Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolgympa. Dels för att många av oss med Aspergers syndrom kan ha motoriska svårigheter, men dels för att lagsporter i gympan ofta innebär mycket socialt samspel.
Själv tyckte jag inte om gympa alls för oftast spelade vi olika bollsporter. Jag tyckte att det var svårt att hålla koll på var mina lagkamrater var och samtidigt skulle man vara beredd på att fånga bollen. Det var energikrävande, och jag var alltid helt slut efter gympalektionerna. Självklart blev jag alltid vald sist när vi skulle bilda lag, och varje gång jag var förkyld och var friad från gympan kändes som en lottovinst. Därför tyckte jag om att vara förkyld.
Redan tidigt i min barndom började jag se fram emot dagen då jag skulle vara klar med skolan för jag hade bestämt att jag aldrig skulle motionera igen. När jag skulle bli vuxen, skulle jag äntligen kunna leva ett stillasittande liv och röra på mig så lite som möjligt. Det hade jag bestämt mig för jag hatade ju gympa.
Och så blev det faktiskt när jag blev vuxen. Jag började röra på mig så lite som möjligt och i början av 20-årsåldern hade jag 30 kilo övervikt. Mitt BMI var över 30, vilket klassas som fetma och inte bara övervikt. Men jag ville ändå inte börja motionera. Jag hade ju lärt mig från gympalektionerna att all motion innebar ångest, och det ville jag inte utsätta mig för igen.
Först några år senare när jag en artikel och kost och motion i en tidning förstod jag plötsligt att motion inte bara handlade om tråkig skolgympa, socialt samspel och ångestfyllda bollsporter. Nej, man kunde cykla, springa eller promenera också. Det viktigaste var att man rörde på sig på något sätt och det var inte meningen att motion skulle kännas ångestfyllt. Jag köpte hem en motionscykel, började cykla med den en halvtimme om dagen och stormtrivdes med min nya livsstil.
Nu efteråt är jag tacksam att jag till slut upptäckte att motion inte bör vara samma som ångest, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att skolgympan förstörde så mycket för mig. Därför tycker jag att alla gympalärare borde fundera på vad som är syftet med skolgympan. Är syftet att främja god hälsa eller är syftet att tortera barnen och tvinga dem till ångestfyllda aktiviteter till vilket pris som helst? Jag antar att syftet är det förstnämnda, och därför är det viktigt – så länge det är möjligt- att låta barnen välja själva på vilket sätt de vill röra på sig på gympalektionerna. Om barnet inte vill delta i lagsporterna, kan hen kanske springa, cykla eller hoppa hopprep. Det viktiga är att man rör på sig, inte hur man gör det.
4 svar på ”Om skolgympa”
Mycket bra skrivet! Och igenkänningsfaktorn är hög…
Du är verkligen en bra förebild, Paula!
Tack Sanne, vad roligt att du gillar inlägget 🙂
Väldigt stor igenkänning från mig! Jag har dålig grovmotorik men exceptionellt bra finmotorik; älskar att sitta stilla och pilla med små saker. Men jag var verkligen sämst på idrotten i skolan! Jag har inget bollsinne alls, fryser bara till is när någon kastar någonting mot mig. Förstod aldrig reglerna i bollsporterna, och fattade inte hur alla andra visste vad man skulle göra. Kunde inte lära mig simma. Förstår liksom inte hur jag ska göra med kroppen för att dyka, hoppa upp på en plint, stå på händer, snurra runt på en stång, osv. Jag HATADE idrotten! Och blev såklart mobbad av killarna i klassen för att jag var så dålig. Ofta ledde idrottslektionerna till meltdowns och att jag sprang iväg, följd av en arg idrottslärare som skällde på mig… Det kändes som ren terror i hela grundskolan. Började skolka från idrotten i femman. I åttan hade jag så låg närvaro (51% hade läraren räknat ut) att jag hade risk att få streck i betyg. Började vara med mer men gömde mig i ett hörn så mycket jag kunde. Fick utskällning för det. När jag började gymnasiet bestämde jag mig för att för första gången någonsin stå upp för mig själv och vägra vara med på idrotten mer, någonsin. Gick till den nya idrottsläraren och berättade hela min historia. Han blev helt chockad först, sedan sa han ”Vi fixar det. Men du behöver ett läkarintyg från skolläkaren.” Fick dra hela historien för skolläkaren också, men sedan fick jag ett intyg och slapp vara med på en enda idrottslektion någonsin mer! Jag var dock tvungen att ta promenader och joggingturer på fritiden och lämna in en slags träningsdagbok till idrottsläraren, men i praktiken gjorde jag inte så mycket och han godkände vad som helst. Jag har aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv. Nu är jag över 40 år och börjar fortfarande gråta när jag tänker tillbaka på detta… Det har präglat mitt liv väldigt mycket. Jag hatar fortfarande att träna. Jag gör det ibland ändå för att jag känner att jag måste, väldigt oregelbundet och bara hemma för mig själv. Ingen får titta på mig, inte ens min man. Jag får jättemycket ångest av att träna. Tror att det är en kombination av trauma och sensoriskt överväldigande, för jag är väldigt känslig för värme och får panik av att bli varm och svettas.
Tack för att du skriver om detta Paula!! <3
Åh, så tråkigt att höra om dina erfarenheter! Vi är många autister som har trauman från skolgympan, och det är sjukt att det är så för idrottslektionerna borde främja god hälsa, och inte vara tortyr. Ett barn som får dåliga erfarenheter av motion kan sluta motionera helt.
Vad glad jag blir att idrottsläraren på gymnasiet var förstående och såg till att du inte behövde vara med på idrottslektionerna. Precis så borde det vara! Det viktigaste borde vara att man rör på sig, inte hur man gör det!
Kram.