Att psykisk ohälsa som ung har ett positivt samband med utanförskap som vuxen är känt, enligt forskning. Men vad betyder utanförskap egentligen? Vems definition är det som gäller: den enskildes, anhörigas eller samhällets? Måste utanförskap alltid vara negativt? Tänk om utanförskapet är självvalt och vederbörande mår bra och trivs? Visst, har man en funktionalistisk människosyn utgör utanförskap ett mycket stort problem då det innebär uteblivna skatteintäkter, men med en humanistisk människosyn ser jag inte varför det automatiskt måste vara något dåligt. Jag tänker i alla fall aldrig inta en funktionalistisk människosyn!
Har egna erfarenheter
Missförstå mig rätt nu. Jag tycker att psykisk ohälsa utgör ett mycket allvarligt problem och att det inte kan uppmärksammas för mycket. Tack och lov är det länge sedan jag mådde psykiskt dåligt, men faktum är att jag led av en allvarlig depression som ung vuxen. Jag orkade inte ta hand om mig själv och gick runt i stan med trasiga skor och pappas gamla jacka som var alldeles för stor för mig. Jag orkade överhuvudtaget ingenting, absolut inget. All livsgnista var borta. Dessutom har jag senare förstått att jag som barn och tonåring led av dystymi, det vill säga något mildare men kronisk depression, även om jag aldrig fick en officiell diagnos av den enkla anledningen att jag inte sökte hjälp.
Mina bästa år
Efter att ha blivit diagnostiserad med autism fick jag som ung vuxen aktivitetsersättning vilket innebär att jag blev något som i folkmun kallas för sjukpensionär. Att psykisk ohälsa som tonåring predicerar arbetslöshet i det unga vuxenlivet stämmer därmed utmärkt i mitt fall. Men mådde jag dåligt? Nej, inte ett dugg! De år jag levde som sjukpensionär är snarare mina allra bästa år i livet. Att många ser sjukpensionärslivet som ett liv dömt i fattigdom spelade ingen roll för mig. Jag har alltid varit ekonomisk av mig, och för mig är psykiskt välmående betydligt viktigare än ekonomiskt välstånd!
Ångrar ingenting
Sedan fyllde jag 30 och vips så blev jag plötsligt utförsäkrad vilket ledde till enormt dåligt mående och fattigdom tills allt äntligen ordnade sig efter några år. Numera arbetar jag som föreläsare och utbildare om autism och mitt liv funkar utmärkt, men till skillnad från vad många tror ångrar jag absolut inte mina år som sjukpensionär! Så här efteråt önskar jag absolut inte att jag skulle kommit in i arbetslivet tidigare. Det var nämligen just tack vare detta så kallade ”utanförskap” som jag fick chansen att återhämta mig och lära känna mig själv.
Allt annat är ointressant för mig
Min fråga är vad forskarna egentligen vill komma åt? Att elever med svårigheter och specialbehov uppmärksammas och ges stöd så att de får, om de önskar det, chansen att studera vidare ser jag som viktigt. Att psykisk ohälsa har ett positivt samband med ”utanförskap” som vuxen är däremot mindre viktigt för mig. Jag resonerar snarare tvärtom: i min värld är det betydligt värre att Försäkringskassan numera systematiskt avslår ansökningar om aktivitetsersättning än att många som tidigare i livet lidit av psykisk ohälsa varken arbetar eller studerar som vuxna. Det enda intressanta för mig är om dessa personer i ”utanförskap” mår bra och är nöjda med sitt liv, allt annat ser jag som ointressant!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Precis, folk är tyvärr elaka mot vissa utvalda personer, och ofta är det oss som har osynliga funktionsnedsättningar och har…
Vad läskigt.
Ja precis, jag är pessimistisk så att jag kan släppa det och slippa fundera på hur det blir. Därför händer…
Det är inte lika stor risk för fysisk mobbning, nej. Absolut! Men du skulle bara veta vad även vuxna är…
Jag skrek och kunde inte andas. Blev röd som en kokt kräfta i ansiktet. Min mamma blev jätrerädd men jag…
Ja, alla präster jag träffat hittills i församlingen har känts fina! Men den här prästen alltså… extra fin och omtänksam!…
Det låter som en skrämmande upplevelse! Vad bra att du har bokat läkartid.
Jag tror också att miljön spelar väldigt stor roll. Och för mig som sagt var miljön det ENDA som spelade…
Intressant. Förresten jag var nära att kvävas till döds förra veckan av en stor kycklingbit som fastnade i halsen. Sedan…
Det har du rätt i, säkert kan de sakerna du räknade upp spela in, det behöver inte bara handla bara…
57 svar på ”Utanförskap, inte alltid ett problem”
Jag håller verkligen med dig om det du skrev i ett tidigare inlägg att den funktionalistiska människosynen spökar fast subtilt!
