Vissa av oss som lever med autism kan ha misslyckats med mycket och sedermera upptäckt att det kan vara bäst att undvika situationer som vi inte bemästrar. Det finns ju trots allt en gräns för hur mycket man orkar. Yrkesverksamma som möter oss upplever sig ibland ha som uppgift att stärka vårt självförtroende varav vissa har varit alldeles för ivriga att få mig att sätta tilltro till min egen förmåga. De har nämligen utgått ifrån att jag har dåligt självförtroende. När jag har uttryckt att jag saknar förmågan har de tolkat det som att jag inte tror att jag kan när sanningen varit att jag vetat att jag inte kan.
Om självkänsla och självförtroende
Många av er är säkert bekanta med begreppen självförtroende och självkänsla varav självförtroende betyder att man tror att man kan och självkänsla syftar på att man vet att man duger. Grejen är att jag är alldeles säker på att jag inte har dåligt självförtroende trots att jag ibland fått höra att det är fallet. Anledningen till att jag är säker på det är att jag har genom hela livet försökt alldeles för mycket eftersom jag gått på råden att jag visst kommer att klara av att uppnå mina mål. Att inbilla mig att jag visst klarar mer än vad jag tror resulterade i att jag hade ett alldeles för högt självförtroende för mitt eget bästa vilket i sin tur fick mycket negativa följder. Och sanningen var att jag i själva verket klarade betydligt mindre än vad jag trodde!
Man är realistisk
Faktum är att när autism finns med i bilden så är det svårt att mäta ens självförtroende. Det är lätt hänt att man inte tar hänsyn till den stora helheten, och när det gäller funktionsvariationer är det självklart viktigt att göra det. Om en rullstolsburen förlamad person säger sig inte kunna hoppa hopprep, betyder det att personen har dåligt självförtroende? Och om en 90-åring med dåliga ben säger sig inte orka stå upp i en halvtimme i kollektivtrafiken, har hen dåligt självförtroende? Självklart är svaren nej på bägge frågorna. Självklart har inte dessa personer ett dugg dåligt självförtroende utan de är bara realistiska och medvetna om sina begränsningar.
Vi har lärt oss genom trial och error
Samma sak gäller autism. Vi autister har fått våra diagnoser av en anledning, dvs att vi har betydande svårigheter inom livsområden som genomsnittsmänniskan med enkelhet klarar av, och detta ingår i autismens natur. Klarar man av saker som genomsnittsmänniskan klarar av får man inte diagnosen autism, så enkelt är det. Vissa autister är medvetna om sina svårigheter och begränsningar medan andra inte är det. Och vi som är medvetna har ofta blivit det tack vare att vi har lärt oss genom trial och error vad vi klarar och inte klarar av.
Jag hade rätt
Jag minns att jag uttryckte redan i övre tonåren att jag aldrig skulle lära mig att sköta ett hushåll självständigt. Trots att jag i den åldern aldrig hade bott på egen hand kände jag instinktivt att jag skulle möta svårigheter som vuxen. Jag hade nämligen märkt på hemkunskaps- och syslöjdslektionerna att det var omöjligt för mig att lära mig hur man fäller upp en strykbräda, hur man knäcker ett ägg och hur man syr. Det var därför jag kände på mig instinktivt att jag saknade vissa färdigheter, men när jag uttryckte att jag skulle få det svårt som vuxen hette det att jag hade dåligt självförtroende och att jag måste tro på mina förmågor. Men så rätt jag hade! Så här i 41-årsåldern har jag fortfarande boendestöd som hjälper mig precis med de saker som jag redan som 16-åring uttryckte att jag inte klarar av.
Felet kan ligga på självkänslan
Du som är yrkesverksam och hjälper en autistisk person att se mer positivt på livet ska absolut inte hjälpa personen att höja sitt självförtroende om personen inte har problem med det. Det kan mycket väl vara så att personen har god självkännedom och högt självförtroende och att det är självkänslan som problemet ligger på. En autist med högt självförtroende och låg självkänsla vet att hen inte kan på grund av sin funktionsvariation men har svårt att acceptera sina begränsningar och skäms för sina svårigheter och sitt annorlundaskap. Det har hjälpt mig mycket att höja min självkänsla och acceptera att jag inte kan. Det blev förödande för mig att få höra i mina unga år: ”Självklart kan du, du måste bara tro på dig själv.”
Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.
Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.

Mina böcker
Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.
