syndrom. Däremot så kan människor med Aspergers syndrom få mediciner mot samsjuklighet som tex ångest, tvång, depression eller psykotiska symptom mm. De medicinerna får du inte av utredningsteamet utan av den vanliga psykiatrin som vem som helst som lider av någon av sjukdomarna. Det finns iofs mediciner mot AD(H)D så om du har koncentrationsstörningar mm så kan det vara idé att utreda dig för autism och ADHD så att sjukvården inte ger dig medicin mot ångest om du behöver medicin mot AD(H)D med ångestsamsjuklighet.

VILKEN BRA TEXT. ALLT STÄMMER IN PÅ MIG. TACK FÖR DEN HÄR TEXTEN ALLT ÄR JU SANT. KRAM FRÅN LINNEA.

STORT Tack för detta fina inlägg. har delat på Facebook. Uppmanat alla mina FB vänner att dela.
Skulle önska att du skulle komma hit upp till Lappland och föreläsa. kommer att undersöka det.
Pia mamma till en dotter med Asberger .

PS. Och angående föreläsningar i Lappland så skulle jag jättegärna föreläsa där men jag har tyvärr inga inbokade än så länge. Du kan gärna höra av dig om du skulle veta någon som skulle kunna anordna en föreläsning med mig! 🙂

Åh så bra skrivet! Du har satt ord på allt det jag känner och upplever.

Så fort jag berättar (kommer ut ur garderoben) att jag har Aspbergers syndrom så får jag ALLTID kommentaren ”nej, de tror jag inte. Du som är så social och har sån empati. De måste ha gjort en felaktig diagnos”. Sen är det total oförståelse varför jag behöver boendestöd 3 gånger i veckan.

Så för mig var det skönt att läsa det här och känna att jag inte är ensam med detta. Det är bara synd att vissa har sån okunskap att man måste berätta varje gång.

Senast igår fick jag förklara mig hos arbetsförmedlingen så detta gjorde verkligen min dag

Tack Paula!

Hej Malena!

Jag får också höra sådana saker som du nämnde. Ibland säger människor till mig ”men vad, vad behöver du boendestöd till?” Ibland önskar jag att jag såg avvikande ut på utsidan, talade på ett annat sätt eller hade svårt för ögonkontakt, då kanske skulle människor ha större förståelse för att jag fungerar annorlunda. När det gäller osynliga funktionsnedsättningar som Aspergers syndrom så tänker nog många: ”syns det inte så finns det inte”. Jag har också fått förklara mig hos Arbetsförmedlingen och andra ställen och det kan vara psykiskt tröttsamt att ständigt förklara sig. Jag tror att det här är ett vanligt problem för oss Asperger-tjejer för vi är ofta så duktiga på att dölja våra svårigheter.

Intressant artikel. Jag har själv inte AS, bara dålig (för långsam) social förmåga, men jag är intresserad av psykologi och har jobbat mycket med mig själv. För att återgå till de tidigare inläggen om s.k. ”träning” så vill jag hellre kalla det emulering (då jag kommer från data/programmeringssidan). Som jag ser det så är det inte att träna bort en dålig sida eller träna fram en förmåga man inte hade, utan snarare att kunna emulera ett socialt beteende. Genom att iakta andra eller läsa om socialt beteende så kan man sen, i varierande grad, emulera ett ”normalt” beteende genom att låta processorn göra det trasiga social-chipets jobb. Dvs. med medveten tankekraft analysera situationen och vad som sägs och agera ”normalt” därefter. Som alla säger kräver det narturligtvis massa energi (CPU-tid) och man blir trött.

Hej Daniel!

Jag instämmer med dig helt. Och sen tror jag också att vissa är duktigare på att iaktta och härma än andra. Själv har jag lärt mig några saker, som t ex hur jag förväntas bete mig på vissa situationer, men det är en inlärd kunskap och det tar energi, precis som du skrev, och man blir trött. Så jag håller med dig helt och hållet!

Hei, veldig interessant det du skriver her, kjente meg selv igjen i alle punkter 🙂
Selv har jeg ADHD, Tourettes og Aspbergers, så har slitt en del i livet da ingen viste om det før jeg nesten var 18 år, er da nå 20 år og lever helt fint, men kunne hatt det bedre :/

Hej! Vad kul att du känner igen dig 🙂 Jag vet hur det är att få diagnoser relativt sent i livet, själv var jag 24 år och hade också haft det väldigt jobbigt. Men vet att många har fått sina diagnoser efter 50 års ålder, så egentligen har vi haft tur som fick det mycket tidigare! 🙂

Hei, jeg bruker dine 10 fakta som alle……. til mine medarbeidere i barnehagen, for at de skal kunne få et bedre innblikk i dette.
mvh Håvard

Min flicka, som har väldigt gott självförtroende, har satt mej på plats med konstaterandet: ”jag är social, det är ni som är över-social”. Punkt slut. I love it!

Jag tycker inte att man ska beskriva detta annorlunda sätt att vara på som en funktionsnedsättning (som står i punkt 7) eller som någon diagnos. Varför är det inte okej att vara annorlunda? Varför är det inte okej att vara ex mer detaljfokuserad utan att behöva få en diagnosstämpel? Om världen hade varit mer tolerant så hade diagnosen asperger inte behövts. Personer hade tillåtits vara som de är utan att diagnosförklaras.

Det är inte personer med så kallad asperger som har problem. Problemet ligger i samhällets bristande tolerans för olikhet.

Hej Emina!

Jag förstår vad du menar! 🙂 Jag har märkt att det är väldigt olika hur vi Aspergare ser på vår diagnos. Själv har jag träffat tre sorters Aspergare: de som ser Asperger som en funktionsnedsätting som verkligen hindrar en i livet (det kan t ex hindra någon från att skaffa vänner, partner och familj om man inte vet hur man behåller vänner och man inte klarar av att ta hand om barn pga t ex ljudkänslighet eller bristande ork trots att man verkligen skulle vilja), de som ser diagnosen som en funktionsskillnad/funktionsvariaton som både är något positivt och negativt beroende på vilken situation man befinner sig i, och de som ser det som en funktionsbegåvning. Därför beskrev jag Aspergers syndrom som ett annorlunda sätt att vara på i punkt 3, skrev om de positiva sakerna i punkt 10, och nämnde ordet funktionsnedsättning i punkt 7, för att visa att Aspergers syndrom kan innebära olika saker för olika personer. Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg om det i framtiden! 🙂

I mitt fall innebär nog Asperger alla ovannämnda saker. Ibland är det en funktionsskillnad, ibland är funktionsnedsättning och ibland en funktionsbegåvning. Jag ser min Asperger som en funktionsnedsättning i situationer då jag är hindrad från att göra saker som jag skulle vilja kunna göra. Det är även en funktionsnedsätting hemma, och därför behöver jag boendestöd. Det är även en funktionsnedsättning på många sätt i arbetslivet eftersom jag blir trött av alla intryck och orkar inte lika mycket som många andra. Därför behöver jag hjälp med att klara av vissa saker, precis på samma sätt som en närsynt person behöver glasögon.