De som intar den funktionalistiska människosynen kan förklara det med att de ”bara vill människor deras bästa”, att de ”ska ha en framtid” eller liknande och hävda att de därmed borde ses som sanna humanister
😅😔
Precis så ser jag det också! För övrigt misstänker jag att många med en funktionalistisk människosyn inte ens är medvetna om att de har det. Jag tror att de gärna säger högt att alla människor är lika mycket värda, men när det kommer till kritan ser de det som självklart att personer som saknar arbete och utbildning måste uppmuntras till att komma ut ur sitt ”utanförskap” och berömmer vederbörande när hen gör som de säger. Precis som du skriver tror de sig förmodligen vara humanister.
Bra artikel igen. Som tidigare sagt, ”utanförskapen” består av att alla stöter ut en totalt från all gemenskap, dömer, kränker och tar avstånd när man av någon anledning inte jobbar – helt oavsett vad det beror på. Vilket snarare uppmuntras av de flesta politiska partier, så att folk kommer ur sin ”lathet” och börjar bidra till samhället. Att alla är lika mycket värda har alltid varit ren bullshit och argumentet går att krossa direkt på flertalet sätt. Och det går bra för varje person att tro sig veta bättre själva än legitimerade läkare med mångårig utbildning och kompetens när det passar dem. Sen blir ingen friskare heller av att få indragen sjukersättning – precis tvärtom. Det bidrar endast till ännu sämre mående även psykiskt och har i många fall lett till självmord också för att folk inte såg någon annan utväg. Spar pengar till samhället på bekostnad av de allra svagaste och mest utsatta. Medan vissa gärna får helt ENORMA summor skattepengar för att de bara hade turen att lyckas födas i rätt familj, som återigen sagt…Världen är väldigt orättvis. Och att tycka alla bör kunna lyckas lika bra och döma ut alla som inte kunnat det och tycka att de får skylla sig själva, är att gå i tron om att alla föds med samma förutsättningar. Vilket också skulle gå att presentera en uppsjö av motargument för. Varje person med de åsikterna tror sig även vara bättre själva och att helt andra regler självklart gäller för DEM, om de eller deras egen familj skulle drabbas av sjukdom, olycka etc. Då är allt helt okej. Så har de allra flesta som jag har mött varit. Ända tills det händer de själva.
Jag önskar att folk kunde börja visa mer empati och förståelse för sina medmänniskor rent allmänt. Som du själv, Paula, och även läsarna här på bloggen! Jag tycker ni har väldigt kloka åsikter och önskar er allt gott. 🙂
Vad roligt att du tycker att jag och mina bloggläsare är empatiska. Jag tycker precis som du att de flesta av mina bloggläsare är kloka och har en jättefin människosyn vilket jag är glad för. Och en av anledningarna till att jag började föreläsa och blogga var just att jag hoppades på att kunna få allmänheten att förstå hur det är att leva med en funktionsnedsättning.
Du har rätt i att vissa människor anses ha ett högre människovärde än andra. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att boendestödjare ofta vill få sina brukare att bli mer ”självständiga” är att självständiga människor anses vara bättre än vi som ständigt behöver stödinsatser. Det är många som blir förvånade när jag förklarar att jag inte ser något värde i att träna på självständighet. Om det verkligen är för brukarens bästa och brukaren både vill och orkar träna på självständighet är det såklart en annan femma, men jag vill personligen inte utsättas för självständighetsträning.
Jag håller med dig om att det finns människor som anser sig veta bättre än legitimerade läkare. Jag brukar säga att ju fler åsikter människor har om andra människors liv desto mindre kunniga brukar de vara! Det är lätt att uttala sig om andras arbetsförmåga när man saknar kunskap!
På tal om boendestöd och självständighetskravet på brukare: en boendestödsperson här i kommunen uttryckte att anledningen till att boendestödet inte hjälper oss funktionsnedsatta med praktiska saker är att vi inte ska bli ”beroende av hjälp”. Det är en otroligt cynisk människosyn, som jag tyvärr inte stötte på för första gången. Tänk om tandläkaren hade samma inställning (”nej vi tänker inte laga alla dina hål för det kommer att göra dig beroende av tandvård”).
Word! Jag har tänkt i liknande banor. Samma princip kan tillämpas i många situationer: tandläkare precis som du skrev, hushållsnära tjänster, hemtjänsten hos de äldre o s v. Intressant i sammanhanget är att det sällan ifrågasätts att hemtjänsten städar hos äldre och att äldre är beroende av stöd. Och hur är det med RUT-tjänster? Personer som anlitar RUT orkar kanske inte städa själva så de är också ”beroende” på sitt sätt.
