Som autist vill jag inte få beröm för fel saker

De allra flesta av oss som lever med autism har svårt för saker som är lätta för människor utan autism. Många av oss autister har varit med om att andra människor haft svårt att ta in hur svåra vissa saker faktiskt kan vara för oss på en skala samt hur mycket ofrivillig exponering kan försämra vår livskvalitet. Vissa har hållit med oss om att vår autism ger oss vissa svårigheter, men det de däremot inte håller med oss om är om vi borde exponera oss för våra svårigheter och i vilken omfattning. Ofta anser de nämligen att vi borde öka exponeringsgraden trots att vi sagt att vi mår dåligt av exponeringen. Visst, om en autist vill exponera sig för sina svårigheter och upplever att hens liv förbättras av exponeringen i längden är allt självklart som det ska, men nu syftar jag på oss autister vars omgivning ansett att vi borde ställa högre krav på oss själva samtidigt som vi inte hållit med.

Blir stressad i längden

Av någon anledning har vissa utgått från att bara för att jag har svårt för möten så borde jag exponera mig ofta för väldigt många möten i träningssyfte! Men sanningen är att ju oftare jag exponerar mig för möten desto svårare blir de för mig. Detta för att jag drabbas av kognitiv utmattning av möten, och kroppen och hjärnan klarar inte av överdrivet mycket stress. På möten förväntas man lyssna någorlunda (och jag är väldigt dålig på att ta in auditiv information) och åtminstone bidra med något, och man förväntas sitta upp istället för att lägga sig ner på en madrass vilket skulle vara naturligt för mig. Ja, det finns flera etiketter man förväntas följa på ett möte, och även om jag struntar i vissa etikettsregler tar mötena mental energi av mig! Och ju oftare jag drabbas av kognitiv utmattning desto mer stressad blir jag av dem i längden.

Är inte pigga på att utmana sig själva

Ändå har jag fått väldigt mycket beröm av vissa boendestödjare när jag exponerat mig för möten. De har menat att exponeringen är ”bra för mig”. Det intressanta i sammanhanget är att dessa personer sällan verkar vara intresserade av att själva exponera sig för saker de har svårt för. Tänk om jag skulle uppmana dem att exponera sig för utmaningar de mår dåligt av! Exempelvis skulle jag kunna be dem isolera sig själva helt från andra människor i två års tid i träningssyfte (ett exempel som jag älskar att använda mig av efter pandemin då många verkade må dåligt av social distansering medan jag som introvert älskade det!) Och sedan berömma dem när de följde min uppmaning och påstå att det är bra att exponera sig för svåra saker ibland. Nej, sanningen är att många är bra på att uppmuntra oss autister till svåra utmaningar men är samtidigt inte ett dugg pigga på att ”utmana sig själva” vad gäller aktiviteter som får dem att må riktigt dåligt.

Är tacksam

Det blev en stor lättnad för mig i början av detta år att få höra att vi inte längre skulle ha obligatoriska fysiska möten på jobbet varje månad. Förut hade vi under vissa månader så många som 2-3 fysiska möten på jobbet och minst ett. Nu när jag tillåtits att delta digitalt i dessa möten i betydligt större utsträckning än förut har mitt liv förbättrats mycket! Nu när det finns obligatoriska fysiska träffar betydligt mer sällan kan jag offra mig ibland utan problem och delta i gemensamma aktiviteter för jag får numera mycket lång återhämtningstid. När jag dessutom vet att mötena bara sker några gånger per år är de lättare för mig. Jag är väldigt tacksam för att jag ofta får välja själv! Ju mer sällan jag exponerar mig för sammanhang som ger mig kognitiv utmattning desto bättre mår jag.

Lyssnade på andra

Det är tur för mig att jag redan är 44 år och vet tack vare min livserfarenhet vad som är bäst för mig. Det har jag inte alltid vetat. När jag var yngre lyssnade jag på alla andra förutom mig själv. När jag som 20-åring fick beröm för att ha exponerat mig för svåra aktiviteter lyssnade jag på berömmet och ökade exponeringsgraden. Jag saknade all livslust men kopplade inte depressionen till mitt levnadssätt. På grund av berömmet trodde jag att det var meningen att livet skulle vara svårt. Hade jag varit ung idag hade jag alltså fortsatt att delta i frivilliga fysiska möten flera gånger i månaden och mått dåligt utan att förstå att det också finns ett annat alternativ som heter ett autismanpassat liv! Tack och lov känner jag till det alternativet idag och kan alltså strunta i människor som berömmer mig för fel saker.

Texten fortsätter under annonsen.

ANNONS

Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fick beröm för fel saker

Faktum är att det kan vara skadligt för unga och osäkra autister att få beröm för fel saker. Jag vet det av erfarenhet. Som barn fick jag beröm när jag lekte med mina klasskamrater på rasterna trots att jag hade velat spendera rasterna för mig själv. Berömmet resulterade i att jag fortsatte att vara social mot min vilja trots att jag inte fick något socialt utbyte av detta och jag avskydde aktiviteterna. På kort sikt blev jag glad av berömmet, men på lång sikt skadade det min självkänsla för det lärde mig att jag endast borde lyssna på andra och strunta i vad jag själv tyckte respektive inte tyckte om. Av detta lärde jag mig att det inte var lönsamt att lyssna på sig själv och att andra visste bättre än jag vad jag mådde bra respektive dåligt av. Denna felinlärning förstörde väldigt många år av mitt liv!

Fick rätt bemötande på Ågesta

När jag som vuxen började läsa på en autismanpassad utbildning på Ågesta Folkhögskola fick jag ett helt annat bemötande. Där berömde lärarna mig när jag vågade tacka nej till skolans gemensamma aktiviteter så som bowling, matlagning och gemensam fikastund. Lärarna visste nämligen vad jag hade varit med om och såg det därför som positiv utveckling att jag äntligen vågade lyssna på mig själv och mina behov. Deras beröm kändes väldigt bra och ökade min självkänsla. Detta bemötande var helt rätt på alla sätt! Jag vill nämligen absolut inte höra: ”Vad bra att du utmanade dig själv, jag är jätteglad för det för det är jättebra för dig att träna på dina sociala färdigheter.” Istället vill jag höra: ”Jag vet att dagen kommer att vara kognitivt utmattande för dig, och jag beklagar verkligen det. Idag kunde du tyvärr inte skippa aktiviteten, men säg till om det är något jag kan göra för att underlätta det för dig!”

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.