När jag skrev min bok, var det däremot en funktionsnbegåvning eftersom jag har en ovanligt bra förmåga på att koncentrera mig på en sak åt gången och då gör jag uppgiften riktigt bra. Det har jag min Asperger att tacka för!

I många situationer ligger problemet i samhällets bristande tolerans för olikheter, precis som du skriver! Eftersom normen har bestämt vilka färdigheter man borde kunna i vilken ålder och vilka saker man borde kunna och veta, blev skoltiden mycket jobbig för mig. Om jag hade blivit accepterad som jag var, hade det inte alls behövt vara så. Problemet i skolan var alltså inte min Aspergers syndrom utan omgivningens bemötande!

Okej… Du påstår att Aspergers syndrom är ingen sjukdom, utan en funktionsnedsättning. Jag ändå tycker att det finns ingen skillnad mellan funktionsnedsättning och sjukdom.

Om Aspergers syndrom är inte sjukdom eller funktionsnedsättning, varför det finns i det klassificeringssystemet för sjukdomar?

Hej Hemu!

Jag känner ingen läkare som är specialiserad på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som säger att Aspergers syndrom skulle vara en sjukdom. Alla svenska specialister jag träffat är överens om att en funktionsnedsättning, dvs ett handikapp, och handikappet uppstår i mötet med omgivningen. Inte heller Tony Attwood och andra kända specialister kallar det för en sjukdom, och Tony Attwood har dessutom skrivit sina positiva Aspie-kriterier. I Finland ses det däremot fortfarande som en sjukdom men inte i Sverige. En sjukdom är för mig något som man kan äta medicin mot, och något man lider av. Men jag lider inte av Aspergers syndrom, utan jag ser det som en del av min personlighet. På samma sätt som döva, blinda och dyslektiker är friska, är jag också frisk.

Dessutom har jag träffat flera i Sverige som inte ens tycker att det är en funktionsnedsättning utan funktionsvariaton, och jag har fått kritik för att jag kallat det för funktionsnedsättninng. Det är för att många Aspergare aldrig skulle vilja ta bort sin Asperger även om de fick chansen!

PS. Skulle vilja tillägga att världen inte är anpassad efter oss, och det är då ett handikapp uppstår. Om takhöjden på alla hus var 190 cm, skulle alla långa människor plötsligt vara handikappade/sjuka. Och närsynthet homosexualitet är inte heller sjukdomar, trots att det sistnämnda var i DSM-kriterierna förut om jag inte minns helt fel.

För mig är det viktigt att ta bort sjukdomsstämpeln eftersom jag och många andra Aspergare inte vill bli botade utan vi vill bli accepterade som vi är.

Jag har Asperger!
Jag fick diagnosen i somras 2014 tror jag.
Jag är känslig för ljud,värme m.m
Ibland mår jag super och ibland skit dåligt så att jag håller på att ta livet av mig..
Vi har varit på olika undersökningar och så, det är super tråkigt.
Mina vänner stör sig på mig för att jag, jag blir stressad när jag inte är klar tex på matten medans andra i klassen är det.
Då brukar det slockna i mitt huvud.0, som att jag typ somnar.
Också gör jag saker som kanske inte är så super bra, men jag vet inte vad jag gjort…
Och vi har en kille i våran klass som har adhd och han är ett …. Ja, alla hatar honom, han stör alla..
Alla lärarna går till honom hela tiden, jag vill bara att han ska försvinna! 🙂
Jag heter Stella och är 11 år

Hej Stella!

Välkommen som läsare till min blogg! 🙂

Jag blir ledsen när jag hör att du ibland mår så dåligt att du vill ta livet av dig. Det låter inte alls bra! 🙁 Har du någon vuxen i din närhet du kan prata med, som exempelvis en skolsköterska, lärare eller dina föräldrar? Det är viktigt att de får veta att du mår dåligt i vissa perioder.

Vi som har Aspergers syndrom behöver ibland mer tid när vi gör vissa saker. Det kanske är så att dina vänner inte förstår varför du behöver lite mer att tänka i matten. Försök att inte kräva för mycket av dig själv, att du behöver lite mer tid än dina vänner betyder inte att du skulle vara dummare eller sämre än de!

När det gäller din klasskamrat som har ADHD så är det ju ofta så att barn med ADHD kan framstå som jobbiga. Men förmodligen stör han inte er med mening utan han har svårigheter och det är därför lärarna måste ge honom extrastöd. Men det är naturligtvis tråkigt om hans beteende stör er andra!

Jo, visst gick det ett program söndag den 15/2 på 2an kl 8.
När barn med Asperger var med? Skulle vilja se det..
Är orolig om jag ska få medicin eller inte:(

Vad tråkigt att du oroar dig! Jag tycker att du ska prata med medicinen om dina föräldrar. Om det är så att du skulle vilja börja äta medicin kan ni kanske prata med en läkare om det.

Jag har ingen TV hemma så jag vet tyvärr inget om programmet. Men jag funderar på om det kanske går i repris? Eller om programmet kanske går att se på nätet? Hoppas det!

På grund av händelserna i Köpenhamn kommer första avsnittet av Den som inte får finnas sändas söndagen den 22 februari.

Jag har inte orkat läsa nyheter på flera veckor, så jag hade ingen aning om vad som hade hänt i Köpenhamn, hade inte ens hört talas om att det överhuvudtaget hänt något där! Men nu googlade jag 🙂

Hej Ida!

Vad roligt att du gillar min blogg 🙂

Man kan ta upp det med personen i fråga, och beroende på personens ålder kan man ta upp mina misstankar på BUP, sin husläkare på vårdcentralen, sin psykolog på öppenvården osv. Med någon som jobbar inom vården helt enkelt! Vet även att några ungdomar tagit upp sina misstankar med en skolsköterska/kurator som hjälpt dem vidare.

Hej, informativ sida.
Jag undrar om man kan ha Aspergers syndrom och ändå vara extremt bra på att känna igen ansikten. Annars är det något annat fel på mig 🙂 ? Jag passar in på en hel del av kännetecknen för syndromet men är ovanligt bra på ansikten, kroppsspråk och röster. Men jag kan absolut inte binda mig. Jag har väldigt svårt för nära kontakt med andra. Ytlig går bra. Har i hela mitt liv sett vansinnigt mycket film, sen jag var ca 6, idag snart 48. Ser en till fyra filmer per dag och har så gjort i hela mitt liv. Lagom avstånd för mig. Så om jag inte har just detta, så något fel är det med mig. Jag fungerar inte bra i samhället. Inget fast jobb sedan över tjugo år med undantag för några veckor på svenskt skolfoto och inom vården (har en gammal usk-utb). Men jag undrar ofta varför jag inte är som andra, när jag ändå har relativt lätt att umgås på ett ytligt plan…

Hej David!