Så som jag ser det är vi människor alltid beroende av antingen varandra eller hjälpmedel som t ex glasögon, och det är precis så det ska vara tycker jag!
Biståndshandläggaren har varit lite (med betoning på lite, hen har inte hjälpt mig alls när jag påpekat problemen) på min sida så nu har de haft något möte (utan mig, jag tycker inte att det är jag som ska styra upp deras arbetssätt), som tydligen inte gick bra. Fortsättning följer.
Vad bra att biståndshandläggaren åtminstone förstår dig lite grann. Det kan vara så att hen egentligen förstår vad du menar och skulle vilja hjälpa dig men har ett väldigt litet handlingsutrymme. Men jag hoppas att allt slutar bra och att mötena leder till att du får det stöd du är i behov av!
Klockren jämförelse, M😉
Tack! (Mina erfarenheter av tandvården har blivit 100 % bättre sedan jag fick min diagnos och var öppen med den hos tandvården. Erfarenheten av kommunen är ungefär 100 % sämre. Det kan spela in för min jämförelse.)
Jag förstår! Vad bra att du har fått bättre erfarenheter av tandvården.
”Som du själv, Paula, och även läsarna här på bloggen! Jag tycker ni har väldigt kloka åsikter och önskar er allt gott.”
Jag hoppas att Paulas blogg fungerar som ett tryggt rum för dig och att du inte känner dig bortstött, dömd och kränkt här.
Det är ett väldigt trevligt ställe det här och likaså alla härinne! 🙂 Jag har väl tittat in här i ett par år nu, tror det var c.a. hösten 2020 jag fann bloggen.
Jag är jätteglad att du känner så! 🙂
Intressant det här med utanförskap:
Jag lever själv i ett utanförskap och har väl gjort det hela livet eftersom jag alltid känt mig annorlunda gentemot min omgivning och mer eller mindre levt i periferin.
Men jag trivs ganska bra med livet trots att det är mycket jag önskar hade varit annorlunda.
Det som är jobbigt är att så fort jag kliver ut ur normsamhället är att en blir väldigt ensam och sårbar. För det kostar att gå sin egen väg och det är svårt att hitta likasinnade människor som förstår en och accepterar ens livsval för många blir rädda och obekväma eftersom de inte vet vart de ska placera mig.
Men nu är det som det är och istället för att lägga mig ner och dö får jag försöka göra det bästa av situationen och det viktiga och mödosamma arbetet i att acceptera verkligheten så som den ser ut.
När jag ser mig omkring och ser hur ”vanliga dödliga” lever sina liv tänker jag ibland att ”hur f-n står de ut?”
Det är som att de åkt till Ikea och inte bara kommit hem med färdigmonterade möbler utan även ett färdigmonterat liv. Allt följer samma mönster, inget får sticka ut, man ska ha ”rätt” åsikter, ”rätt” jobb, ”rätt” vänner, ”rätt” partner, inget skav och inga skönhetsfläckar får förekomma. Det perfekta livet?! Jo jag tackar…
Nu generaliserar jag grovt och såklart finns det undantag som med allting annat men det är mångt och mycket medias fel som sköljer över oss med dessa ideal om hur en människa bör leva och vara.
Vill jag vara en del av ett samhälle som inte accepterar olikheter och oliktänkande?! Svar: NEJ!! Då känns ett liv i utanförskap mycket mer lockande och ett pris jag betalar istället för att tvingas in i något system som tar ifrån mig mitt människovärde.
Vad bra att du har rätt inställning och försöker göra det bästa av situationen! Jag håller helt med dig om att det kostar att gå sin egen väg. Om det inte hade varit extremt energikrävande för mig att anpassa mig hade jag säkert gjort det, men jag mår ju dåligt av att leva enligt förväntningarna.
Jag undrade också förut hur andra människor klarar av att leva det liv de lever. Mådde de inte dåligt liksom? Men jag har förstått att de flesta av dem är nöjda med sina liv och skulle aldrig vilja leva som jag gör.
Apropå att leva i utanförskap så upplever jag inte att jag levde i utanförskap när jag var yngre. Då hade jag ett jobb, en massa vänner, ett aktivt socialt liv med massor av aktiviteter och variation och dessutom var jag gift. Men jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då! Det livet passade mig inte.
Jag vet flera i min omgivning som lever ett typiskt ”Svenssonliv” och ”verkar” tycka om det livet. De visar i alla fall inget utåt.
Nu när jag har levt i 40+ år och samlat på mig erfarenheter om livet gör det mig ledsen och orolig vart vi är på väg. Samhället blir ju mer och mer prestationsinriktat, professionellt och institutionaliserat.
Skulle önska att det fanns mer visdom i det västerländska samhället och tid för reflektion och självrannsakan.
