För ett tag sedan fick jag två frågor via kommentarsfältet på bloggen. Det var Borneo som ställde frågorna på finska, och jag tänkte skapa helt egna blogginlägg om frågorna hen ställde. Jag har översatt frågorna till svenska och kommer också svara på svenska. Idag tänkte jag svara på den första frågan och kommer svara på den andra frågan i närtid. Frågan som jag kommer att svara på idag löd om det finns något som heter autistisk kommunikation och hur autistisk kommunikation i så fall skiljer sig från neurotypisk kommunikation, det vill säga från sättet hur personer utan autism kommunicerar.
Finns vissa kännetecken
Jag skulle säga att det både finns och inte finns något som heter ”autistisk kommunikation”. Tittar man på oss autister på gruppnivå finns det vissa kännetecken som utmärker hur personer med autism ofta kommunicerar, men eftersom vi autister är så olika kan olika autister kommunicera på olika sätt. Alla autister har ju inte alla de särdrag som är vanligt förekommande vid autism. Själv upplever jag att jag i vissa situationer har lätt att kommunicera med vissa med autism men mycket svårt att kommunicera med andra autister.
Icke-verbal kommunikation kan avvika
Om du läser diagnoskriterierna för autism ser du att diagnoskriteriet A2 handlar om icke-verbal kommunikation. Av diagnoskriterierna framgår att många autister inte lägger någon vikt vid icke-verbal kommunikation och att en autist kan ha en avvikande ögonkontakt. Det framgår också att det ofta finns ”bristande samstämmighet mellan verbal och icke-verbal kommunikation” samt att en person med autism kan låta bli att använda ansiktsuttryck och icke-verbal kommunikation. Vidare står det att en autist kan ha svårt att tolka andra människors icke-verbala signaler.
Det kan uppstå missförstånd
Detta betyder att många av oss med autism, dock inte alla, lyssnar på vad andra människor säger men helt kan missa kroppsspråket. Detta kan leda till att vi missar vad en neurotypiker försöker förmedla med hjälp av mimik, gester och kroppsspråk då vi ofta bara har fokuserat på verbal kommunikation, det vill säga orden. En neurotypisk person, det vill säga en person utan autism, kan på motsvarande sätt missförstå oss autister när vårt kroppsspråk inte stämmer överens med det vi säger. En neurotypiker kan felaktigt tro att en autist som undviker ögonkontakt i kommunikationssituationer är uttråkad och ointresserad, men en annan autist kanske inte alls drar den slutsatsen. Själv ler jag ofta och ser glad ut även om jag mår dåligt. Säger jag att jag mår dåligt blir jag sällan tagen på allvar av neurotypiker, men en autist kan ofta helt bortse ifrån att jag ler utan tolkar mig helt korrekt.
Autister kan vara bokstavliga
Dessutom är det inte ovanligt att vi autister är bokstavliga vilket innebär att vi säger det vi menar och menar det vi säger. Jag har tidigare missförstått neurotypiska uttryck som ”känn dig som hemma” och ”var dig själv”. Jag har utgått från att neurotypiker menat det de sagt vilket de inte alls har gjort! Jag har också upplevt att neurotypiker varit lögnare när de har sagt saker som: ”Det kommer att gå bra, du behöver inte oroa dig!” och sedan har det inte alls gått bra. Jag har inte förstått att de egentligen menat mellan raderna att de tror att det kommer att gå bra! Alla med autism är inte bokstavliga, men enligt min erfarenhet är det inte lika vanligt att en autist säger sådana saker vilket gör att jag haft lättare att förstå vad andra autister menar (gäller som sagt inte alla autister!).
Texten fortsätter under annonsen.
ANNONS
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Vissa autister är brutalt ärliga
Däremot finns det också situationer där två autister kan ha extra svårt att kommunicera med varandra. Faktum är att det för vissa autister till och med kan vara lättare att kommunicera med neurotypiker än vad det är att kommunicera med andra autister. Vissa autister har svårt att använda vita lögner och är brutalt ärliga (källa: Tony Attwoods bok). Andra autister är extremt lättkränkta och blir sårade av minsta lilla, till och med av uttalanden som de flesta neurotypiker inte skulle bli sårade av (källa: Gillbergs bok).