Som svar på din fråga så kan man absolut ha Aspergers syndrom och ändå vara extremt duktig på att känna igen ansikten. Det finns drag och svårigheter som är vanliga för oss Aspergare, men man behöver inte ha alla dessa drag! Samma sak med specialintressen: många tror att man måste ha specialintressen för att få en Asperger-diagnos, men så är det ju inte. Sedan är det ju också så att vissa personer med Aspergers syndrom har ett fotografiskt minne, och dessa personer kan vara ovanligt duktiga på att känna igen ansikten.

Att du har svårt för nära kontakt kan ha att göra med svårigheter med socialt samspel som är ett kriterium för att få diagnosen, men människor uppfyller detta kriterium på olika sätt. Om du har Aspergers syndrom (eller autismspektrumtillstånd som det numera heter) eller något annat är svårt att säga. Om du tycker att en diagnos skulle kunna hjälpa dig, kan du ta upp misstankar med din läkare!

Inget fast jobb sedan över tjugo år med undantag för några veckor på svenskt skolfoto och inom vården (har en gammal usk-utb).

Har du aldrig funderat på att arbeta inom film? Filmrecensent eller på typ IMDb? Det går säkert utmärkt att utföra hemifrån också.

Hej Paula!
Förstår jag dig rätt att du menar att personer med asperger kan ha en god förmåga att läsa av människor, dvs ansiktsuttryck, kroppsspråk och röster? När jag läst om asperger/autism har jag fått intrycket av att det är just det som är själva ”gemensamma kärnan” i autism, d.v.s. att det är detta som orsaker de sociala svårigheterna även om dessa sedan kan ta sig väldigt olika uttryck. Stämmer det du säger får jag väldigt svårt att greppa vad autism/asperger egentligen är. Har du tips om någon bra länk eller bok där man kan få lite djupare förståelse för detta? Är intresserad eftersom jag har den dotter som stämmer väl in på många ”yttre symptom” men hon är en mästare på att läsa av människor vilket gör oss förvirrade.
Tack på förhand!
Mvh Sara

Hej Sara!

Här hittar du DSM IV-kriterierna för Aspergers syndrom:

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/diagnoskriterier/dsm_aspergers_syndrom/

Som du ser, behöver man inte ha svårt för att tolka andra människors ansiktsuttryck för att få diagnosen enligt DSM IV utan man kan uppfylla kriteriet ”svårigheter för social interaktion” på ett annat sätt. Så enligt diagnoskriterierna behöver alltså svårigheterna att tolka/använda kroppsspråk alltså inte nödvändigtvis vara den gemensamma kärnan för Asperger utan det som är gemensamt för oss Aspergare är att vi uppfyller dessa diagnoskriterier på ett eller annat sätt. Men sedan våren 2013 används iofs inte DSM IV längre utan det är DSM V som gäller, och det har blivit några förändringar i diagnoskriterierna.

För att få förståelse vad autism/Asperger är, tycker jag att det är bra att läsa så många olika böcker som möjligt. Jag har t ex läst Tony Attwoods ”Den kompletta guiden till Aspergers syndrom”, Sven Olof Dahlgrens ”Varför stannar bussen när jag inte ska av?”, Christopher Gillbergs och Lorna Wings böcker och Gunilla Gerlands biografi ”En riktig människa”. Och sedan har jag ju själv också skrivit en bok som heter På ett annat sätt. Jag känner inte igen mig i många av beskrivningarna i andra böcker, speciellt inte i Sven Olof Dahlgrens eller Lorna Wings böcker. Men min egen bok känner jag naturligtvis igen mig i 🙂

Med andra ord finns det alltså inte en enda bok eller länk som man kan läsa och tänka: ”Aha, nu vet jag exakt vad Asperger/autism är” för så fungerar det ju inte. Alla vi är ju otroligt olika. Läraren på Ågesta Folkhögskola har läst autismkunskap ett par år på högskolan och har jobbat med Asperger-elever i över 10 år, och ändå lär hon sig fortfarande nya saker hela tiden. Så man är med andra ord aldrig fullärd om autism! 😉

[…] 10 fakta som alla borde känna till om Aspergers syndrom | Paula Tilli. Trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism ökat något, har jag stött på många kunskapsluckor ute i samhället när jag föreläser. Här har jag samlat de 10 viktigaste fakta som jag anser att alla som träffar personer med Aspergers syndrom och autism bör känna till: 1. […]

ÄNTLIGEN! Någon som kan sätta ord på alla de grejer som jag själv går och funderar över. Då är jag alltså inte ensam om att vara extremt irriterad över folk som tycks ignorera ovanstående fakta. Paula Tilli! Du är en pärla utan dess like och har inspirerat mig oerhört.
Jag vet inte om du redan gör det och har gjort det ett bra tag, (hittade din blogg först idag: 2015-07-04), men jag funderar över att gå från företag till företag och föreläsa om AS.

Jag heter Christopher men kallas för Coffe. Det känns bekvämare. Liksom dig har jag Asperger och är mer än trött på att bli betraktad som om jag bara gör mig till. Jag bor med en bipolär fru och vår son. Om han har någonting, så syns det i alla fall inte ännu.
Du anar inte hur länge jag har letat efter någon som förstår vad jag går igenom. Självklart har jag pratat med andra aspergare, men har inte kunnat relatera till just dem eftersom att de mer eller mindre har lutat mer åt det autistiska hållet.
Det som jag har, vilket jag misstänker att du kanske också har en släng utav, är en utvecklad variant av Aspergers som jag skulle vilja kalla: ”Aspergers Robotism”. Det har att göra med just ork och att man snabbt får slut på energi. Man saknar motivation och får inga tillfredsställande känslor av vare sig idrott, studier eller annan anstängande aktivitet.
Aspergers Robotism är ingenting officiellt som du kan hitta någonstans. Det är helt enkelt min uppfattning utav vad jag själv lider utav. Om du känner igen dig i någon av följande punkter, så finns en möjlighet att vi kan ha upptäckt någonting nytt och i så fall, måste vi diskutera tillsammans med andra som känner igen sig, om huruvida vi skall försöka utveckla någon form av vetenskap i detta.
Aspergers Robotism kan ha följande effekter:
1. Brist på adrenalin vid annat än direkt fara – Detta leder till att saker som idrott inte intresserar eller tillfredsställer på något vis.
2. Batterikänsla – Känslan av att man har en viss begränsad mängd energi varje dag. Går man utöver sina vanliga gränser, så orkar man vanligtvis inte med resten utav sina rutiner. Det går att ladda upp, men det tar alldeles för lång tid för att vara praktiskt i yrkes- och vardagsliv.
3. Anmärkningsvärd koncentrationsförmåga vid ämnen som rör intresseområden – Leder ofta till oförstånd angående varför man inte är lika förmögen vid andra områden som anses lika enkla eller enklare av ”normala”.
4. Upplevs som oförstående, känslokall och kalkylerande – Använder gärna logik och reson istället för att låta känslor styra, därför tros man var hjärtlös och/eller ointresserad när det kommer till förtroliga samtal eller gräl med sin speciella.
5. Man har ofta stort tålamod men det finns en… ”knapp” som andra tycks hitta hela tiden, vilket gör att man blir lättirriterad och ibland kan explodera
6. Kort och konkret i tal och uttryck – Tenderar dock till att använda långa och utdragna analytiska förklaringar och delar gärna med sig av information som man har.