Du trodde du levde det liv du ville leva och som förväntades av dig och kanske i viss mån ta revansch för att du blev mobbad som barn?!
Jag tycker det är intressant att följa din och andras livsresor på den här bloggen.
Vi lever alla olika slags liv, kommer från olika bakgrunder men vi förenas i rätten att få leva våra liv på våra villkor och drivs av en stark längtan efter att få bli accepterade som de mänskliga varelser vi är!
Jag håller med om att samhället blir mer och mer prestationsinriktat. Jag har reagerat flera gånger när folk åker till sina sommarstugor på semester för att renovera och fixa med stugan istället för att ta det lugnt. Jag har inget emot sommarstugor och jag hade gärna velat ha en, men det jag undrar är hur hälsosamt det är att aldrig lata sig och göra ingenting. Men vissa människor kanske trivs med att alltid ha olika projekt på gång och blir aldrig utbrända.
Jag tror att jag försökte leva ett neurotypiskt liv för att:
1) Jag hade alltid hört att det var det bästa för alla och att man blev deprimerad av att vara utan sysselsättning och spendera för mycket tid för sig själv.
2) Jag ville ta revansch för att jag hade blivit mobbad som barn, men felet jag gjorde var att jag tog det för givet att jag borde ta revansch just på det här sättet. Det föll mig aldrig in att det skulle kunna finnas andra alternativ.
3) Jag trodde att jag behövde träna på det sociala.
Det jag ångrar är att jag levde på fel sätt i alldeles för många år istället för att lyssna på mig själv. Men jag trodde på allvar att mina känslor var fel och att andra människor visste bättre vad jag kände innerst inne.
Om jag får konkretisera det jag skrev förut om att samhället blir mer prestationsinriktat så är egentligen inte det som är problemet utan problemet är att alla förväntas ställa upp på de villkoren och bara acceptera det utan vidare (även om det finns motrörelser idag och det kommer bli vanligare i framtiden inte minst i dessa kristider).
Att alla ska rätta in sig i ledet utan att protestera och därmed vara en ”god samhällsmedborgare”.
I och med att jag alltid i yrkeslivet mer eller mindre har pressat mig till det yttersta, anpassat mig hela tiden och aldrig ifrågasatt hur jag levt mitt liv har de erfarenheterna gjort att jag tar avstånd till mitt tidigare liv och är starkt kritiskt till synsättet att det vi producerar/presterar rättfärdigar vår existens.
Jag antar att jag haft mycket tid att reflektera över mitt eget liv de senaste åren och hur jag förhåller mig till omgivningens förväntningar. Men i förlängningen är det bara sunt att stöta och blöta tankar och idéer med sig själv och våga utmana sin egen världsbild.
Jag har människor i min omedelbara närhet som alltid har en massa projekt på gång som att t ex fixa och dona med sitt hus eller engagera sig i olika föreningar och aldrig verkar kunna slå sig till ro och bara vara.
Jag vet att de trivs med det livet men för mig är det obegripligt och jag blir alldeles utmattad när jag tänker på det.
Genom att göra ingenting och bara ta det lugnt kan det uppstå många bra saker som t ex inspiration till nya projekt eller nya insikter om sig själv och livet.🙂
Det låter som att du haft chansen att reflektera under den senaste tiden och lärt känna dig själv och dina behov! Det är jättebra att veta vem man är och vad man vill.
Jag förstår vad du menar med att människan förväntas acceptera prestationskraven utan att ifrågasätta. Vi har dessutom hjärntvättats till att tro att det är det bästa för oss. Dessutom förväntas vi inte bara prestera utan även konsumera samt vara ute efter nya upplevelser. Det förvånar mig inte att det kommit motrörelser.
Själv hade jag aldrig kunnat ha en massa projekt på gång hela tiden. Usch vilken hemsk tanke! 😉 Av denna anledning har jag inte heller skaffat barn. Jag behöver ta det lugnt och bara vara vilket jag aldrig skulle kunna göra om jag hade haft barn.
Jag håller med dig om att man kan få inspiration när man bara tar det lugnt. Jag får väldigt ofta inspiration till nya bloggämnen när jag är ute i skogen och plockar blåbär! 🙂
”Jag har inget emot sommarstugor och jag hade gärna velat ha en, men det jag undrar är hur hälsosamt det är att aldrig lata sig och göra ingenting.”
Att göra någonting som är roligt och att göra det i sin egen takt tycker jag är samma sak som att lata sig och göra ingenting.
Du har rätt! Det förutsätter iofs att man tycker att det är roligt att fixa och dona. Men det finns nog folk som tycker det!