Det kan uppstå konflikter
När ”lättkränkta” och ”brutalt ärliga” autister möts kan det uppstå stora krockar och konflikter. Jag har föreläst på dagliga verksamheter och skolor där personalen haft svårt att hitta kompromisser för att båda autister ska kunna känna sig trygga och känna att de får vara sig själva och slappna av. Och det är inte alltid helt lätt att hitta en lösning! Vissa autister tycker nämligen att det tar väldigt mycket energi av att tänka på vad man ”får” och ”inte får” säga och påminna sig själva om att stoppa sig själva när de får en impuls att säga till någon: ”Vad mycket du har gått upp i vikt!”
Även en NT kan bli sårad
Om en sådan autist har befunnit sig i samma grupp som en autist som har extremt lätt att bli sårad har personalen ofta behövt hitta kreativa lösningar för att försöka hålla isär dessa autister så att konflikter kan undvikas. Det kan ju vara lika svårt för en brutalt autist att tänka på vad man ”får” säga som det är för en lättsårad autist att lära sig att inte bli ledsen av vissa kommentarer. Grejen är att neurotypiker sällan blir glada av att höra att de har gått upp i vikt, men en extra känslig autist kan bli ännu mer sårad än en neurotypiker, börja grubbla och ha väldigt svårt att släppa kommentaren.
Gäller inte i alla situationer
Själv upplever jag att jag ofta har lättare att kommunicera med andra autister än neurotypiker, men det gäller inte alltid och inte heller i alla situationer. Intressant nog upplever jag att neurotypiker ofta kan ha lättare än autister att förstå var mina gränser går och när jag börjar känna mig obekväm. Ett hypotetiskt exempel: Jag får frågan hur mycket jag tjänar och jag svarar att jag inte vill svara på frågan. En neurotypiker byter ofta samtalsämne i sådana situationer vilket jag uppskattar.
Kan bli obekväm
Många autister kan däremot testa mina gränser i sådana situationer genom att ställa nya frågor i stil med: ”Jaha, men är du en höginkomsttagare eller låginkomsttagare eller är det också en hemlighet?” Och då kan jag bli obekväm för jag mår dåligt om jag behöver säga ifrån och försvara mina gränser. Ibland kan en autist få mig att berätta mer om mig själv än vad jag känner mig bekväm med, och jag förstår först efteråt vad som har hänt (eftersom jag har svårt att förstå i stunden att jag faktiskt känner mig obekväm och jag har fattat det först efteråt). Det här med ekonomi var som sagt bara ett hypotetiskt exempel! I verkligheten kan det handla om vilka frågor och situationer som helst som jag upplever som obekväma och där många neurotypiker instinktivt förstår att det är dags att släppa ämnet! Och en autist gör ju inte så för att vara taskig utan det uppstår bara en kommunikationskrock för jag behöver tid för att förstå var mina gränser egentligen går, och en neurotypiker förstår ofta det instinktivt utan att jag behöver vara extra tydlig.
Beror på vem du ställer frågan till
Det sistnämnda gäller såklart inte alla autister och alla neurotypiker! Det finns såklart också neurotypiker som ställer frågor som jag upplever som gränslösa och autister som instinktivt förstår var mina gränser går. Detta är dessutom bara min upplevelse! Andra autister kan ha helt andra erfarenheter av hur kommunikation funkar med andra autister. Men sammanfattningsvis tycker jag alltså att det både finns och inte finns något som heter autistisk kommunikation. Svaret på frågan skiljer sig troligen också åt beroende på vilken autist du ställer frågan till.
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus och Adlibris.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Hej I.H, Jag förstår inte varför er son inte skulle kunna utmanas på ett sätt som passar honom på en…
Exakt så! För mig skulle de svaren vara betydligt mer intressanta än de man brukar få dock. Är så otroligt…
Verkligen så fin stämning på denna blogg. Tack för att ni alla finns!