7. ATTACKER: Jag upplever ibland att hjärnan tycks vilja kompensera för att jag utsatts för oerhörda mängder stress eller intryck, genom att ”stänga av” vissa funktioner. Syn (förmågan att bedöma djup och form), hörsel, närtidsminne och ibland kan hela systemet släckas, vilket resulterar i att man somnar/svimmar. Milda fall av Amnesia har också förekommit men lyckligtvis inte varat i längre än 2 timmar som längst hittills.

Känner du igen dig på någon av punkterna? I sådana fall skulle jag uppskatta om du hörde av dig på min mail:
christopherwilkman@hotmail.com eller om du vill ringa på nummer 0532-250 85. Hoppas att jag kunde bidra med någonting genom denna långa kommentar.

Jag tycker att väldigt mycket av det du beskriver i punkterna 1-7 stämmer in på Aspergers syndrom med eller utan ”Robotism”. Ettan får mig att tänka på ADD.

Hej Christopher!

Vad roligt att du hittade till min blogg och att du gillar inlägget! 🙂 Och vilken intressant teori du har om Aspergers robotism. Jag känner igen mig på flera av punkterna, och jag tror faktiskt att det är många som gör det.

Jag instämmer med Mats om att punkt 1 anses vara ett typiskt drag av ADD. Många av de punkterna stämmer faktiskt in på många Aspergare jag träffat. Jag vet inte om du läst böcker om Aspergers syndrom skrivna av experter som t ex Tony Attwood, men många läkare beskriver just sådana här egenskaper, speciellt nummer 3, som anses vara en vanlig egenskap bland oss med Aspergers syndrom.

Att börja föreläsa om Asperger låter som en bra idé, föreläsare behövs alltid! Själv försörjer jag mig som föreläsare. Om du vill komma igång med föreläsandet och behöver kontakter, kan jag rekommendera dig informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola där man kan läsa till Aspergerinformatör.

Tyvärr har jag mycket i mitt liv, och jag har därför ingen möjlighet att ha privat kontakt. Men hoppas du hittar någon annan via min blogg som känner igen sig! Annars kan du försöka hitta likasinnade via aspergerforum (www.aspergerforum.se) eller på en träffgrupp (många städer i Sverige anordnar träffar för Aspergare).

Jag har både Asperger och ADHD men jag fick reda på en sak som gör min vardag till ett jävla helvete, jag har även fått diagnosen Bipolär och det är ju inte det lättaste när man ska hålla aggressionen på plats fast man har ju två andra diagnoser som inte gör det mindre svårt

Hej Per!
Vad tråkigt att höra att du har det så jobbigt. Jag har själv ingen erfarenhet av bipoläritet utan endast av Asperger och ADD, och bara det är tillräckligt svårt för mig. Så jag förstår att du verkligen har det tufft 🙁

Hej! Jag har lite frågor kring Asperger då jag är tsm med en kille som har det och han och jag har lite jobbigt just nu eller han vill ha lite tid för sig själv bland annat och jag bara tänkte om du vet hur jag ska göra och så eftersom du kanske förstår hur det är att ha Asperger och jag vill inte på något sätt sabba detta mellan mig och honom och behöver lite råd. Tacksam för svar 🙂

Hej Josefine!

Om jag förstod dig rätt så är problemet att han behöver mycket tid för sig själv medan du vill spendera mycket tid med honom. Du får rätta mig om jag har fel!

Alla som har Aspergers syndrom är olika, så därför kan jag inte tala för din kille utan jag kan endast tala för mig själv. Men jag fungerar personligen precis som han: jag behöver väldigt mycket ensamtid. För mig är det lagom att träffas några timmar i veckan om jag har ett förhållande, men jag skulle inte ha något emot ett förhållande där man bara träffas ett par gånger i månaden.

Mitt ensambehov har ingenting med brist på kärlek att göra, utan det är så jag fungerar helt enkelt. En av anledningarna till att jag är singel är faktiskt att jag har svårt att träffa en kille som går med på att träffa mig sällan och ändå ha ett seriöst förhållande. De flesta människor vill åtminstone träffas ett par gånger i veckan, eller ibland ännu oftare, och sova över hos varandra ofta, men min ork räcker helt enkelt inte till det.

Frågan är hur viktigt det är för dig att du och din kille träffas ofta? Kan någon av er kompromissa? Personligen kan jag inte kompromissa och träffas oftare än vad min ork räcker till för då blir jag utbränd, och därför har jag valt att göra slut på förhållanden där killen ”kräver” att man träffas flera gånger i veckan. Jag har kommit fram till att jag inte passar ihop med en kille som har ett stort behov av att träffas ofta eftersom ett förhållande ska inte ta mer energi än vad det ger. Men jag vet inte hur din kille är, och hur viktigt det är för honom med ensamtid, och hur viktigt det är för dig att träffa honom ofta. Kan du tänka dig att gå med på hans önskemål och ge honom ensamtid?

Skriv gärna om du har fler frågor! 🙂 Kanske har någon av mina bloggläsare också några reflektioner.

Tack för ditt svar! Vi har vart tsm i ca två veckor nu och vi har då träffats på helgerna, för att vi vill kunna sakna varandra men nu säger han att han behöver tid att tänka och då trodde jag ju såklart att han inte ville mera, men vad jag uppfattat av honom så vill han bara vara ifred lite och förmodligen pga att han precis flyttat. sedan så träffade han mig så dessa är väl en omställning för honom. Alltså jag kan prata med honom men han är lite en vägg just nu, han svarar inte på allt och ger kortfattade svar. Han förstår mig att jag tycker detta är jobbigt men jag har sagt till honom att jag vill ge honom tid men att jag inte kan vänta alltför länge. Jag antar vi ska ses i helgen, då har han ju fått en vecka på sig. Han psykar ju mig också på det sättet, eftersom jag innan inte förstod någonting och jag tycker det är jobbigt, men samtsigt förstår jag honom så jag vill ju inte bara skita i detta pga att de är jobbigt. Han förstår även mig hur jag känner då han själv vart med om samma sak med sitt ex, men han sa att han inte var som henne och vill väl inte såra mig. Han verkar ändå rätt tydlig med vad han menar bara det att jag inte förstår riktigt och när någgon säger sådär så tror jag ju direkt, att han inte ville vara tsm mer. de var min första tanke. jag vill mest bara ha lite tips och råd hur jag ska göra, jag hatar att inte veta. jag önskar att jag kunde prata med honom på riktigt och få en mer klar bild av det hela, istället för att sitta hemma och känna att det bara är jobbigt. jag försöker att hitta på saker som jag mår bra av samtidigt. jag är ändå positiv till detta för jag älskar honom och bryr mig om detta, det är därför jag vill ge honom tid. men att inte veta hur lån tid han behöver, är det jobbiga. men antar att det bara är tills helgen, för då hinner han sakna mig också samtidigt. Han verkar inte osäker på mig/oss, vad jag förstår det som, utan bara villha egentid. kanske blev för mycket att både flytta och träffa mig. jag vet inte..