En jätteintressant bok som anknyter till temat ”västvärldens extrema samhälle” är Papalagi – den vite mannen. Underbar bok som inte är skriven i vanlig bemärkelse. En hövding som levde på Samoa öarna kring 1920 reste omkring i Europa med en tysk man. När hövdingen kom tillbaka hem höll han tal till sina undersåtar om vad han hade sett. Dessa tal skrev tysken ner och det blev en bok! T ex ”det finns inte mer tid än mellan soluppgång och solnedgång”.
Intressant, tack för ett boktips! 🙂
Bra skrivet, Musikmakaren! Man ska aldrig vara någon annan än sig själv eller försöka anpassa sig efter andra, för då måste man göra det inför varje person och då tappar man till slut sin egen personlighet, drömmar och mål och glömmer allt mera bort helt vem man var. Att behöva låtsas vara någon som man inte är för att bli accepterad är en ännu värre utanförskap och ensamhet än att vara helt själv, har jag ofta känt. Jag har också alltid både känt mig utanför och varit det. Och ibland har jag aldrig känt mig lika ensam som när jag har stått mitt i en folkmassa. (Innan pandemin då.)
Jag ser det numera som att de enda personerna som är intressanta, är just de som är annorlunda och har valt att gå sin egen väg. Det är väldigt starkt att stå emot grupptryck också! Då det inte alltid innebär något positivt och normer inte alltid är bra heller bara för att de flesta gör det, som sagt. Så länge det inte skadar en själv eller någon annan, så tycker jag folk ska ha rätt att göra precis vad de själva vill och även klä sig och se ut därefter etc utan att behöva bli utsatta för mobbning, hån, påhopp, elakheter och kränkningar. Jag har alltid bara önskat en värld där alla kunde behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det var så jag själv blev uppfostrad och jag har alltid verkligen försökt leva efter det också. Och att vara snäll mot alla jag har mött på vägen, är för mig en mycket större stolthet än all personlig framgång. För det skulle endast ha gynnat mig själv i slutändan. Då hjälper jag hellre upp andra som jag känner behöver stöd, värme och empati!
Själv brukar jag också känna mig ensam i sociala sammanhang. Intressant i sammanhanget är att jag mycket sällan känner mig ensam när jag sitter ensam i mitt sovrum eller är ute i skogen själv och plockar blåbär. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle på över 10 år då jag skulle känt mig ensam i negativ bemärkelse trots att jag spenderar väldigt mycket tid för mig själv. Men å andra sidan är jag ju superintrovert! De flesta människor funkar inte som jag.
Apropå att låtsas vara någon annan för att bli accepterad läste jag en gång något väldigt klokt: att det är mycket värre att förlora sig själv än att förlora andra människor. Och precis så är det för mig: förut var jag alltid andra människor till lags, men det stora problemet var att jag helt hade förlorat mig själv! Ända sedan jag började lyssna på mig själv har jag istället förlorat många andra människor men det viktigaste är att jag inte längre förlorar mig själv.
Tack Kane, detsamma! 🙂
Alltid intressant att läsa dina kommentarer.
Att vara sig själv är det enda sättet att bli omtyckt för den man är. I annat fall är det rollen man spelar som andra tycker om.
Word! Jättebra skrivet!
Kane skrev: ”Att behöva låtsas vara någon som man inte är för att bli accepterad är en ännu värre utanförskap och ensamhet än att vara helt själv, har jag ofta känt”
Hög igenkänning. Bra formulerat!
Håller med!
Bra uttryckt Musikmakaren. Syftar framför allt på kommentaren där Musikmakaren bl a skriver att hen
”är starkt kritiskt till synsättet att det vi producerar/presterar rättfärdigar vår existens”.
(Just på den kommentaren ovan finns ingen svara-knapp).
Mvh
Tack kritan! 🙂
Jag tycker det tråkigaste är att inget man gör är viktigt så länge man inte tjänar pengar på det. Att det i princip är så allt mäts. Man kan ha hur stark passion inför något som helst och det kommer inte anses viktigt eller uppmuntras om man inte får betalt för det. Eller arbeta volontärt av humanitärt intresse utan något eget vinstintresse alls, som ju verkligen hjälper människor. Det anses ändå inte lika fint med samhällets mått. Förr var det ännu mer åt det hållet, att särskilt män nästan enbart värderades efter prestation, lön, framgång och status. Även fortfarande i många andra länder och världsdelar. Men vi börjar gå tillbaka dit igen även i västvärlden nu. Moral och personlighet blir allt mindre viktigt. Och allt mäts istället i ”vinnare och förlorare” i den sociala hierarkin. Ett elitistiskt samhälle och människosyn som rensar bort all ”svaghet”, sjuka etc och anser de som mindre värda skrämmer mig starkt.
