Nu har jag blivit sjukskriven och arbetar endast på deltid. Ända sedan jag började försörja mig som Aspergerinformatör på våren 2013 har jag lidit av en enorm trötthet som kommit och gått, men i höstas blev det riktigt allvarligt. Tröttheten har visserligen blivit bättre nu, men när jag haft två föreläsningar alldeles på samma vecka, orkar jag ingenting på några dagar, ibland inte ens kamma håret eller borsta tänderna.
Det allra värsta har varit att jag blivit glömsk. Det har hänt alldeles för ofta att jag varit i mataffären och glömt att lägga kycklingen jag köpt i kylen, och jag har märkt det först ett par dagar efteråt. Det blir alldeles för dyrt i längden att hålla på så här eftersom jag inte har råd att slänga mat hela tiden.
Men ni behöver inte oroa er: jag kommer fortsätta föreläsa om Aspergers syndrom. Jag kommer även genomföra de föreläsningar jag redan bokat i vår och jag har fortfarande plats för några fler föreläsningar i vår så det går fortfarande bra att boka mig, men däremot kommer jag vara noga med att två föreläsningar inte får vara för nära inpå varandra, speciellt inte om det är tåg- eller flygresor inblandade samma vecka.
Jag kommer även fortsätta driva den här bloggen, men den närmaste tiden kommer jag uppdatera den endast varannan dag så att jag hinner vila lite mer mellan varven. I sommar kommer jag däremot troligen ha mer energi eftersom jag inte kommer att ha föreläsningar, och då kommer jag kanske kunna uppdatera bloggen varje dag igen 🙂
Jag arbetar inte längre på Ågesta Folkhögskola, utan jag samarbetar nu endast med talarförmedlingen Viktiga Tal. Ågesta Folkhögskola kommer att lägga ner föreläsarverksamheten och informatörspoolen efter våren. Skolan kommer visserligen ta emot nya informatörselever men de kommer inte längre förmedla föreläsningar till gamla elever eller ha föreläsare som anställda. Jag hade fått ett erbjudande om att fortsätta min anställning fram till sommaren, men jag tackade nej till erbjudandet. Däremot kommer jag fortfarande hålla kontakten med dem.
Jag frågade min läkare om det var vanligt att personer med Aspergers syndrom kände sig så här trötta som jag gjorde, och han bekräftade att det var det. Egentligen visste jag redan svaret innerst inne, men det var ändå skönt att få en bekfräftelse på att jag trots allt inte är så ovanlig 😉
44 svar på ”Sjukskriven”
Hej Paula
Du måste vara rädd om dig.. Det är ju det runt omkring som stjäl säkert mycket av din energi..Menar resor osv.. Mycket att hålla reda på och passa..
Glad Påsk
Kram
Eva
Tack Eva! 🙂 Nu har jag blivit sjukskriven fram till hösten, efter det får jag se vidare. Jag har faktiskt funderat på att ansöka om sjukersättning på deltid för jag har förstått att jag aldrig kommer att orka jobba 100%. Jag fick iofs heltidslön från Ågesta, men i praktiken jobbade jag högst 10 timmar i veckan, och ibland inte alls. Jag kommer definitivt fortsätta föreläsa, och några föreläsningar i månaden känns lagom för mig.
PS. Och glad påsk på dig också! 🙂 Kram
God bedring, Paula. Jeg sitter og leser boken din nå, jeg er på side 173 der du skriver om interessen for psykologi.
Tack! Vad kul att du hunnit läsa så mycket av min bok 🙂
Krya på dig!
Tack Anna! 🙂 Jag tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att orka jobba på heltid utan att bli utbränd, men jag tror definitivt att jag kommer att bli mycket piggare om jag ser till att inte ha två föreläsningar samma vecka.
Bra att Du tar kroppens varningssignaler på allvar Paula !
Det är så lätt att man bara kör på och så brakar allt ihop, då blir återhämtningstiden ännu längre !
