Vår nuvarande socialtjänstlag, förkortad SoL, trädde i kraft i början av 1980-talet. I sin antologi redogör docenten Therése Fridström Montoya socialtjänstens principer: helhetssyn som innebär att hela den enskildes samlade behov ska tas hänsyn till, tilltro till människans förmåga som syftar på att ta avstånd ifrån socialtjänstens tidigare paternalistiska människosyn, normaliseringsprincipen som går ut på att enskilda med svårigheter och diagnoser ska ges möjlighet att leva ett liv som är så likt andra som möjligt, självbestämmandeprincipen som syftar på att den enskilde inte kan tvingas ta emot stödinsatser mot sin vilja med stöd av SoL och samverkan som innebär att myndigheter ska samarbeta kring den enskildes behov.
Låter vettigt
Mot bakgrund av hur funkisar hade det förr låter dessa principer mycket vettiga i mina öron. Bara för att jag har autism betyder det inte att jag ska sättas i isolering på en institution vilket hade varit fallet förr utan jag ska ges möjlighet att bo ute i samhället. Och bara för att jag själv har ansökt om boendestöd betyder det inte att mina boendestödjare ska få komma hem till mig när det inte är önskat från min sida. Observera dock att självbestämmandeprincipen inte innebär att socialtjänsten aldrig får vidta åtgärder mot den enskildes vilja. Det får de visst men aldrig med stöd av SoL. Istället är det tvångslagstiftningar som träder in i dessa fall. För att tvångslagstiftningar ska kunna tillämpas krävs dock väldigt mycket och lagarnas rekvisit måste självklart vara uppfyllda. Är inte tvångslagstiftningarna tillämpliga tillämpas SoL, och SoL-insatser är alltid frivilliga!
Ogillar begreppet
Tanken bakom socialtjänstens principer är god, men däremot ogillar jag personligen begreppet “normalisering” skarpt. Självklart har jag ingenting emot själva tanken bakom normaliseringsprincipen då jag självfallet tycker att det är fruktansvärt hur personer med psykiska sjukdomar blev behandlade förr. Inte för att funkisar skulle vara jämlika den övriga befolkningen idag, men förr i tiden isolerades de ju totalt från sina familjer och vänner, fick inte äga någonting liksom inte heller gifta sig om de inte gick med på sterilisering. I och med normaliseringsprincipen ska det vara “normalt” att ha en psykiatrisk diagnos och ta emot stöd i sitt eget hem istället för att bli tvingad att bo på en torftig institution i total isolering utan några som helst möjligheter till delaktighet. Men ändå ogillar jag att normaliseringsprincipen heter som den gör.
Mår bäst av annorlunda lösningar
Låt mig förklara mig. Det är inte alla som har förstått vad normaliseringsprincipen har för syfte. I vissa kommuner tenderar boendestödjare och annan personal inom socialtjänsten att resonera att deras autistiska brukare skulle må bäst om de blev så normala som möjligt. Och med normalitet menas i sammanhanget den beskrivande normaliteten, det vill säga idén att ett neurotypiskt liv ska vara normen. Men jag vill inte öva på att delta i After Works och utflykter på jobbet utan jag vill tacka nej trots att alla andra tackar ja. Jag vill inte träna på att klara mig utan boendestöd då det tar energi av mig att utföra sysslorna självständigt. Jag mår bäst av annorlunda lösningar trots att socialtjänsten ibland försöker hävda att självständighet ska vara målet då det ingår i deras syn på normalitet.
Vill döpa om begreppet
För att undvika missförstånd och fel bemötande önskar jag att normalitetsprincipen skulle döpas om till en avstigmatiseringsprincip. Oavsett hur god tanken bakom normaliseringsprincipen är anser jag att normalisering är ett mycket olyckligt ordval då det riskerar att ge fel associationer. Det finns hur många exempel som helst om situationer då normidealet inte är det bästa för mig!
Skriv en kommentar eller läs andras kommentarer till det här inlägget. Genom att skriva en kommentar accepterar du mina kommentarsregler.
Man kan boka mig för en föreläsning, köpa min bok, fråga mig om autism och följa min blogg.
Var inte rädd att be om hjälp om livet känns hopplöst! Här är en lista på stödlinjer och telefonjourer som du kan kontakta om du behöver stöd. Ring 112 om du har allvarliga suicidtankar.
Boka en föreläsning med mig
Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig och mina föreläsningar här.
Reklam för min bok
”Viktig bok, att höra om trötthet och svårigheter, samtidigt som stor fokusering inte behöver vara dränerande. Boendestöd är inget att skämmas för, även om man verkar välfungerande.”
-Eva, mamma till vuxen Aspergare, 5 juli 2022
Min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Bokus (pris 275 kr, fri frakt) och Adlibris (pris 275 kr, frakt 39 kr).
Fråga mig om autism
Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga till mig. Här hittar du mina svar på tidigare frågor.
Följ min blogg
Följ gärna min blogg via push-aviseringar (den vita bjällran med blå bakgrund). Man kan också följa min blogg via Facebook, Instagram eller RSS. Bloggen finns också som app till Windows, Mac och Linux samt Android.
Senaste svar på alla blogginlägg
Vad roligt att du gillar blogginlägget! Jag kan verkligen tänka mig att en autist med nischat specialintresse inom t.ex. historia…
Bra förklarat🤩 Finns det dom som sitter på stolar när de plockar blåbär? Jag tycker din lösning låter mest ergonomisk.…
Sjukhuset menade att jag inte fick blanda i något i laxeringsmedlet. Om det är så att det hade varit tillåtet…
Jag förstår verkligen att du inte kunde fortsätta att jobba med pojken. Precis som du skriver var det pojkens sätt…
Det kan mycket väl vara så som du skriver att vissa ljudstimuli i kombination med andra stimuli (t.ex. lysrör) kan…
Man kan blanda i färglöst smaksättningsmedel t ex vissa varianter av Gatorade, Kool-Aid, Crystal Light i laxermedlet. ”You may only…
Tack snälla Paula! Vilket sammanträffande att du skrev om det här just nu. Berättade häromveckan för min tillfälliga samtalskontakt (präst:))…
Idag var jag med om något märkligt. Jag var i en stor lågprisaffär och skulle handla julsaker och på en…
Bra skrivet, Susanna! Du kan ha rätt i att Arbetsförmedlingen kan ha en press på sig att få ut alla…
Vilken hemsk handledare! Det är verkligen oprofessionellt av henne att uttrycka sig så! För att vara konspirationisk så kanske hon…
9 svar på ”Normalisering eller avstigmatisering?”
Mina erfarenheter är att man som autist inte kan lita på att verksamheter som gör reklam för att de arbetar med individuellt anpassat stöd, vård, behandling, vägledning etc. lever upp till det.
Det är som att verksamheterna inte förstår vad dessa lovord kan betyda i praktiken för någon med autism. Deras sätt att bemöta en och behandla en är ändå ofta på villkor som passar dom flesta. De gängse. Ofta har det varit jag som fått anpassa mig till det som verksamheterna ansett vara rätt stöd, rätt behandling, rätt bemötande. Fast det borde vara tvärtom.
Många insatser bortser från de speciella, s k sär-skilda behoven, många med autism har. Man tar sig inte tiden att fördjupa sig i dom.
Stödet är framför allt miljöterapeutiskt inriktat eftersom det sannolikt passar många människor utan autism. Vi ska ”hjälpas” och göra saker på samma eller liknande sätt som normala människor. Bara så kan vi få ordning i våra liv (obs ironi). Eller?
En viktig uppgift för verksamheter borde vara att lyfta autister genom att vägleda oss i att bejaka vår autism, i våra autistiska egenheter.
Idag tror jag inte många förstått hur illa det kan gå/bli när man inte kan tillgodo de typiskt sär-skilda behoven hos oss.
Utgångspunkten måste vara att vi inte ber om saker i onödan.
När man väl lyckats formulera ett behov själv kan det vara resultatet av att man under många år lärt känna sig själv och på riktigt förstått vilka behov man har utifrån sin autism.
Exakt! Jag har själv farit illa när jag hört talas om anpassade verksamheter som inte varit det. Det kanske kommit fram att jag inte vill delta i aktiviteter som yoga, gemensam matlagning, brädspel, lek osv utan vill sitta vid sidan om alternativt hitta på någon egen aktivitet under tiden. ”Men våra aktiviteter är anpassade efter människor med funktionsnedsättningar så alla ska kunna delta!” Precis, men den anpassning JAG behöver är rätten att kunna avstå och vara mig själv/annorlunda, inte ”hjälp” med att kunna göra exakt samma saker som andra människor!
Ovanstående är något som inte alla vill höra för många älskar ju tanken att personer med funktionsnedsättningar/autism innerst inne är precis som andra människor och har samma behov av socialt sammanhang, delaktighet osv som vem som helst. Visst är det så hos vissa autister, men JAG är inte som andra människor och har inte samma behov vilket är väldigt svårt för vissa att ta in. Jag önskar att yrkesverksamma förstod att ens behov kraftigt KAN skilja sig från normen när man har autism och att anpassningarna behöver göras utifrån det.
