Många människor tror felaktigt att samma anpassningar skulle passa alla med autism eller Aspergers syndrom. Det kan bli mycket farligt om en aspergare exempelvis söker sjukersättning men får avslag från Försäkringskassan med motiveringen att det finns arbeten som är Asperger-anpassade. För det finns ingenting som säger att en person med Aspergers syndrom kommer att klara av en viss sak bara för att många andra aspergare kallar det. Det skulle vara lika absurt som om jag skulle säga till en neurotypiker, dvs en person som varken har Aspergers syndrom eller autism, att den bör klara av att få ett Nobelpris eftersom det finns vissa andra neurotypiker som klarat det. Alla vi aspergare är olika, precis som ni neurotypiker är.
Jag brukar säga att Asperger-anpassningar överhuvudtaget inte existerar rent generellt i den bemärkelsen att samma anpassningar skulle fungera för alla aspergare. Däremot existerar de självklart när man individanpassar arbeten och utbildningar efter varje persons styrkor och utmaningar. I praktiken innebär det bland annat att Försäkringskassan har förståelse för att vissa aspergare kommer att klara av ett heltidsarbete bara rätt anpassningar görs men att många aldrig kommer att klara arbeta heltid, oavsett anpassningar. I såna fall måste anpassningen från samhällets sida vara att bevilja personen sjukersättning på deltid. Sedan finns det även aspergare som inte har någon energi till att arbeta överhuvudtaget, oavsett vilka anpassningar som görs. Och då måste ”anpassningen” från samhällets sida vara heltidssjukersättning.
När jag själv blev utförsäkrad från Försäkringskassan, ringde Arbetsförmedlingen upp mig för att informera mig om att de trodde att jag skulle klara av ett arbete på Samhall. Tydligen var sådana arbeten anpassade för oss med olika typer av sjukdomar och funktionsvariationer. Jag blev glad. Äntligen ett arbetes som skulle vara anpassat efter just mig och alla andra med asperger! Döm om min chock när det på rekryteringsmötet kom fram att Samhall endast erbjöd städjobb och att de inte kunde utvidga sina utbud för att behovanpassa efter mig. ”Men jag har ju hemtjänst som städar hemma hos mig eftersom jag har läkarutlåtande som intygar mina svårigheter i motorik och automatisering. Hur skulle jag kunna städa trappor och kontor om jag inte ens klarar av att städa mitt eget hem?”, frågade jag chockat.
Det var inte lätt att få handläggarna att förstå vilka anpassningar just jag skulle behöva och att Samhall omöjligen kunde vara anpassat efter alla med funktionsnedsättningar eftersom jag aldrig skulle klara jobbet. Vad som klassas som lätt och svårt beror ju på vad man själv har för förutsättningar, och olika människor kan ha olika förutsättningar även om man skulle ha samma diagnos. I mina öron lät det betydligt lättare och mer anpassat att doktorera i något intressant ämne på universitet än att städa. Många människor hatar att städa, men i mitt fall handlar det om att jag tycker att det är svårt. Rent praktiskt alltså.
Användning av bilder och mindmaps i undervisningen brukar också kalla Asperger- och autismanpassningar, en metod som passar många aspergare men absolut inte mig. Jag har ett uselt bildminne och glömmer nästan alltid bort allt jag har sett. Jag har mycket svårt för att ta till mig det som händer på TV och film men däremot är det väldigt enkelt för mig att lära mig saker om jag får läsa en text utan bilder. ”Jag behöver ha det bildfritt”, brukar jag säga när jag ska förklara vilken undervisningsmetod som fungerar för mig bäst. Anledningen till att många utbildningar inte fungerat för mig är att de i mitt tycke har använt sig alldeles för mycket bilder, medan problemet för många andra aspergare är precis tvärtom: det har inte använts tillräckligt mycket bilder i undervisningen!