Senaste svar på alla blogginlägg
Vad roligt att du gillar bloggen! 🙂 Vi alla gråter i olika situationer. Du kanske var så ledsen på din…
Ja, det är mycket att tänka på vid val av bostadsort! Men för mig är boendestödet en viktig del. Hoppas…
Tack för en bra blogg! Vet inte om jag själv har någon störning. Har aldrig testat det. Men gällande detta…
Bra tips där! Sen är det ju en väldig massa annat än just samhällsstöd att tänka på när man ska…
Vad roligt att du såg det! Jag var osäker in i det sista på om inslaget skulle visas igår eller…
Jag såg det! Men jag förstår att det var mycket som inte kom med i inslaget. Verkar ha varit en…
Tack Nina, roligt att du gillar blogginlägget!
Tack Paula att du skriver så klokt och lite så som jag tänker och är, det ger mig kraft!
Jag med!
Jag är kvinna.
Mycket bra skrivet! Det känns så svårt för mig att få folk runtomkring mig att förstå att mina diagnoser inte…
Tack Mikael! Roligt att du känner igen dig! 🙂
Ditt skrivna ord sätter verkligen hufvudet på den berömda spiken! Jag kan bara hålla med! Du beskriver exakt det som…
Exakt så! När man lägger energi på fel människor har man sällan tid och energi att hitta de människor som…
Precis! Jag har blivit omtyckt för rollen jag spelat eftersom jag anpassat mitt sätt att vara beroende på vem jag…
3 svar på ”Om autism och självförtroende”
Jag gav upp någonstans på vägen och insåg även jag någon gång där i mitten av tonåren att jag aldrig skulle klara massor av ”vuxengrejer” man förväntas klara av. Jag hatade att sitta i skolan med lärare som försökte lära en grejer och sen blev allt mer irriterade på en när man aldrig tog in det.
Om folk känner att man inte förstår, är reaktionen heller aldrig att vilja hjälpa utan istället bli irriterade och direkt provocerade på en. Och folk har varit så fruktansvärt otrevliga och elaka, överallt…Så nära till att kränka, döma och ta ned. Ingen har någonsin behandlat andra som de själva skulle vilja bli behandlade. Som jag själv fick lära mig tidigt och alltid även har gjort. Jag trodde ändå det var det viktigaste – hur man är som person och behandlar andra. Men jag hade fel. Det är hur högt upp man har lyckats ta sig med alla medel. Oavsett hur många man har kränkt och trampat på på vägen. Och har man bara snällhet, så har man ingenting.
Ingen räknar in världen i gott och ont, utan vinnare och förlorare. Skrupelfrihet och brist på empati uppmuntrades även på skoltiden. Målet var bara framgång, ta sig så högt upp som möjligt och tjäna så mycket pengar som möjligt. Då var man en vinnare och hade ”lyckats”. Annars var man motsatsen.
Jag tror inte det är en enda person utom mamma som någonsin har försökt stötta, hjälpa eller höja upp mig i livet. Alla andra har bara behandlat mig illa, kränkt, hånat och mobbat mig på varje ställe jag någonsin varit. Och jag har aldrig kunnat försvara mig heller, bara gått undan och blivit ledsen. Jag önskar bara att jag fick lära känna nya varma människor…Folk som aldrig skulle få ut något alls av att kränka eller ta ned någon annan. För det har jag än idag aldrig sett i någon. Men det måste finnas därute. Hur många man än träffar av motsatsen. Och det är just det som alltid har känts värst.
Hög igenkänning.
De flesta i min omgivning verkade tro att det var pga bristen på självförtroende som gjorde att jag som ung vuxen började förklara hur svårt och jobbigt mycket var.
Jag hade ju ”bara” kommit till insikt i mina begränsningar men bemötandet jag fick från en oförstående omgivning fick mig att må extremt dåligt. Även personal i vård och omsorg som arbetade med personer med t ex npf menade att det var mitt självförtroende jag behövde jobba med. De trodde jag behövde uppmuntras, motiveras, tröstas, öva…och insisterade på det. Usch tänk så lite de förstod.
Dessvärre är det du beskriver mycket vanligt 🙁 Vårdpersonalen har ibland ställt mig frågor som: ”Är du helt säker på att du har svårigheter med detta? Du kanske bara har dåligt självförtroende?” Tyvärr gör denna typ av bemötande mer skada än nytta. Med detta sagt måste jag säga att habiliteringen aldrig har ifrågasatt mina svårigheter utan de har bekräftat mig och gett mig tips om vilka strategier jag kan använda för att göra vardagen så enkel som möjligt.