Ja sorgligt nog stämmer det med mina upplevelser att många älskar tanken att personer med funktionsnedsättningar inklusive autism innerst inne är precis som andra människor och har samma behov av sociala sammanhang, delaktighet etc.
Det verkar till och med lite statusfyllt för vissa NT att visa omgivningen att ”titta, här är jag med min funktionsnedsatta kusin, barn, klient, DV-deltagare – vi gör saker tillsammans och är ute i samhället som de flesta andra, allt som NT gör är möjligt och bra även för hen, hen behöver bara hjälpas dit”.
Omgivningen hejar ofta på de autister som kämpar med att göra samma saker och på samma eller liknande sätt som majoriteten. Dessa autister kan lyftas fram som goda exempel i lokaltidningar och tragikomiskt nog även av funktionshinderföreningar och av vissa professionella som man kan tycka borde veta bättre. Min upplevelse är ofta att det är som att de inte förstått att att leva NT-liv inte alls behöver vara synonymt med lycka, välmående och framgång för en autist. (Jag tror du bloggat om det tidigare). Ibland kan jag känna att det vissa sprider riskerar mer skada än nytta om det tas som sanningar av omgivningen och autister därmed drabbas av diverese felaktiga förväntningar, krav och råd.
Du har så rätt i det du skriver! Många har svårt att skilja på det jag gör och det jag mår bra av/tycker är roligt. Självklart KAN jag göra väldigt liknande saker som majoritetsbefolkningen om jag blir pressad/tvingad, men det betyder inte för den sakens skull att det skulle vara bra för mig. Andra kan haka upp sig på att jag t.ex. följde med på någon aktivitet förra året och påstå att jag visst klarade det. Visst ÖVERLEVDE jag aktiviteten men jag kanske blev tvingad/pressad att delta förra gången och inte vågade säga nej. Om jag säger nej nästa gång betyder det verkligen ett nej! Att överleva en aktivitet är inte samma som att inte fara illa/bli utmattad av aktiviteten.
Jag har väldigt svårt för människor som bestämt hävdar att autism aldrig måste vara ett hinder för det är visst ett hinder för MIG i många situationer. Och det är precis så det ska vara! Jag menar, jag saknar ju vissa färdigheter som andra människor har så det är väl självklart och naturligt att min autism är ett hinder för mig inom vissa livsområden.
Att acceptera hinder verkar vara synonymt med att ge upp allt för vissa.
Sant! Jag har många gånger funderat på varför detta tankesätt ofta appliceras på autister/personer med andra osynliga diagnoser men däremot har jag aldrig träffat någon som skulle tänka på samma sätt kring åldersrelaterade krämpor. Ingen som jag har träffat har varit av åsikten att en sjuk 90-åring borde pressa sig jättehårt och jämföra sig med de 90-åringar som har en bättre hälsa och klara mer! När det är tal om åldersrelaterade krämpor verkar den allmänna uppfattningen vara att man ska leva det liv man mår bäst av och inte kräva för mycket av sig själv. När det däremot gäller yngre personer med diagnoser så är det inte sällan en helt annan ton i skällan.
Jag håller med dig helt. Min son har autism och jag vill att han ska kunna förbli den han är. Vad tycker du om LVU när barn med autism inte klarar av att vara i skolan? Hur tror du att det påverkar ett barn med autism att bli tvångsplacerad i en annan familj. Nu menar jag barn som växer upp med kärleksfulla föräldrar.
Jag är helt emot LVU när den enda motiveringen är att ett autistiskt barn inte klarar av att vara i skolan. Det är förskräckligt på alla sätt! LVU är tillämpligt i två fall: när föräldrarna brister i sitt föräldraskap eller när barnet uppvisar ett nedbrytande beteende. Att ett autistiskt barn mår dåligt av sociala sammanhang och en förälder lyssnar på barnets behov och inte tvingar barnet till skolan är helt normalt.
I sammanhanget kan jag tillägga att jag själv tillhör de som blev tvingad att gå till skolan med hot om att bli tvångsplacerad hos fosterfamilj om jag skulle skolvägra. Så jag hade inga val. Jag kan säga så här flera decennier efteråt att jag for väldigt illa av det! Jag lider fortfarande av trauman från skolan. Tänk om jag hade kunnat skolvägra och stanna hemma istället, vad mycket bättre jag hade mått då!