Om autism och självdiskrepans

Då autism är en funktionsnedsättning som inte sällan innebär uttröttbarhet och ett stort återhämtningsbehov händer det ofta att vi autister egentligen saknar energi att bete oss enligt normer och förväntningar. Men tyvärr kan vi autister ibland vara dåliga på att lyssna på våra egna behov vilket gör att vi tänker på andra människor mer än vad vi tänker på oss själva. Detta i sin tur gör att vi riskerar utmattning och dåligt mående. Om vi istället slutar vara för snälla och lyssnar på oss själva drabbas vi ibland av skuldkänslor.

Viktigt med självharmoni

Ta dig en stund och fundera över följande tre frågor: Vem är du? Vem skulle du vilja vara? Vem tycker du att du borde vara? Om dina svar var desamma på alla dessa frågor säger jag grattis, i så fall är du i harmoni med dig själv och mår förmodligen bra! Men svarade du olika på dessa frågor är risken stor för att du mår dåligt och upplever negativa känslor. Jag är övertygad om att det är ännu viktigare för oss med autism än vad det är för övriga människor att känna självharmoni då det i sig är energikrävande att leva med autism. Vi ska inte behöva lägga energi på att må dåligt över vilka vi är!

Självdiskrepans orsakar problem

Ovanstående tre frågor utgick ifrån Edward Tory Higgins självdiskrepansteori enligt vilken människan har tre själv: det faktiska självet, det vill säga hur hon faktiskt är, böra-självet som handlar om vilka egenskaper människan anser att hon borde besitta och idealsjälvet som syftar på hur människan skulle vilja vara. En studie har visat att när det finns en bristande överensstämmelse mellan det faktiska självet och idealsjälvet så känner människan nedstämdhet, och vid bristande överensstämmelse mellan det faktiska självet och böra-självet känner hon skuld och skam.

Levde ett liv jag inte ville leva

När jag var yngre fanns det en stor diskrepans mellan mitt faktiska själv och ideala själv: trots att mitt faktiska själv är introvert tvingade jag mig själv ändå att leva som extrovert. Jag hade nämligen blivit uppfostrad till att tycka att det inte var önskvärt att trivas för sig själv. När jag som barn hade lekt ensam på rasterna hade läraren tvingat mig att leka med mina klasskamrater trots att jag inte hade velat det. Detta i sin tur hade gjort att jag aldrig hade förstått att man skaffade kompisar för sin egen skull, inte för andras! Av denna anledning levde jag fortfarande som vuxen ett liv jag inte ville leva. Livet kändes inte kul, men å andra sidan kände jag mig som en bra och god människa. Tanken på att jag borde förändra mitt liv föll mig aldrig in.

Blev den jag ville vara

Till slut fick jag stöd av en psykolog som hjälpte mig att inse problemet. Till följd därav minskade jag min bekantskapskrets rejält och började ta hand om mig själv vilket gjorde att jag äntligen blev den jag ville vara. Men sedan hände något: jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och gick också igenom en skilsmässa vilket gjorde att jag plötsligt behövde ta betydligt mer ansvar hemma och börja jobba för min försörjning istället för att leva på aktivitetsersättning. Eftersom mitt jobb och det ökade ansvaret tog väldigt mycket energi av mig orkade jag inte vara social på fritiden. Trots att jag inte längre umgicks med människor jag inte ville umgås med märkte jag att jag inte ens orkade umgås med människor jag tyckte om!

Kände mig som en dålig människa

Nu uppstod det en stor diskrepans mellan mitt faktiska själv och böra-själv: Mitt faktiska själv har som sagt autism vilket gör att jag lever med ytterst begränsade energiresurser och måste därför välja: jobb eller ett socialt liv! Samtidigt viskade mitt böra-själv i mitt öra att jag borde orka umgås med trevliga människor. Detta fick mig att känna mig som världens sämsta och elakaste människa. Jag drabbades av enorma skuldkänslor och kände att det var min plikt och skyldighet att umgås med alla som ville umgås med mig. Vad egoistiskt av mig att vilja vara för mig själv på fritiden och göra andra besvikna genom att säga nej till träffar! Jag ville gärna bli en bättre människa men orkade inte.

Har inga skyldigheter gentemot andra

Med psykologens hjälp började jag så småningom förstå att eftersom jag inte har barn så har jag inga skyldigheter gentemot någon. Att jag orkade vara social när jag var yngre betyder inte att jag har en skyldighet att vara samma Paula idag. Det finns överhuvudtaget ingenting som heter ”borde” i vänskapsrelationer, och i en sund vänskapsrelation finns alltid utrymme att förändras! Mitt ansvar är att ta hand om mig själv och min ork, och andra människors ansvar är att ta ställning till om de fortfarande vill ha sporadisk kontakt med mig eller om de vill säga upp kontakten helt, fick jag förklarat för mig.

Jobba med din självuppfattning

Trots att jag arbetat med mig själv upplever jag fortfarande ibland en pytteliten diskrepans mellan mitt böra-själv och faktiska själv, men samtidigt känner jag att dessa själv börjar närma sig mer och mer varandra, och någon dag hoppas jag att dessa kommer att återförenas helt! Du som är en utmattad autist men ändå försöker leva som neurotypiker får fundera över om du likt mig har en diskrepans mellan dina olika själv. Det är viktigt att vi autister vid utmattning och dåligt mående vågar acceptera och bejaka vår autism fullt ut, annars kommer det dåliga måendet bara förvärras!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.