Nej, min Asperger har inte försvunnit!

”Men din Asperger måste ha försvunnit nu, du verkar så normal”, är något jag ofta får höra. Att Aspergers syndrom eller autism skulle försvinna med träning är en vanlig fördom, men jag är precis lika autistisk nu som förut. Det enda som är annorlunda nu jämfört med min barndom är att jag idag hunnit bli vuxen. Jag har hunnit leva i den här världen i 36 år långa år, och med försök och misstag har jag lärt mig hur andra människor tänker och vilka regler som råder i den här världen.

När jag var barn, hade jag inte lika mycket livserfarenhet, och därmed förstod jag inte alltid hur andra människor tänkte och resonerade. Särskilt starkt minns jag en händelse i min barndom: Jag och en vän höll på att leka, och helt plötsligt bestämde vi att vi skulle åka på en cykeltur. ”Ska vi göra det nu med en gång?”, undrade jag varpå min vän svarade: ”Ja, nu med detsamma.”

Sagt och gjort. Vi hämtade våra cyklar ur cykelförrådet. När vi hade våra cyklar klara, fick min kompis syn på en nära vän till henne som hon hälsade. Men det stannade inte där: hon ville stå utanför cykelförrådet och växla några ord med henne innan vi skulle åka! Efter att min vän hade stått där pratandes med henne i ett par minuter, blev jag arg och åkte på cykelturen utan henne. ”Men vart ska du?”, undrade min vän, men jag svarade inte. Hon förtjänade inget svar i mina ögon.

”Men vaddå?”, undrade både vännen och min mamma efteråt. Men i mina ögon hade vännen begått ett allvarligt svek mot mig: hon hade ju lovat mig att vi skulle åka på en cykeltur med en gång, och nu bröt hon sitt löfte: det hade ju inte alls ingått i våra planer att hon skulle stå och prata med någon annan innan vi skulle åka. Hon hade inte bara ljugit för mig utan jag hade också tvingats att anpassa mig till förändringen som hon i mina ögon hade skapat i onödan. Jag hatade sådana här förändringar för inget blev som jag hade tänkt mig. Det blev kaos i min hjärna för jag var tvungen att tänka annorlunda.

Så här tänkte jag när jag var barn. Jag tyckte att det var mycket viktigt att alla, inklusive jag själv, skulle hålla sig till alla planerna. Om det var jag själv som hade lovat en vän att åka med henne på en cykeltur med en gång och jag fick syn på en annan vän till mig, sa jag till den andra vännen att jag inte hann prata för jag kunde ju inte bryta mitt löfte. Om det inte ingick i de urprungliga planerana att jag skulle stanna en halvminut extra någonstans för att växla några ord med någon innan cykelturen, gjorde jag aldrig det. Jag ville nämligen hålla alla mina löften och inte avvika från de ursprungliga planerna det minsta lilla!

Skulle jag agera på samma sätt idag och bli arg om en vän till mig ville avvika från våra ursprungliga planer lite grann? Nej. Betyder det att min Aspergers syndrom har försvunnit? Nej, inte alls.

Att jag inte skulle bli arg idag beror på att jag iakttagit andra människor under hela min livstid, och så småningom har jag lärt mig att andra människor inte ser det som ett bokstavligt löfte om man säger att man ska åka på en cykeltur med en gång. Jag har också lärt mig att det inte betyder att andra har ljugit för mig om de plötsligt vill göra något annat än vad man bestämt. Det kan alltid uppstå oväntade händelser, och andra människor har ofta ett större behov än jag att kunna avvika från de ursprungliga planerna.

Jag tycker fortfarande inte om spontanitet, oväntade händelser och planavvikelser, men jag har lärt mig att anpassa mig. Vilket inte alls betyder att jag skulle ha mindre Aspergers syndrom än förut för så är det inte! Jag har helt enkelt fått mer livserfarenhet och vet därmed hur de sociala samspelsreglerna i den här världen fungerar.