När man anpassar ett arbete eller en utbildning efter aspergarnas behov, är det viktigt att man frågar varje individ vad de klarar och inte klarar av. Vad är det som tar energi, vad har de för styrkor och svårigheter? Alla aspergare kommer inte att orka vara med på jobbmöten, oavsett vilka anpassningar som görs för det kan lätt bli för socialt. Och alla aspergare gillar inte bilder eller scheman. Först när man har kartlagt varje individs specifika behov, varit flexibel så att varje person kan få göra på sitt sätt kan man enligt mig tala om en äkta Asperger-anpassning!
2 svar på ”Nej, det finns ingenting som heter Asperger-anpassat!”
Beklagar verkligen att du blev utförsäkrad!! Återkommer ofta till din blogg för du skriver så himla bra och sätter ord på sådant jag själv känner men inte alltid kan förklara! Har också tipsat andra om att läsa här. Angående denna text: när jag precis efter att jag fått min as-diagnos och kommit i kontakt med LSS, och skulle få en praktikplats fick jag höra från den ansvariga i kommunen att hon hittat en PERFEKT praktikplats åt mig! För det var tydligen ett jobb som passade åt ’någon som har asperger’. Wow, tänkte jag, vad kan det vara? Jo. Plocka ihop matkassar som folk beställt via internet på Ica. Man skulle ju då följa en särskild lista med vilka varor man skulle plocka ihop. Det var just DET som skulle passa mig med asperger så bra… för alla med asperger gillar verkligen att följa listor…och plocka ihop matkassar…eller? Jag vet inte, men detta var verkligen det dummaste jag hört någonsin. Då hade jag ju också berättat om mig själv, mina intressen, som är mer åt det kreativa, skapande hållet, samt sagt att jag var absolut inte intresserad av att jobba i någon butik eller café etc, för jag är inte intresserad av den typen av arbete och JAG BLIR SÅ TRÖTT I HUVUDET AV ATT VARA I DE MILJÖERNA. Och så trots det fick jag detta förslag. Blev så arg, ledsen, besviken. Dels för att personen verkligen hade noll koll, dels för att det kändes hopplöst. En person som varje dag möter människor med olika funktionsvariationer säger en sån sak? Hon ville nog väl, det är månganska som vill väl, men det blir vara fel, och det är vi som får lida. Jag gav t.o.m. denna praktikplats en chans, trots att jag visste att det inte passade mig, för det var det enda som erbjöds. Funkade såklart inte. Och den praktikplats-ansvariga tyckte därför jag var jättejobbig och krävande såklart. Hon tyckte verkligen hon gjort mig världens tjänst genom att föreslå detta, och jag visste inte mitt eget bästa…
Hej Josefine!
Vad roligt att höra att du gillar bloggen 🙂
Åh, jag beklagar verkligen det du varit med om. Det här liknar ju precis min upplevelse! Och det här med att du ansågs vara jättejobbig känner jag igen. Om man passar in i den stereotypiska Asperger-mallen så blir man ju ofta ”godkänd” och får beröm för då passar man ju in i den mallen som handläggarna inom LSS, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tycker att man ska passa in i. Och då anses man inte vara jobbig. Jag tror att det här handlar om okunskap! Men det är klart att många, precis som du skriver, säkert menar väl men vissa börjar tjata och säga att andra aspergare visserligen har klarat det och trivts på stället. Många har missat att vi aspergare är olika och att diagnoskriterierna kan yttra sig på olika sätt hos olika individer!
Jag förstår verkligen att du inte ville ta emot praktikplatsen. Själv hade jag också tyckt att det hade varit tråkigt att plocka ihop matkassar, men inte bara det: jag hade dessutom tyckt att det hade varit praktiskt svårt! Jag har själv jobbat i matbutik, och den allra lättaste arbetsuppgiften för mig var att arbeta i kassan. Och det passar ju inte heller in i den typiska bilden av aspergare! Jag förstår verkligen att du blev arg och ledsen 🙁