Kategorier
Socialt samspel och autism

Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering

Inte sällan förväntas vi autister exponera oss för det vi har svårt för med målet att svårigheterna ska bli bättre med tiden. Men själv vägrar jag numera utsätta mig mer än nödvändigt. Det tog mig nämligen 24 år innan jag fick min autismdiagnos och ytterligare 5-6 år innan jag accepterade att min autism är en medfödd funktionsvariation som gör att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Någonstans i 30-årsåldern fick jag den viktiga insikten att det enda sättet för mig att uppnå lycka är att bejaka min autism istället för att motarbeta den.

Lät bli att klaga till slut

“Det sociala kommer att gå bättre med övning”, har jag ibland fått höra. Men jag blev utsatt för ofrivillig social träning i förskolan, hela grundskolan och gymnasiet! Och visst, jag kan inte förneka att jag lärde mig att vistas i grupper och delta i grupplekar rent fysiskt. Men även om jag var där fysiskt (jag var ju illa tvungen), var jag psykiskt inte med alls. Jag led, blev utmattad och mådde dåligt. Det enda jag lärde mig av denna ofrivilliga sociala träning var att tiga och låta bli att säga till när jag mådde dåligt.

Det sociala ska vara roligt

Är det verkligen meningen att det sociala ska vara jobbigt från början till slut och att när man väl redan har tränat i 20 år så ska man träna och utsätta sig ännu mer? Knappast. Grejen med det sociala är ju att det knappt ska ta negativ energi alls utan vara roligt och givande. Visst, det kan säkert ta lite energi om man är blyg, men om man känner att det sociala ger mer än vad det tar och att man trivs i sociala tillställningar så kan det säkert vara värt att utsätta sig ändå. Men det är inte värt det om man har autism och känner att det sociala får en att må dåligt!

Vi kan vända på det

Vi skulle också kunna vända på det. Ett exempel jag älskar att använda är den nuvarande situationen med Covid-19. Tänk om jag skulle säga till andra människor: “Jaha så du har svårt att sitta hemma i karantän under Covid-19 och går ändå ut för nöjes skull trots att du utsätter riskgrupperna för smitta. Isåfall har du inte tränat tillräckligt mycket på att vara ensam” eller: “Mår du psykiskt dåligt av isoleringen p.g.a. Covid-19? Om man tränar och exponerar sig för ensamhet och isolering tillräckligt länge kommer det bli lättare för dig och till slut kommer du gilla att nästan aldrig träffa folk.” Ett logiskt resonemang? Knappast!

Blir värre med tiden

Grejen är att vi människor har olika personligheter. Jag är en ensamvarg till naturen och mår inte dåligt av isolering och ensamhet utan helt tvärtom. Jag mår bara bra av att arbeta på distans och mådde också bra när jag levde på aktivitetsersättning i flera år utan daglig sysselsättning. Däremot mår jag dåligt av ofrivillig social exponering, precis som många andra människor mår dåligt av ofrivillig isolering p.g.a. Covid-19. Och känslan går inte att träna bort med exponering utan tvärtom: ju längre tid man exponerar sig desto sämre mår man.

En mycket kränkande kommentar

Visst, jag kan exponera mig för det jag har svårt för någon enstaka gång om jag absolut måste, precis på samma sätt som någon som tvingas avstå från att träffa människor under Covid-19 säkert också kan leva i ofrivillig isolering under en ytterst begränsad tid om det absolut är nödvändigt. Men precis på samma sätt som de flesta knappast vill höra: “Isolering är bara bra för dig i längden för det är bra att exponera sig för det man har svårt för” är det kränkande för mig att få höra: “Det är bra för dig i längden att exponera dig socialt för då kommer du bli härdad.”

Klicka här för att kommentera blogginlägget! Jag kommer att radera kommentarer som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Min senaste bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att köpa på Gothia Kompetens.
Min första bok På ett annat sätt finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Västerås, Örebro, Linköping och Helsingborg.