Önskar Dig en Glad Påsk med en lagom blandning av vila och lugn och ro <3
Haha !
Jag missade ett ord , en lagom blandning av aktivitet och vila ! Mest VILA <3
Tack Annika, glad påsk på dig också! 🙂
Jag har varit allvarligt utbränd vid ett par tillfällen förut, men nu har jag lärt mig exakt hur min kropp fungerar så nuförtiden kan jag säga stopp i tid. Just det här med lagom blandning av aktivitet och vila är jätteviktigt så att det blir bra balans. Jag var faktiskt medveten i höstas om att jag gjorde för mycket, men jag försökte orka ändå. Nu vet jag om att jag behöver lite mer vila mellan föreläsningarna, och när jag får det, mår jag jättebra! 🙂
Krya på dig paula och tat lugnare vi behöver dig=)
Tack Emma, ska ta det lite lugnare nu! 🙂 Och glad påsk!
Fina Paula! Du gör ett bra arbete här för oss. Bra att du kan vara sjukskriven o ta det i din takt.. Du måste tänka på dig själv i första hand! Jag blir bara glad det du lägger ut <3.
Tack för dina fina ord, Linda! 🙂 Och tack för att du läser bloggen!
Glad påsk <3
Vad bra att du nu hittat vad du orkar med, hoppas den värsta tröttheten ger med sig när du får vila mer. Tror inte tröttheten försvinner helt, vårt samhälle är inte skapt för oss som är känsliga för intryck..
Känner igen mig oerhört mycket i tröttheten. Fick min diagnos i augusti 2014,blev helt sjukskriven i oktober. Är annars arbetslös men just nu orkar jag ingenting än att överleva, göra det absolut nödvändigaste och vara mamma och stöd till min dotter som också har sina diagnoser (Ast, Tourettes och ADHD) Inser att jag heller aldrig kommer kunna jobba 100%, kan hoppas att man får beviljat sjukersättning eller ett deltidsjobb så småningom som man kan överleva på..
Glad Påsk till dig och hoppas du får vila!
Jag tror inte heller att min trötthet kommer att försvinna helt och hållet. Och egentligen ser jag min trötthet som kroppens naturliga reaktion för att jag måste lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Många som flyttar utomlands till ett land vars språk de knappt talar brukar också bli trötta av att anstränga sin hjärna för att komma på vad olika ord heter på det främmande språket, men vi som har Aspergers syndrom blir ofta lika trötta även i vårt hemland.
Jag känner igen känslan då man inte orkar något annat än att överleva. Jag har tur eftersom jag trots allt orkar fortsätta föreläsa deltid! Jag hoppas verkligen att du hittar ett deltidsjobb så småningom och får sjukersättning på deltid så att du klarar dig ekonomiskt för det är inte rätt om du måste leva i fattigdom bara för att du inte orkar jobba. Om jag förstod det rätt så kommer det bli vissa förbättringar i sjukförsäkringen snart, men jag vill inte ropa ”hej” förrän de nya reglerna faktiskt träder i kraft. Jag kommer troligen också ansöka om sjukersättning på deltid i framtiden för jag kommer ändå aldrig orka jobba 40 timmar i veckan.
Glad påsk till dig också, Lillan!
Jag känner igen den trötthet du beskriver. Den måste man ta på allvar,
men det verkar du ju göra. Bra.
Sköt om dig o var rädd om dig. Det finns bara en du.
Tack, Gösta! När jag var yngre, tog jag faktiskt inte trötthet på allvar för jag hörde hela tiden att alla kände sig trötta. Men nu har jag förstått att det finns olika grader av trötthet och att den här sortens trötthet som vi känner måste verkligen tas på allvar.
Glad påsk!
Det allra värsta har varit att jag blivit glömsk.
Jag blir ”glömsk” när det är för många saker som pågår i livet samtidigt. Det blir en enda stor röra i huvudet och till slut vet jag varken ut eller in.