Vad bra! Vet att en del har misstolkat mig i text tidigare och det är aldrig kul att tro att…
Jag förstår🙂. Här var jag bor, i Norrbotten, i staden som brukar kallas lilla Stockholm, kan man leva utan att…
Absolut! Besvikelse över en sådan sak som ett förlorat/förändrat boendestöd tror jag absolut att neurotypiker har svårt att förstå. Nu…
*efter över ett decennium med samtalskontakt. Det tog inte ett decennium efter att jag begärt att få träffa en psykolog.
Nej, hon som kom de klumpiga kommentarerna hade bara sköterskeutbildning. Men psykologen som gjorde min utredning skrattade bara hånfullt när…
Jag är ganska överbelastad just nu, men jag kan svara kort! Att vara på den här bloggen har hjälpt mig…
Jag uppfattar det mer som ett flöde? Ganska behagligt faktiskt
42 svar på ”Skillnaden mellan autistisk och neurotypisk kommunikation”
Hej Paula och alla läsare av Paulas blogg! Tycker att detta var ett intressant inlägg men min kommentar berör egentligen ett långt tidigare inlägg (det om att sluta mobba och kränka oss med sjukersättning) som jag nyss hittade genom att jag satt och googlade.
Jag lever själv på sjukersättning på den lägsta nivån och blir i möten med nya människor oftast ifrågasatt eftersom mina anledningar till att jag inte klarar av att arbeta inte ”syns”. Jag får även pikar från andra sjuka som trots en viss diagnos ändå kunnat arbeta fram till en hyfsat hög ålder så som ”ja jag har då alltid jobbat heltid TROTS att jag varit sjuk”. Oftast går jag ju inte in på alla mina diagnoser eller trauman när jag träffar en ny person utan brukar berätta den övergripande bara som är utmattning för det skulle kännas absurt att även lägga till att jag därtill är autistisk och har adhd, att jag lider av värk i leder, komplex ptsd, kronisk insomni, konstant låggradig depression och nokturi.
Men så, till min egentliga fråga – vad säger man till en ny person när de frågar vad man jobbar med om man inte är beredd att ännu en gång bli kränkande bemött och ifrågasatt? Jag känner att mitt tålamod med människors diverse mer eller mindre elaka comebacks på mitt svar på den frågan börjar tryta. Jag känner heller inte att jag har skyldighet att ingående förklara mig när människor inte nöjer sig med svaret att jag är neurodivergent och kroniskt utmattad och således lever som sjukpensionär. Jag börjar känna att det känns hopplöst att försöka ta mig ur min isolerade situation och träffa nya vänner när man blir så nedslagen av deras bemötande gång på gång.
Så, är det någon av er som har tips på vad man/jag kan svara i en sådan situation eller bara tips på hur man hanterar den generellt utan att behöva göra våld på sig själv och sin integritet?
Om du inte har det, kanske en bra kontaktperson kan hjälpa?
Säg lite vagt att du är emellan jobb eller att du är hjärnkirurg och fråga om de behöver hjälp med något. Själv skiter jag i vad andra tycker om mig då de kan tycka vad de vill. För även om jag vet att jag själv rent statistiskt är den avvikande så finns det en hel del oönskat diagnosbeteende inom det s.k. ”normalspannet” med och där kan man bara hoppas de kryar på sig.
Mycket bra sagt, Olle! Kommer vara min attityd från och med nu också varje gång jag tvingas prata med någon mer jag inte valt själv. Folk får tro, tycka och tänka precis vad de vill.
Man skulle även kunna säga:
”Då vet jag att du inte gillar mig. Och det är helt okej – jag gillar inte dig heller! Det har du redan visat mig nu genom ditt beteende. Då vet vi det.”
Men till Maria: Det finns undantag! Som de allra flesta på den här bloggen t.ex. 🙂 Här är folk väldigt vänliga!
Haha, tack Olle! Ska kanske prova det nästa gång.
För många år sedan när jag fortfarande var någorlunda aktiv med att måla brukade jag säga att jag var konstnär när jag inte orkade med folks förutfattade meningar. Och det uppfattades som väldigt intressant av de flesta.