Åh, jag förstår att det är jättejobbigt för dig att inte veta! 🙁

Nu vet jag inte hur länge ni hade känt varandra innan ni blev tillsammans och om ni var vänner sedan tidigare. Men om det är så att ni inte har känt varandra längre än ett par veckor eller någon månad, kan det vara så att man vill ta det lugnt i början (dvs under de första månaderna) och fundera, oavsett om man har Asperger eller ej. De flesta människor jag känner vill dejta varandra och kolla lite hur den andra personen är i några månaders tid innan man officiellt säger att man är tillsammans och är flick- och pojkvän. Men ni kanske har känt varandra en väldigt lång tid och varit vänner innan?

Mitt tips till dig är att du tar det lugnt och INTE hör av dig till honom speciellt ofta under tiden han vill vara ifred om det är så att ni inte känt varandra länge. Om du märker att han drar sig undan, dra dig undan du också och skriv inte att du saknar honom om han inte heller skriver så till dig. Om du inte fått svar på ett sms, skriv inte ett nytt sms innan du fått svar på det gamla (fast naturligtvis kan du skriva igen om du inte fått svar på flera dagar, jag menar bara att jag inte tycker att du ska skriva till honom flera gånger om dagen om han inte skriver till dig så ofta). Om du skriver till honom hela tiden när han inte skriver till dig, kan han känna sig kvävd, vilket kan göra att man tappar intresset speciellt om förhållandet är nytt. Om du däremot inte skriver till honom lika ofta hinner han sakna dig, och då kanske han börjar undra hur du mår. Och planera inte heller all din tid efter honom och hans schema! Om du inte vet om ni ska ses i helgen, kan du göra andra planer och säga till honom att ni kan ses någon annan dag.

Jag vet att det låter jättejobbigt och jag kan tänka mig att du känner dig frestad att kräva ett svar från honom så fort som möjligt, men sanningen är att många tappar intresset om de känner sig pressade. Så försök som sagt inte att pressa honom för mycket, skriv istället här om du tycker att det är jobbigt! 😉 Om du har lust, kan du gärna skriva igen och säga hur det går.

Åh tack så mycket för ditt svar, det hjälper mycket! har även pratat med en vän som också hjälpte mig lite, och hon sa när jag förklarade det han hade sagt och så, att han behövde tid och att vi har båda läget under kontroll, som jag också uppfattat. jag är väl lite mer på än vad han är, han kanske tar dagen som kommer och jag vill ju planera, han planerar ju också men jag gör det mer.

vi dejtade tre gånger och tredje gången vart vi tsm och sedan har vi vart tsm i ca två veckor så det är väldigt nytt och båda är lite osäkra såhär i början, då båda haft lite otur i tidigare förhållanden. jag försöker att inte vara så på, jag blev väl lite på kan jag känna när han berättade detta, men det är för mig svårt också att inte vara för på då jag är väldigt på som person oh vill mycket. men detta verkar hända ibland för honom så jag vet att det kan bli såhär framöver och sålänge jag vet vad som gäller så är jag nöjd. Han och jag bestämde tillsammans hur vi ville göra med det här att bli tsm grejen, han sa det att han inte tyckte det spela roll om vi hade status på fb osv, men eftersom jag tycker det är viktigt så ville han göra det för min skull. Så båda är väldit försiktiga och seriösa just för att vi vill att det ska funka. han var väldigt säker på detta i början mer än vad jag var, jag hade jättesvårt att tro på detta men nu börjar jag att förstå att mycket har vart i mitt huvud. han gillar mig verkligen och bara att han fortfarande är tsm med mig trots att han behöver lite tid säger mycket, för hade han inte trott på detta så hade inte han fortsatt med mig så allt handlar bara om att lära känna varandra tror jag. för jag märker att båda vi anstränger oss men sedan vart det otur att detta hände precis i början men samtidigt tror jag det kommer göra nytta. att det stärker oss.

Vad bra att mitt svar hjälpte dig! 🙂 Och jättebra att du tänker på att ge honom utrymme och att inte vara för på. Man måste göra kompromisser i ett förhållande, men om det är så att någon part måste kompromissa för mycket så passar man kanske inte ihop. Så det är viktigt att du själv tycker att det är okej att ge honom det här utrymmet som han behöver. Man får känna efter i början och kolla hur man vill ha det så att båda partnerna blir nöjda!

jag vill ju ge honom utrymme frö jag tycker så mycket om honom, men det som är så jobbigt med detta är ju att jag är väldigt på som person, så att inte höras av på en vecka eller ett par dagar är jag inte van med, okej om man kanske skulle va utomlands då det är dyrt att hålla på att smsa osv men då finns det ju oftast facebook. så jag vill ju bli mer oberoende, att känna att han finns där men att han kommer höra av sig, för jag får ju mer känslan av, kommer detta ta månader eller ett år innan han hör av sig igen, eftersom han inte vet hur mycket tid han behöver, men det kanske egentligen är en vecka som behövs. har du tips på hur man får bort detta beroende? vissa dagar tycker jag det är jätte jobbigt att inte höras av, och vissa dagar kan jag knappt bry mig men oftast är det ju det första alternativet som jag får.

har du tips på hur man får bort detta beroende?

Tyvärr har jag inga egna erfarenheter av något liknande, så jag kan endast ge dig amatörtips men hoppas det ändå kan vara till någon hjälp! 😉

Nu vet jag inte varför du tycker det är viktigt att höras ofta. Är du en väldigt social person, har du ett stort närhetsbehov eller är du innerst inne osäker på hans känslor för dig? Det som jag brukar tänka på när jag är i förhållanden är att det inte finns några garantier, oavsett hur ofta man hörs. De kan hända vilken dag som helst att partnern kommer hem och säger att hen vill göra slut, oavsett hur länge man varit tillsammans och oavsett hur bra man själv tycker att förhållandet är. Vad jag menar är att jag aldrig kan påverka killens känslor, och därför oroar jag mig inte heller utan jag bara njuter av förhållandet. Är det så att han inte vill vara tillsammans med mig längre kommer han säga det någon dag, men har han inte sagt så oroar jag mig inte. Om man spenderar för mycket tid på att oroa sig missar man väldigt mycket för då kan man inte njuta förhållandet fullt ut, så tycker jag i alla fall. Så mitt tips är alltså att försöka njuta av förhållandet, men jag vet att det är svårt! 😉

Å andra sidan tycker jag också att om det är väldigt, väldigt viktigt för dig att höras ofta och han är din raka motsats, är det kanske så att ni inte passar ihop. Då kanske du passar ihop med någon som fungerar som du, och isåfall tycker jag att du ska fundera på om du vill fortsätta det här förhållandet. Ni har inte varit tillsammans speciellt länge, så du kanske kan känna efter nu i början och lära känna honom ordentligt innan du bestämmer dig om ni passar ihop eller inte.

