Kategorier
Paulas blogg

Nej, deprimerade är inte omotiverade och lata

Idag ska vi prata om psykisk ohälsa och närmare sagt depression. Trots att depression är en mycket vanlig sjukdom (enligt forskning löper 31% av kvinnorna och 23% av männen en risk att någon gång i livet utveckla en depression) finns det förvånansvärt mycket okunskap om sjukdomen. Det är många som utgår ifrån är att det bara är att ”ta sig i kragen” och göra något åt sitt tillstånd istället för att klaga och tycka synd om sig själv när man har depression. Vissa går till och med så långt att de säger saker som: ”Det är ditt eget fel att du har depression för du är inte villig att göra något åt ditt tillstånd. Jag har också varit deprimerad men har alltid till skillnad från dig sett till att göra något åt saken istället för att fastna i det negativa.”

Höjden av okunskap

Jag ser ovanstående typer av kommentarer som höjden av okunskap! Vissa som säger sig ha varit deprimerade kan möjligen ha mått dåligt men har ändå sällan en susning om vad svår depression handlar om. Och även om de mot förmodan skulle tidigare haft allvarlig depression betyder det inte att deras erfarenheter kan tillämpas på andra. Hur psykisk ohälsa manifesterar sig är ytterst individuellt vilket innebär att man aldrig kan jämföra två deprimerade personer med varandra. Någon deprimerad kanske är så lyckligt lottad att hen har kognitiva resurser för att orka söka hjälp medan någon annan saknar dessa resurser. Det går att göra något åt depression, men den som fastnar och inte förmår kontakta sjukvården ska aldrig skuldbeläggas!

Kognitionen påverkas

Något det också saknas kunskap om är att psykisk ohälsa och däribland depression kan förändra den drabbades personlighet och försämra hens kognitiva funktioner påtagligt. Vissa som mår psykiskt väldigt dåligt orkar varken ta hand om sig själva eller anstränga sig för att vara artiga och trevliga utan de kan snarare ge ett mycket otrevligt intryck, och då kan vissa döma ut dessa personer och säga: ”Men herregud, jag lider också av psykisk ohälsa men jag anstränger mig alltid för att vara trevlig” eller ”psykisk ohälsa är ingen ursäkt för att låta bli att passa tider”. Vissa kanske är så lyckligt lottade att de orkar vara trevliga och komma ihåg avtalade tider, men andra drabbade får kraftigt försämrade exekutiva funktioner av depressionen och blir väldigt glömska i vardagen.

Omöjligt att känna glädje

Själv hade jag svår depression när jag var ung, och det går inte ens att beskriva hur hemskt det var! Seriöst skulle jag haft svårt att tro att det ens går att må så dåligt om jag inte hade varit med om det själv. När jag insjuknade i allvarlig depression skedde det dock inte i ett vakuum. Jag hade mått dåligt i stort sett hela min skoltid och skulle troligen, om jag hade sökt mig till sjukvården, diagnostiserats som barn och tonåring med dystymi som syftar på en kronisk men mindre allvarlig depression. När jag led av det som jag tror var dystymi hade jag en negativ livsinställning och suicidtankar. Jag tyckte inte att det var kul att leva och jag struntade i skolan helt. Eftersom jag inte ville leva såg jag ingen poäng med att plugga och få bra betyg. Men under åren med dystymi förlorade jag ändå inte min funktionsförmåga. Jag orkade duscha och passa tider och jag hade ändå vissa ljusglimtar i min vardag. Jag älskade att hälsa på hos min farfar och jag tyckte om att bada och plocka blåbär. Jag kunde alltså under vissa perioder uppleva tillfällig äkta glädje vilket däremot var totalt omöjligt när jag hade svår depression.

Led av svåra åkommor

Som svårt deprimerad orkade jag inte bry mig om någonting alls. Jag slutade gå till lärarhögskolan där jag pluggade på den tiden och orkade inte ens ringa till dem och meddela att jag hade hoppat av studierna. Jag orkade inte heller svara i telefon när de ringde mig. Eftersom jag inte gick att få tag på tvingades de till slut ringa till min mamma i Finland och fråga om det hade hänt mig något. Det var verkligen helt olikt mig att låta bli att dyka upp utan att meddela något, men jag var så illa däran att jag inte brydde mig. Jag levde på kex och popcorn och fick flera allvarliga sjukdomar, bland annat sepsis och återkommande muninfektioner som troligen uppstod p.g.a. C-vitaminbrist. Jag förstod inte det då och brydde mig inte heller, men efteråt har jag läst att förr i tidens sjömän fick liknande åkommor.