Jag känner igen det där! Hjärnan klarar inte av att tänka på alldeles för många saker samtidigt, och därför måste förmodligen min hjärna ignorera de detaljer som inte är lika viktiga. Men det blir ju dyrt i längden att slänga kycklingfiléförpackningar, så nu när jag tar det lite lugnare hoppas jag att jag blir mindre glömsk.
Så är det för mig också. Jag klarar av att ha ett begränsat antal uppgifter/saker att tänka på, annars blir det som ett enda virrvarr i huvudet.
Krya på dig Paula och vila ordentligt. Vi kan nog leva med varannandags uppdateringar så länge du orkar fortsätta med bloggen. Det är en av de bästa bloggar som finns och det skulle vara mycket tråkigt om du inte orkade fortsätta.
Tack Jenny och Mats! Och jag blir så otroligt glad att höra att ni uppskattar bloggen 🙂
Med åren har jag lärt mig att det är bättre att göra saker i lagom dos än att göra något intensivt för att sedan bli helt utbränd och inte orka fortsätta alls. Jag vill hellre blogga lite mer sällan än att sluta helt. Med varannan dags uppdateringar får jag mer vila emellanåt, och det kommer säkert göra mycket. Jag har märkt att jag också behöver bloggen, och varje gång jag får kommentarer från er läsare blir jag så otroligt glad! 🙂
Förlåt var lite otydlig, menar förstås att både varannan och var tredjedags uppdateringar är helt ok.
Ja håller med. Jag tycker att det är bättre att du bloggar var tredje dag eller ännu mer sällan än att du slutar blogga. Bloggen behövs om du så bloggar en gång i veckan.
Hej Paula!
Vill bara säga att jag är glad att du är rädd om dig och minskar på det som tar energi. Jag är också väldigt glad över att du fortsätter föreläsa och att Viktiga Tal är så rädda om dig
Tack Agneta <3 Jag är också glad att jag kommer att fortsätta med föreläsningarna och att Lotta och Johan från Viktiga Tal kommer att samarbeta med mig.
Glad påsk! 🙂
Tråkigt att höra att du är så trött, men det är jättebra att du är lyhörd för de signaler du får från din kropp! Superbra att du lyssnar på kroppen och inte bara kör på i full fart. Att vara så trött att man inte orkar borsta tänderna och glömmer att lägga in maten i kylen är riktigt jobbigt. Så trött ska man inte behöva vara, man ska ju må bra också.
Jag tycker att det låter som en bra idé att bara blogga varannan dag. När man är sådär trött så behöver man all vila man kan få. Jag tycker också att det är väldigt roligt att blogga och ibland känner jag att jag vill göra det varje dag, men jag vet att jag förmodligen skulle bli alldeles för trött då. Därför försöker jag hålla mig till tre eller fyra inlägg i veckan. Det är lagom.
Vad skönt att du fick veta att den här typen av trötthet är vanlig när man har Aspergers syndrom! Jag förstår att det var en lättnad att få veta det, att du inte är den enda. Jag kände samma sak när jag hade varit hos neurologen förra veckan. Innan dess kände jag att många av mina svårigheter nog var väldigt ovanliga, och jag oroade mig för att det kanske var något allvarligt fel, så därför kändes det jätteskönt att få veta att de symtom jag upplever är vanliga när man har just visuospatiala svårigheter. 🙂
Jag tycker också att det är väldigt roligt att blogga och ibland känner jag att jag vill göra det varje dag, men jag vet att jag förmodligen skulle bli alldeles för trött då. Därför försöker jag hålla mig till tre eller fyra inlägg i veckan. Det är lagom.
Det gäller att hålla i längden, mina damer. Bloggar bäst som bloggar sist.
Jag håller med dig om att det är superviktigt att lyssna på sin kropp! Ibland har jag stunder då jag lyssnar på andra människor och tror på dem när de säger att alla känner sig lika trötta som jag, men egentligen förstår jag nuförtiden att det inte är så.