Det som jag brukar tänka på när jag är i förhållanden är att det inte finns några garantier, oavsett hur ofta man hörs. De kan hända vilken dag som helst att partnern kommer hem och säger att hen vill göra slut, oavsett hur länge man varit tillsammans och oavsett hur bra man själv tycker att förhållandet är.

Har du inte tänkt på att risken kanske ökar att killen ska komma hem en dag och säga till dig att packa kniven och Koskenkorvan i handväskan och dra om ni inte hörs tillräckligt ofta?

Jadu, den risken finns alltid! Och isåfall är det väl bara att packa kniven och flaskan och dra, då är det inte så mycket att göra åt situationen 😉 Men å andra sidan skulle den risken också finnas om killen tyckte att jag hörde av mig för ofta till honom, då skulle han kunna känna sig kvävd.

Men å andra sidan skulle den risken också finnas om killen tyckte att jag hörde av mig för ofta till honom, då skulle han kunna känna sig kvävd.

Det är sant. Det gäller att ha balans i livet och relationen. Annars: kniv + Koskenkorva + handväska -> bye bye baby.

Många människor med Aspergers syndrom föredrar att skriva istället för att prata i telefon. Ett tips är att skriva mejl eller chatta med honom istället för att ringa om du inte redan har testat den strategin.

Tack!
Jag hittade din blogg via Victoria Qvarnströms blogg, vilket jag är glad för. Hittills är det bara Tania A Marshall – Aspien Woman, som jag kunnat känna igen mig i. Hennes bok är på pricken JAG.

Jag är under utredning för bipolär, egentligen, men min psykiatriker sa att jag liknade mer en kvinna med asperger. Och jag tänkte fördomsfullt ”Hon är ju helt rudis”. Men, så googlade jag och googlade, läste och beställde böcker. Och…det var ju just så jag är. När jag läste på Tanias blogg, så grät jag och log om vart annat. Äntligen! Någon beskrev MIG!

Jag har alltid känt mig så annorlunda, men inte kunnat känna igen mig helt i bipolär eller adhd. Men detta känns som jag och jag känner mig inte ena längre.

Stort tack!

Hej Camila!

Vad roligt att du hittade till min blogg! 🙂

Skönt att du har kunnat känna igen dig i Aspergers syndrom! När jag fick min diagnos tyckte jag själv också att det var konstigt att jag fått en Asperger-diagnos och jag trodde nästan att läkaren som utredde mig hade fel. Men jag hade gått på alla myterna och trodde att alla aspergare var tysta, inåtvända och känslokalla. Men när jag läste mer om diagnosen så förstod jag att detta bara var fördomar!

Hej Paula.

Jag har under det senaste halvåret starkt gått i tankarna att jag har AS, men jag är inte säker. Jag har haft mycket kontakt med psyk, affektiva och så, och jag har haft _mycket_ psykisk ohälsa ända sedan förskolan (så långt bak jag kan minnas alltså). Jag har känt mig väldigt annorlunda, och har en väldigt känslig personlighet. Det känns som att ingen inom vården vet vad som egentligen är fel på mig, så jag har fått totalt 6 olika psykiska diagnoser och hur mycket medicinering som helst genom åren för att klara av vardagen, vilket bara förvärrade allting egentligen, så jag har slutat med alla dessa mediciner och är nu tillbaka på ruta 1 efter snart 10 år sedan jag skrev in mig på psyk.

Jag har läst otroligt många bloggar om psykisk ohälsa och så, men ingen om AS tidigare. För första gången känner jag att jag kan relatera helt och hållet. Liksom, hela jag. Inte bara med min ångestproblematik. Det här sättet att vara annorlunda socialt och till vardags, att inte veta vad som är ”lagom”, att inte förstå varför man bara ”ska” vara klädd på ett visst sätt till fest, och på ett visst sätt till vardags, hur mycket mat man ska lägga upp på tallriken, när man ska börja förbereda sig för att hinna bli färdig i tid innan avfärd, osv. ”Lagom” är otroligt abstrakt för mig. Det är typ antingen eller, 100% eller 0% för mig.

Jag vill och gör allt precis som jag känner för att göra. Varför ska man göra på ett visst sätt bara för att passa in i normen? Vad skulle jag få ut av det?

Den här vardagliga filtreringen med allt vad det innebär finns inte över huvud taget för mig, på gott och ont. Jag får ofta höra att jag säger olämpliga saker, eller beter mig fel, klär mig fel, gör fel, är fel, vilket har lett till att jag haft otroligt mycket ”onödig” ångest (alltså som egentligen hade gått att förhindra). Jag har hela tiden varit rädd för att göra fel eftersom jag inte kan bedöma öht vad som är rätt. Jag vet inte hur många timmar jag läst på internet om hur man ska göra för att anpassa sig, och ändå känns det som jag vet mindre nu än innan.

Jag är egentligen en väldigt energisk och glad och sprallig person, men all denna anpassning, filtrering och tolkning har bidragit till att jag blivit otroligt introvert. Det är så jag skulle definiera mig nu, introvert. Jag är hellre tyst än får höra att jag gör fel, för det händer hela tiden. Jag förstår ofta inte vad det är jag gjort fel heller, för det är sällan någon förklarar konstruktivt hur jag ska göra istället och varför. Det är ofta bara ”nej, gör inte så!” ”så där kan du ju inte säga!” etc. Du förstår förmodligen vad jag menar.

Jag har inte förstått vad det bakomliggande problemet är. Jag har litat på vad läkarna och psykiatrikerna säger och ordinerar, men har alltid känt att det inte känns ”helt rätt”. Jag har inte insett hur stor problematik jag har heller med det sociala, mer än att jag inte tycker om att göra dessa sociala måsten, så som fester, gruppaktiviteter etc. Har fått extremt mycket ångest av att inte veta planeringen till dessa. Jag vill veta in i minsta detalj vad vi kommer göra på skolresor, tider, hur många det blir och så. När jag får svaret ”vi får se hur vi gör” får jag panik och vill instinktivt avboka direkt.

