Kategorier
Autism och bemötande

Nej, autism försvinner inte med rätt attityd

Att ens attityd och förförståelse för ett visst fenomen kan ha en stor inverkan på hur man kommer att uppleva en viss aktivitet eller en situation är ett välkänt faktum. Har man bestämt sig i förväg för att invandrare från ett visst land är ociviliserade och oärliga finns det en chans att man kommer att uppleva att ens övertygelse stämmer överens med verkligheten när man väl får träffa någon från landet i fråga. Är man övertygad om att de flesta män är kvinnoförtryckare är det mycket troligt att man kommer att uppleva de flesta beteenden och uttalanden från alla män som kvinnoförtryckande.

Tankesättet bör inte tillämpas på autism

Trots att ens attityd absolut kan ha en inverkan i vissa situationer blir det farligt att tillämpa tankesättet på autism. ”Klart du tycker att sociala tillställningar är jobbiga för du har bestämt dig i förväg för att det är så, du ger ju inte ens sociala aktiviteter en chans” kan vi få höra eller: ”Självklart tycker du att detta är svårt för dig för du har uppenbarligen bestämt dig för att det är så. Du måste ändra din attityd.”

Trodde att mobbing hade förstört mig

Själv trodde jag länge att mina sociala svårigheter berodde på att jag hade blivit mobbad i skolan eftersom de flesta påstod att mobbing påverkade ens inställning till sociala aktiviteter. Jag intalade mig att jag omedvetet hade intagit en reserverad attityd i sociala sammanhang vilket hade gjort att jag upplevde grupparbeten som oöverstigliga. Inom mig kändes resonemanget konstigt för jag kände starkt att jag hade vissa medfödda svårigheter, men vad visste jag? Jag hade säkert blivit förstörd av mobbing utan att veta om det trodde jag i min naivitet eftersom samhället hade intalat mig att det var så.

Nydiagnosticerade autister är sårbara

Jag kan inte låta bli att bli frustrerad när jag tänker på hur otroligt mycket samhället förstör för oss autister genom att intala oss att vi har fel attityd. Tänk vad mycket onödig energi vi lägger på att ändra vår attityd till aktiviteter och sammanhang som vi av naturen har svårt för. Om du som klagar på vår fel attityd tror att vi autister inte tar in det du säger så lovar jag att vi gör det! Vi som har hunnit skaffa kunskap om vad autism innebär är troligen mer skyddade, men för en nydiagnosticerad autist kan det få förödande konsekvenser att få höra: ”Självklart orkar du jobba heltid, din upplevda trötthet kommer att försvinna om du ändrar din attityd.”

Att jobba med sin attityd tär på självkänslan

Jag är övertygad om att vi autister har lagt ner flera gånger mer tid och energi på att försöka ändra vår attityd än genomsnittsmänniskan. Som ung jobbade jag väldigt hårt med min så kallade fel inställning. Min totala utmattning efter en vanlig arbetsdag och sociala tillställningar handlade om fel attityd, trodde jag, så självklart försökte jag jobba med mig själv! Och när man försöker ändra sin attityd år efter år på det här sättet utan att det blir någon förbättring så lovar jag att det tär på självkänslan och gör utmattningen ännu värre.

Dags för oss att bli accepterade

Snälla samhället: Sluta tuta i oss autister att vår autism kommer att försvinna med rätt attityd. Lika lite som de krämpor som många gamla människor lider av beror på fel attityd kommer inte autisternas inställning till grupparbeten att försvinna om vi jobbar med oss själva. Tänk efter och ställ dig frågan: Om du av naturen är en social person, blir det lättare för dig med tiden att hålla dig i karantän p.g.a. Covid-19 utan att träffa en enda person på ett halvår genom att ändra din attityd till ensamhet? Jag misstänker att svaret är ett rungande nej.

Dela:

4 svar på ”Nej, autism försvinner inte med rätt attityd”

Jag tänkte på precis detta igår kväll när jag gick på stan och känslan av ångest och panik spred sig i min kropp av alla ungdomar som hängde i klungor. Ingen tittade på mig, ingen närmade sig mig, och endå måste jag påminna mig själv om att jag är nästan 40, de har inget intresse av mig och kommer inte att bry sig om mig. Jag har en son med Aspberger, och känner igen i stort sett alla hans problemområden hos mig själv.
Insåg att jag alltid får panik- och ångestkänslor i människosamlingar om jag inte har någon med mig att fokusera på. Minns alla möten med lärare och hur jag ”måste lära mig att jobba i grupp!” medan jag ansåg att jag mycket väl kunde jobba i grupp, men att ingen grupp hade intresse av att jobba med mig. De vuxna skrattade åt det. Jag har inte gått i skolan sedan 9an slutade.

Jag förstår precis vad du menar! Själv får jag till skillnad från dig inga panikkänslor i grupper men däremot tycker jag att det blir alldeles för mycket intryck vilket gör att jag helst undviker grupper. Vilken tur att man slipper gå i skolan som vuxen. Skoltiden var en enorm tortyr, och jag hatade alla grupparbeten!

Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *