Aspergers syndrom och autism förknippas inte sällan med svartvitt tänkande. Det sägs att vi autister brukar ha starka åsikter eller känslor om ett specifikt ämne och att vi ofta har svårt för att se att det finns någonting som heter en gråskala och andra människors perspektiv.
Även om jag inte förnekar att vi säkert kan tänka svartvitt ibland, påstår jag ändå att det inte gäller alla autister och att allt inte handlar om svartvitt tänkande även om det kan framstå så för omgivningen.
Även neurotypiker har starka känslor och åsikter
De allra flesta människor, oavsett Aspergers syndrom eller ej, har starka känslor och åsikter om något. Även neurotypiker skulle må dåligt om de skulle utsättas för något hemskt. Men sanningen är att den här världen är anpassad efter hur neurotypiska personer fungerar, inte efter hur vi autister och andra minoriteter fungerar. Och därför löper vi autister en mycket stor risk för att hamna i situationer vi inte klarar av.
Är inte det då totalt logiskt att vi i det läget säger att vi avskyr skolan och att vi hatar vårt arbete? Varför skulle vi tänka i gråskalor när vi ständigt hamnar i situationer som gör oss utmattade?
Jag har starka känslor om skolan
Vi kan ta ett så enkelt exempel som skolan. Jag är en ensamvarg som avskyr sociala aktiviteter och det nya ”learning by doing”. Jag lär mig endast genom att läsa och skriva, inte genom att leka, diskutera med andra, rita och pyssla, se på filmer, arbeta i grupp mm. Som barn var jag överhuvudtaget inte intresserad av att leka med mina klasskamrater på rasterna utan jag trivdes för mig själv.
Men eftersom läraren tvingade mig att leka med andra barn på rasterna (det var minsann inte okej att vara ensam) och lektionerna innefattade alltför mycket lekar och socialt samspel för min smak, fick jag enormt mycket ångest. Och eftersom jag tvingades in i en mall, hatade jag skolan. Jag avskydde verkligen att vara där.
Min Aspergers syndrom gör att jag har annorlunda behov
Att skolan inte var anpassad efter mina behov är inte ett dugg konstigt. Jag har ju Aspergers syndrom och det ligger i diagnosens natur att det som passar de flesta andra människor inte passar mig. Jag infriar diagnoskriteriet ”svårigheter i social interaktion” bland annat genom att må dåligt när jag tvingas in i sociala sammanhang och bra när jag får lära mig självständigt.
Hade jag mått bra av den vanliga skolan, vanliga arbetsplatser och i de flesta sociala sammanhang, hade jag förmodligen inte haft Aspergers syndrom. Att jag känner så här var alltså en total logisk följd av att skolan inte var anpassad efter min funktionsvariation.
Mina favoritlektioner fick mig aldrig att trivas
Visst, jag erkänner att jag gillade att lära mig språk, och språklektionerna var oftast till och med något som jag såg fram emot. Därför kan jag inte påstå att jag skulle hatat allt i skolan för jag gillade ju oftast språklektionerna.
Men hur mycket av de totala aktiviteterna i skolan utgjorde språken? Max 10% kanske. Och med tanke på att jag tvingades vara med i aktiviteter som gav mig ångest, är det verkligen så konstigt att jag inte ser skolan som en gråskala trots språklektionerna utan använder starka ord som avsky och hat när jag syftar till min skoltid?
Språklektionerna var bara en liten ljusglimt i ångesten
För utomstående kan det såklart låta som att jag skulle tänka svartvitt om skolan när jag beskriver hur mycket jag hatade att vara där, men så är det inte. Lika lite som språklektionerna ändrade inte det faktum att jag mådde oerhört dåligt av att vara i skolan, skulle en person i ett destruktivt förhållande kunna påstå sig må bra av ett förhållande där personen blir misshandlad 6 dagar i veckan men där partnern jättesnäll 1 gång i veckan. En enstaka ljusglimt räcker ju inte för att kompensera för det faktum att man mår väldigt dåligt.
Aspergers syndrom behöver inte vara orsaken till svartvitt tänkande
Jag är övertygad om att jag aldrig skulle haft så här starka känslor om min skolgång om skolan hade varit mer autismanpassad. Och jag anser inte ens att jag tänker svartvitt om skolan för jag tror att mina känslor är helt naturliga för vem som helst i min sits. Det handlar inte om att jag skulle sakna förmågan att tänka i gråskalor utan det är ett faktum att jag inte trivdes i skolan.
Så nej, vi som har Aspergers syndrom eller autism tänker inte alltid svartvitt på grund av vår funktionsvariation och allt som framstår som svartvitt tänkande behöver inte vara det i verkligheten. Ibland finns det en totalt logisk anledning till att vi fullständigt hatar eller älskar något!