Jag kommunicerar otroligt bättre med djur, vilket har lett till att jag hellre umgås med djur än människor. Jag har fått stöttning och lärdom av andra hur jag ska handskas med det på bästa sätt. Hur många djur som är ”lagom” att ha t.ex. Jag har dock mycket lättare att veta vad som är lagom när det kommer till djur. Det är ofta otroligt rak och precis information. Det finns inte så mycket mittemellan när man kommunicerar liksom. Inga bakomliggande budskap, inga sociala koder, få missförstånd. Djur brukar i princip alltid fastna för mig också. Vi pratar utan så mycket verbala ord. Jag har haft väldigt mycket djur genom tiderna då jag är uppväxt på en gård. Hästar, hundar, katter, marsvin, kaniner, iller, minigris, höns, hamstrar, får osv. Min dröm är att bo i ett litet hus på landet, med en kattuppfödning, långt borta från stora människogrupper. Jag sitter varje dag och nöter så mycket information jag kan om kattuppfödning, och har fått höra att jag är som ett levande uppslagsverk. När jag intresserar mig för någonting på riktigt så kan jag sitta nästan dygnet runt i mycket långa perioder i streck och läsa på om det. Jag älskar att kunna det! Dessa egenskaper är en stor nytta för mig och ingenting jag skulle vilja ändra på.

Tror du det är någon mening att jag gör en utredning? Jag känner att jag vill göra det, om det är någon mening med det. Utredningar är bland det värre jag vet. Det är en jobbig social situation, och otroligt påfrestande.

Förlåt för ett långt inlägg, men du känns så förstående och vetande. Jag skulle bli otroligt tacksam för svar. Är lite trött just nu så kanske har felformulerat mig lite, men jag hoppas du kan förstå ändå.
Vänligen,

Hej Ellen!

Jag tycker att du mycket väl kan ha Aspergers syndrom, i alla fall baserad på det du skriver. Precis som du har jag alltid känt att jag inte passar in, att jag säger fel saker och gör fel. Och förut blev jag också tyst i flera situationer av samma orsak som du: om jag var tyst, var det ingen som la märke till mig och jag kunde inte göra något fel. Men nuförtiden utsätter jag mig sällan för situationer som jag inte klarar av, och därför blir jag inte tyst längre.

Själv har jag ofta känt att det är mycket lättare att kommunicera med barn än med de vuxna, förmodligen av samma anledning som du kommunicerar bättre med djur än med människor. Barn är uppriktiga, och de brukar säga som det är. Barnen har oftast gillat mig och jag har gillat dem. Djur har jag däremot inte så mycket erfarenhet av tyvärr.

Jag tycker absolut att du ska göra en utredning, men självklart är det isåfall viktigt att du gör det för din egen skull. Många tycker att det är skönt att få en förklaring till varför man aldrig passat in, och dessutom behövs det en diagnos om man ska ansöka om stöd enligt LSS. Jag tyckte faktiskt själv att det var jobbigt att göra en utredning, inte minst för att de testade sådana förmågor som jag hade svårt för, och därför tog det mycket energi. Men det var definitivt värt det! Jag tycker att du ska prata med din läkare och be hen remittera dig till en utredning.

Hej Paula. Jag är en ung finländare kvinna med Aspergers syndrome. Min svenska är inte mycket bra men jag ska skriva min kommentar på svenska så att jag kan öva på mina språkkunskaper. Jag hoppas att du kan förstå att vad jag vill säga.

Detta blogginlägg är mycket bra och det innehåller viktiga faktum av Aspergers syndrom. Flera människor har mycket ensidig åsikt av syndromet. De människor borde läsa det här blogginlägget. Många saker du har skrivit här beskriver mig väl. Jag är empatisk, jag gillar att diskutera om känslor och min kroppsspråk och ansiktsuttryck berättar nödvändigtvis inte någonting om mina verkliga känslor. Jag kan se arg eller ledsen ut fast det kan vara att jag är bara fokuserad i mina tanker. Ibland frågar människor av mig ”Vad skrattar du åt?” fast jag även inte hade tänkt på något lustigt. Vissa människor tror inte att jag verkligen har Aspergers syndrome och sociala svårigheter eftersom jag kan ta ögonkontakt, jag är verbalt begåvad och jag bryr mig om andra människor. Men de vet inte att det berövar en hel del av min energi att tänka på andra människor och att vara social. Jag känner mig ofta utomstående och osäker i sociala situationer fast man alltid kan inte se det.

Jag beundrar dig väldigt mycket och din debutbok är bästa boken jag har läst.

Hej Vilma!

Tack för det du skrev, vad glad jag blir över att höra att min bok är den bästa boken du läst 🙂 Tyvärr har inte min nya bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom kommit ut på finska än, men jag försöker göra klart översättningen så fort jag har ork.

Du har helt rätt i att många människor har en ensidig bild av Aspergers syndrom, speciellt hos er i Finland men även här i Sverige. Människor tror ibland att vi är lata, att vi skulle kunna bli normala om vi ändrade på kosten eller att alla personer med Aspergers syndrom klarar lika mycket. Precis som du skriver är många av våra svårigheter osynliga, och människor förstår inte alltid hur mycket energi helt vanliga saker kan ta av oss.

Förresten så skriver du jättebra svenska, och jag förstod allt du skrev! 🙂 Du skriver mycket bättre svenska än vad majoriteten av finländare gör.

Hej Paula! Försökte gå in på Tonys länk, men de måste ha flyttat adressen på Asperger. Tänkte du ville veta, God fortsättning 2016!

Vad bra att du uppmärksammade mig om det här, jag hade missat helt att de hade bytt länken. Och tack till dig Johan för den rätta länken, jag ska byta länken med en gång. God fortsättning på 2016 till er också!

De positiva aspergerkriterierna! !!! Så befriande läsning! 🙂 Jag känner igen mig till 100%.
Är mitt uppe i min utredning och pendlar mellan att hoppas på att få en diagnos och på att inte få det. Efter att ha läst detta så känner jag att det kan vara något positivt att få diagnosen och att jag skulle kunna berätta om mina speciella styrkor snarare än fokusera på mina svårigheter.
🙂

Vad roligt att höra att inlägget fick dig att tänka mer positivt 🙂 Det fokuseras tyvärr ofta på svårigheterna och det glöms bort att det kan finnas många fördelar med att ha Aspergers syndrom.

Tycker själv att det är oerhört viktigt att ta tillvara på varje individ på ett sätt som inte hör till att normalisera individen utan att ta tillvara på de egenskaper och förmågor som är bra för individen som gör att h*n mår bra i sig självt utan att försöka konstruera något som hör till det normala.

För mig känns det lite som att man räknas endast som normal om man är politiker, brandman, polis, om man fått nobelpriset, är vd för ett multimiljard företag, är framgångsrik på nåt sätt etc.

Det finns inget som är normalt, har aldrig funnits och kommer aldrig göra. Vi människor har och kommer alltid att vara olika. De som har svårt att acceptera detta enkla faktum borde själva behöva gå i terapi så de får lära sig nåt.

Jag håller helt med dig om att man måste ta tillvara på varje individ! För mig har den största pressen från omgivningen iofs inte varit att bli högutbildad och framgångsrik utan skaffa ”normala” intressen, men visst har jag pressats också lite att jobba och att utbilda mig. Jag fick plötsligt mycket beröm från omgivningen när jag gav ut min första bok, och på något sätt kändes det som att människovärde plötsligt höjdes så. Det gillar jag inte.

