När man har boendestöd så måste man vara beredd att ta emot totala främlingar i sitt hem. Idag kommer min nya boendestödsutförare påbörja sitt uppdrag vilket innebär att jag från och med idag kommer att ta emot nya boendestödjare till mitt hem varje gång jag har boendestöd fram tills jag har valt vem jag vill ha som min fasta boendestödjare. Just nu bär jag alla dessa känslor på en och samma gång:
1. Nyfikenhet
Jag kan inte låta bli att undra vem det egentligen är som kommer hem till mig idag. Många som arbetar med människor är sociala, öppna och nyfikna personer. I bästa fall kommer jag att ha intressanta diskussioner med en total främling, dock på mina villkor för det är ju jag som är kunden. Även om jag tycker att situationen för det mesta känns jobbig, kan jag samtidigt tycka att det är smått intressant att få lära känna nya människor.
2. Ångest
Trots att jag är nyfiken på alla de nya personer jag kommer att få träffa, saknar jag min gamla boendestödjare från min gamla boendestödsutförare otroligt mycket! Vi hade våra egna rutiner, och hon visste precis hur jag vill ha det och var jag förvarar alla mina saker. Det är otroligt jobbigt och ångestfyllt att börja om med någon ny och förklara allt från början. Allra helst skulle jag vilja ha tillbaka min gamla boendestödjare, men det är tyvärr inte möjligt.
3. Oro
Jag oroar mig för att min nya boendestödjare inte kommer att vara lika underbar och duktig som min gamla var. Hon var så otroligt ordningsam och ansträngde sig för att göra sitt arbete så bra som möjligt. Hon städade noggrant, skapade ordning och glömde aldrig att påminna mig om viktiga saker som hon var rädd att jag skulle glömma. När jag hade problem med något specifikt, hade hon alltid en lösning! Vad ska jag göra om jag inte hittar någon lika perfekt som hon? Och tänk om den nya boendestödjaren är oärlig och stjäl något från mitt hem?
4. Osäkerhet och nervositet
Det är trots allt en total främling som kommer hem till mig och jag har ingen kontroll över vem det blir. Sådant känns alltid väldigt nervöst! Tänk dig själv om du bara skulle plocka upp en vilt främmande person från gatan som du tar hem till dig och sedan be hen att hjälpa dig med olika saker i hemmet? Så känns det lite för mig. Samtidigt funderar jag lite på hur jag borde bete mig och om jag bör bjuda på något. Och vad ska vi prata om? Tänk om det blir pinsamt tyst?