Jag håller med dig om att lönearbete anses vara mest värdefullt! Däremot upplever jag att volontärarbete anses vara betydligt bättre än inget arbete alls. Jag tror att många tycker att det är häftigt när någon säger upp sig från sitt jobb i Sverige för att flytta till Afrika och volontärarbeta i ett barnhem där.
Jag håller med dig om att synen på sjuka och funktionsnedsatta tyvärr har blivit sämre nu än vad den var tidigare, fast förr i tiden var den precis som du skriver ännu sämre, liksom vad som fortfarande är fallet i många andra länder. I vissa andra kulturer är man verkligen ingenting värd om man har en psykiatrisk sjukdom/funktionsnedsättning, och kommer det ut kommer ingen vilja gifta sig med vederbörandes syskon för hela familjen har dragit skam över sig!
I Sverige anses det fortfarande till hög grad kontroversiellt att säga upp sig själv från sitt jobb för att t ex ta ett sabbatsår.
För då ”bidrar” man ju inte och det är nästan en ansvarslös handling trots att det är just precis vad den personen behöver för att komma på fötter igen eller påbörja ett nytt kapitel i sitt liv.
På lång sikt tjänar ju samhället på det men tyvärr är det en alltför kortsiktig hållning som råder.
Vikten av vad man gör, att ha ett lönearbete som per automatik definerar vem personen är, är så djupt förankrat hos svenskarna och något helt naturligt.
Det är ju typ andra frågan vi ställer när vi träffar en ny person medan de i t ex medelhavsländerna undrar hur man själv och familjen mår.
”I Sverige anses det fortfarande till hög grad kontroversiellt att säga upp sig själv från sitt jobb för att t ex ta ett sabbatsår.”
Jag vet inte om det är så kontroversiellt. Det var inte länge sedan Sverige prövade ett system med friår.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fri%C3%A5r
Dr. Blom: Ja, jag minns friåret och valde nog fel ordval där; kontroversiellt är väl kanske att ta i men det är åtminstone omdiskuterat även om det sakta men säkert håller på att ändras.
Jag känner till flera personer som har sagt upp sig för att ta ett sabbatsår.
Tror att en hel del människor idag starkt ifrågasätter hur de lever sina liv och hur en människa bör vara. De är trötta på samhällets normer och längtar efter en förändring och en del är beredda på att ta lite risker för att få leva det liv de vill leva.
Intressant diskussion om synen på friår! Själv träffade jag sällan människor som ifrågasatte friåret för de som tog friår sågs enligt min erfarenhet ändå som vanliga, arbetande människor som behövde en längre semester. Däremot har jag träffat desto fler människor som är helt emot att ungdomar tar ett friår efter gymnasiet för att sitta hemma på dagarna. Jag tror även att många jag känner skulle ifrågasätta att någon säger upp sig från jobbet helt för att ta ett friår!
Åh, jag har bott i Italien och det var så skönt att kunna prata med någon helt ny bekantskap på en fest i nån timma UTAN att frågan ”vad jobbar du med?” ställdes. När jag har berättat detta för svenskar så fattar de inte. ”Vadå inte fråga om arbete, det går ju inte.”
Jag förstår vad du menar! I Algeriet frågade de oftast om familjen när de ville småprata eller lära känna någon. ”Hur mår din familj?” frågade de istället för att fråga vad man jobbade med. Familjelivet ansågs vara det ”riktiga” livet!
Jodå, det går alldeles utmärkt! 🙂
Är det inte lite ironiskt att när svenskarna väl är lediga och går på tillställningar och pratar med varandra att jobbet nästan alltid ska föras på tal då?! 😆
Hehe, det tycker jag också är lite roligt! Och det roliga är att många å ena sidan klagar på att det är jättetråkigt att gå till jobbet på måndagar och att de längtar efter semester men å andra sidan pratar de ofta om just jobb när de är lediga 🙂
Frågan är vilka läkardiagnoser man bör skämmas för. Vilka sjukdomar, funktionsnedsättningar, fysiska och psykiska problem etc som inte är socialt accepterade och som folk har full rätt att mobba, diskriminera, döma, kränka och hata andra för och ge mottagarna värre bemötande än om de vore kriminella. Och vilka sorters avundsjuka som är helt accepterad. I nuläget har jag inte hört något politiskt parti kämpa mot ALLA fördomar och diskriminering i samhället, oavsett vad det gäller. Alla väljer bara ut olika grupper som just de tycker är viktiga att värna om. Och då tycker jag inget av de förtjänar min röst heller, även om jag kunde gå ut som vanligt utan pandemi.