För mig har den största pressen från omgivningen iofs inte varit att bli högutbildad och framgångsrik utan skaffa ”normala” intressen, men visst har jag pressats också lite att jobba och att utbilda mig.

Det är inte normalt att vara högutbildad och framgångsrik. Däremot är det normalt att sträva efter hög utbildning och stor (ekonomisk/statusmässig) framgång. De flesta människor skulle nog inte titta snett på en människa som inte är högutbildad eller framgångsrik men däremot tror jag att många hade tittat snett på en människa som inte strävar efter att utbilda sig och bli ekonomiskt/yrkesmässigt/statusmässigt framgångsrik. Så pressen att lyckas bli högutbildad och framgångsrik är nog inte så stor eftersom normala människor inte är högutbildade eller framgångsrika men pressen att sträva efter det är ganska stor just för att det är normalt att sträva efter hög utbildning och ekonomisk/yrkesmässig framgång. Tvärtom så tror jag att högutbildade och framgångsrika människor ibland får känna på Jantelagen just för att det är så onormalt att vara riktigt högutbildad och framgångsrik. Man ska vara normal, varken mer eller mindre, om man ska passera obemärkt.

Jag håller med! Jag har ofta fått höra att jag saknar ambitioner, och jag har inte förstått vad människor har menat. Och plötsligt nu när jag börjat föreläsa och skriva böcker har människor börjat tycka att jag har fått ambitioner, men för mig är det ingen stor grej. Så det är precis som du skriver att det ligger förväntningar i att man ska ha ambitioner i form av att lyckas yrkesmässigt.

Det finns inget som är normalt, har aldrig funnits och kommer aldrig göra. Vi människor har och kommer alltid att vara olika.

Människor med psykiatriska diagnoser avviker från det som är statistiskt normalt. Detta faktum och att de blir utredda för avvikelsen i fråga utgör grundkriterier för alla psykiatriska diagnoser. Det finns ingenting som är exakt normalt men de flesta människor är mer eller mindre normala. De som avviker alltför mycket från det som är statistiskt normalt är per definition onormala.

Om en kvinna i Sverige föder 1-5 barn så är hon normal. Om hon föder 10+ barn så är hon statistiskt onormal. Jag tycker att det är självklart att normalitet existerar. Däremot är värderingen av om normalt är bra eller dåligt en fråga om inställning.

Jag blev så glad att hitta ditt inlägg. Jag var på väg att skriva något liknande själv, men Googlade på ”asperger syns inte utanpå” och ditt inlägg kom upp som första resultat. Jag fick diagnoserna autismspektrumtillstånd (Asperger) och bipolär typ II för ett år sedan (som 58-åring) och jag känner igen mig i vartenda exempel du tar upp. Just nu är jag i slutfasen av skrivandet av min tredje bok och den handlar om åren före och efter diagnoserna.

https://www.facebook.com/vidminsida/

Den Thor-Björn känner jag till sedan förut. Dig har jag läst om inser jag nu när jag besöker Facebook-sidan du länkar till där du skriver om boken Ängeln vid Hovs hallar. Det är ju du som är kompis med solstollen. Vad intressant att du har fått en Asperger-diagnos. Det finns inget diagnoskriterie som säger att Aspergers syndrom syns utanpå en människa men däremot så kan man se på en del människor att de har Aspergers syndrom. Det har jag fått bekräftat från läkare och psykologer som är arbetar med patienter med Aspergers syndrom. Det är dock bara med ”skolboksexemplen” som det syns utanpå att de har Aspgers syndrom.

Den där är så jäkla bra!! Tack för att du länkade till den!
Jag bävar för den dagen jag kommer få ett sammanbrott i en sådan situation och då bli nedtacklad av väktare för att de tror jag är narkotikapåverkad…

Vilken bra beskrivning! Jag tror att jag har så till någon grad, fast jag är samtidigt bra på att skärma av mig, och då slutar det med att jag inte hör eller ser något alls. Jag hamnar nästan i min egen värld. Jag antar att det är min hjärnas sätt att skydda mig.

Hej. Har googlat lite nu om Aspergers och hamnade här.
Har lite frågor längst ner sen.

Är 30år gammal, i fredags så blev jag klarutredd och fick diagnosen mild form av aspergers.
Varför jag ens tänkte göra en utredning var mer att jag har problem gällande jobb och att hålla kvar ett jobb längre tid, vissa saker i mitt vardagliga liv som egentligen hör till det ”vanliga” är en stor grej för mig.

Självklart kom diagnosen som en chock, för jag trodde inte det skulle visa något, men nu gjorde det ju det.
Är nu under en process att försöka att leva på som vanligt, att man ändrar inte personlighet bara för att fått en diagnos.

Detta kommer ge mig svar på varför det har vart som det vart, och jag kommer vända detta till något positivt.
Jag kanske kan hitta ett jobb som passar mig. Ett liv som passar mig bättre, bara det att jag kanske borde ha mer rutiner i vardagen.
Men hur ska det gå?
Undrar om det finns någon bra bok om hur man kan fixa sånt utan boendestödsteam?
Även en bok där det står lite hur man få mer förståelse för sig själv och omgivningen.
Kanske boken att vara vuxen med aspergers syndrom kanske svarar på mina frågor här ovan?

Hej Karin!

Jag förstår verkligen att diagnosen kom som en chock! Att få diagnosen är en process och det brukar ta tid att landa lite. Du gör helt rätt i att läsa på om Aspergers syndrom men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla aspergare är olika och alla har inte de egenskaper/svårigheter som förknippas med Aspergers syndrom. Och precis som du skriver är man fortfarande samma person som man var innan man fick diagnosen!

Min bok ”att vara vuxen med Aspergers syndrom” handlar mycket om bemötande samt hur det kan vara att få en diagnos i vuxenåldern. Annars gillar jag Gunilla Gerlands ”en riktig människa” men den boken besvarar egentligen inte de frågor som du har utan det är hennes biografi. Anledningen till att jag gillar hennes bok var att hon beskriver så tydligt hur hon kände sig i olika situationer. Jag kände inte igen mig själv i många saker som hon beskriver men det gav mig ändå en större förståelse för diagnosen.

Jag vet inte om du har kontakt med habiliteringen men där kan du kanske träffa en arbetsterapeut som kan hjälpa dig att skapa fungerande rutiner. När det gäller att hitta ett passande yrke så är det viktigt att du identifierar dina svårigheter och styrkor. Boendestöd behöver du inte skaffa och det är ingen som kommer att tvinga dig till det. Det är snarare svårt idag att få boendestöd idag för kommuner vill spara pengar nuförtiden så de kommer bara bli glada om du inte vill ha boendestöd!

Ett liv som passar mig bättre, bara det att jag kanske borde ha mer rutiner i vardagen.

Det låter som ett fall för en arbetsterapeut med kunskap om NPF-diagnoser.

Stängt för kommentering.