En gång fick jag beröm för min frisyr varpå han frågade var jag klippt mig. När jag svarade att klippt mig själv så frågade han om jag brukar klippa andra också varpå jag svarade ja. Då frågade han om jag var frisör. Ja, det kanske man kan säga, svarare jag då. Då frågade han om jag fick betalt och jag sade att nej, jag brukar inte ta betalt. Då gapskrattade han och sa: ”Men då är du ju inte frisör!!!”
Människor är många gånger verbalt klumpiga och en del trycker ned andra p.g.a. egna mindervärdeskomplex eller av ren illvilja. Men det mesta folk säger är bara utandningsluft som låter utan någon djupare innebörd än den man ger den. Jag har själv både hört och varit med om allt annat än angenäma saker men det är ju passerat. Hade jag mentalt hållit kvar vid detta så skulle det ge dessa människor makt att fortsätta kränka långt efter att själva kränkningen är över och det vore att ge dem en större betydelse än de faktiskt har.
Vad gäller umgänge för övrigt så om det ger dålig magkänsla eller känns som en spya på själen så är det bättre att vara själv än i trist sällskap. Själv är jag mer en observatör av detta dårhus från insidan utan något större umgänge med patienterna. För precis lika udda som jag är i deras ögon är de i mina och vad som ses som ”normalt” via majoritetens köttmassa behöver ju varken vara önskvärt eller optimalt.
Jag tycker också att det är bättre att vara själv än i fel sällskap. Tyvärr tog det många år för mig att förstå det! Jag fick nämligen lära mig i barndomen att det sämsta man kunde göra var att vara själv. Och att om jag inte hittade någon vars sällskap jag trivdes i så skulle jag umgås med personen som var mindre hemsk än de andra. Men idag har jag inga problem med att vara själv!
Jag håller med er båda, Olle och Paula och lever efter samma devis – hellre ensam än i dåligt sällskap.
Har likt dig Paula blivit intalad sedan jag var barn att det är fel att vara för sig själv varför jag i många år hade vänskaprelationer med personer som kunde vara otroligt elaka och toxiska emellanåt. Och eftersom jag också alltid fått höra/förstått att det var jag som var annorlunda (och hade folk i min direkta närhet som projicerade sina egna fel och brister på mig) så accepterade jag dessa relationer som normala och satte väldigt sällan gränser för deras ofta gränslösa beteenden.
Idag vet jag bättre och skulle aldrig sätta mig i dåligt sällskap enbart för att mitt eget inte anses tillräckligt av andra.
Tråkigt att du har liknande erfarenheter, men vad bra att du vet bättre idag! Precis, när man får lära sig att man är annorlunda accepterar man ofta dåliga relationer som normala för man har ingen aning om hur det ska kännas att umgås med andra människor. Jag fick förklarat för mig först i vuxen ålder att meningen med att ha vänner är att man ska ha roligt och att det gäller båda parterna. Jag hade inte förstått det tidigare!
Jag kan umgås med andra människor men erfarenheten har gett mig att det oftast inte ger så mycket. Med insikt om att alla kan ha en dålig dag eller råka befinna sig i en tråkig period i livet så brukar jag ändå ge andra människor ett antal chanser. Men allt som oftast har jag märkt att bittert gnäll och kronisk toxicitet mer är en livsstil hos vissa än något undantag. Eftersom jag själv inte håller på så vill jag inte ha det där avsmetat på mig av andra. Sen kan jag ändå tycka lite synd om dem då jag själv i alla fall kan välja bort dem. Att själv kunna välja om och när jag vill umgås med andra har skänkt mig ren sinnesfrid och något som kan liknas vid livskvalitet. Sen är jag ändå mest för mig själv men känner mig aldrig ensam.