I vissa kulturer är det alla psykiatriska problem som är ett stort tabu: depression, ångest, psykoser o s v, och det innebär alltså att den drabbades syskon har svårt att bli gifta eftersom det finns en skamfläck i familjen. Och givetvis hör även andra sexuella läggningar hit än det sedvanliga heterosexuella: homosexualitet, transsexualitet med mera. I vissa kulturer ses dessa som sjukdomar, och vederbörande drar skam över hela familjen om hen är öppen med sin läggning.
Jag påstår inte att vi med psykiska funktionsnedsättningar eller personer med andra sexuella läggningar aldrig diskrimineras i Sverige, men vi har åtminstone kommit betydligt längre än vissa andra kulturer. Jag anser att jag som autist ändå har det relativt bra i Sverige även om jag såklart ännu inte är nöjd utan vill att vi ska få det ännu bättre.
Det är verkligen illa om någon behandlar en person med funktionsnedsättning värre än om den vore kriminell! Jag har ibland träffat otrevliga människor (även om jag tycker att de flesta är relativt trevliga), men jag upplever ändå att kriminella behandlas som samhällets bottenskrap och att de får ett sämre bemötande än vad jag någonsin fick när jag var sjukpensionär. Det är min upplevelse i alla fall, och nu syftar jag alltså på hur laglydiga personer behandlar kriminella! Jag är själv starkt kritisk till att någon som tidigare suttit inne men har avtjänat sitt straff ofta döms ut och exkluderas.
Jag såg precis den kriminelle på vår hemgata tidigt i morse, som stod ute vid sin bil och som jag vet tidigare har pratat skit om mig för min förtidspension, fastän han själv är kriminell och finns med i belastningsregistret, vilket nog ingen annan här vet om eller har kollat upp. Det har nu framkommit att en man här på gatan nyligen begått ett mord också och alla andra grannarna är chockade över att de umgåtts med honom nu när han sitter inne. Men han togs emot med öppna armar av alla här när han flyttade hit, han med. En annan har varit sjukskriven i flera år nu och bara gått hemma på dagarna. Han är också jättepopulär och omtyckt och med i gemenskapen. Ändå så är synen på alla som lever på bidrag bland moderaterna här, helt oavsett anledning, att de är slödder. Vid flera olika tillfällen så har de uttryckt det.
Det är fel på alla andra och själv är man helt perfekt. Så funkar världen för de allra flesta.
För ett antal år sen mötte jag en äldre dam som började prata med mig när jag gick igenom en park. Jag stannade till och hon berättade om hur det såg ut där förr och så. Sen sa hon att hon tyckte allt var så mycket sämre nu, med hur Sverige hade blivit och alla invandrare som bara kommer hit och begår brott och lever på bidrag, etc, etc. Mot mig var hon väldigt artig och trevlig, berömde mig för min klädsel och välvårdade yttre och allt. Men jag insåg vilken typ av person hon var. Hon frågade sen nyfiket vad jag jobbade med och jag ljög och hittade på en titel. Fick beröm och vi fortsatte prata. En tiggare (EU-migrant) kom förbi och hon sa då att det var precis såna där hon pratade om, som bara kommer hit och lever på bidrag och förstör samhället. Jag tänkte att den där unga kvinnan troligen inte fick något bidrag alls och levde i misär och säkert mycket hellre skulle ha ett jobb. Och troligen fick uppleva kränkningar och hat från okunniga och fördomsfulla människor som hon varje dag. När vi skiljes åt sa hon hur trevligt det var att få prata med mig och att hon hoppades att vi sprang på varandra igen däromkring. ”Nej, jag skulle föredra att aldrig möta dig igen.”, tänkte jag, men avslutade bara med ett leende och bad henne ha en fin dag. Att försöka få henne att byta åsikt hade varit helt meningslöst och hon hade rätt till den som alla andra. Jag höll varken med eller sa emot henne, bara lyssnade och lät henne prata. Jag tror att jag såg henne några månader senare i samma område och tog då en omväg istället för att slippa möta henne igen.
Det går att ta avstånd från människor som kränker eller behandlar andra illa och sprider fördomar och okunnighet även om det inte går ut över en själv. Det är min poäng. Egentligen ska det ju inte behöva göra det heller.
Usch, vilken otrevlig kvinna du råkade ut för! 🙁 Jag har också råkat ut för personer som varit väldigt trevliga mot mig men sedan börjat prata illa om just romska tiggare eller invandrare!
Jag håller med dig om att EU-migranter oftast lever i misär. Det måste vara väldigt jobbigt att sitta hela dagarna på gatan och tigga, och jag tror att de allra flesta alla dagar i veckan skulle föredragit att ha ett heltidsjobb om alternativet hade varit att tigga!
De som tidigare begått grova brott och efter frigivningen mobbar andra har troligen någon form av personlighetsstörning. Sådana personer ska du inte bry dig om för de kommer knappast förändras!