Jag skulle egentligen helst vilja skriva blogginlägg flera gånger om dagen för jag får ibland inspiration och tankar om saker jag vill skriva om, men det skulle inte vara hållbart i längden. ”Blogga bäst som blogga sist” som Mats säger, och det var bra sagt 🙂
Jag är så glad för din skull att du äntligen har fått träffa neurologen och fått några svar! Jag förstår verkligen att det var en lättnad för dig att höra att du är helt normal! Jag har hittills tänkt att mina svårigheter att tolka synintryck har med min ojämna begåvning att göra, och dessa svårigheter var inget som läkarna reagerade på när jag gjorde min neuropsykiatriska utredning utan de konstaterade bara att jag har ovanligt stora svårigheter att tolka bilder. Men om du får någon diagnos som exempelvis CVI, är det mycket möjligt att jag isåfall också har det för jag har ju också visuospatiala svårigheter.
Jag har också hört människor säga att ”jamen, alla känner sig sådär ibland”, men om det vore så då skulle det ju märkas också. Alla människor känner sig utmattade ibland, men alla blir inte utbrända eller ”Aspergers syndrom-trötta”. Jag tror att det går att jämföra med att alla människor blir jättetörstiga ibland, men förmodligen inte så törstiga som den som har obehandlad diabetes.
Jag tycker också att ”Bloggar bäst som bloggar sist” var klokt sagt. 🙂 Det är verkligen sant att det gäller att hålla i längden.
Ja, det var skönt att veta att mina ”visuella symtom” inte är jättekonstiga eller jätteovanliga, utan att de faktiskt är helt normala när man har såhär stora visuospatiala svårigheter. 🙂
Vad skönt att utredarna inte tyckte att det var något konstigt med dina visuospatiala svårigheter! Kanske var det så att de utredarna ansåg att omfattande visuospatiala svårigheter förklaras av diagnosen Aspergers syndrom, medan mina utredare ansåg att det inte gör det. Synen på Aspergers syndrom verkar vara väldigt varierande även inom vården.
Jag tänker också att det kan ha handlat om gradskillnader även här, d.v.s. att visuospatiala svårigheter förklaras av Aspergers syndrom upp till en viss gräns, precis som det verkar vara med motorik och koordination. Det sägs ju att det är vanligt att vi med Aspergers syndrom har svårigheter med motorik och koordination, men om det är supersvårt så får man DCD som tilläggsdiagnos. Personligen vet jag inte var ”gränsen” går, kanske är det en avvägning i varje enskilt fall.
Det här med en obehandlad diabetes var en bra jämförelse. Jag tror att människor som inte har Aspergers syndrom eller kronisk trötthet eller aldrig varit utbrända inte alltid ens har förstått att det finns olika grader av trötthet och ork. Och även om jag är trött, finns det människor som har det ännu värre än jag. Jag har läst hur människor som lider av allvarligt kroniskt trötthessyndrom har det, och då har jag märkt att min trötthet inte är lika allvarlig som deras. Jag orkar ju trots allt föreläsa då och då, och jag orkar diska ibland.
Synen på Aspergers syndrom är definitivt varierande inom vården, vilket är synd för så ska det inte vara. Jag vet garanterat att jag har Aspergers syndrom eftersom jag uppfyller diagnoskriterierna tydligt, men däremot kan det ju vara så att vissa läkare förklarar visuospatiala svårigheter med Aspergers syndrom medan andra inte gör det.
Men sedan kan det ju vara så att det finns gradskillnader i visuospatiala svårigheter, precis som du skriver! Ibland känns det för mig som att andra människor tycker att mina visuospatiala svårigheter är ett större problem än vad jag själv tycker. När jag var barn och tonåring, önskade jag ibland att jag skulle vara blind eftersom jag då skulle haft en giltig ursäkt till att jag inte kunde lära mig saker genom att se vad läraren gjorde och till att jag inte kunde rita. Att inte kunna ”se” var i sig inget problem för mig, men det blev ett problem pga omgivningens krav. Ibland hade jag t om tankar på att skada mina ögon så att ingen skulle bli arg på mig för att jag inte såg saker jag enligt dem borde ha sett. Men idag går jag ju inte längre i skolan, och därför behöver jag inte kunna se saker som andra ser. Därför stör inte dessa svårigheter mitt liv nämnvärt idag.