22 svar på ”Nej, man blir inte härdad av ofrivillig social exponering”

Ja precis som Kritan skriver befinner även vi som fick den gamla diagnosen Aspergers syndrom oss inom autismspektrat och därför är vi autister lika mycket som vi är aspergare. Aspergers syndrom försvann från diagnosmanualen 2013 och idag är det autism som gäller! Numera vet man att Aspergers syndrom och autism utan intellektuell funktionsnedsättning är samma sak.

Dock använder jag båda begreppen för jag vill hålla mig borta från diagnosdebatten. Har skrivit ett blogginlägg om det tidigare här:

https://blogg.aspiration.nu/darfor-lagger-jag-inte-fokus-pa-diagnosmanualerna/

Svara

Då kan man kalla sig både Aspergare och autist då.
Ett autismspektrumtillstånd.
Jag skrev Paula Tegnell när jag skulle in på din blogg idag men ditt efternamn är ju Tilli 🙂
Ursäkta mig Anders Tegnell på folkhälsomyndigheten.
🙂

Jag är båda också då, aspergare och autist, autist är enklare att säga också.

Det har varit mycket med Herr Tegnell i ett kör därför har jag fått han på hjärnan, men det ska bli skönt när det kommer ett vaccin för covid 19 och man slipper se han så mycket i framtiden.

Hej!

Sonen på 7 år har just börjat 1 klass. Han har ingen diagnos ännu men de ska göra en utredning när skolpsykologen får komma in på skolan igen (pga Covid-19)
Jag har själv läst på en del och anser att han förmodligen kommer få diagnosen “Aspergers” eller inom Autismspektrat.
Nu har de börjat men idrott två gånger i veckan och han hatar det. Hanhade blivit ledsen när de skulle göra svansjaga och några hade skrattat åt honom då. Han hatar allt som har med tävling eller tidtagning att göra….

Jag vet inte om det är bra att han får försöka göra samma saker som alla andra eller om jag ska försöka prata med idrottsläraren om han kan få göra något annat?
Jag vill ju att han ska tycka det är roligt inte som du beskriver gå med en klump i magen.
Annars gillar han skolan enligt vad jag kan se,

Har du något tips?

Hej Malin!

Jag tycker absolut att du ska prata med idrottsläraren och fråga om din son skulle kunna göra något annat istället. Det sägs att alla människor mår bra av utmaningar, men grejen är att utmaningarna ska vara på lagom nivå och definitivt inte ska ge ångest och trauman. Om han hatar idrott och mår dåligt av det skulle jag aldrig tvinga honom. Själv blev jag tvingad i skolan och mådde väldigt dåligt av det!

Mitt tips är alltså att låta honom motionera på något annat sätt men låta honom skippa tävlingar och andra aktiviteter han mår dåligt av. Men självklart är det viktigt att kolla upp först varför han hatar tävlingar. Om det istället handlar om att någon hade skrattat åt honom så får läraren prata med klassen istället och förbjuda all form av mobbing.

Svara

Jag hörde och såg nyss på den här intervjun och den var intressant.
https://www.youtube.com/watch?v=YFD18PwtdME&t=1m49s
Har du pratat något med Anders Hansen om varför han snabbt börjar prata om träning när svagheter/svårigheter kommer på tal? Det låter inte som han fattat så mycket om autism och den upplevelsen har jag även sedan tidigare intervjuer eller tv-program. Kanske är han rätt person att uttala sig om ADHD men inte om autism?

Jag har fått flera kommentarer om Anders Hansens formulering efter den här intervjun! Jag vet faktiskt inte vad han menade med “träning” och jag vågade inte fråga honom framför alla tittare. Vissa misstänker att det var en olycklig formulering och att han inte menade det så som många tror. Jag vet att vissa autister själva menar att det är bra med träning, och med “träning” syftar de på saker som att lära sig att inte avbryta andra, vara försiktig med sårande kommentarer mm. Jag föredrar begreppet “strategier” i dessa fall så att det inte blir begreppsförvirring och folk inte börjar tro att autism kan tränas bort. Men jag har som sagt ingen aning om vad Anders Hansen syftade på när han pratade om träning vid autism.

