Kategorier
Läsarfrågor

Varför tar det tid att hitta rätt anpassningar på jobbet?

Sn0wfl4ke frågar

Varför kan det ibland ta sån tid i arbetslivet innan man hittar rätt och vet säkert vilka anpassningar man behöver och mår bra utav när man har en autismdiagnos?

Paula svarar

Att det kan ta sådan tid för en autist att hitta rätt i arbetslivet kan bero både på arbetstagaren med autismdiagnos och arbetsgivaren. För ett par veckor sedan föreläste jag tillsammans med min chef, och han berättade för åhörarna att det hade tagit tid för honom och mina kollegor att ta in att jag absolut inte ville delta i konferenser och gemensamma icke-föreläsningsrelaterade arbetsresor och att jag verkligen hade menat vartenda ord jag hade sagt när jag hade förklarat att jag mådde dåligt av att delta i sådana aktiviteter. Han berättade att han och mina kollegor hade tänkt i början: ”Självklart ska alla delta. Orkar inte Paula delta hela dagar kan hon åtminstone delta halva dagar. Det är en bra kompromiss.”

Även neurotypiker behöver tid

Jag tror att det är inbyggt hos neurotypiker att alla ska delta i alla aktiviteter. Det verkar som att många neurotypiker känner sig obekväma om någon helt drar sig undan eller beter sig helt annorlunda än alla andra. Det sägs att vi autister behöver tid för att förstå vissa saker, men jag skulle påstå att samma sak även gäller neurotypiker: neurotypiska arbetsgivare och kollegor kan behöva tid för att förstå att vi autister fungerar annorlunda, och neurotypiker kan behöva påminnelser om att vi behöver anpassningar. Min chef och mina kollegor fick lära sig att tänka om när de förstod hur viktigt det är för mig att slippa vissa aktiviteter.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Hur ska autisten veta det?

En annan anledning till att det kan ta tid för en arbetstagare med autism att få rätt anpassningar i arbetslivet är att autisten själv inte riktigt vet vad hen behöver för stöd och anpassningar. Och hur ska autisten kunna veta det om hen aldrig har testat vad som funkar och inte funkar? Dessutom kan en autist ha svårt att förstå vad hen mår dåligt av. Mår autisten dåligt och känner sig utmattad är det inte alls säkert att hen kopplar det dåliga måendet till exempelvis fikarasterna på jobbet eller till jobbresorna med kollektivtrafiken. Ingen har ju berättat att man kan bli utmattad av aktiviteter som är lätta för neurotypiker, och kraschen kan komma först efteråt!

Autisten kan jämföra sig med NT:s

Vidare kan en autist omedvetet jämföra sig med sina neurotypiska kollegor. Autisten kan exempelvis resonera att hen borde orka jobba skift ibland eftersom hens neurotypiska kollegor gör det jämt och klarar det utmärkt trots flera små barn. Även jag har jämfört mig själv med mina kollegor: många av dem kommer hem sent från långa föreläsningsresor, men ändå kan de hålla nästa utbildning tidigt morgonen därpå. Och eftersom de orkar göra det väldigt ofta har jag resonerat att jag borde orka göra samma sak någon enstaka gång, men jag har gång på gång fått konstatera att det inte funkar för mig!

Samhället sätter press

Sedan är pressen från myndigheter och samhället ett problem för sig. Arbetsförmedlingen förväntar sig att autisten med tiden kommer att behöva färre och färre anpassningar så att storleken på lönebidraget kan minskas. Denna förväntning kan få autisten att tro att det är något fel om hen inte klarar av att träna upp vissa färdigheter så att hen kan fungera (nästan) som en neurotypiker på en arbetsplats. På grund av pressen kan autisten sätta upp helt orealistiska mål som hen aldrig kommer att av att uppnå, och hen ber inte om fler anpassningar eftersom hen tror att det måste vara något fel om hen inte klarar av att träna upp vissa färdigheter. Samhället propagerar ju för att de flesta svårigheter går att träna upp!

Inte hållbart i längden

Själv upplever jag att jag i motsats till Arbetsförmedlingens förväntningar har behövt fler och fler anpassningar med åren, absolut inte färre. I början orkade jag delta i fler sociala aktiviteter på jobbet än vad jag orkar idag. Att jag klarade mer i början beror på att jag var utvilad efter flera års aktivitetsersättning och försörjningsstöd. Men ju fler gånger jag utsatte mig för dessa typer av tillställningar desto sämre mådde jag med tiden. Till slut tvingades jag be om fler anpassningar än vad jag dittills hade haft. Att jag i början orkade delta i konferenser halva dagar betyder inte att min dåvarande arbetssituation var hållbar i längden!

Hjälp mig informera om NPF genom att dela det här inlägget på exv. Facebook, X, WhatsApp m.fl.:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.

Reklam för min bok

”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fråga mig om autism

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.

Följ min blogg

Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Senaste svar på alla blogginlägg

  1. Hittade detta inlägg igen. Tänkte kommentera det också. Emma ska alltså inte jämföra sin situation med någon som inte har…

3 svar på ”Varför tar det tid att hitta rätt anpassningar på jobbet?”

För mig har det tagit massor med år med att hamna rätt och jag menar massor! Fick två barn som väldigt ung, var ensamstående och stretade och kämpade i motvind vad gäller arbete och en harmonisk tillvaro, fick psykisk ohälsa, konstiga mediciner hit och dit, vilsenhet, några självmordsförsök mm. Har senaste två åren arbetstränat och jag kom fram till att mitt max är att arbeta 4 tim/dag 5 dgr/v på ett specialanpassat arbete där jag kan fokusera på mina styrkor/intressen. Väntar nu också på att min ansökan om 50% sjukersättning skall behandlas av Fk. Ska nämna att jag är, just idag faktiskt, 56 år. Så visst har det tagit alldeles för lång tid att komma hit där jag är idag! Är inte nöjd med min ”resa” alls, men ser ju att det är på god väg att bli bra 🙂

Det låter som att du haft det tufft, och jag förstår att det känns frustrerande att du fått vänta i 56 år innan du hittat rätt! Hoppas du får 50% sjukersättning och hittar ett anpassat arbete på deltid som passar dig.

Grattis på födelsedagen förresten (om jag förstod dig rätt så fyller du 56 år idag) 🙂

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *