Som jag har skrivit tidigare kan autism även innebära styrkor vilket även framgår av Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier. Jag tycker att det är positivt att styrkorna hos oss med autism uppmärksammas, men samtidigt tycker jag inte om att omgivningen ofta har åsikter om på vilket sätt en autist borde använda sina styrkor.
Många har åsikter
Många anser att det finns ”rätt sätt” och ”fel sätt” att använda sina styrkor på. Om en autist använder sina styrkor i yrkeslivet anses hen ofta använda dem på ”rätt sätt”, men om en autist med styrkor och talanger är sjukpensionär och samtidigt kanske har boendestöd eller bor på ett gruppboende anses hen ofta använda dessa på fel sätt. ”Denna person är så duktig och talangfull. Hen skulle ha potential för att bli duktig på sitt jobb och ha ett självständigt liv, men ändå har hen sjukersättning och uppvisar ingen motivation för förändring. Det är tråkigt att alla hens styrkor och talanger går till spillo”, får man ibland höra.
Har vissa styrkor
Jag är själv en av de som förut fick höra att mina styrkor gick till spillo. Jag fick höra att jag var så duktig på språk att jag skulle haft potential för att bidra i yrkeslivet, men ändå var jag bara hemma i många år med aktivitetsersättning. Och jag hade ingen motivation för att förändra något eftersom jag trivdes med livet! I mina styrkor ingår bland annat en förmåga att upprätthålla rutiner och en förmåga till hyperfokus, och dessa kunde jag använda när jag var ute i skogen och plockade blåbär (=mitt specialintresse).
Fick negativa kommentarer
I vissa perioder kunde jag vara i blåbärsskogen 10 timmar varje dag. Jag njöt av livet under blåbärsplockningen, och jag njöt av att äta blåbär resten av året. Tack vare mina styrkor kunde jag alltså njuta av livet trots, eller snarare tack vare, avsaknad av organiserad sysselsättning. För att jag ska trivas med livet behöver jag inte samhällets inblandning, en styrka som också kom till nytta under Covid-pandemin. Men ändå fick jag alltså höra att jag inte levde till fullo och att mina styrkor inte kom till användning!
Var fortfarande samma Paula
Efter många år blev jag utförsäkrad. Efter ytterligare ett par år gav jag ut två böcker om hur det är att leva med autism samt började föreläsa. Medier började intervjua mig, både i Finland och Sverige, och jag fick ge tidnings-, radio- och TV-intervjuer. Och då fick jag plötsligt höra hur bra det var bra att mina styrkor äntligen kommit till nytta och att jag hade börjat ta för mig. Jag förstod ingenting för i mina ögon var jag fortfarande samma Paula som jag alltid varit: tidigare hade jag bara använt mina styrkor för att skapa mig ett liv jag trivdes med fylld med rutiner som blåbärsplockning, och nu hade jag börjat delta i arbetslivet och föreläsa!
Är en funktionalistisk människosyn
Faktum är att jag aldrig har tänkt: ”Nu lever jag äntligen till fullo eftersom jag äntligen fått ett jobb. Mitt liv var inte fullvärdigt som sjukpensionär.” Mitt liv ser bara annorlunda ut idag, men det betyder inte att det var sämre innan. I mina ögon finns det både för- och nackdelar med att jobba, liksom det finns både för- och nackdelar med att vara sjukpensionär. Det är väldigt ledsamt att så många fortfarande har en funktionalistisk människosyn som går ut på att människans värde hänger på hennes prestationer! På grund av den funktionalistiska människosynen anses deltagandet i arbetslivet vara det enda sättet för autisten att använda sina styrkor på, och detta oavsett autistens egna drömmar, ambitioner och målsättningar.
Autisten ska må bra
Låt oss autister välja hur vi vill nyttja vår potential! När en autist mår bra och trivs med sin vardag använder hen sina styrkor på rätt sätt, punkt slut. Vill autisten själv nyttja sina styrkor i arbetslivet ska hen naturligtvis få göra det, men däremot är det fel att anta att alla vi autister mår bra av samma saker. Våra styrkor ska användas till vår fördel!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Man bör gå med i a-kassan så fort som möjligt när man har börjat jobba. Vilken a-kassa man bör gå…
När kan man teckna gå in hos Akassan.Inträdes krav?
Jag tar bilen i stället för åka buss, avskyr att åka buss, gör de med nödvändighet ont. När bilen var…
Exakt så! Tack Solregn.
Att kontrollera hur ett myndigt barn använder sina pengar är en form av ekonomiskt våld. https://kronofogden.se/forebygg-ekonomiska-problem/stod-i-arbetet/se-det-ekonomiska-valdet Tänk också på att…
Se längst ner på den här sidan: https://www.swedishbankers.se/fakta-och-rapporter/faktablad/bankaerenden-foer-annans-raekning/barns-tillgaangar/
Nu vet jag inte om jag förstod din fråga korrekt, men jag anser absolut att vuxna med autismspektrumtillstånd ska kunna…
Det låter som en bra strategi för att ordna dina musikpapper och om du har boendestödjare borde det vara en…
Hej Paula! hur ser du på Internetköp hos Autistspektrumdiagnos ( fyllt 18år)med måttlig karaktär så vida de har täckning och…
Om jag magiskt skulle kunna trycka på en knapp och framträda nyduschad och med rena kläder skulle livet vara mycket…
29 svar på ”Så här kan en person med autism använda sina styrkor”
billioner Tack för att du delar med dig av dina tankar och insikter! Jag känner mig fri från press som jag inte förstår men vill göra alla glada….men jag är ju jag my way or not upplys mig…❤️🧩
Vad tråkigt att du känner press ibland. Det gör tyvärr många autister! Det är vanligt att vilja göra alla glada, men tyvärr är det omöjligt att göra alla glada och samtidigt må bra.
Jag skulle säga att du också har en stor styrka i att du känner som du gör. Du känner inte att det att använda dina styrkor i arbetslivet gör dig till en bättre Paula på något sätt.
Tack, Solregn! Det är riktigt intressant att du och många andra autister ser det som en styrka, men många neurotypiker ser det istället som en svårighet och en brist att inte förstå varför det är bäst för alla att jobba!
Precis! Och jag tycker det är precis lika tokigt när en autist försöker börja jobba och då får frågan ”Hur tror du du skulle må om du skulle börja jobba?” Motfrågan borde då vara ”Hur tror du jag mår nu?” Det är det som ofta händer: Om man inte jobbar ”borde” man börja jobba. ”Fritiden blir mer värdefull då” – underförstått ”du är bara lat”. ”Ja, men pengarna kommer ju någonstans ifrån”, fick jag en gång höra från en annan deltidsarbetande autist. Även ”sysselsättning” likställs med någon form av jobb. Så går man på någon form av daglig verksamhet och får betalt för att stå i kassan någonstans så räknas det, men om man jobbar på ett avancerat projekt hemma på egen så ”har” man ”inget liv.” Försöker man börja jobba så ifrågasätts istället ens arbetskapacitet och möjligheter att sätta igång och klara av det liv som det skulle innebära.
Nyligen berättade jag för en kvinna på en dejtingsajt om mina kompositionstalanger. Hon var imponerad av mina språkliga färdigheter och hade visat sitt intresse, trots att hon bor i en helt annan del av landet. Frågan jag fick då var ”Är du så duktig så du kan tjäna pengar på det?” Där kommer återigen detta med att tjäna pengar in i bilden. Jag är duktigare om jag tjänar pengar på min musik tydligen. I ärlighetens namn är jag inte ens intresserad av att få några pengar för min musik ens om den framförs. När jag då berättade om mina svårigheter med kontakter och praktiska problem och att jag just nu jobbar med redigering och layout då försvann hon för det var tydligen inte lika attraktivt.
Detta är ganska ironiskt, med tanke på att många kompositörer som blivit ihågkomna i århundraden efteråt som stora genier verkligen inte tjänade storkovan. Bachs stora h-mollmässa som jag nyligen fick äran att lyssna på i Berwaldhallen i Stockholm räknas ofta som det största av alla musikaliska verk. Han jobbade på det under en stor del av sitt liv och det framfördes inte i sin helhet förrän runt 85 år efter tonsättarens död. Mozart skrev sina tre sista symfonier på mindre än sex veckor, vilket brukar räknas som en av de största bedrifterna i den västerländska konstmusikens historia. Men ingen utav dem framfördes under Mozarts livstid. Idag är flera av satserna så berömda att de är välbekanta även för folk som inte normalt lyssnar på klassisk musik. De spelas ständigt i radio och på konserthus runt om i värden och citeras i reklamavsnitt och i filmer.
Att ge privatlektioner skulle man ju kunna tro räknades, men se, nej, det är inte samma sak om att jobba några timmar på ICA i veckan för privata aktiviteter hemma är ingen riktig sysselsättning ändå. Folk säger inte det här rakt ut, men attityderna märks tydligt.
Även min egen åldriga mamma kan beklaga sig över när jag inte spelar schack i någon klubb, inte går någon kurs eller reser. Skulle jag sysselsätta mig med mina egna projekt här hemma så hjälper det inte om jag är fullt sysselsatt hela dagarna för det räknas tydligen ändå inte på samma sätt. Men skulle jag däremot inte få ordning på hemmet ja, då fy katten, det är inte okej. Då klarar jag inte av min vardag och så får det inte vara! Då är det pga. mitt kön – jag är en lat man, får man höra för nuförtiden ska det ju klagas på män som grupp hela tiden. Det är inte för att jag är autist utan för att jag är man, heter det, eller antyds i varje fall. Att jag sedan tvättar, städar, betalar räknar och handlar själv det räknas inte. Det räcker att jag kan ha stökigt och inte kommer vidare med lägenheten. Skulle jag få andra rutiner att fungera som att studera språk och plugga naturvetenskapliga ämnen eller spela schack på nätet så räknas inte det- varför? Jo, för det syns inte och det är inte sådant som folk förväntas kunna klara av bland förvärvsarbetande heller.
Bach var ju kyrkomusiker och Mozart jobbade väl vid olika hov.
Musiker och kompositörer inom t.ex. klassisk musik, modern konstmusik, folkmusik och jazz får ju ofta sin försörjning nuförtiden genom olika kulturbidrag. I dessa kretsar uppfattar jag att det anses fint att få bidrag; att det är en kvalitetstämpel — till skillnad från hur bidrag brtraktas allmänt vid funktionshinder eller sjukdom. Det verkar inte helt lätt att få dessa bidrag dock, ofta är det de som fått bidrag länge och är bra på att söka dem som får dem.
Jag vet inte om det är viktigt för dig att få ut din musik i världen eller inte, men jag tänker att det finns ju företag som publicerar noter och du kan ju inte vara den enda kompositören i världen som har svårt med kontakter och praktiska problem. Där kanske det finns folk som kan hjälpa dig om du skulle vilja sprida din musik i notform.
Traditionellt sätt har det varit okej för män att inte få ordning på hemmet; att vara den virrige professorstypen, medan det varit skambelagt för kvinnor, men det kanske har ändrats nu.
Jag håller med om att det är irriterande att sysselsättning utanför hemmet anses vara så bra, men projekt hemma inte räknas.
Jag vet förresten en musiker som är duktig på grafik och layout. Om du vill kan jag fråga vad han skulle ta betalt för att göra det du vill ha gjort.
Men om svårigheterna med kommunikation är att förmedla hur du vill att det ska vara eller att andra drar för snabba slutsatser och tror att de förstår hur musiken ska vara skriven fast de inte gör det förstår jag att det känns bättre och lättare att göra det själv.
Musikern jag tänkte på är en sån som kan dra förhastade slutsatser, men på ett musikförlag finns det ju professionella musikgravörer som måste kunna tolka många olika slags kompositörer.
Om något förlag skulle vilja publicera din musik (eller om du skulle vilja publicera den via nån självpubliceringsplattform) gör det ju dig varken till en bättre eller sämre människa, men du kanske skulle tycka att det vore roligt.
Svårigheterna har mycket med organisation att göra – organisation av tankar, organisation av känslor, organisation av musikdokument, organisation av tider (tidstisponering) osv. Jag har svårt att bli färdig med någonting.
Jag komponerade en menuett för stråkkvartett i Stockholm nu för någon vecka sedan och frågade sen i gruppen om det var viktigt att teckna ner musiken. Efter deras fina uppmuntran så insåg jag att det bästa var att inte skjuta på det så jag skrev ner halva menuetten med penna och blyerts igår. Halva kvar och vet inte när det blir av. För jag har ofta musiken kvar i huvudet i månader eller till och med år utan att teckna ner den tills jag har glömt bort den. Det går inte alltid att göra grovjobbet med att skriva in allt på datorn, jobba med alla detaljer, kanske få feedback och sen jobba med hur det slutliga partituret ska se ut med alla bindebågar och artikulationstecken osv. på rätt ställen. Komponerandet från första till sista takt tar mig ofta inte mer än några timmar, medan resten tar mig flera eller många månader.
Problemet jag har med att välja sätt att skriva ner musiken är konventioner och vad andra tycker. Jag skriver ofta i 1700-talsstil och då var det inte så detaljerat, men idag vill många ha det mer detaljerat och även jag inser fördelarna med att teckna ner mina musikaliska tankar mer exakt så att exekutörerna vet hur de ska framföra min musik. Men så gäller det att inte bli onödigt detaljerad och framförallt inte ge anvisningar om sådant de redan med största sannolikhet kommer att förstå. Den ytterligheten är inte heller bra och skulle bara vara irriterande för dem som ska framför musiken. Den balansen tycker jag är svår.
Och så är det ju detta att självklart är alla inte överens. Jag har också ofta flera rimliga alternativ att välja mellan. Så vad ska jag välja? Det tycker jag är jättesvårt. Jag fastnar. Ska jag då välja det som de flesta tycker för att det är praktiskt eller ska jag göra som jag själv tycker? Det är ju trots allt andra som ska spela musiken och inte jag. MEN! så är nästa problem att många kompositörer redan gör på ett sätt som står i strid mot hur de flesta skulle vilja se noterna. Och då slits mellan det för det är svårt att bortse ifrån hur kompositörer i praktiken faktiskt valt att teckna ner sin musik.
Det finns gott om framförande praxis som det inte finns något standardiserat sätt för att skriva ner på papper. Allt detta gör mig förvirrad. Jag kan hålla på mer 2 sidor i tre månader och be om råd överallt på nätet eller ta lektioner och fråga hur jag ska göra i ett stycke på kanske 180 sidor. Så jag har svårt att komma någonvart.
Jag förstår, och känner igen mig mycket. Det är en sak att få en idé och tänka ut den i huvudet, en annan att arbeta igenom alla detaljer.
Det finns ju ett slags ideal i samhället att saker och ting ska gå så fort. Jag behöver ofta påminna mig själv om att ha mer tålamod med mig själv. Saker och ting tar tid och är ansträngande även om de är roliga.
Skulle du kunna göra fler varianter när det gäller musiken? Så att musiker kan välja vad som passar dem bäst. De som gillar att leta manuskript på IMSLP får nåt som passar dem, de som vill ha mer moderna konventioner kan få sådana alternativ, osv.
Tack, ja, det är alltid bra att få fler kontakter inom komposition. Har skirivt mycket i en Facebookgrupp idag. Fått mycket stöd. Många hjälpsamma inlägg och goda synpunkter. Och jag visade min uppskattning också. Men sen blir det ändå så till sist att någon menar att jag min fråga inte är genuin utan att jag är ute efter godkännande så att jag kan uppfinna mina egna sätt notera, vilket inte på något sätt är sant. Och stänger en moderator tråden med orden ”I’m so confused about this thread. In literal centuries of practice this has never been a problem until this morning.” Typiskt moderatorer! Eller styra-o-ställare eller vad man ska kalla dem. Folk är snälla, men moderatorer förstör allt. Nu hade jag i oh för sig fått svar på mina frågor och även jag tycka jag började få för mycket uppmärksamhet för att orka svara på allt.
Du har nog mycket bättre koll på komposition än musikern jag tänkte på.
Sensationellt att moderatorn i tråden du nämnde hade rest i tiden och kunde rapportera hur det var då! 🙂
Intressant att ”att ha ett liv” ofta betyder att man har någon form av organiserad sysselsättning. Om man går på daglig verksamhet anses man precis som du skriver ”ha ett liv”, men sysselsätter man sig själv hemma så anses man inte ha det. Men idag finns det faktiskt många som arbetar på distans och aldrig befinner sig fysisk på arbetsplatsen. En intressant fråga är om dessa distansarbetare anses ha ett liv? Eller personer som har fyllt 65 år och gått i ålderspension? Förmodligen.
Jag håller med dig om att det ofta klagas på män som grupp. Andra kvinnor kan såklart ha andra erfarenheter, men jag har själv svårt för hemsysslor och min exman gjorde alla hemsysslor när vi var gifta. Väldigt många människor jag träffade hyllade oss och kommenterade att jag hade en jättefin man! Om rollerna hade varit omvända och jag hade varit en man som stolt hade berättat att det är frun som får göra alla hemsysslor hemma misstänker jag att jag hade fått negativa reaktioner. Då hade jag säkert setts som en mansgris! Men som sagt kan ju reaktionerna vara olika beroende på vilka kretsar man umgås i, och andra kvinnor kan ha andra erfarenheter.
Jag arbetstränar för tillfället så att jag ska kunna lära känna vars min gräns går – för hur mycket jag klarar att arbeta per dag, något som Fk och Af vill veta. Jag har kommit fram till att jag klarar högst 4 tim/dag plus bilresa på 30 min varje dag.
Arbetsplatsen är ett litet privat och lugnt kontor där jag använder mig av några av mina styrkor och gör det i min egen takt, utan några deadlines. Jag älskar att köra bil, så den biten är lätt. Att arbeta med sånt jag tycker väldigt mycket om ger mig energi så att jag orkar utöva det. Efter jag kommit hem och vilat mig 1-2 timmar, så KAN jag ha krafter kvar att t.o.m. laga en lättare varm måltid! Jag måste dock ta en-flera frånvarodagar någon vecka för att komma ikapp och då gör jag absolut inget annat än vilar i soffan flera dagar (är lat skulle många säga). Kanske ska jag gå ner till att arbeta 3 tim/dag… jag tror det skulle vara det mest optimala för mig och sen försöka ansöka om sjukersättning.
Jag skulle vilja plocka blåbär i tio timmar och ha lite mat och dricka med mig, det låter mycket harmoniskt att bara få fokusera på bara en sak, utan avbrott! Jag har dock en stark aversion mot mygg och knott, vilket brukar finnas gott om i skog och mark! Alltså blir det inte av att jag tar mig till blåbärsmarkerna… 😀 Klarar det inte.
Nåt annat: Min handledare på kontoret och som inte vet om min nuvarande diagnos, anförtrodde åt mig att hon tycker att vi alla borde berätta vilken diagnos vi har så att det skulle bli lättare för henne att bemöta respektive person. Vilket jag anser inte är nödvändigt faktiskt. Jag tror att jag skulle bli bemött stereotypiskt och ensidigt. Främst med tanke på hur hon berättat för mig hur en kille på arbetsplatsen har Aspergers och hur en Asperger-person skall bemötas och läras upp. Alla är vi ju olika, Asperger eller inte! Någon utan npf diagnos skall ju trots allt läras upp de också när de kommer till en ny arbetsplats, vilken det än månde vara..