Ville bara dö

När en läkare konstaterade att jag hade högt blodtryck blev jag glad eftersom jag hoppades på att kunna dö som ung. Jag vågade inte begå suicid på egen hand men hoppades på att jag skulle kunna dö så tidigt som möjligt på något annat sätt. Och eftersom jag ville dö var det bara positivt för mig med allvarliga sjukdomar. Jag tog stora risker och var ofta ute på nätterna för då skulle jag kanske stöta på en mördare som skulle döda mig. Jag var inte ett dugg rädd för faror utan såg dessa bara som en chans att dö. Nu efteråt känns det helt absurt att jag resonerade så, men jag mådde så dåligt att jag verkligen led och ville ha en befrielse genom döden!

Depression är en hemsk sjukdom

Det är hemskt att lida av svår depression, verkligen hemskt. Det kan till och med gå så långt att man är i behov av elchockbehandlingar. Därför blir jag irriterad när jag hör påståenden om att ”det bara är att motionera så mår man bra igen”. Det är inte alls enkelt som svårt deprimerad att bara ta sig ut, och dessutom har en metaanalys visat att motion inte ens hjälper vid svår depression! Det är förvånansvärt många som saknar elementära kunskaper om depression, och inte ens det faktum att man själv tidigare i livet haft depression garanterar att man inte dömer ut andra deprimerade och ser dem som omotiverade och lata när de t.ex. inte klarar av att ta ansvar och hålla avtalade tider. När man har dystymi kan det vara lättare att söka hjälp, men är depressionen allvarlig kan man ha tappat all livsgnista vilket gör att man inte bryr sig om man får hjälp eller inte. Ingenting spelar någon roll längre, ingenting!

Som cancer eller hjärtsjukdom

Med detta sagt menar jag absolut inte att man inte ska motivera en svårt deprimerad person att söka hjälp och försöka hitta på roliga saker istället för att fastna i sängen. Min personliga ovetenskapliga övertygelse är dessutom att kosten gör skillnad för hur man mår. För mig har kosten en stor betydelse för psykiskt välmående (även om sjukvården inte tror mig och jag aldrig skulle få för mig att pracka på någon oombedda kostråd eller påstå att den deprimerade får skylla sitt tillstånd på felaktig kost), och dessutom finns det faktiskt forskning som tyder på att fysisk träning hjälper vid ångest. Trots att metaanalysen länkad ovan inte visade några effekter vid svår depression betyder det alltså inte att det inte är bra för psyket att träna eller att äta hälsosamt. Inte heller menar jag att man inte ska gripa in när en deprimerad person inte förmår göra något åt sin situation (tvärtom är det livsviktigt att omgivningen slår larm), men däremot ska man göra det utan skuldbeläggande och tjat. Depression är en sjukdom som vilken som helst, och deprimerade personer ska behandlas med samma respekt som personer med cancer och hjärtsjukdom!

Klicka här för att kommentera eller fråga om det här inlägget! Jag kommer inte publicera kommentarer/frågor som innehåller personangrepp, hat, hot e.t.c.

Använd frågeformuläret om du vill ställa en autismrelaterad fråga om ett helt annat ämne. Ni hittar tidigare läsarfrågor här.

Följ gärna min blogg via Facebook, mejl eller RSS.

Boka en föreläsning med mig

Kontakta mig via kontaktformuläret om du vill boka mig för en föreläsning om autism. Läs mer om mig på min hemsida.

Mina böcker

Mina böcker På ett annat sätt och Att vara vuxen med Aspergers syndrom finns att låna på biblioteken i bland annat Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Helsingborg, Norrköping, Jönköping, Umeå, Lund, Borås, Huddinge och Eskilstuna.

6 svar på ”Nej, deprimerade är inte omotiverade och lata”

Viktigt ämne!

Brukar återkommande fundera på hur många människor, läkare eller ej, som kan skilja på stort illabefinnande vid autism och medelsvår depression vid autism. Skulle det gå om man bara fick mera kunskap om autism? Få verkar ha kunskaper om vilka konsekvenserna kan bli för en autist när hen delvis förväntas befinna sig i en icke-optimal, rentav alltigenom destruktiv miljö i i t ex i skolan, på e v arbete och/eller under e v fritid. Det kan bli för mycket att hantera e v perceptionsöverkänslighet samtidigt som man förväntas interagera åtminstone lite grann med andra människor samtidigt som man har kravet på sig att leverera goda studieresultat, arbetsprestationer, vänskaps-/familjerelationer etc.

Undrar ibland om sviktande livslust, självmordstankar hos autister patologiseras i lite för hög utsträckning? Absolut ska dessa upplevelser tas på lika stor allvar men angreppssättet kanske bör vara annorlunda i vissa fall?

Autism utesluter givetvis inte att man inte kan drabbas även av andra händelser och situationer som kan utlösa depression. Många orsaker kan samverka även fast man har en autismdiagnos.

Önskar dig en så skön julhelg som möjligt!

Så sant! Jag har själv funderat på om de sociala faktorerna vid autism bortses i alltför stor utsträckning när en autist drabbas av depression. I mitt fall var det uppenbart att jag levde helt fel då jag låtsades vara neurotypiker och leva efter andras förväntningar. Att sänka kraven, acceptera mig själv som jag är, våga leva annorlunda och ta emot boendestöd har ökat min livskvalitet enormt! Bara en sån sak som vetskapen om att hela koncernen på min arbetsplats skulle ha konferensdagar och vi skulle sova över på en hotellanläggning gjorde att jag fick ångest och sov dåligt. När jag sedan fick höra att jag skulle slippa åka med utan fick delta digitalt hemifrån försvann ångesten direkt. Anpassningar gör verkligen stor skillnad i mitt liv!

God jul, Kritan!

Svara

Mycket viktig information. Tack Paula för att du tar upp ämnet!
Har själv levt med depressioner under nästan 20 år och blev också diagnostiserad med dystymi, men hade precis som du även djupare depressioner när jag inte brydde mig alls och orkade inte med världen överhuvudtaget.
Det sista man vill höra då är ryck upp dig eller om du gör nåt roligt så blir det bättre, för att det blir det inte.
Om du har en vän som mår dåligt, så fråga om du kan göra nåt, handla el ringa samtal,ta kontakt med vården, att stötta upp där personen inte själv orkar.
Sen kan det vara så också att man inte vill va till besvär eller ligga ngn till last när man mår dåligt. Men att veta att ngn finns där kan räcka långt.
Vill även tacka för en fin blogg med många bra och viktiga inlägg, hamnade här då jag sökte information om autism och asbergers då jag själv helt plötsligt stod i kö till en utredning efter att min läkare fattat misstankar om att jag kunde ha asbergers.
Jag har lärt mig och förstått en hel del bara genom att läsa din blogg.
Jag gjorde tester för 11 år sen då de konstaterade kognitiva nedsättningar men skyllde dem på mina depressioner, vilket jag inte höll med om, då jag faktiskt inte var deprimerad när testerna gjordes. Men nu tänker jag att kanske finns det en annan underliggande anledning till både depressioner och nedsättningar. Hade vart skönt att få ngn förklaring och inte bara att jag är väldigt kass på att lyckas med saker i mitt liv. Vi får väl se när det är färdigt.

Önskar dig en riktigt god jul!

Vad roligt att du gillar inlägget, Linda! Jag beklagar att du levt med depressioner i nästan 20 år. Det är väldigt lång tid och är nedbrytande! Precis som du skriver kan det vara jobbigt att höra att man ska göra något roligt så mår man bättre. Själv fick jag höra sådana råd men det hjälpte aldrig! Jag hoppas att en neuropsykiatrisk utredning hjälper dig att förstå dig bättre. För mig blev autismdiagnosen en vändpunkt.

God jul, Linda!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.