Om autism och självförtroende

Vissa av oss som lever med autism kan ha misslyckats med mycket och sedermera upptäckt att det kan vara bäst att undvika situationer som vi inte bemästrar. Det finns ju trots allt en gräns för hur mycket man orkar. Yrkesverksamma som möter oss upplever sig ibland ha som uppgift att stärka vårt självförtroende varav vissa har varit alldeles för ivriga att få mig att sätta tilltro till min egen förmåga. De har nämligen utgått ifrån att jag har dåligt självförtroende. När jag har uttryckt att jag saknar förmågan har de tolkat det som att jag inte tror att jag kan när sanningen varit att jag vetat att jag inte kan.

Om självkänsla och självförtroende

Många av er är säkert bekanta med begreppen självförtroende och självkänsla varav självförtroende betyder att man tror att man kan och självkänsla syftar på att man vet att man duger. Grejen är att jag är alldeles säker på att jag inte har dåligt självförtroende trots att jag ibland fått höra att det är fallet. Anledningen till att jag är säker på det är att jag har genom hela livet försökt alldeles för mycket eftersom jag gått på råden att jag visst kommer att klara av att uppnå mina mål. Att inbilla mig att jag visst klarar mer än vad jag tror resulterade i att jag hade ett alldeles för högt självförtroende för mitt eget bästa vilket i sin tur fick mycket negativa följder. Och sanningen var att jag i själva verket klarade betydligt mindre än vad jag trodde!

Man är realistisk

Faktum är att när autism finns med i bilden så är det svårt att mäta ens självförtroende. Det är lätt hänt att man inte tar hänsyn till den stora helheten, och när det gäller funktionsvariationer är det självklart viktigt att göra det. Om en rullstolsburen förlamad person säger sig inte kunna hoppa hopprep, betyder det att personen har dåligt självförtroende? Och om en 90-åring med dåliga ben säger sig inte orka stå upp i en halvtimme i kollektivtrafiken, har hen dåligt självförtroende? Självklart är svaren nej på bägge frågorna. Självklart har inte dessa personer ett dugg dåligt självförtroende utan de är bara realistiska och medvetna om sina begränsningar.

Vi har lärt oss genom trial och error

Samma sak gäller autism. Vi autister har fått våra diagnoser av en anledning, dvs att vi har betydande svårigheter inom livsområden som genomsnittsmänniskan med enkelhet klarar av, och detta ingår i autismens natur. Klarar man av saker som genomsnittsmänniskan klarar av får man inte diagnosen autism, så enkelt är det. Vissa autister är medvetna om sina svårigheter och begränsningar medan andra inte är det. Och vi som är medvetna har ofta blivit det tack vare att vi har lärt oss genom trial och error vad vi klarar och inte klarar av.

Jag hade rätt

Jag minns att jag uttryckte redan i övre tonåren att jag aldrig skulle lära mig att sköta ett hushåll självständigt. Trots att jag i den åldern aldrig hade bott på egen hand kände jag instinktivt att jag skulle möta svårigheter som vuxen. Jag hade nämligen märkt på hemkunskaps- och syslöjdslektionerna att det var omöjligt för mig att lära mig hur man fäller upp en strykbräda, hur man knäcker ett ägg och hur man syr. Det var därför jag kände på mig instinktivt att jag saknade vissa färdigheter, men när jag uttryckte att jag skulle få det svårt som vuxen hette det att jag hade dåligt självförtroende och att jag måste tro på mina förmågor. Men så rätt jag hade! Så här i 41-årsåldern har jag fortfarande boendestöd som hjälper mig precis med de saker som jag redan som 16-åring uttryckte att jag inte klarar av.

Felet kan ligga på självkänslan

Du som är yrkesverksam och hjälper en autistisk person att se mer positivt på livet ska absolut inte hjälpa personen att höja sitt självförtroende om personen inte har problem med det. Det kan mycket väl vara så att personen har god självkännedom och högt självförtroende och att det är självkänslan som problemet ligger på. En autist med högt självförtroende och låg självkänsla vet att hen inte kan på grund av sin funktionsvariation men har svårt att acceptera sina begränsningar och skäms för sina svårigheter och sitt annorlundaskap. Det har hjälpt mig mycket att höja min självkänsla och acceptera att jag inte kan. Det blev förödande för mig att få höra i mina unga år: ”Självklart kan du, du måste bara tro på dig själv.”

Jag vore tacksam om mina läsare hjälpte mig att informera om autism och ADHD genom att dela det här inlägget på exv. Facebook:

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Jag kommer inte publicera kommentarer som är utan betydelse för ämnet eller som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Man kan boka mig för en föreläsning, fråga mig om autism, följa min blogg och låna mina böcker.

Dela på Facebook, Twitter eller LinkedIn