Sen vad gäller kommunikation i allmänhet så har ju många av de påstått normala kommunikationssvårigheter. För vi har ett rikt språk med en mängd olika ord som kan definiera en massa nyanser och infallsvinklar av vad vi vill ha sagt. Men nej det ska man inte använda utan det är mycket bättre att säga en sak och mena en annan som man kommunicerar med små mikroryckningar i ansiktet. Då skulle man ju lika väl kunna grimasera och utstöta gutturala grymtningar och hoppas på att den andre är telepatisk. Sen är jag ändå rätt duktig på att se vad folk håller på med och vart de är på väg men jag kan fortfarande inte greppa varför. För det är väl inte så svårt att säga vad man menar och mena vad man säger eller att bara helt enkelt vara tyst istället för att snacka meningslös skit. Så jag håller inte med om att vi inte skulle förstå vad de vill ha sagt eftersom många av dem inte ens kan uttrycka sig ordentligt.
Haha, dina beskrivningar av neurotypisk kommunikation var verkligen on point. Och jag håller med – man förstår vad de egentligen vill säga fastän de tar omvägar. Tvärtom fungerar däremot inte lika bra. När man kommunicerar rakt tycks folk bli helt perplexa och börja leta febrilt efter dolda budskap.
Vad tråkigt att du blir bemött på det sättet, Maria! Jag ser att du redan har fått jättebra svar från Jakob och Olle. Jag startade ett helt nytt blogginlägg om ämnet och skrev också ett långt svar till dig för jag tror att du kan få ännu fler svar från folk som hittar till inlägget via Google:
https://paulatilli.se/blogg/nar-vanner-ifragasatter-ens-sjukersattning-vad-gor-man-da/
Du kan säga att du lider av psykisk ohälsa som inte syns utanpå och att du inte orkar prata om den. Om de fortsätter att ställa frågor kan du upprepa att du inte vill prata om din psykiska ohälsa men att Försäkringskassan har beviljat sjukersättning för den för att den är så svår. För säkerhets skull kan du även säga att du inte är farlig bara för att du lider av psykisk ohälsa.
Jag tror att det är just så de redan uppfattar det eftersom de inte kan ”se” mina fysiska åkommor och således blir de rädda och ointresserade av någon vidare kontakt.
Bra tips!
Först och främst tycker jag att det låter skitjobbigt att bli behandlad på det sättet du beskriver. Jag är inte säker på hur en bäst ska hantera det, men jag tycker initialt att du inte ska behöva berätta hela din livshistoria för massa främlingar. Det kravet ställs aldrig på dom som följer normerna så att säga.
Du kanske kan hitta en social miljö som är diagnos/neurodivergensvänlig? När jag började plugga på universitetet fick jag veta att det fanns en kårförening där många med diagnos hängde! I min erfarenhet ju mer nischat eller nördig en intressegrupp är desto mer accepterande är den. tex brädspelsgrupper, folk som är intresserade av antiken eller dom som gillar att hålla på med konst kanske?
Det finns också möjligheter på nätet. Det finns en slags ny version av Skype som heter discord som ofta används för gaming. Det fungerar på så vis att en eller person skapar en offentlig server för ett särskilt syfte, där en kan chatta i kanaler och prata med röst om en vill det. Det finns en massa autismserver som är mer internationella och vissa, vad jag vet som är svenska. Där finns det iaf en chans att hitta likasinnade.
Jag hade tänkt svara på själva inlägget, men det kändes mer angeläget att besvara det Maria skrev!
Hur som helst tar jag chansen nu!
Jag tycker det här inlägget är väldigt intressant, och förklarar en massa saker jag har suttit och funderat på.
Jag tror jag både har upplevt att andra autister går förbi mina gränser, och att jag säkert själv gjort det vid tillfällen 🙂
För mig framstår den största problemet när det gäller kommunikation med andra autister främst utifrån hur jag upplever att dom är på att hålla ett samtal ”levande”. Om jag exempelvis känner att jag behöver ta ett större socialt ansvar för att det inte ska bli tyst, upplever jag detta som väldigt dränerande! Jag är inte socialt kompetent nog att bära ett samtal särskilt bra. Jag snackar gärna med sådana vid enstaka tillfällen, eller mer offentliga kontexter, men en stadigvarande vänskap skulle vara svår.
På detta vis kan det ibland vara enklare att snacka med neurotypiker, särskilt på senare tid, när jag alltmer känner att dom flesta har något intressant att säga, eller som jag kan lära mig av.
