Idag läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera. Journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok som bland annat handlar om hur vi moderna människor håller på att ta död på gemensamma måltider, och enligt Anna-Karin Quetel från Livsmedelsverket borde gemensamma måltider bli en större del av skolundervisningen.
Jag vänder mig inte emot gemensamma måltider som fenomen, och inte heller är jag emot att barnen äter tillsammans. Det som jag däremot vänder mig emot är att det inte nämns med ett ord att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte orkar med sociala aktiviteter. Alla människor är inte sociala varelser som mår bra av att samlas kring gemensamma måltider, tvärtom är det sociala tvånget ofta en plåga för många barn med autism som är intryckskänsliga och inte sällan upplever att det är energikrävande att försöka koncentrera sig på att prata med andra samtidigt som man ska försöka äta.
Jag vet vad du kanske tänker. Går inte sånt här att träna bort? Om man utsätter sig varje dag och övar? Men nej, varken Aspergers syndrom eller autism går att träna bort. Själv tvingades jag till ett normalt beteende i 12 års tid under hela grundskolan och gymnasiet med resultatet att jag blev totalt utmattad och mådde dåligt. Visst blev jag duktig på att tvinga mig själv men priset blev att det hela tog energi från nödvändiga skolämnen och jag fick dåliga betyg. Det sociala tvånget var helt enkelt alldeles för utmattande för mig.
Tyvärr har jag föreläst i alldeles för många skolor där barn med Aspergers syndrom och autism fortfarande tvingas äta i röriga matsalar i syfte att ”träna”. Samtidigt är det många som undrar varför en alldeles för stor andel av dessa barn blir hemmasittare. Tillhör man själv majoritetsnormen som tycker att det är viktigt och roligt med gemensamma måltider så kan man ha svårt för att förstå att det inte handlar om att många autistiska barn bara ogillar att äta tillsammans med andra människor utan om att de faktiskt får ångest och blir totalt utmattade.
Rätten att få njuta av sin måltid borde vara en mänsklig rättighet. Varför kan vi inte bara förstå att alla njuter på sitt sätt? Hur ska vi få andelen ätstörningar hos ungdomar att sjunka om många barn lär sig redan från början att måltider är synonymt med tvång och ångest? För gärna in gemensamma måltider i skolan, bara deltagandet är frivilligt och det är okej att avstå!
6 svar på ”Sluta tvinga barn med asperger och autism till gemensamma måltider”
Tyvärr så finns det många s.k experter i sverige som tycker sig kuna komma med sina bra tankar om hur det skall vara med det ena och andra.När det gäller skolan så borde det vara viktigare att se till att alla skolelever kan få möjligheter att klara sin skolgång än att införa tvång på att äta i grupp eller gymnastiken som också kan vara förödande för många som inte orkar vara med i lagsporter.Det verkar inte hända så mycket på det här med skolan i sverige trots att alla vet att asperger/autism verkligen finns och ännu värre när en del funderar på om det går att bota barn med autism.Det finns många skolor i sverige som inte har kommit så värst långt med sina kunskaper i skolan…det finns ju t.o.m lärare som inte tror på det här med att det finns diagnoser utan bara är trams
Jag instämmer med föregående talare. Jag tycker att skolan borde erbjuda alla ”hemmasittare” den här lösningen i brist på bättre alternativ: https://www.barncancerfonden.se/press/robot-hjalper-barn-med-cancer-att-delta-i-skolan/
Sedan är det upp till eleven (och elevens vårdnadshavare) om den/de accepterar lösningen eller om skolan måste lösa problemet genom anpassning av skolmiljön istället. Vi lever på 2000-talet men skolan är i många avseenden kvar i förra århundradet. Det är så tragiskt och det förorsakar så mycket lidande i onödan för elever med NPF.
Ja, och det gör mig så arg. Jag förstår inte heller varför det är viktigt att alla barn till varje pris måste äta tillsammans med andra även om barnet inte vill. Det är livsviktigt att äta mat men däremot är det knappast livsviktigt att äta tillsammans med andra människor. Jag förstår inte varför alla barn måste normaliseras till varje pris. Ett barn som avskyr att äta tillsammans med andra och blir utmattad av det kommer knappast börja älska det som vuxen.
Bra skrivet. Jag arbetar på grundskola med AST-enhet och våra elever får äta i en egen hörna på egen tid i matsalen, vid vårt eget matbord i klassrummet eller i sitt eget ”kontor” efter egna önskemål och behov. Den mat som serveras är allt ifrån ordinarie meny via behovskost till samma rätt varje dag. Eleverna är nöjda med att få planera både matmiljö och maträtt i samförstånd med oss pedagoger och kockarna i skolrestaurangen är ett under av flexibilitet och servicekänsla. Ingen av våra elever har visat att det är jobbigt att äta, tvärtom är matsituationen lugn och harmonisk. Och ja, vi vuxna talar lugnt och tyst för att inte störa dem som är ljudkänsliga. Det är en härlig känsla när man frågar om det är bra och får en till svar.
Vad härligt! Tänk om alla skolor var som eran. En sån skola hade jag verkligen velat gå i när jag var barn! 🙂 Ni har verkligen kunskap. Jag förstår varför inget av era barn tycker att matsituationerna är jobbiga.
En sån skola hade jag verkligen velat gå i när jag var barn!
Samma här. Det har trots allt hänt någonting i skolans värld sedan man gick i grundskolan. Det finns ljus i skolmörkret.