Men konstigt nog reagerade inte utredningsteamet på detta utan de konstaterade bara att jag har mer visuospatiala svårigheter än de flesta andra med Asperger. Det kan vara så att de missade något i mitt fall, men sedan kan det naturligtvis också vara så att jag enligt dem fortfarande låg inom den ”normala” gränsen för att man ska kunna säga att mina svårigheter beror på en ojämn begåvningsprofil. Jag har ingen aning.
Ja, precis, när man hör eller läser om hur andra har det så märker man hur man själv har det i förhållande till dem. Jag är inte heller lika trött som personer med kroniskt trötthetssyndrom, men jag är betydligt tröttare än många andra. Däremot känner jag igen min trötthet i många andra som också har Aspergers syndrom. 🙂
Jag tycker inte heller att synen på Aspergers syndrom, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar överlag, borde vara så varierande inom vården. Jag tror att det finns en stor fara med att det är så, nämligen att en del inte får rätt diagnos medan andra får rätt diagnos men att det finns ytterligare en funktionsnedsättning som missas. T.ex. har jag hört att det fortfarande är vanligt att man missar flickor med ADHD.
Usch, så sorgligt att du önskade att du inte skulle kunna se rent fysiskt p.g.a. att andra blev så frustrerade när du inte uppfattade saker. 🙁 Jag kan riktigt känna hur hemskt det måste ha varit. 🙁
Vad skönt ändå att du inte har lika ont av dina visuospatiala svårigheter idag!
I mitt fall är ju de visuospatiala svårigheterna det stora problemet och de påverkar mig i stort sett dagligen. Ofta känner jag att de tar över, att de styr mitt liv, och det var kanske en av anledningarna till att utredarna bedömde att jag borde utredas neurologiskt. Och nu har jag ju fått det bekräftat; att visuospatiala svårigheter kan ställa till det jättemycket, att de kan få sociala konsekvenser o.s.v.
Ja, flickor med ADHD och även Aspergers syndrom kan lätt missas inom vården 🙁 Och sedan finns det ju människor som fått en Asperger-diagnos från en läkare men inte från en annan.
Det var helt rätt att läkarna i ditt fall tyckte att dina visuospatiala svårigheter borde utredas närmare eftersom de går ut över ditt liv. När det gäller mig så vet jag inte riktigt om mina svårigheter är riktigt allvarliga eller om det är så att de är stora men att jag har anpassat mitt liv och umgängeskrets efter dem i vuxen ålder och att jag lever i min egen värld, och därför märker jag inte av mina svårigheter lika mycket längre. De flesta arbeten passar inte mig pga dessa svårigheter, men på mitt jobb som Aspergerinformatör behövs det inte sådana kunskaper. Jag vet att dessa svårigheter skulle styra mitt liv mycket mer om jag exempelvis inte hade boendestöd och om jag tvingades ta ett ”vanligt” jobb.
Men det är svårt för mig att jämföra mitt liv med ditt eller andras liv eftersom jag inte vet hur ni andra har det. Det är möjligt att dina svårigheter är större än mina. Det låter jättejobbigt att du har mått så dåligt pga dessa svårigheter, så det är bra att du äntligen fått förklaringar från neurologen!
Ja, det där gör mig också orolig. Det borde inte kunna vara så att det som avgör om man får en diagnos eller ej är vilken läkare man kommer till. Det finns många kunskapsluckor inom vården, men jag undrar om det inte även är så att det inte finns tillräckligt tydliga riktlinjer för hur en neuropsykiatrisk utredning ska gå till? Jag har träffat många med neuropsykiatriska diagnoser och ingens utredning verkar ha gått till på exakt samma sätt som någon annans. En del har fått göra många tester medan en del knappt fått göra några tester alls o.s.v.