Bäst är självklart om personen, oberoende diagnos eller ingen diagnos, är engagerad i samtalet och säga saker som jag finner spännande osv.
För mig uppstår de största problemen i kommunikation när den sociala komplexiteten skruvas upp. Jag tycker generellt sätt att det är ganska lätt (nu för tiden) att snacka med någon som om det vore min privata vän, släkting, föräldrar, syskon eller partner. På samma vis är det ganska lätt om personen som jag möter framstår i en enbart formell roll. Säg som en mäklare, läkare eller banktjänsteperson. Det svåra är när de formella och informella blandas ihop, och därav förstå hur en borde agera och vad andras riktiga intentioner är. tex om personen är någon typ av socialarbetare/eller lärare!
Det finns andra gränsland som också är intressant! Exempelvis kan det vara klurigt att bedöma huruvida en kvinna är intresserad av mig eller inte. Tex tjejer kan ofta vara väldigt trevliga, intresserad och varma när de vill skapa en nära vänskap (vilket jag tycker om). Använda sig av beröring osv. Detta för mig skiljer sig inte särskilt mycket från en tjej som kanske är romantisk eller sexuellt intresserad. Detta gäller mest neurotypiska kvinnor, ofta med andra autister upplever jag intentionerna som mer transparenta.
Sen tycker jag att det fina med sociala kontexter är att de tenderar att upprepa sig och vara konstanta. Så med en viss erfarenhet kan jag lära mig hur jag vill agera I en viss kontext. Och jag lär mig snabbt 🙂
Tack så mycket, Jakob!
Dessvärre är jag en sådan autist som inte har något som helst intresse för gaming eller brädspel men har förstått att det nog hade underlättat rejält socialt om jag gjorde det.
Jag tror att jag förstår vad du menar! Jag brukar dock inte orka hålla samtalet levande när jag möter autister som inte är så pratglada av sig. Då kan det bli tyst i 10-15 minuter innan någon säger något, men många autister föredrar att vara tysta istället för att småprata. Jag är lite kluven till tystnad: å ena sidan tycker jag att det är skönt att det inte finns krav på att säga något, men å andra sidan vill jag inte heller umgås med en person på fritiden som bara är tyst. Då kan jag lika gärna vara själv!
Jag tycker också att det kan vara svårt att blanda ihop de formella och informella. När jag jobbade på en förskola tyckte jag att det var jobbigt att prata med barnens föräldrar för jag visste inte riktigt hur formell jag förväntades vara.
Jag är själv den typen av kvinna som är trevlig, artig och leende mot alla, oavsett kön. Kvinnor brukar bara tolka mig som trevlig, glad och vänlig medan många män har tolkat felaktigt att jag varit intresserad av dem (även om jag alltså varit exakt likadan mot kvinnor!). Tidigare fick jag höra att jag inte borde vara för vänlig mot män, men min natur är att vara vänlig mot alla oavsett kön och jag vet inte riktigt hur man ska göra för att vara ”avståndstagande” men inte ”ovänlig”. När jag var yngre tog det mycket energi av mig, och det fanns en tid då jag knappt vågade prata med män för jag ville inte ge fel signaler.
Dom autister jag syftar på är dom som verkar väldigt angelägna och umgås, men kanske inte vet exakt vad en ska säga? Så lite mer pratglada än dom du nämner.
Så jag vill väldigt gärna ge dom uppmärksamhet och en trevlig stund! Det är ganska stressigt. Jag kanske ska prova att vara mer tyst och se vad som händer?
Jag tycker att du gör helt rätt i att vara som du är och jag tror att de flesta uppskattar det egentligen. Jag tror att män reagerar på det sättet pga könssocialisering tyvärr. Generellt sätt är manliga relationer mer återhållsamma och stoiska. Att vara empatisk, vara omvårdna och snackadet av livet har generellt en mer rationell karaktär? Så det enda sättet att vara intim på riktigt överförs på kvinnan!
Jag tror det också det är därför män tenderar att misstolka dig när du är vänlig, för dom är ett sådant beteende kodat som sexuellt/romantiskt och inte som ett allmänt vänligt beteende. Av det följer det också att män tenderar att ofta vara väldigt desperata på omsorg och uppmärksamhet vilket ofta leder till en större risk för misstolkning! Och kanske en autistisk man ännu mer än en neurotypiker?
Så samma beteende mellan män=svaghet
och mellan mannen och kvinnan=romans.
Om jag skulle vara mot män som jag är mot kvinnor skulle jag sannolikt få ett slag på käften haha. Så det blir en slags binär uppdelning?
Väldigt intressant att män inte ”får” bete sig mot män på samma sätt som de beter sig mot kvinnor! Men så är det.
Jag tycker att du kan prova att vara tyst och se om det blir någon förändring! Men ibland kan det faktiskt handla om personkemi. Jag pratar mycket och snabbt och kan bli ganska uttråkad om jag inte upplever att jag får någon respons, eller i alla fall tillräckligt snabb respons 🙂 Min psykolog på habiliteringen förklarade för mig att inte alla människotyper passar ihop och att det är därför man ska välja sina vänner med omsorg. Självklart kan man ge människor flera chanser om man vill och orkar, men det är viktigt att man själv inte blir utbränd!
Tony Attwood har faktiskt skrivit i sin bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom att många autistiska män misstar vänlighet för romantiskt intresse. Och precis som du skriver kan autistiska män (men såklart även neurotypiska) vilja ha uppmärksamhet och omsorg. Svårt att säga vad det beror på, men det är väldigt intressant!
Ja, jag har nog ganska höga krav när det häller stimulans och oftast kan jag prata så att jag får den. Om det inte går dock, blir det knasigt!
Vad intressant att det är vanligt, jag är exakt likadan. Jag har lite gett upp på att säkerställa om det är bu eller bä, och mest fokuserat på att ha roligt med personen utan några större förväntningar eller krav på vad de ska tycka om mig. Om det är så att personen tycker om mig kommer det utvisas efter tidens gång tänker jag. På detta vis missar jag inte potentiella vänner genom att sätta dom i ett fack, och därav förpesta relationen.
Det enda otvetydliga är om de har en partner, då är det väldigt lätt att härleda vad dom tycker om dig! hehe
Haha! Men vissa män, dock såklart inte alla, kan tro att kvinnan är intresserad även om hon har en partner 🙂
Eller om de säger nej såklart
Vad bra att du inte tänker på vad andra ska tycka och tänka om dig! Det är genom att vara sig själv som man har lättast att hitta riktiga vänner!
Jag tycker du ska vara precis lika mot alla du möter. Om vissa misstolkar det för något annat är det deras problem. Kvinnor ska inte behöva vara oartiga och kalla mot alla män i förebyggande syfte, bara för att de inte ska få någon ”feluppfattning”… Om man som barn blev bra bemött av alla när man var snäll, artig och trevlig så blir man sen förundrad när trevligheten från kvinnor upphör allt mer bara för att man råkat bli äldre och de bemöter en på ett helt annat sätt, även fast man själv är samma person och lika mot alla.
Jag är själv precis lika mot alla jag möter. Det är i alla fall min mening. Jag flirtar aldrig med kvinnor, pratar aldrig ”tuffare” och grovare med andra män etc… Jag är alltid artig, glad och trevlig om någon börjar prata med mig. Däremot initierar jag mycket sällan någon kontakt själv.
Jag försöker vara likadan mot alla, men det är jobbigt om jag blir missförstådd för det tar energi. Och jag mår också dåligt av att behöva göra andra besvikna och sluta svara på deras meddelanden (eller förklara att jag inte vill ha fortsatt kontakt) för jag har i början bara svarat av artighet och låtit trevlig, men det har inte betytt att jag har velat ha kontakt!
Vad bra att du är artig och trevlig mot alla!
Om du lyckas med det är jag imponerad! Det kanske är så att ett samhälle utan könsnormer skulle kunna vara enklare att navigera för en autist, eftersom denna då kan vara sig själv oberoende vilken typ av person det möter. Istället för att behöver separera sig i massa olika ”flikar”.