Vad jag menar är, att jag tycker hon förminskade honom genom att säga så där. Som om hon står över honom på nåt sätt… 🙁
Ja, det ska ju inte kännas som ett tvång att berätta om sin diagnos, det håller jag med om. Var och en får göra sin egen bedömning. Är det däremot så att man vet med sig att man behöver mer hjälp än de flesta, har särskilda behov eller det finns saker som de andra kan tycka är udda eller inte förstår, ja, i sådana fall tycker jag det är en god idé att berätta om diagnosen. I vissa situationer har jag varit lite för öppen att berätta om min medan jag i andra ibland märkligt nog helt glömt bort att det kunde vara bra för andra att veta. Jag har i vissa situationer fått frågan om jag tar droger eller har känslomässiga eller psykiska problem och vid de tillfällena hade det kunnat underlätta att berätta om diagnosen.
Jag håller med om att det inte hjälper så mycket i sig att folk vet att man har den här diagnosen i alla sammanhang där man har med andra människor att göra och att andra inte alltid behöver veta. För alla är som du säger olika och det fungerar inte att bemöta alla med samma diagnos stereotypiskt efter en given mall. Vad som jag däremot särskilt menar är viktigt är om man det finns risk att få shutdowns eller meltdowns som man brukar säga på engelska. Det är jätteviktigt att omgivningen känner till vad det innebär. Bl.a. YouTubern Purple Ella berättar om vad de kan innebära.
Jag förstår vad du menar Mika. Mitt ena barn blev diagnostiserad med autism och adhd i 13 års åldern eftersom jag var den drivande kraften att göra en utredning av hen. Jag var naiv och trodde att hen skulle få hjälp i både skola och hemma, för vår situation var då ohållbar med meltdowns varje dag, flera timmar i sträck. Det var vår vardag sedan flera år tillbaka. Jag var ensamstående och utbränd och ville desperat få stöd i min föräldraroll. Vi, hela familjen blev utredda efter att jag sökt hjälp hos soc och efter över 1 års väntan och 2,5 månads utredning av familjen rekommenderades det att mitt ena barn behövde genomgå en npf utredning. Vilket också skedde så småningom.
Men om jag hade vetat då, det jag vet i dag, hade jag definitivt agerat annorlunda och inte varit så obstinat med att få en utredning till stånd. ”Hjälpen” var obefintlig och fokuserade enbart på adhd:n och uteslöt de autistiska sidorna. Katastrof! Idag vill inte hen ha kontakt med mig och anser att jag är orsaken till allt ont som händer hen och jag fattar detta, verkligen! Jag själv står nu i kö för en egen npf utredning. Jag har redan beslutat mig för att vara öppen med resultatet av den utredningen vad den än kommer visa, men avvaktar tillsvidare med att tala om på tex min arbetsplats min nuvarande diagnos (som jag inte känner igen mig i) då den oftast misstolkas. Här på Paulas blogg har jag nämnt den tidigare eftersom jag känner mig trygg här att berätta om den.
Det låter vettigt att vänta med att berätta om diagnosen. Jag hoppas att ditt barn kommer att vilja ha kontakt med dig i framtiden. Så tråkigt och dåligt att hens autism helt ignorerades när ni fick ”hjälp”:( Jag hoppas inte att du lägger skulden på dig själv för självklart är det rimligt att anta att en diagnos kommer att hjälpa och inte stjälpa.
Tack Paula! Jag lägger inte skulden på mig själv längre vad gäller just den biten men har fruktansvärd ångest och anklagar mig själv för att jag inte funnits till för mitt andra barn! Hen kom alltid i sista hand och inte fått min hjälp och stöd i den utsträckning som hen behövde för att känna sig trygg i sin uppväxt. Jag har jättesvårt att hantera mina känslor angående detta och tar ångestdämpande nästan varje kväll. Skall sägas att hen har idag ett stabilt och bra familjeliv ändå, vilket jag gläds över otroligt mycket! 🙂
Vad bra att ditt yngsta barn har ett bra familjeliv idag! Det är inte alls säkert att hen lider av sin uppväxt idag. Hen kanske hade en bra uppväxt även om du upplever att hen alltid kom i sista hand. Det kanske är en större grej för dig än vad det är för hen!