Precis, ibland är det svårt att veta om det är så att svårigheterna inte är så stora eller om det är så att man lever ett sådant liv där de inte påverkar en så mycket. Jag hade garanterat också haft mycket större svårigheter (på alla plan) om jag haft ett vanligt jobb. På sistone har jag gjort två mindre frilansuppdrag men även om jag blir väldigt trött så klarar jag av själva arbetsuppgifterna. Det gör jag inte på ett vanligt jobb.
Det finns många kunskapsluckor inom vården, men jag undrar om det inte även är så att det inte finns tillräckligt tydliga riktlinjer för hur en neuropsykiatrisk utredning ska gå till? Jag har träffat många med neuropsykiatriska diagnoser och ingens utredning verkar ha gått till på exakt samma sätt som någon annans.
Hur gick era neurotypiska utreningar till?
Min utredning bestod av kanske 5-6 samtalstillfällen om 3-4 timmar vardera varav hälften utgjordes av samtal med en överläkare med inriktning på autism och ADHD, andra hälften bestod i WAIS-tester hos en neuropsykolog och sedan var det ett anhörigsamtal på 2-3 timmar också.
Jag blev lite förvånad att utredningen inte var mer omfattande men samtidigt så pågick utredningen många timmar jämfört med när jag fick diagnoserna generaliserat ångestsyndrom och social fobi som jag fick jag efter att ha pratat med en psykolog i några timmar.
Ibland tror jag att Aspergers syndrom och ADD hos mig egentligen handlar om stresskänslighet och rädsla (ångest). Men å andra sidan kan man vända på resonemanget och säga att Aspergers syndrom och ADD kanske innebär just stresskänslighet och rädsla i mitt fall.
SVT skriver förresten i dag om en amerikansk motrörelse till medicinering av barn ADHD och om överdiagnosticering av ADHD i USA:
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/elvaarige-ari-valjer-bort-adhd-medicin
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/15-procent-av-pojkarna-i-usa-far-adhd-diagnos
Intressant att utredningarna verkar gå till på olika sätt! Nu var det länge sen jag gjorde min utredning så jag kommer inte ihåg allt, men jag fick träffa läkare och psykologer vid mer än 10 tillfällen. Dessutom ringde läkaren min mamma och pratade med henne i 1-2 timmar (egentligen hade läkaren velat träffa min mamma öga mot öga, men mamma bor ju i Finland).
De flesta läkare som jag visat min utredning för har varit förvånade och sagt att den är väldigt omfattande. Jag har blivit förvånad när jag hört det för jag trodde tidigare att alla utredningar var så här omfattande, men tydligen är det inte så!
Utredningsteamet testade min motorik, jag fick bland annat hoppa på ett ben. Sen fick jag göra det ”vanliga”, dvs svara på frågor om hur jag skulle agera i sociala situationer och förklara varför, jag fick svara på frågor som handlade om allmänbildning, jag fick förklara betydelsen på olika ord och upprepa sifferkombinationer, jag fick lägga ihop bilder och göra en historia av dem, jag fick baka en sockerkaka, rita en cykel och göra en massa andra praktiska uppgifter som de gav instruktioner om vad jag skulle göra.
Vissa av dessa tester, bland annat ordförklaringsdelen och upprepningen av siffror fick jag göra med en finsktalande psykolog på finska. Detta för att det är viktigt att sådana tester görs på patienters modersmål. Om jag skulle ha svårt för att upprepa siffror eller inte kunna förklara betydelsen av ord och uttryck, skulle man inte kunna veta om svårigheten skulle bero på att svenska är ett främmande språk för mig eller om det skulle bero på att jag faktiskt har riktiga svårigheter. Det blir ett mer tillförligt resultat om allt detta görs på det språket patienten behärskar bäst.
Intressant att läsa om hur era utredningar gick till! Jag ser era berättelser som ytterligare exempel på hur olika det kan vara.