Min upplevelse är att det finns ett visst socialt utrymme i en viss social kontext eller interaktion, om vad som går att säga eller inte går att säga. Eller hur en kan bete sig. Exempelvis skulle jag inte kunna skämta grabbigt och raljant med mina tjejkompisar. På samma sätt skulle jag inte kunna vara barnslig och lekfull med en man. Så det finns ett social och normativ föreställning om en viss typ av relation som skapar gränser?
Samtidigt tycker jag att jag är mer könlös här. Så autistisk kommunikation kanske tenderar att vara mer könlös, ”ren”, abstrakt och mindre socialt förankrad? Det kanske har med internet att göra också!
Det som brukar sker när jag umgås med autistisk kvinna, om den är nära hur jag är, att det blir en slags intressant dynamik mellan abstraktionen( alltså att vi är två rena personer) och det mer socialt könsliga?
Sen finns det såklart alltid undantag i det jag beskriver, saker är idag inte lika binära som det var tidigare 🙂
Jag menar inte heller att vara okänslig med den första meningen. Det kanske är så att vara sig själv kanske är viktigare än att konformera sig själv? Jag är väl girig, och försöker vara mig själv och skapa den sociala miljön som jag gillar hahaha
Sen finns det ytterligare filosofiska frågor om det faktiskt finns ett statistik ”själv”, jag försöker se mig själv mer dynamiskt, alltså att den jag är något som skapas genom en praktik 🙂
För mig finns det iaf inget statiskt själv. Jag har lärt mig att kamouflera genom åren och tappade mig själv helt! Idag har jag blivit ganska bra på att förstå vem jag är, men jag anpassar mig fortfarande mycket efter personen jag umgås med. Jag gör det ofta omedvetet!
Vad intressant, för dig är det maskerad jaget det statistiska!
Ja eller snarare är jag lite olika personer beroende på vem jag umgås med! Det finns inte bara ”en Paula” även om det var betydligt mer så förut. Förut var jag HELT splittrad, men så extremt är det inte längre!
De flesta människor anpassar sig nog lite efter andra människor, men jag tror att jag har förändrat mig själv för andra människors skull betydligt mer än vad den genomsnittlige neurotypikern har gjort.
Det finns förstås alltid oskrivna regler inom samspelet mellan könen. Men i huvudssak tycker jag det går väldigt bra att prata på ungefär (ordet ska vara kursivt men vet inte hur man får fram det här) samma sätt med varje person. Sen får ju de prata med mig hur de vill och då kommer jag naturligt anpassa mig därefter. 🙂 Det är väl lite så det funkar.
Vad intressant att du upplever att det finns ett socialt utrymme för vad som är acceptabelt och att utrymmet skiljer sig beroende på om du umgås med tjejer eller killar. Och det låter logiskt! Jag kan tänka mig att ni läser om sådana här saker på sociologikurserna!
Det är sociologiskt, men jag har nog kommit på det själv. Eller det poppade upp i huvudet när jag skrev 🙂
Det finns ingen mening med att låtsas vara någon man inte är eller gilla saker man inte gör bara för att man pratar med någon som gör det. Det skulle ju aldrig falla mig in att låtsas gilla mode, smink och shopping t.ex. även om jag pratar med en kvinna som jag vet har de intressena. Och heller inte låtsas gilla bilar, boxning eller annan ”grabbsport” etc när jag inte gör det och låtsas kunna något om det även om jag pratar med någon man som jag vet gör det och det räknas som klassiskt manliga intressen. Däremot får ju de gärna prata om det hur mycket de vill. 🙂 Då ser jag det mer som att de utbildar mig i ämnet i fråga.
Normer har ändrats väldigt mycket genom tiden också och fortsätter göra det. På 60-talet var det t.ex. helt annorlunda än det är idag.
Min lösning på problemet är att vara nyfiken på det mesta och de flesta. Det är sällan att något är ointressant, och om det är en person som pratar om det finns det alltid en vinning på något sätt. Jag kan har tur att mitt specialintresse är det sociala 🙂