Idag gav jag en intervju till den stora finska kvällstidningen Iltalehti. Eftersom jag redan förra året gav en intervju till denna tidning, blev jag förvånad när de hörde av sig och ville intervjua mig på nytt, men jag tackade ja.
Reportern Timo Kiiski som intervjuade mig ställde samma fråga till mig som många andra reporter brukar ställa, nämligen om det är lättare att leva med Aspergers syndrom i Sverige än i Finland, om det stämmer att svenskarna rent generellt är öppnare än finnar och om det finns någon skillnad när det gäller kunskapsnivån.
Jag tycker att frågan är rätt intressant. Eftersom jag i stort sett i hela min vuxna ålder bott i Sverige och jag fick min diagnos där, är det svårt för mig att tala om egen erfarenhet. Dessutom tycker jag inte om att generalisera eftersom alla svenskar och finländare är olika. Allt beror på vilka slags människor man möter.
Men om man nu ska generalisera grovt, tycker jag att svenskar i stort sett är öppnare mot annorlundaskap än finländare, och jag har hört andra finländare som bor i Sverige säga samma sak. Och detta gäller enligt min erfarenhet inte bara Aspergers syndrom utan även homosexuella och andra minoritetsgrupper. Men naturligtvis kan det ha att göra med vilka slags människor man umgås med, och sedan finns det alltid fördomsfulla svenskar och fördomsfria finländare.
Det verkar även som att det finns mer kunskap om Aspergers syndrom i Sverige än i Finland. Jag har gett intervjuer till media i båda länderna, och jag har nästan uteslutande fått positiv respons i Sverige. Vissa svenskar har iofs mejlat till mig och sagt att jag skulle kunna ta upp ännu fler positiva saker om Asperger när jag ger intervjuer, men annars har alla varit glada över att jag föreläser, bloggar och skriver böcker.
I Finland har jag däremot även fått mycket negativ kritik. Många har blivit arga över att jag även nämnt positiva saker om Aspergers syndrom i min bok eftersom de inte tycker att det är något eftersträvansvärt att ha ett handikapp. Någon blev provocerad i ett internetforum eftersom jag levde på aktivitetsersättning förut. Och vissa finländare har blivit arga över att jag har boendestöd eftersom jag bara slöser bort skattepengar genom att ha en boendestödjare. Någon skrev t om i en insändare att Aspergers syndrom inte bör ge någon en rättighet att slippa saker man tycker är tråkiga och hon använde mig som ett exempel. Och vissa finländare har ifrågasatt om det är så lämpligt att jag som har Aspergers syndrom håller föreläsningar om diagnosen, skulle det inte vara bättre om en läkare gjorde det? I Sverige har ingen någonsin kritiserat mig offentligt pga ovanstående saker, dessutom har vi rätt många Asperger-föreläsare med egen diagnos i Sverige så det är inget unikt att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv där.
Men med detta sagt har jag även fått mycket positiv respons från många finländare. Många har skrivit till mig och tackat mig för min underbara bok och de är glada över att det äntligen kommit ut en bok på finska som beskriver Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.
Innan intervjun och fotograferingarna fixade jag en frisyr hos frisören. Här är klar hos frisören, precis innan jag skulle träffa reportern:
4 svar på ”Tidningsintervju idag!”
I Sverige har ingen någonsin kritiserat mig offentligt pga ovanstående saker, dessutom har vi rätt många Asperger-föreläsare med egen diagnos i Sverige så det är inget unikt att hålla föreläsningar om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv där.
Det ena utesluter inte det andra. Jag tror det behövs både ett inifrån-, anhörig- och vetenskapligt perspektiv på Aspergers syndrom.
Jag håller med! Föreläsningar behövs från alla perspektiv.
”Och vissa finländare har blivit arga över att jag har boendestöd eftersom jag bara slösar bort skattepengar genom att ha en boendestödjare.”
Tycker dom att rullstolsbundna inte heller ska ha skattefinansierat stöd?
Det undrar jag också! Och borde inte gamla människor heller få hjälp? Och hur är det med de cancersjuka?
Just pga sådana här saker är jag jätteglad att jag fått vara med i finsk media och berätta för allmänheten vad Aspergers syndrom innebär. Hoppas det får människor att tänka om. Sen finns det naturligtvis kunskapsluckor även i Sverige, men ingen svensk har hittills kritiserat mig offentligt för att jag har boendestöd och för att jag tidigare hade aktivitetsersättning, inte vad jag sett i alla fall.