Ja, det är hur många som helst som inte hittar rätt precis det framgår här i bloggarna. Jättemånga har ju mer än en diagnos, som sagt. Och jag skulle mycket väl själv kunna ha det som ha det som kallats för ADD utan att känna till det. Glad jag slipper vara förälder!
Vad bra att du kommit fram till hur mycket du kan arbeta och att du får arbeta i din egen takt med uppgifter som du tycker om. Men precis som du skriver kan man behöva vilodagar ändå!
Jag tycker inte att du ska behöva berätta för henne vilken diagnos du har. Dessutom verkar hon inte ens veta speciellt mycket om Aspergers syndrom/autism med tanke på att hon har föreställningar om hur man ska bemöta någon med denna diagnos. Det viktigaste är att hon vet vilka behov DU har och hur hon kan ge dig stöd på bästa sätt.
Exakt så! 😊
Gjorde utredning en ordentlig, fick till och med bo på stället under tiden 2 månader då kom de fram till varken nått fysiskt, psykiskt, interlektuellt, ingen dyslexi, adhd eller autism , däremot Tourette. De innebär man kan ändå ha likheter med autism i bland, just jag har social fobi men de beror på jag skäms för ticsen och jag skäms för min röst. Är fortfarande oskuld eftersom jag inte vill ens visa upp mig. Är också kraftigt överviktig. Den sociala fobin kom efter år av mobbing pga utseendet.En gång tänkte jag söka nån med diagnos och han hade Asperger, men när han fick se mig tog han tåget hem. Sen skrev han att han inte var attraherad av mig.
Vad tråkigt att höra att du skäms för din övervikt! Jag hoppas att du i framtiden träffar den rätte.
Att inte vara intresserad av någon som är kraftigt överviktigt är såklart normalt. Mitt ex var det och personligen vill jag helt enkelt inte vara med om det igen. Been there, done that! Lättare övervikt har jag inga problem med.
Däremot ska du inte behöva vara med om att någon låter det framkomma mellan raderna att han dissar dig pga din övervikt. Det är kolossalt onödigt (såvida du inte ställer en öppen fråga). Det räcker att säga att man inte längre är intresserad. Kanske hade det med Aspergern att göra om han var taktlös. Det går utmärkt att ha trevligt på dejten ändå den tid man umgås och göra det bästa av situationen. Det är ohövligt att stämma träff och sen bryta med en gång när man får syn på personen. Jag har också varit med om det en gång att en kvinna bröt efter ett kort telefonsamtal strax före träffen. Jag stämde väl inte överens med hennes föreställningsbild av mig. Vi träffades i några minuter och hon försökte skrämma iväg mig. Hon bad dock om ursäkt senare.
Mycket tråkigt med mobbning oavsett orsak. 🙁 Det kan sätta sina spår och ta långt tid att repa sig från.
Jobbigt att skämmas över sig själv – jag känner igen det där med att skämmas över hur man själv är även om jag skäms över andra saker. (Har heller aldrig förstått skillnaden mellan agerande och hur man är – det är ju hur man agerar som avgör vem man är i andras ögon!)
I vilket fall som helst finns det alltid de som värdesätter dig som du är på djupet och är intresserad av att lära känna dig som person och uppskattar dig oavsett om det är vänskap eller som potentiell partner.
Jag håller med om att det är ett märkligt beteende att vara brutalt ärlig och säga att orsaken till ointresset är personens övervikt. Så länge vederbörande inte frågar om anledningen räcker det med att säga att det inte känns rätt och att man inte är intresserad.
Vad tråkigt att du skäms över dig själv! Jag kan tänka mig att det tar energi.
Tack för ett jätteviktigt inlägg 🌸🌸🌸
Vad roligt att du gillar inlägget, Cindy! 🙂