Om pedagogiska läroteorier, del 4

Idag kommer mitt sista blogginlägg om läroteorier som handlar om sociokulturellt lärande.

Sociokulturell teori

Sociokulturellt perspektiv på lärande innebär att undervisningen utgår ifrån elevernas egna erfarenheter. Precis som i pragmatismen anses det inte finnas någon absolut sanning, men förespråkarna av den sociokulturella teorin går ett steg längre: Man skulle nästan kunna säga att elevernas egna erfarenheter och upplevelser ”formar” sanningen. Det som är fakta i en miljö anses inte behöva vara det i en annan, menar förespråkarna av teorin.

Lärarens roll blir handledande

Eftersom elevernas egna erfarenheter tillmäts en så stor betydelse, blir det mycket gruppdiskussioner och erfarenhetsutbyten. Lärarens roll anses vara handledande. Handledaren behöver egentligen inte ens vara en lärare utan det kan lika gärna vara en studiekamrat som handleder sina klasskamrater. När man lär sig något säger man att man appropierar kunskap, dvs gör den till sitt eget.

Har inte mycket erfarenhet

Sociokulturellt lärande användes knappt under min skoltid, men precis som de andra lärteorierna har jag mina tvivel när det gäller teorin. Även om jag är positiv till att elevernas egna erfarenheter och bakgrunder tas hänsyn till, har jag svårt för det faktum att det inte finns några givna fakta. Hur ska jag liksom veta vad som gäller annars?

Skulle nog bli flummigt

Om vi leker med tanken att man skulle lära sig om Aspergers syndrom, skulle ett sociokulturellt perspektiv innebära att eleverna diskuterar med varandra, pratar om sina egna erfarenheter och kommer fram till sin egen sanning. Men vad är ”sanningen” om Aspergers syndrom? Efter att ha gett ut min bok i både Sverige och Finland, upptäckte jag att den fick helt olika respons av aspergare i dessa länder. Båda länderna verkade ha olika ”sanningar” om vad asperger är.

Finska aspergare kritiserade mig för oväntade saker

De finska aspergarnas respons var att det var totalt fel av mig att påstå att asperger även kan innebära styrkor eftersom jag förstör för andra aspergare annars. Anser man att diagnosen även kan innebära styrkor, är man en ”falsk” aspergare. Diagnosen anses bero på biologiska fel i våra hjärnor, och det är hos oss, inte neurotypikerna, som problemen ligger hos. Dessutom menade många att det var fel av mig att föreläsa eftersom ett inifrånperspektiv kan ge helt fel bild. Jag vill bara tjäna pengar på min diagnos, resonerade många finska aspergare.

Fick en helt annan respons i Sverige

I Sverige fick jag däremot en helt annan respons av mina medaspergare. De svenska aspergarna ansåg att jag kunde ha fokuserat ännu mer på de autistiska styrkorna. Många anser också att ett inifrånperspektiv är mycket mer värdefullt än vetenskaplig forskning och det därför är endast en fördel att någon med egen diagnos föreläser. Vidare anser många svenska aspergare att våra svårigheter beror på sociala faktorer, dvs otillgänglighet och fel bemötande.

Finska aspergare kan ha en annan sanning om Aspergers syndrom

Nu kan man såklart inte generalisera och påstå att alla svenska aspergare tycker si och finska aspergare så, men det här var den generella responsen jag fick och finska aspergare kritiserade även min bok på ett öppet diskussionsforum för ovannämnda saker. Därför har jag dragit slutsatsen att det finns fog att anta att många finska aspergare möjligen tänker annorlunda om Asperger syndrom än vad svenska aspergare gör även om alla såklart är individer.

Är inte helt för sociokulturell inlärning

Tänk om två neurotypiker hade gått en kurs om Aspergers syndrom bland aspergare i Finland respektive Sverige för att lära sig om diagnosen och kurserna endast hade utgått från kursdeltagarnas egna erfarenheter i en sociokulturell anda? Då hade dessa neurotypiker troligen fått helt olika bilder om vad Aspergers syndrom är. Därför är jag inte helt för sociokulturell inlärning utan anser att egna erfarenheter ska blandas med empirisk vetenskap!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.