Om användandet av MI vid autism

Motiverande samtal, förkortat MI, är en evidensbaserad samtalsmetodik som används för att framkalla en förändring. Idén bakom metodiken är en humanistisk människosyn som går ut på att varje människa har en potential som hon strävar efter att utveckla. Metoden utvecklades på 1980-talet i syfte att behandla missbruk, men numera används den flitigt även i många andra sammanhang, bland annat för behandling av bulimi, övervikt, skolfrånvaro, spelmissbruk och sexuellt riskbeteende samt vid diabetesvård.

Klienten får bestämma själv

Det centrala med MI är att behandlaren ska hålla tillbaka sin rättningsreflex. Behandlaren ska därmed absolut inte läxa upp klienten och tjata om farorna med missbruk även om klienten skulle säga sig dricka stora mängder alkohol och konsumera flera paket cigaretter om dagen. Istället ska behandlaren stötta, ställa öppna frågor, berömma och försöka få klienten att inse vikten av en förändring. Genom öppna frågor ska klienten få hjälp med att komma fram till vad hen vill. Klienten får därmed behålla sin autonomi och tillåts bestämma själv även om förhoppningen är att hen ska komma fram till att hen vill sluta med sitt riskbeteende.

MI-andan

I MI-andan ingår fyra komponenter: samarbete (dvs behandlaren ska samarbeta med klienten istället för att styra), acceptans (dvs att behandlaren ska lyssna på klienten istället för att moralisera), medkänsla (dvs att behandlaren ska arbeta för klientens bästa och inte för sina egna syften) och framkallande (dvs behandlaren ska försöka förmå klienten att själv önska sig en förändring). Enligt grundarna av MI ska metoden absolut inte användas för att lura någon till en förändring, liksom inte heller när klienten känner ett totalt motstånd och är helt säker på att hen inte är motiverad. Metoden handlar därmed inte om att köra över klienten utan utforska hens motivation och ambivalens.

Jag är alldeles säker på att MI är en mycket användbar metod i många situationer. Dock är jag osäker på om metoden skulle fungera på mig. Det är mycket möjligt att den skulle fungera om den används på rätt sätt, men dessa aspekter skulle kunna ställa till det:

1. Behandlarens okunskap om autism

Eftersom MI går ut på att klienten ska hitta svaren inom sig förväntas hen reflektera kring de öppna frågorna. Men säg att en behandlare frågar en autistisk klient: ”Hur föreställer du dig ditt liv om 5 år?” och autisten saknar föreställningsförmåga är det isåfall omöjligt för autisten att svara på den frågan. Isåfall kan autisten behöva olika alternativ att välja på. För en autist fungerar det inte alltid att tänka ut alternativen själv utan behandlaren kan behöva ställa mycket konkreta frågor och ge exempel på hur klientens liv skulle kunna se ut. Frågar behandlaren mig ”varför är detta viktigt för dig?” och jag inte vet svaret måste behandlaren informera mig om varför hen tycker att det är viktigt. Problemet är att många yrkesverksamma inte vet att autism kan medföra att man inte kan och vet saker som är självklara för andra människor.

2. Jag är en social kameleont

Som jag har konstaterat i ett tidigare blogginlägg gör min autism mig till en social kameleont: jag anpassar mig efter andra människor i helt orimliga proportioner! Problemet är att en samtalssituation tenderar att ta så mycket energi av mig att jag i sådana situationer inte alltid klarar av att tolka mina egna känslor. Om jag märker att behandlaren är ute efter ett visst svar finns en överhängande risk att jag ger det svar som jag tror att hen vill ha, inte för att ljuga medvetet utan som en omedveten process. Med andra ord: om jag misstänker att behandlaren t.ex. vill att jag blir mer aktiv och social kan jag börja babbla om fördelarna med en sådan förändring och åta mig att genomföra den även om jag inte alls menat det jag har sagt och inte skulle må bra av förändringen. Då förlorar MI sitt syfte!

3. Dilemmat kring medkänsla

Som redan tidigare nämnt ingår medkänsla i MI-andan vilket innebär att behandlaren endast ska agera för klientens bästa utan egna syften. Men hur ska behandlaren veta vad som är bäst för mig? Säg exempelvis att en boendestödjare tycker att jag sitter alldeles för mycket hemma och vill att jag börjar gå ut och hitta på saker med andra människor. Hon har kanske läst forskning om att människor mår dåligt av isolering och vill använda MI på mig. Men som jag har konstaterat i ett tidigare blogginlägg finns alltid ett induktionsproblem i den här typen av forskning: ingen forskare kan uttala sig om att deras forskningsresultat gäller för alla människor i hela världen utan de redovisar bara sina resultat med viss statistisk sannolikhet! Eftersom jag på grund av min autism fungerar annorlunda än normen finns jag alltid i ytterkanterna av normalfördelningskurvan. Det blir totalt livsfarligt om en boendestödjare utgår ifrån att jag mår bra av det som forskarna menar att genomsnittsmänniskan mår bra av.

Avråder inte från metoden

Observera att jag inte avråder någon från att använda MI på autistiska klienter utan min poäng är att det är viktigt att vara ytterst försiktig och ta hänsyn till autismen. Det finns en bok som handlar om hur MI kan användas på personer med autism eller ADHD. Tyvärr har jag inte hunnit läsa den själv men jag är övertygad om att den är mycket bra och läsvärd eftersom Anna Sjölund är en av författarna och hon har mycket kunskap. Jag kommer definitivt läsa den inom närmaste framtid!

Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.

Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.

Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.