Vad gäller han som hade begått ett mord så visste dina grannar förmodligen inte om det när de tog emot honom med öppna armar, misstänker jag. Laglydiga personer som inte umgås i kriminella kretsar brukar enligt min erfarenhet döma ut och exkludera personer som begått brott.
Det är tyvärr mänskligt att klaga på andra och tycka att man själv är perfekt. Det är en egenskap som de flesta människor har och kallas inom socialpsykologin för ”Self-serving Bias”.
”Jag håller med dig om att synen på sjuka och funktionsnedsatta tyvärr har blivit sämre nu än vad den var tidigare, fast förr i tiden var den precis som du skriver ännu sämre, liksom vad som fortfarande är fallet i många andra länder.”
Jag antar att du med ”förr i tiden” menar för 20 år sedan. För om man går tillbaka riktigt långt i tiden så var synen på sjuka och funktionsnedsatta definitivt inte bättre än den är idag.
”Den senare hälften av medeltiden började man spärra in psykiskt sjuka personer i lokaler separata från friska människor, även kallade dårhus. På dårhusen var levnadsförhållandena nästan värre än tidigare på helgeandshusen. De med psykiska sjukdomar spärrades ofta in bland brottslingar och kriminella på dårhusen. Ibland behövde psykiskt sjuka bo i underjordiska hålor på dårhusen, där de som var oroliga blev fastkedjade runt armar och ben. ”
https://sv.wikipedia.org/wiki/Psykiatrins_utveckling_i_Sverige#Historik
Med ”förr i tiden” syftade jag egentligen på tiden då mina föräldrar var små vilket var på 1940- och 1950-talen, och även på tiden dessförinnan. Jag är så pass gammal att jag upplever början av 2000-talet som ”nutid” 😉
”fast förr i tiden var den precis som du skriver ännu sämre”
Nu när jag läser din förra kommentar igen så inser jag att jag läste fel. Du skrev att det var ännu sämre förr – inte att det är sämre nu än förr.
Det är just när man hellre mäter människovärde efter status, framgång, utseende etc som människor som har eller anser sig själva ha det känner sig ha rätten att behandla andra illa också. Vilket de så ofta även har gjort. Än sen – de tillhör ju eliten! Och småfolket ska ju veta sin plats. Så verkar resonemanget vara.
Kane, du har en poäng där.
I Sverige och i västvärlden är vi så besatta av att kunna mäta allt.
Som jag var inne på i ett tidigare inlägg tycker jag det saknas visdom i det västerländska samhället.
Det är ett problem när allt går snabbare och snabbare och det inte finns mycket utrymme för djupa diskussioner och filosofiska tankar i det vardagliga livet.
Människans tidshorisont krymper och det finns ingen ork eller tålamod att sätta in sig i saker som kräver lite av en. Allt blir så fragmentariskt i slutändan.
Vad gör det med ett samhälle på sikt?!
Men jag tror det finns ett stort uppdämt behov av att fördjupa sig i olika ämnen idag och där är ju t ex poddindustrin bra på att ta tillvara på människors längtan att få grotta ner sig i specialämnen.
Det är ju tydliga exempel på motrörelser mot etablissemanget.
Finns en bra och sevärd dokumentär på Netflix (tror den fortfarande ligger uppe) som heter ”The Social Dilemma” där experter från Silicon Valley som varit med och tagit fram tekniken för sociala medier varnar om dess faror.
Minns att någon sa något i stil med att vi borde koppla ner oss mycket mer och gå ut i naturen för det finns en hel värld att upptäcka där.
Jag tycker att det är intressant att många undrar hur jag orkar plocka blåbär i timmar. Men jag undrar istället hur andra orkar leva det liv de lever! Att plocka blåbär i skogen är inte ett dugg stressigt enligt mig. Jag tror att många nog är för rastlösa för att plocka blåbär och blir uttråkade efter ett tag.
Det kanske beror på att allt ska gå väldigt snabbt i vårt samhälle på det sätt du beskriver. Folk anser väl att de inte har ”tid” för att plocka blåbär och att det måste hända saker hela tiden.
”Jag tror även att många jag känner skulle ifrågasätta att någon säger upp sig från jobbet helt för att ta ett friår!”
Det var i första hand den gruppen jag syftade på i mitt tidigare inlägg. Även om den personen kan försörja sig själv med hjälp av exempelvis sparade pengar är det nog inte många som ser det som en ”karriärväg” och något som ger en status, åtminstone inte bland normen.
Men normer är tråkiga och behöver ständigt utmanas.
Jag håller med dig om att det inte ses som status att säga upp sig från jobbet och leva på sparade pengar! Är man mellan 20 och 65 år förväntas man jobba. Så ser samhället ut tyvärr!