Jag hade förväntat mig att min utredning skulle vara ungefär lika omfattande som Paulas, men det var den inte. Min utredning bestod av ett psykologsamtal där jag fick berätta om mina styrkor och svagheter, hur jag upplevde olika situationer m.m. Det samtalet tog kanske två timmar.
Sedan var det en testsession på ett par timmar. Då fick jag göra tester som mätte verbal förmåga, logisk förmåga, visuospatial förmåga, motorisk snabbhet m.m. Flera av de tester som Paula berättar om fick jag också göra, bl.a. upprepa siffror och svara på allmänbildningsfrågor.
Därefter var det läkarbedömning där jag bl.a. fick hoppa på ett ben och svara på frågor om hur min fysiska och psykiska hälsa var och hade varit under livet. Läkaren kollade även blodtryck och lyssnade på hjärta och lungor m.m.
Slutligen ringde psykologen till min mamma och intervjuade henne om alltifrån graviditeten och spädbarnsåren till hur hon upplevde mig nu som vuxen. Sedan blev det återgivningssamtal en tid senare. Sammanlagt träffade jag psykologen två gånger (tre om man räknar med återgivningssamtalet) och läkaren en gång.
Flera av de tester som Paula berättar om fick jag också göra, bl.a. upprepa siffror och svara på allmänbildningsfrågor.
Det är delar av begåvningstestet WAIS IV: https://en.wikipedia.org/wiki/Wechsler_Adult_Intelligence_Scale#WAIS-IV
Jag tycker ändå att våra utredningar verkar ha gått till på ungefär samma sätt. Det enda som sticker ut i era utredningar jämfört med min utredning är de motoriska testerna. jag gjorde aldrig några sådana tester men så har jag inte lika stora motoriska svårigheter som ni har heller vilket säkert förklarar varför jag inte behövde göra just de testerna.
Precis som Mats säger så verkar våra utredningar gått till på ungefär samma sätt, men min verkar ha varit lite mer omfattande. Jag tror att Mats har rätt i att de förmodligen testade våra motoriska färdigheter eftersom vi har större problem med motoriken. Och anledningen till att just jag fick baka en sockerkaka måste ha varit att jag berättade att jag har otroligt svårt att städa och göra praktiska uppgifter, så jag tror att de ville undersöka detta närmare. Jag känner ingen annan som har fått baka kakor, men å andra sidan behövdes det nog i mitt fall!
Provsmakade utredningsteamet kakan också eller nöjde de sig med att bedöma tillverkningen? 😉
Hahaha, jag minns faktiskt inte vad som hände med kakan sen! 🙂 Det kan vara så att jag fick ta med den hem, men jag minns inte 🙂
Det finns många kunskapsluckor inom vården, men jag undrar om det inte även är så att det inte finns tillräckligt tydliga riktlinjer för hur en neuropsykiatrisk utredning ska gå till?
Jag har undrat samma sak. Det är konstigt om det inte finns tydliga riktlinjer! Jag hoppas att allt är tydligare nu när diagnosen heter autismspektrumtillstånd, men jag tvivlar på det. Det verkar dessutom som att vissa ställen ger diagnoser lättare än andra. Jag har hört att Sankt Göran där jag fick diagnosen är väldigt hård och att man inte får en diagnos så lätt där. Om det stämmer eller inte har jag ingen aning om, men en läkare där berättade för mig att de kollar noga på om svårigheterna verkligen är så omfattande att det påverkar personens vardag.
En allsidig neuropsykiatrisk utredning brukar innefatta en begåvningstest, ofta också bedömning av språkfärdigheter och av andra områden i utvecklingen. I diagnostiken vid AST ingår att också ta ställning till om behov finns av medicinsk utredning med tanke på bakgrundsfaktorer och eventuella andra samtidiga sjukdomar eller funktionsnedsättningar. http://www.sbu.se/sv/Vetenskap–Praxis/Vetenskap-och-praxis/Autism/
Kan tipsa bloggens läsare om den här länken: http://www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/Autismspektrumtillst%C3%A5nd_fulltext.pdf