Jag hade inte ens någon aning om vem Anders Hansen var innan jag träffade honom i studion och jag hade ingen chans att prata med honom efteråt. Jag visste inte ens om att han varit på fler TV-program om autism. Däremot har jag efter att ha träffat honom i studion läst en av hans böcker om ADHD och tyckte att den var intressant. Framför allt tyckte jag att det var intressant att lära mig mer om vilka hjärnavvikelser det har hittats hos personer med ADHD. Så som jag förstått det har han mest erfarenhet av just ADHD. Dock har han till skillnad från t.ex. Lena Nylander och Christopher Gillberg inte bedrivit egen forskning så som jag förstått det utan har bara klinisk erfarenhet.

Svara

Förstår absolut om du inte vågade eller visste vad du skulle säga.

Ja “strategier” hade varit bra om han kunnat byta ut det mot om det inte var just att träna på allt som man har svårt för han menade..
Först berättar du om hur du tvingat utsätta dig för social interaktion pga att föräldrar/omgivning krävt det och du fick beröm när du i deras ögon blev mer “social” fast det fick dig att må
mycket dåligt… och då kontrar han med att presentera lösningen träning för Kristin och tittarna så fort svagheter och svårigheter tas upp.

Anders Hansen är omtyckt och populär hos folk då han pratar till dom och det får mig att bli extra orolig när han gör sådana här uttalanden. Risken är att många sväljer det han säger rakt av.

Ja, det är klart oroande om det börjar spridas myter om att lösningen är träning istället för acceptans. Hjärnforskaren Lennart Widén gav år 1994 ut en antologi med titeln En bok om hjärnan där Christopher Gillberg skrivit ett kapitel. Gillberg konstaterar i kapitlet redan då att det inte finns någon bot mot autism utan “behandlingen” består av att förmedla kunskap till personen själv samt till hens anhöriga. Vidare konstaterar han att autism kan uppfattas snarare som en personlighetsvariant än en störning, och i sådana fall bör den autistiske individen accepteras som han eller hon är. Och detta var alltså i mitten av 1990-talet då autismforskningen var i sin linda! Jag tolkar klart Gillberg som att han anser att ett autistiskt barn inte ska “normaliseras” mot dess vilja. Christopher Gillberg bedriver forskning om NPF-diagnoser så jag bedömer honom som trovärdig i sammanhanget.

Svara

Hej, min son har skolvägrat hela årskurs fyraoch vi föräldrar har varit med de få lektioner han har med en resurs varje vecka. Min son har nu fått plats i en mindre grupp efter sommaren men min son är så förstörd av skolan att han inte kommer vilja släppa oss föräldrar. Föräldrar får tyvärr inte vara med på dessa lektioner. Skolan verkar inte ha någon förståelse för min sons svårigheter och har nu förväntningar att han ska kunna börja denna grupp till hösten utan problem. Har du något tips till mig. Jag är inte beredd att lämna honom där själv om han tycker det är obehagligt.

Jag beklagar verkligen din situation! Mitt tips är att försöka få skolan att tänka om. Min åsikt är att din sons skola bör ha förståelse för din son och låta dig vara med på lektionerna, och om de fortfarande vägrar kan du testa att göra en anmälan till DO. Jag tycker att du tänker helt rätt som inte sätter press på honom och inte tvingar honom till något han tycker är obehagligt.

Svara

Tack för ditt svar. Jag känner verkligen att vi gör det rätta för vår son men tyvärr får vi inget medhåll från någon. Jag har inget förtroende för varken skolan eller samhället.

Jag förstår det! Det är lätt att börja tvivla på sig själv när man inte får medhåll från någon, men felet ligger inte hos er utan det är samhället som saknar kunskap!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.