Kategorier
Stöd och insatser

Utveckling ska vara en möjlighet, inte ett tvång

Vi lever i ett samhälle där livslång utveckling och maximal produktivitet står i fokus. När jag sist hade ett möte med Arbetsförmedlingen frågade handläggaren mig om jag fått chansen att utvecklas hos Misa Kompetens. Jag förstår absolut att frågan måste ställas då myndigheter självklart måste kontrollera att vi med funktionsnedsättningar har samma rättigheter som vilken medarbetare som helst. Ändå blev jag stressad av frågan.

Ogillar utvecklingspressen

Anledningen till min stress är att jag upplever att det alltid är tal om utveckling hit och dit istället för att man ska få budskapet att det är okej att vara nöjd med sig själv och inte behöver känna någon press på att sträva efter att ”uppnå nya dimensioner”. Jag förstår att handläggaren hade goda syften och säkerligen har fått order från sina överordnade att kontrollera att chansen till utveckling finns, men jag ogillar ändå förväntningen på att utveckling ska ske. Likaså ogillar jag den vedertagna föreställningen om att alla mår bra av att utvecklas.

Vill bibehålla mina nuvarande förmågor

Den största pressen har dock inte kommit från Arbetsförmedlingen utan från andra myndigheter. Enligt kommunen är syftet med SoL- och LSS-insatserna boendestöd och kontaktperson att den enskilde ska utvecklas och så småningom klara sig på egen hand. Häromåret frågade biståndsbedömaren mig om jag skulle kunna tänka mig att börja vara mer aktiv när jag och boendestödjaren rengör kylskåpet och låta boendestödjaren inta en passiv roll!

Blir mentalt trött

Men nej, jag kan inte bli aktiv och sträva efter att utvecklas för jag orkar inte det. Jag blir mentalt trött av att rengöra kylskåp vilket innebär att min delaktighet får bestå i att jag tittar på när boendestödjaren rengör kylskåpet. Jag deltar alltid aktivt i den mån jag orkar, men orkar jag inte är jag delaktig genom att titta på när boendestödjaren rengör kylskåpet. Mitt mål är att bibehålla de funktioner jag har istället för att hela tiden sträva efter att lära mig nya förmågor. Med stöd av ett läkarintyg där mina svårigheter framgick godtogs min förklaring till slut tack och lov.

Funktionalistisk människosyn

När jag började arbeta tänkte jag att jag äntligen skulle kunna slappna av när det gällde försörjningsbiten. ”Åh, nu ska jag äntligen få stanna upp, vara nöjd med mitt liv och njuta av det jag har”, tänkte jag. Men nu uppstår alltså diskussioner om att jag ska utvecklas och tilldelas mer avancerade arbetsuppgifter! Tack och lov sa min chef att jag endast kommer att erbjudas chansen till utveckling men får tacka nej om jag vill. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är anmärkningsvärt att arbetslivet har förändrats. Förr var det ovanligt att folk bytte jobb, men nuförtiden är det snarare en regel än undantag att den enskilde byter jobb otaligt gånger under sina yrkesverksamma år och strävar efter ständig utveckling och livslångt lärande. Att det nutida samhället hejar på produktivitet och motarbetar tanken på att man duger som man är om man inte utvecklas ser jag som ett tecken på en högst funktionalistisk människosyn.

Utveckling ska vara en möjlighet

Med detta sagt finns det även de med motsatt problem. Det finns ju personer med funktionsnedsättningar som endast får arbete som exempelvis diskare, restaurangbiträde på McDonalds eller trappstädare trots att de haft andra ambitioner. Det är absolut inget fel med dessa typer av jobb, men samtidigt finns det många som så småningom drömmer om att avancera i arbetet. Dock får vissa höra att de redan fått en lönebidragsanställning och därför inte behöver mer stöd från Arbetsförmedlingen längre. Därmed kan de bara glömma bort drömmen om att få stöd i att avancera till chefspositioner. Men bara för att man har en funktionsnedsättning betyder det inte att man aldrig vill avancera på jobbet och inte klarar av att utvecklas. Vi med funktionsnedsättningar ska absolut inte behöva hoppa av glädje för att få arbeta som trappstädare i 45 år utan så länge vi klarar av andra jobb ska vi alltid ha ett val. Utveckling ska vara en möjlighet men aldrig en press eller ett tvång!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

4 svar på ”Utveckling ska vara en möjlighet, inte ett tvång”

Hej alla!

Jag har precis börjat läsa den här bloggen och känner en oerhörd lättnad av flera orsaker, men det som gjorde att jag inte kunde vänta med att kommentera tills jag läst igenom allt är den här frågan:

Är det möjligt att få boendestödjare eller motsvarande som inte kommer hem till en, men som på distans sköter ens kontakter med myndigheter såsom försäkringskassan, arbetsförmedlingen, sjukvården och socialtjänsten? Det vore drömmen, och det enda jag skulle behöva för att uppnå psykisk hälsa och värdiga levnadsförhållanden.

Tack så hemskt mycket Paula och alla andra som bidrar i den här bloggen! Att ha era formuleringar att sticka under näsan på oförstående kommer att öka min livskvalitet väsentligt <3

Hej Wembi!

Vad roligt att höra att du uppskattar bloggen ♥ Vad gäller din fråga så är det olika från kommun till kommun vad boendestödet kan hjälpa till med. I många kommuner gäller regeln att klienten och boendestödjaren måste träffas fysiskt och boendestödet bara ska stötta och hålla sig i bakgrunden. Här i Stockholm är det däremot mer flexibelt, och allt hänger på vad det står i ens biståndsbeslut. Jag vet att några av mina boendestödjare har haft kunder på distans där de har skött myndighetskontakter åt kunden på det sätt som du beskriver så omöjligt är det inte om man bor i rätt kommun och har en förstående biståndsbedömare.

Jag föreslår att du vänder dig till biståndsbedömaren i din kommun/stadsdelsförvaltning och ställer frågan! Får du till svar att boendestödet inte kan utföra sådana arbetsuppgifter i din kommun och att de inte arbetar på distans så kan du kolla om din kommun har personliga ombud. Isåfall kan du kontakta dem och be dem hjälpa dig med myndighetskontakterna! I annat fall kan du alltid ansöka om en god man som sköter dina kontakter med myndigheter. Viktigt att beakta i sammanhanget är att en god man kostar pengar om man har inkomster över existensminimum. Dock är det inte heller givet att boendestödet är gratis, men det skiljer sig från kommun till kommun. Här i Stockholm är boendestödet gratis, men i många andra kommuner kostar det pengar.

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.